Högerns ”omvändelse” högst symbolisk

En ökad kritik mot marknadsfundamentalismen har börjat höras från borgerliga opinionsbildare. ”Det stora problemet med de anförda analyserna ju att vad de beskriver som avarter av kapitalism inte alls är några avvikelser utan just ren och skär kapitalism”, skriver Per-Anders Svärd i veckans ledare.

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Håller den svenska borgerligheten på att ömsa skinn och överge den tidigare dominerande marknadsfundamentalismen på välfärdsområdet?

Den tesen driver i alla fall Expressens Anna Dahlberg (8/2-20) som nyligen uppmärksammat en växande kritik från höger mot den politik vi vant oss vid under de senaste årtiondena. Dahlberg anför flera tänkbara skäl till denna utveckling, men viktigast är kanske att högern inte längre kan ”förneka avigsidorna med de ogenomtänkta, hyperliberala reformerna som gav oss etableringslotsar, friskoleskandaler, assistansbedrägerier, utbredd arbetslivskriminalitet och så vidare”.

”Ett systemskifte skulle forceras fram på rekordtid. Utförsäljningar, avregleringar, skattesänkningar och nedskärningar avlöste varandra i snabb takt.”

Sådana tongångar hörs allt oftare i dag. Om man skulle våga sig på att sålla ut en förenande berättelse bakom de olika debattinläggen skulle den kunna lyda ungefär så här:

När borgerligheten under 1990-talet till slut lyckades bryta socialdemokratins hegemoni bar de på ett rejält mått av revanschlystnad. Under sin långa marginalisering hade högerpartierna odlat sina marknadsdoktriner, och när de äntligen fick en öppning för att förverkliga sina nyliberala drömmar så slog de till snabbt och hårt. Ett systemskifte skulle forceras fram på rekordtid. Utförsäljningar, avregleringar, skattesänkningar och nedskärningar avlöste varandra i snabb takt.

Detta systemskifte var i grunden något bra, menar man. Men vissa saker gick fel. Och det är just här vi kan se en förskjutning i den samtida högerretoriken. Nu betonas nämligen att de borgerliga partierna gick lite för fort fram.

Som bevis anförs ofta en rad ogenomtänkta reformer i välfärdssektorn och skolvärlden som öppnat för allsköns fiffel och låtit oseriösa entreprenörer rafsa åt sig ur statens pengabinge. Fartblindheten gjorde också att man förbisåg den allt djupare symbios som utvecklades mellan de skattefinansierade företagen, högt uppsatta högerpolitiker och nyliberala tankesmedjor.

MUF:s ordförande Benjamin Dousa sammanfattade nyligen det hela när han sade att ”Moderaterna och borgerligheten har suttit i knät på friskoleföretagen” (SvD 10/1-20). På ett liknande sätt pekade Göteborgs-Postens Håkan Boström i förra veckan ut ”särintressena, lobbyisterna och de allt smalare nätverken i huvudstaden” som utövat ett ”oproportionerligt och skadligt stort inflytande över svensk borgerlighet” (GP 5/2-20). I Dagens Nyheter manade Barbro Hedvall samma vecka till borgerlig eftertanke och omprövning av marknadslösningarna (DN 6/2-20).

Dessa inspel välkomnades slutligen av Anna Dahlberg själv, som länge drivit linjen att ”det är något djupt osunt med den nära relation som de borgerliga partierna har odlat med välfärdsindustrin och näringslivets lobbyorganisationer” (Expressen 8/2-20).

Allt detta är på sitt sätt välkomna påpekanden. Samtidigt är kritiken senkommen. Systemskiftet från utjämnande välfärdspolitik till högljudd marknadspopulism har trots allt pågått i snart två generationer, trots ständiga varningar för dess konsekvenser.

Det som är viktigast att notera är dock begränsningarna i de åtgärder som nu föreslås – och motiven bakom dem. För Dousa ligger problemet i att skolmarknaden är en låtsasmarknad och att Skolinspektionen lägger för stor tonvikt vid fluff som värdegrund och jämställdhet istället för att säkerställa att skattepengarna verkligen går till kunskapsförmedling. För Dahlberg är problemet att marknadiseringen släppt in allehanda skumraskaktörer, befrämjat välfärdskriminalitet och skapat en osund konkurrens. Här betonas med andra ord marknadsmisslyckanden och lösningsförslagen fokuseras kring att återskapa en tänkt balans mellan olika samhälleliga intressen.

På den mer konservativa flanken lyfter Håkan Boström fram borgerlighetens moraliska tillkortakommanden. Enligt honom söker dagens borgerliga väljare ett återupprättat samhällskontrakt där hårt arbete belönas och där skattepengarna går till samhällsservice istället för att subventionera undermåliga företag. Den korrupta ”crony capitalism” som Timbro, Stureplanscentern och andra aktörer banat vägen för betackar de sig för. Boström ger med andra ord röst åt konservatismens ideal om stabilitet, trygghet och organisk gemenskap framför radikala experiment i enskilda sektorers intresse.

Även om tonvikten i dessa inlägg läggs på lite olika ställen förenas de av samma förhoppning: att den politiska högern ska lämna Allianstiden (med Centerpartiets och tankesmedjornas ultraliberalism) bakom sig. M och KD bör istället profilera sig som partier för den skötsamma skattebetalaren som vill se en ansvarsfull hantering av statens medel. Om detta inte sker riskerar borgerligheten att göra sig irrelevant.

”En ekonomi organiserad kring lönarbete för produktion av varor till försäljning på en marknad i profitsyfte kommer ofrånkomligen att sätta igång en dynamik av kriser och maktkoncentration som äter sig in i våra sociala relationer och omintetgör den harmoni och stabilitet som högern drömmer om.”

Dessa analyser har flera poänger och ter sig på ytan lätt som rimliga. Inte minst visar de att högerns näsa för social disharmoni är lika osviklig som alltid. För det är ju helt sant att den sociala väven håller på att slitas itu av ekonomiska och sociala motsättningar.

Samtidigt lyckas högern aldrig nosa upp rätt orsaker till de sociala spänningarna. Det stora problemet med de anförda analyserna är ju att vad de beskriver som avarter av kapitalism inte alls är några avvikelser utan just ren och skär kapitalism. En ekonomi organiserad kring lönarbete för produktion av varor till försäljning på en marknad i profitsyfte kommer ofrånkomligen att sätta igång en dynamik av kriser och maktkoncentration som äter sig in i våra sociala relationer och omintetgör den harmoni och stabilitet som högern drömmer om.

Det bakvända i den nya högerpositioneringen mot marknadslösningarna är med andra ord att de tar ställning mot vissa av de enskilda kapitalen (de skattefinansierade företagen) samtidigt som de fortsätter ställa sig på samma sida som Kapitalet i allmänhet.

Högerns ”omvändelse” i dessa frågor får nog därför främst betraktas som symbolisk. Vad som däremot ska tas på allvar är dess känsliga luktsinne. Om en riktningsändring verkligen är på gång kan vi nog ta för givet att det inte är av några principiella skäl, utan för att högern fått vittring på något mer skrämmande på horisonten: ett växande missnöje och ett hårdnande motstånd.