Många roller i intensiv monolog

Scen
Lo Kauppi som det förnedrade cykelbudet i Föddhora på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.
Foto: Niklas Hellgren

Föddhora
Av Martina Montelius
Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm

Lo Kauppi sliter hårt i monologen Föddhora, och det är många roller som ska in i Terese, tidigare i prostitution, numera cykelbud. En riktigt ledsen ung kvinna med hjärtskärande berättelser om torskar som vill leka lärare och försenad skolflicka, en missbrukare som knappt kan stå på benen, en kamrat som letar efter delar av en styckmördad kollega – och den förnedrade snabbmatsleverantören som blir utskälld för att hon – också här – är försenad, för 39 kronor i timmen.

Jag tänker först att det handlar om den gamla retoriken att en arbetare längst ned på skalan inte är mindre förnedrad än en ”sexarbetare” som får mångdubbelt mer för sitt självbestämda ”egenföretagande”.

Men Terese vill verkligen ut, hon kämpar på med sin stora ryggsäck och en GPS som inte verkar fungera. Kauppi ger blixtrande liv åt sin roll, ändå skulle jag önska att hon taggade ned rollfiguren lite för att slippa schablonen. För den som sett Stefan Jarls film Ett anständigt liv från 1979 spelas bilderna av nedgångna missbrukare i ett iskallt Stockholm upp lite för tydligt när Ulf Dagebys suggestiva filmmusik tonas upp.

Jag hade velat se mer av människan bakom förnedringen, och jag vet att Lo Kauppi hade kunnat gestalta den starkare bara genom att sitta på en pall och läsa texten rakt upp och ned. Nu inhämtas (i och för sig tveksamma) skratt från publiken när hon spelar upp ett register av en trasig flickas desperata skämt. Jag hade hellre skrattat med henne.