Drömmen att få göra fel

Slå ner på takten har förvandlats till utopi och människovärde stavas strävsamhet. Slit och släp med en massa måsten. Vad hände med det att ta det lugnt, att slappna av. När regeringen Reinfeldt återlanserade Arbetslinjen som politisk term 2005 dog drömmarna om något annat. Alternativen försvann och förvandlade det moderna Sverige i grunden. Du är nu din lyckas egen smed och fan ska den ha som inte hakar på.

Signerat
Johan Apel Röstlund, reporter.
Foto: Axel Green

Well, tänker jag och tittar ut över bergen. Utsikten mot dalen där Ljusnan sakta rinner ner mot havet är milsvid och någonstans där i skogen, med blötsnön rinnande under jackan, tänker jag på den kanske finaste mening jag vet. ”Man gör så gott man kan”.

Vi lever. Man föds, går till jobbet- eller arbetsförnedringen- stämplar ut och lägger livet på hyllan. Det är en pärs att vara människa och långt ifrån roligt alla gånger. Måndagar i januari, oväntade räkningar, snuva och all världens djävulskap. Ofta på samma gång. En olycka kommer som bekant sällan ensam.

Men. Man gör så gott man kan. Sex fantastiskt viktiga ord som med tiden tyvärr känns allt mer avlägsna. Idag, och om det ens någonsin varit så, ska du prestera in i kaklet. En flitig jävel ska du vara. Och lydig. Leverera, åstadkomma, utföra och fullgöra. Ribban för ett anständigt liv har höjts och det finns knappt ett utrymme till övers för felsteg.

En lika skrämmande som sorglig utveckling där det blivit allt svårare att gå mot strömmen. Att lägga ner är snart inte ett alternativ för den som vill fortsätta leva. Slå ner på takten har förvandlats till utopi och människovärde stavas strävsamhet. Slit och släp med en massa måsten. Vad hände med det att ta det lugnt, att slappna av.

Du är nu din lyckas egen smed och fan ska den ha som inte hakar på.

När regeringen Reinfeldt återlanserade Arbetslinjen som politisk term 2005 dog drömmarna om något annat. Alternativen försvann och förvandlade det moderna Sverige i grunden. Du är nu din lyckas egen smed och fan ska den ha som inte hakar på.

Sitter kvar uppe på blötsnön och tar fram en termos kaffe ur ryggsäcken. Den sena decembersolen sänker sig bland grantopparna och jag får kämpa med mig själv för att stanna upp. Bara fem minuter till. En kort tids tystnad som protest och en tillfällig time out från ekorrhjulet som hela tiden snurrar i skallen.

Börjar nynna på en av förra årets absolut vackraste sånger, den svenska country-mästaren David Ritschards Inte här (när jag är här) där han drömmer om något annat. En dröm om en bättre värld där arbete ger mening och där vi jobbar för varandra. Där vi får vad vi behöver och där vi gör så gott vi kan.

Och det är just de orden, att göra så gott man kan, som vägrar släppa just där och då uppe på berget. Att tillåta både sig själv och andra att ramla omkull. Rätten att få fela och fatta knasiga beslut. Att då och då brista och kanske kliva snett. Att tillåtas testa och förlora men att få en chans på nytt. Att få vara människa, helt enkelt. Ska det vara så mycket begärt?