"Detta är ju en fattig skola, vi är inte bra, gå till någon annan skola om du vill veta hur man lär sig, vi som går här … vi är dåliga … så du skall gå till en fin skola, en där svenskarna bor, dom har bra betyg." Ove Sernhede, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver om hur platsen man växer upp i präglar ens liv och framtid.
Det är en solig och varm morgon i slutet av augusti. Jag sitter på en bänk utanför en skola i Angered i Göteborg och väntar på att klockan skall bli halv tio. Min avtalade tid för att träffa skolans tre rektorer. Tillsammans med två kollegor skall jag sjösätta ett forskningsprojekt där den här skolan ingår. Det är nu dags att redogöra för projektets design.
Jag är lite spänd inför träffen så jag tittar kanske lite väl iakttagande på några elever som står och pratar en bit bort. Snart kommer det fram tre killar och någon frågar om jag är ny lärare på skolan. Nej, jag är inte lärare, jag kommer från universitetet och är forskare, jag vill undersöka hur det går för er i denna skolan, om ni lär er det ni behöver kunna, svarar jag något överrumplad. En av killarna tittar på mig med allvar i blicken och säger:
Men detta är ju en fattig skola, vi är inte bra, gå till någon annan skola om du vill veta hur man lär sig, vi som går här … vi är dåliga … så du skall gå till en fin skola, en där svenskarna bor, dom har bra betyg.
Så kan det låta på en skolgård i ett så kallat särskilt utsatt område. De unga är inte bara väl medvetna om var i betygshierarkin deras skola befinner sig, de har också en glasklar känsla för var i den sociala hierarkin deras bostadsområde är placerat. Längst ner. Om jag kort sammanfattar vad vårt forskningsprojekt kom fram till så är det just att segregation och inkomstklyftor skapar en känsla av degradering eller underordning.
Ofta innebär det att den som växer upp här har svårt att motstå mediernas bilder av den egna hemorten. De tenderar att införliva denna bild i sin egen självförståelse. Barnen är medvetna om att segregationen, det vill säga den sortering av människor som sker i stadsrummet, handlar om över- och underordning. Den osäkerhet och det tvivel på den egna förmågan som denna underordning skapar leder till en inre osäkerhet. Det gör att många unga uppfattar sig själva som förlorare innan korten är synade.
De brittiska forskarna Richard Wilkinson (1943-) och Kate Pickett (1965 -) har i sin bok Den inre ojämlikheten visat att även små barn är starkt påverkade av den egna familjens sociala status. Barn är känsliga för de olika former av nedlåtande attityder som mindre bemedlade familjer ofta blir bemötta med. Wilkinson och Pickett lyfter i sin bok fram en rad forskningsresultat som visar att diskriminerande och förminskande behandling sänker självkänslan såväl som prestationsförmågan och har därigenom en direkt relevans för hur dessa utsatta elever klarar sig i skolan.
Det är skamligt att vi i dagens Sverige, ett av världens rikaste länder, inte förmår leva upp till FN:s konvention om barnets rättigheter.
Det är också de unga i miljonprogrammets utsatta stadsdelar som är förlorarna i de senaste decenniernas utveckling av den svenska skolan. När Skolverket i sin rapport Likvärdig utbildning i svensk grundskola? skriver att elever i större utsträckning idag jämfört med tidigare är segregerade efter andra egenskaper, som till exempel studiemotivation innebär detta att segregationen trängt ner i elevernas psykologi.
I de stora städernas utsatta stadsdelar som Bergsjön, Rosengård eller Husby lever mer än femtio procent av barnen i det Rädda Barnen definierar som fattigdom. En rapport från Arbetsmarknadsdepartementet visar att 35–40 procent av de mellan 20 och 25 år varken är i arbete eller studerar. Samma rapport säger att omkring hälften av alla som lämnar de kommunala grundskolorna i dessa stadsdelar inte har tillräckliga betyg för att ens söka till gymnasiet.
