Kvinnorna i gruvan

Caroline Eriksson arbetar som laddare på LKAB och varje eftermiddag sätter hon sig i bilen tillsammans med skiftlaget och kör över en kilometer ned under marken. I dag arbetar många fler kvinnor inom gruvindustrin på LKAB än för bara tio år sedan. Fackklubben Gruvtolvan ska under året fokusera på jämställdhetsfrågor och samtidigt har gruvarbetande kvinnor självorganiserat sig i samband med MeToo-uppropen för att driva arbetsrelaterade frågor. Arbetaren följde med 1 365 meter under jord i järnmalmsgruvan i Kiruna för att höra mer om hur gruvarbetet går till i dag.

Det tar inte lång tid innan det slår lock för öronen på grund av det förändrade luft­trycket. Caroline Eriksson ar­betar som laddare på LKAB och hennes skift börjar klockan fem på eftermiddagen. Då sätter hon sig i bilen tillsammans med skiftlaget och kör i 50 kilometer i timmen på den asfalterade vägen rätt ner i gruvan. På vägen ner passerar hon nivån på 540 meter, som numera är ett museum för turister. Fem minuter senare, dubbelt så långt ned under marken, tar hon in på väg 28 och visar i förbifarten verkstäderna där hon arbetat genom åren.

Caroline Eriksson i personalrummet.
Foto: Julia Lindblom

– När jag började jobba på LKAB under jord för sju och ett halvt år sedan fanns det inga ordentliga skyltar i tunnlarna utan bara lite vitt klotter. Jag tänkte herregud, hur jag ska hitta här nere? säger Caroline Eriksson.

Gruvan i Kiruna är världens största järnmalmsgruva under jord, med många asfalterade vägar och avfarter. Det är inte svårt att köra vilse. Bilen stannar till utanför personalrummet 1 070 meter under jord. Där sitter skiftlaget och laddar upp inför kvällen. Kaffekoppar står utspridda på borden och på tv-skärmen på väggen visas ett schema över allt som måste göras de närmaste timmarna.

Efter att ha fått instruktioner tar Caroline Eriksson och skiftlaget bilen till personalmatsalen. Den ligger 1 365 meter under jord, alldeles intill gruvstaben, den styrcentral där teknikerna håller uppsyn över driften och får rapporter om vad som sker under jord.

Caroline Eriksson har en dryg kvart på sig att äta middag innan skiftet sätter igång. Sprängningarna för att få loss järnmalmen äger rum på natten och det är mycket som måste förberedas. I underjordsgruvorna utvinns malmen genom skivrasbrytning. Brytningsmetoden bygger på att skapa hålrum i malmkroppen genom borrning och sprängning. Som laddare sköter Caroline Eriksson tillsammans med sin kollega Mats antingen tunnelladdningen eller rasladdningen. Just denna dag är hon rasladdare.

Först ska de tunga bilarna fyllas med sprängmedel och tankas. En del av fyllningen sker utan hjälpmedel innan de åker vidare till nästa station. Väl framme klättrar Caroline Eriksson uppför en smal järntrappa och fyller tanken i bilen med åtta ton Kimolux, eller ”kräm” som spräng­medlet kallas. Ett ammoniakdoftande os bildas när krämen släpps ut genom en stor silo och tappas i tanken på laddbilen.

I personalrummet, som ligger beläget 1 070 meter under jord, får Caroline Erikssons skiftlag instruktioner om vad som ska göras i gruvan under kvällen.
Foto: Julia Lindblom

Sedan blir det dags att åka vidare till orten som ska laddas. Där har borrare ibland flera veckor tidigare förberett hål i kransar som nu ska fyllas med sprängmedel. Caroline Erikssons och Mats arbete blir nu att med hjälp av en laddrobot fylla hålen, som kan befinna sig på en höjd upp till 50 meter. Det är ett arbete som tar många timmar – men det måste vara färdigt innan skjutningen på natten. Ibland regnar det lera och grundvatten från taket, ibland rasar det småsten ur hålen.

– Just den här orten är riktigt städad och fin, skämtar Caroline Eriksson. Hon lindar vant en gul pentyl runt en SLP och fäster den på laddslangen som är i ladd­roboten.

I gruvan där Caroline Eriksson arbetar fungerar inte mobiltäckningen. Endast i vissa fasta anläggningar under jord fungerar täckningen, såsom i fikarummet och i personalrummet.

I stället används en com-radio och specialframtagna telefoner som det går att ringa interna gruv­nummer med.

Caroline Eriksson är 30 år, uppvuxen i Kiruna och arbetade tidigare i affär. Hon fick höra att det var bra arbetstider på LKAB och att de aktivt rekryterade kvinnor till företaget. Idag arbetar nästan alla hennes vänner på LKAB.

– Förut fanns det en mentalitet om att bara män klarade arbetet i gruvan. Men sedan fick jag jobb på laddningen och det har gått jättebra.