Detta är en ytterst allvarlig situation som innebär att stora delar av de unga från dessa områden tenderar att tappa tilltron till samhället. Vi har sett detta manifesteras i konfrontationerna mellan polis och ungdomar i alla större städer. Men samma underliggande frustration kommer också till uttryck när olika grupper av unga i sin maktlöshet riktar skjutvapen mot varandra. För att förstå skjutningarna runt om våra städers förorter måste de sättas in i en kontext av utanförskap och resignation. Situationen i många utsatta stadsdelar visar tydligt att den sociala sammanhållningen i våra storstäder är hotad.
Det är skamligt att vi i dagens Sverige, ett av världens rikaste länder, inte förmår leva upp till FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt konventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsstandard. Inget barn får diskrimineras på grund av sitt eget eller sina föräldrars ursprung. Trots detta tvingas många barn i Sverige idag att leva under den nivå som är en skälig levnadsstandard. Många barn utsätts fortfarande för olika former av diskriminering. Detta är faktorer som i hög grad påverkar barns livsvillkor, utbildningsmöjligheter och hälsa.
Artikel 4 i barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde, det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor och likvärdiga utbildningsmöjligheter för alla barn. I dagens Sverige, med en BNP som är dubbelt så stor som för femtio år sedan, där dollarmiljardärerna blir allt fler, är det uppenbart att vi, om vi vill, kan ge alla barn likvärdigare livsvillkor.
Enligt Rädda Barnens rapport från 2016 om barnfattigdomen i Sverige så lever omkring 200 000 barn i relativ fattigdom. Detta förhållande är de facto ett brott mot artikel 4. Forskarsamhället har producerat en rad studier som visar på samband mellan fattigdom och hälsa, fattigdom och utbildningsresultat, mellan fattigdom och förmågan till etablering på arbetsmarknaden.
Under decennierna efter andra världskriget utvecklade Sverige en välfärdsstat där inkomstskillnader och sociala klyftor krympte. Det betonades att medborgarskapet bestod av rätten till likvärdig utbildning, vård och social omsorg. Under 1980-talets andra hälft vände de politiskt utjämnande ambitionerna.
Under 1990-talet ställdes vi inför en samhällsutveckling där fattigdomen återvände och på nytt blev ett centralt samhällsproblem. I dagens Sverige är skillnaderna mellan rik och fattig tillbaka på nivåerna innan välfärdsstaten, tillbaka till tiden före första världskriget. De 15 rikaste svenskarna har idag tillgångar som motsvarar en tredjedel av Sveriges BNP, samtidigt som den relativa fattigdomen fördubblats sedan 1990.
När de jämför sin egen situation och sin egen skola med hur det ser ut i andra bostadsområden och i andra skolor är det uppenbart att de är förlorare.
Skolan är inte längre en skola för alla. Skolan är av central betydelse för barns och ungas uppväxtvillkor. De reformer på skolområdet som genomfördes under 90-talet, framför allt friskolereformen och den fria etableringsrätten, har lett till att högpresterande elever från socioekonomiskt starkare hem söker sig till vissa skolor och lågpresterande elever från socioekonomiskt svaga hem går för sig i andra skolor. Denna utveckling har fått till följd att skolan inte längre förmår kompensera för de socioekonomiska skillnaderna. Därmed är också den likvärdighet som tidigare var kännetecknande för svensk skola ett minne blott.
Forskningsprojektet Den svenska skolans nya geografi har visat att det fria skolvalet i storstäderna i hög utsträckning är ett negativt val. Resursstarka föräldrar väljer inte skola på grundval av pedagogiska ideal. De väljer skolor där deras barn möter andra barn med ambitioner och där man inte riskerar att möta barn från bostadsområden med dåligt rykte och låg status. Skolverkets analyser av den svenska skolan visar att avståndet mellan hög- och lågpresterande elever och skolor fortsätter att öka. Det är huvudorsaken till den svenska skolans sjunkande resultat i internationella jämförelser. Därmed är de av FN stipulerade rättigheterna om allas rätt till en likvärdig utbildning hotad. När skolan inte längre är en plats för möten mellan olika sociala världar riskeras inte bara kunskapsutvecklingen utan också den svenska grundskolans demokratiska intentioner att gå förlorade.
De unga vi intervjuade var medvetna om att de i absolut mening inte är fattiga. Ingen svalt och de hade tak över huvudet. Så i jämförelse med hur det ser ut på många andra platser på jorden kunde de betrakta sig själva som lyckligt lottade. Den insikten hindrade däremot inte de ungas förståelse av den egna verkligheten som fattig. När de jämför sin egen situation och sin egen skola med hur det ser ut i andra bostadsområden och i andra skolor är det uppenbart att de är förlorare.
Vad vi fann var att eleverna i de utsatta förortsskolorna ändå trivdes i skolan. De visade upp de högsta siffrorna i kommunens trivselmätningar. De tyckte om sina lärare och gillade att vara i skolan. Inte minst påtalades hur bra det var att få ett mål mat varje dag. Skolan var även viktig för att det var platsen där man träffade sina kompisar. I de ungas berättelser blir skolan närmast till en sista instans av välfärdsstaten.
Skolan uppfattades snarare som en omsorgsfunktion än en utbildningsinstans. Motivationen till att studera på det rådande skolsystemets villkor var inte alltid på topp. En anledning till detta var att det fanns en medvetenhet om att de som unga från förorten var i ett sämre utgångsläge redan från början. Utbildningsinstitutioner som gymnasium och högskolor framstod som en del av det Sverige de upplevde sig var utestängda ifrån. En återkommande kritik från eleverna var att det aldrig gick att ta med sig sina egna erfarenheter, reflektioner och funderingar in i klassrummet.
Läroplanens krav på att kursernas alla moment skall gås igenom, kraven på dokumentation och de ständiga proven och kunskapskontrollerna skapade en press och en stress som inte lämnade något utrymme åt lärarna att ta in den verklighet eleverna upplevde som sin egen. De unga vi träffade saknade inte ambitioner att lära men visade tveksamhet inför de villkor som läroplan och skola satte upp.
Segregationen är en social skiktningsprocess som sorterar människor i det fysiska rummet. Den som inte har plånboken som krävs för att köpa en bostad i de attraktiva delarna av Göteborg får hålla till godo med stigmatiserade bostadsområden i stadens ytterområden. Den utträngning av mindre bemedlade invånare som sker när hela kvarter byter ut sina invånare genom att lägenheterna ombildas till bostadsrätter går under beteckningen gentrifiering. Denna process är i hög grad segregationsdrivande och skiktar stadslandskapet. Segregationen är ett uttryck för skillnader i ekonomi och social status. Men kanske är det segregationens psykologiska konsekvenser som är svårast att bära för dem som tvingas växa upp i fattiga bostadsområden.
Det finns politiker i Sveriges riksdag som förespråkar att militär skall sättas in för att skapa ordning och reda i förorten. Förorten har i det närmaste blivit till nationens inre fiende, ett främmande territorium som det övriga samhället måste avskiljas och skyddas ifrån.
Ungdomarna pratar om segregationen som platsism. Platsen där du bor har, på liknande sätt som ras och hudfärg, kommit att bli avgörande för din identitet. Din adress avslöjar var på den sociala skalan du befinner dig. Den talar om för dig och omvärlden vilket värde du har som människa. En av segregationens följder och en konsekvens av den stigmatisering som utsatta stadsdelar idag är utsatta för är att de som växer upp och bor i dessa områden tenderar att se sig själva med det omgivande samhällets ögon.
För den oinitierade framstår säkert livet i dessa stadsdelar som plågsamt, grått och torftigt. Men de mest påfallande erfarenheterna och kunskaperna från min forskning handlar om hur kreativt och inspirerande de ungas kulturer handskas med det egna utanförskapet. Det finns, trots den relativa fattigdomen och de dåliga skolresultaten, så mycket energi, nyfikenhet och mod att imponeras av i de ungas egna gemenskaper.