Sprängningarna för att få loss järnmalmen äger rum på natten och det är mycket som ska förberedas. Först ska de tunga bilarna fyllas med sprängmedel och tankas.
Foto: Julia Lindblom

De senaste åren har hon varit tjänstledig och pluggat rättsvetenskap i Luleå. Inom kort ska hon byta jobb till HR-avdelningen på LKAB.

– Det jag kommer att sakna mest är kollegorna och arbetstiderna. I och med att vi arbetar i skift får vi minst en gång i månaden vara lediga i en hel vecka. Det jag däremot inte kommer att sakna är mörkret.

I dag arbetar många fler kvinnor inom gruvindustrin på LKAB än för bara tio år sedan. På den tiden, berättar flera anställda för mig, fanns det inte ens arbetskläder i damstorlek för de som inte var fast anställda. I dag är drygt 22,1 procent av de anställda på LKAB kvinnor, även om antalet är något fler på tjänstemannasidan.

– Vi vill förstås att det ska vara 50/50 eller 60/40 procent anställda kvinnor, men för tio år sedan var siffrorna betydligt lägre så mycket har hunnit hända, säger Åse Juhlin som är HR-chef på LKAB, i en telefonintervju.

Vi vill förstås att det ska vara 50/50 eller 60/40 procent anställda kvinnor, men för tio år sedan var siffrorna betydligt lägre.

Åse Juhlin, HR-chef, LKAB

Det finns också många visstidsanställda kvinnor på metallsidan på LKAB, varav många är semestervikarier. I juli 2019 upp­gick siffran på visstidsanställda till 39,1 procent.

Gruvtolvan, en klubb under IF Metalls avdelning 1 på LKAB i Kiruna, organiserar omkring 1 500 medlemmar. Den här fredagsförmiddagen i oktober träffar jag flera styrelserepresentanter på fackklubbens kontor.

Therese Olofsson är facklig representant för Gruvtolvan i Kiruna och har arbetat på företaget sedan 2012. Nyligen blev hon jämställdhetsansvarig i fackklubben. Hon vill att fler ska förstå att jämställdhetsarbetet på arbetsplatsen inte bara handlar om kvinnan, utan om att förbättra förutsättningarna för en bättre arbetsmiljö för alla ute på arbetsplatserna.

– Det kan till exempel handla om att lyf ta tunga saker. Om något är för tungt för en kvinna är det oftast för tungt för en man också. Men det skapas ofta en press på att mannen ska orka och inte kräva lyft­redskap, säger Therese Olofsson.

Therese Olofsson, jämställdhetsansvarig på IF Metalls avdelning Gruvtolvan i Kiruna, här med sina styrelsekollegor Conny Välitalo, Anders Elenius och Jarno Dahlqvist, menar att jämställdhetsarbetet inte endast handlar om kvinnors rättigheter, utan om att förbättra förutsättningarna för en bättre arbetsmiljö för alla ute på arbetsplatserna.
Foto: Julia Lindblom

Hon hoppas att många av Gruvtolvans förtroendevalda medlemmar ska gå utbildningen i jämställdhet som IF Metall anordnar under hösten.

– Många hävdar att machokulturen inte lever kvar på samma sätt som förr. Och visst kan jag väl hålla med om att det blivit bättre än om man jämför med för 20–30 år sedan, men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå. Då kan den här utbildningen bli en ögonöppnare. Det var den även för mig, och då har jag ändå betraktat mig som en feminist i många år.

Gruvtolvan har nu beslutat sig för att under året fokusera på två områden: entreprenad och jämställdhet.

– Tidigare hade vi kanske 15 fokusområden, men sedan förstod vi att det inte gick att göra allting på en gång. Nu utvärderar vi arbetet i slutet av året och ser hur vi ska gå vidare, säger Anders Elenius, styrelseordförande för Gruvtolvan.

I gruvan där Caroline Eriksson arbetar fungerar inte mobiltäckningen. Endast vid fasta anläggningar under jord fungerar den.
Foto: Julia Lindblom

På LKAB har kvinnor också organiserat sig utanför det traditionella facket. I början av juni sammanställde en grupp kvinnor på LKAB ett Metoo-upprop med hashtaggen #Händerimörkret. I häftet vittnar gruvarbetande kvinnor om sexuella trakasserier och övergrepp på arbetsplatsen.

Häftet som spreds i fika­rum och på arbetsplatser väckte stor uppmärksamhet på företaget och fick enhetschefen Michael Palo att bemöta vittnesmålen i ett inlägg på företagets intranät.

Anders Elenius tycker att det är problematiskt att Gruvtolvan inte kunnat bjuda in gruppen på styrelsemöten eftersom de enligt honom är dolda på Facebook.

– Man undrar vad som är den här gruppens agenda? Vill man fortsätta att arbeta i det här fördolda och skicka ut sådana här skrivelser då och då? Om man vill ha en förändring kanske man måste kontakta oss. Det är ändå vi som gör på­tryckningar mot LKAB i de här frågorna. Det är vår uppgift att alla medlemmar mår bra, säger Anders Elenius.