Förortens unga utgör idag en paradox. Denna består i att de å ena sidan framställs som kriminella, farliga och med undermåliga skolresultat. Å andra sidan finns det i inflytelserika kulturkretsar en uppfattning om att det är just de unga i förorten som idag står för den mest spännande och kreativa kulturproduktionen i landet. Miljonprogrammets unga har under senare tid närmast trätt fram som ett estetiskt avantgarde inom många konstnärliga genrer.
Grundskolorna i förorten har uppenbara problem med att fånga upp den kreativitet som frodas hos de unga. Däremot har de konstnärliga högskolorna under senare år försökt utveckla strategier för att fånga upp den nyskapande estetiska energi som de unga här skapar. Det har framför allt gällt musik, dans och bildkonst. Men nu börjar samma institutioner också uppmärksamma att den litteratur, poesi och film som skapas i orten kan tillföra välbehövligt nytt blod. Orten är de ungas benämning på sin egen härkomst. Orten är inte i första hand knuten till en geografisk plats utan är snarare benämningen på de gemensamma erfarenheter som man som ung, icke-vit har om man växt upp i miljonprogrammet. Oavsett om detta ligger i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Örebro.
Det finns politiker i Sveriges riksdag som förespråkar att militär skall sättas in för att skapa ordning och reda i förorten. Förorten har i det närmaste blivit till nationens inre fiende, ett främmande territorium som det övriga samhället måste avskiljas och skyddas ifrån. Medias rapportering har trängt in i det allmänna medvetandet på ett sätt som i sin förlängning ger legitimitet åt kraven på hårdare tag.
Samtidigt har rapporteringen försvårat möjligheterna att se de grundläggande och strukturella orsakerna till problemen. Med en sådan blockering blir det omöjligt att uppmärksamma och förstå den självorganisering som idag växer fram i förorten. Ett annat forskningsprojekt som jag varit inbegripen i resulterade i boken När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans. Här är fokus riktat just mot de nya former för kulturproduktion och social mobilisering som nu sker i orten.
Det är förödande att enbart se ungdomars ibland provokativa kulturer och politiska sammanslutningar som uttryck för hot
En framträdande organisation är Förorten mot våld. Den kräver att de styrande politikerna uppmärksammar de återkommande dödsskjutningarna och menar att dessa måste betraktas som en nationell krissituation. Förorten mot våld består av flera organisationer, föräldragrupper och individer och det är företrädesvis många vuxna som är delaktiga i arbetet. Annars kännetecknas ortenrörelsen av att de aktiva är unga tjejer och killar som växt upp i miljonprogrammet.
Ett av de mer uppmärksammade arrangemang som trätt fram under senare år är Ortens bästa poet som organiseras av föreningen Förenade förorter. Det är en nationell poesiuppläsningstävling som drar till sig tusentals intresserade ungdomar från många förorter runt om i Sverige, inte bara i de tre storstäderna. Därutöver finns Ortens Röster, Polisbrutalitet i Orten, Nätverket för dekoloniserade feminister, Staden är din, StreetGäris, Rådet av enade kreoler med flera.
Det är förödande att enbart se ungdomars ibland provokativa kulturer och politiska sammanslutningar som uttryck för hot. I själva verket bär dessa grupper ofta på värdefulla kunskaper för hela samhället, eftersom de i sina kulturella och politiska uttryck kommenterar och gestaltar samhälleliga problem och motsättningar. Genom att vägra lyssna på och ta tillvara de insikter och den kritik som utvecklas här kan vi gå miste om väsentliga bidrag till diskussionen om hur samhälleliga problem kan hanteras.
Lika sensationshungriga som medierna är när de lyfter fram våldet i förorten, lika ointresserade är de av den ortenrörelse som nu träder fram. För denna nya rörelse är den konst och kultur som springer ur de sociala orättvisorna ett mer effektivt vapen än stenar och molotovcocktails. Lyssna till rösterna från orten!