Man undrar vad som är den här gruppens agenda? Vill man fortsätta att arbeta i det här fördolda och skicka ut sådana här skrivelser då och då
Anders Elenius, styrelseordförande, Gruvtolvan

Men när jag skriver till Karin Stöckel, kontaktperson för Gruvkvinnor, får jag ett kollektivt uttalande från gruppen som delvis skiljer sig från vad styrelsemedlemmar i Gruvtolvan berättar för mig:

”Vi startade gruppen Gruvkvinnor för ett år sedan och fick då över 100 medlemmar i vår facebookgrupp under väldigt kort tid. Vittnesmål om sexuella trakasserier och diskriminering framkom från över 40-talet gruvarbetande kvinnor vilket resulterade i ett #metoo-häfte som vi delade ut på arbetsplatserna.

På våra möten beskrev många en känsla av ensamhet i sina skiftlag eller på sina arbetsplatser och vi såg att behovet att lösa problem som endast berör kvinnor var väldigt stort.”

De skriver vidare:

”Vi har kollektivt i gruppen valt att inte driva dessa frågor i media. Vi för en dialog med LKAB om frågor rörande hante­ringen av gravida, omplaceringar och ersättningar. Samt frågor rörande sexu­ella trakasserier och arbetsmiljöfrågor, däribland hygienkrav i våra manskapshus. Representanter från Gruvtolvans styrelse har deltagit på våra möten och det ligger ett förslag till nästa stormöte att bjuda in samtliga gruvklubbar i Malmfälten för dis­kussion.”

Den nybildade gruppen har i dag över hundra medlemmar på Facebook. Flera kvinnor som jag talar med på LKAB, och som vill vara anonyma, berättar att de vid graviditet omplacerats till arbetsplatser där behovet av extra arbetskraft egentligen inte varit särskilt stort och att de nya arbetsuppgifterna därför blivit enformiga. Flera som tidigare arbetade under jord har också, för att arbetet inte ska påverka graviditeten, omplacerats till arbetsplatser ovan jord. Där har arbets­tiderna sett annorlunda ut och flera har gått upp i arbetstid – någonting som strider mot LKAB:s policy för gravida.

LKAB:s personalchef Åse Juhlin skriver i ett mail att hon inte hinner ägna tid åt artikeln och svara på frågan, men Anders Lindberg, pressansvarig på LKAB, bekräftar att det har förekommit sådana fall och att LKAB nu för diskussioner med de fackliga organisationerna i frågan.

– Vi anstränger oss för att hitta ompla­ce­ringstjänster för gravida. Ofta handlar det om att hitta platser utöver ordinarie verksamhet eller befattningar som den gravida har kompentens för. Redan tidi­gare har man fått behålla sina lönetillägg, och nu behåller man också arbetstiden som på den ordinarie arbetsplatsen. Nu när det kommit upp i diskussioner tänker vi på att detta ska efterföljas. Vi har haft sådana fall både i Kiruna och Malmberget och vi för också diskussioner med facken om fall som varit i det förflutna, säger Anders Lindberg.

Vissa fall där arbetstiden förlängts har vi genom fackliga påtryckningar kunnat ändra på, men fortfarande finns det problem.
Tomas Larsson, facklig ordförande för Gruvfyran

När jag ringer upp Tomas Larsson, facklig ordförande för Gruvfyran i Malmberget, berättar han att facket haft ett flertal ärenden där arbetstiderna förlängts och att de nu försöker få översyn på sådana händelser bakåt i tiden.

– 2016 slöt IF Metall och industriarbetsgivarna ett särskilt avtal som säger att man ska behålla samma lön och arbetstider vid graviditet. Det är ju en självklarhet att detta ska efterföljas. Vissa fall där arbetstiden förlängts har vi genom fackliga påtryckningar kunnat ändra på, men fortfarande finns det problem.

Caroline Eriksson och kollegan Mats fyller med hjälp av en laddrobot hålen med sprängmedel. Dessa kan befinna sig på en höjd upp till 50 meter.
Foto: Julia Lindblom
Caroline Eriksson fyller tanken till bilen med åtta ton Kimolux, eller ”kräm” som sprängmedlet kallas.
Foto: Julia Lindblom

Åter till Kirunagruvan, 1 070 meter under jord. När Caroline Erikssons laddning i gruvorten är färdig återstår skjutningen. Mellan kvart över ett och halv två på natten spränger laddarna salvor i gruvan. Då står de i skjutskåp eller skjuter av salvorna med ett särskilt batteri. Sprängningarna märks framför allt ovan jord, men i Kiruna har befolkningen lärt sig att leva med de nattliga skakningarna. Caroline Eriksson berättar att gruvdriften i Kiruna ständigt pågår, inte ens på röda dagar som julafton eller nyår står produktionen stilla.

– När det är dags för skjutningen är vi alla trötta och längtar till duschen och sängen. Sedan när vi åker hem är det bara paus i gruvan i några få timmar. Klockan fem på morgonen kommer förmiddagsskiften och allting börjar om igen. Verksamheten pågår varje dag, dygnet runt, året om.