Litteratur #87/2019

Låg trovärdighet i gamla polisminnen

Den av medier välbevakade rättegången mot de misstänkta för kidnappningsplaner av justitieminister Anna-Greta Leijon 1976. Polisen Jan Olsson drar sig till minnes att nästan alla av de misstänkta var små till växten – en nivå som präglar hans bild av polisarbete i boken Brottsplatsundersökaren. Foto: Dan Hansson/TT

[BOK] Brottsplatsundersökaren Petter Inedahl Carlssons förlag, 2019 Mellan 1970 och 2016 utgav Svenska Polisidrottsförlaget varje år Nordisk kriminalkrönika. I förtroendeingivande band som man kunde samla till ett par snygga hyllmeter, fortfarande lätta att hitta på Myrorna och i Stadsmissionens butiker, berättade poliser och åklagare om brott med i deras ögon spektakulära inslag. Böckerna har åldrats […]

[BOK] Brottsplatsundersökaren
Petter Inedahl
Carlssons förlag, 2019

Mellan 1970 och 2016 utgav Svenska Polisidrottsförlaget varje år Nordisk kriminalkrönika. I förtroendeingivande band som man kunde samla till ett par snygga hyllmeter, fortfarande lätta att hitta på Myrorna och i Stadsmissionens butiker, berättade poliser och åklagare om brott med i deras ögon spektakulära inslag.

Böckerna har åldrats fort – i dag är vi vana vid att även andra än utredande, gripande och dömande myndigheters perspektiv finns med i dokumentära berättelser om brott. Brott som underhållning är stort idag och mitt i dramatiken har identifikationen fått en viktig roll.

Petter Inedahl har tillsammans med den gamle polisutredaren Jan Olsson tagit fram ett antal fall som denne varit med och utrett, och lyckats med konststycket att återskapa ett enögt och ofta extremt fördomsfullt kryddad polisperspektiv i sin bok Brottsplatsundersökaren.

Förordet har undertiteln ”Polisarbete från insidan”, och man slås snart av förvåning över hur man ändå kunde lösa alla dessa fall utan att se människorna bakom brottet. Olsson började som vid polisen i början av 1960-talet och blev kriminalpolis 1968. Han sammanfattar sin tid som patrullerande polis på detta vis: ”Det var väldigt hårda demonstrationer och vi poliser blev anmälda hela tiden. Det ingick i demonstranternas taktik att anmäla oss för allt möjligt och man var på förhör hela tiden för påhittade brott som att ha slagit folk och så.”

Petter Inedahl skriver att Olssons insats var avgörande för frikännandet av morddömde Kaj Linna, vilket alltså innebär en poliskarriär på minst 50 år.

Titeln antyder att boken ska berätta något om hur kreativitet och tekniska möjligheter bakom ett systematiskt arbete fram till klarläggande av brottet, men genom berättelserna visar det sig att det ofta är slumpen som gör att man ramlar in i samband och spår. Urvalet är svårt att begripa sig på – här finns mord, utpressning och sprängningar mellan 1975 och 1991, utan kronologi.

Urvalet är svårt att begripa sig på – här finns mord, utpressning och sprängningar mellan 1975 och 1991, utan kronologi.

Beskrivningen av en rättshaverist som lyckades spränga en tågräls och hotade med en flera attentat är ett sorgligt exempel på ”färgläggning” av både brottslingens och polisens upplevelse av processen. ”Man kan ana att det är ett sällskap något slokörade poliser som strax efter 21:00 ger sig därifrån…”, spekulerar författaren efter en undersökning som inte gett något. Lite miljökänsla kan tyckas oskyldig, men i vissa fall skapar den löje över de inblandade, genomgående förminskar författaren även listiga brottslingars förmåga till planering.

Kapitlet ”Polisbrutalitet” berättar om hur en 64-årig alkoholiserad ”förtidspensionerad före detta tusenkonstnär” tas in på Södermalms polisstation den 22 februari 1980 och ett par timmar senare hittas liggande på golvet i fyllecellen, med svåra ansiktsskador. Blodet har stänkt uppåt väggarna och en cellkamrat som ligger och sover släpps snart eftersom han inte har något blod på sig eller andra tecken på att vara inblandad.

Flera läkare bedömer skadorna som förmodade misshandelsskador och den skadade som inte minns någonting blir kvar på sjukhuset i en månad innan han överförs till långvården. Jan Olsson utför en teknisk undersökning som inte visar på att poliser skulle ha varit ansvariga för misshandeln och det ”…finns egentligen endast en sak att göra: lägga den tragiska händelsen till arkivet, vilket också görs…”.

Efter en tid får en reporter nys om händelsen och Dagens Eko och Aktuellt gör inslag, varpå Aftonbladet och Expressen börjar skriva om saken. ”Ramaskriet från pressen leder till att utredningen granskas på nytt…”. Undersökningen av bland andra Socialstyrelsen kommer till slut ändå fram till att ingen kan fällas för misshandel, men författaren hånar rapporteringen.

Kapitlet avslutas med en bitter kommentar om att ”det budskap som basunerats ut” gör att personalen på polisstationen på Södermalm länge skulle förföljas av ryktet ”som sadister och misshandlare”.

Man kan betänka att ingen verkar fråga hur tillsynen av berusade fångar var ordnad, samt att det bara ett par år senare avslöjades att Hans Holmérs specialpiketpoliser, den så kallade baseballigan, omhändertog och misshandlade även oskyldiga, en verksamhet som skyndsamt fick stoppas efter ett par spektakulära dödsfall i häktesceller. Denna kontext finns inte med i någon av berättelserna i Brottsplatsundersökaren.

Man kan betänka att ingen verkar fråga hur tillsynen av berusade fångar var ordnad.

Den längsta berättelsen återberättar Jan Olssons minnesbild av den så kallade Kröcheraffären 1976, då ett antal ungdomar dömdes för sprängningar, bankrån och att ha planerat en kidnappning av dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon, med politiska förtecken. Historien börjar suggestivt: ”Det lågmälda sorlet bryts då och då av en skrattsalva eller klingande glas, och lampornas gulaktiga sken sveper in lokalen i en hemtrevlig slöja, en värld starkt avgränsad från det kalla svarta mörkret utanför fönstren.”

Spekulationerna är oändliga kring hur de inblandade tänkte, någon är ”hårdför”, någon annan militant, fast han ofta fnissar vid förhören. Jan Olsson: ”…väldigt mycket vänster som det var på den tiden. De var fanatiska som sådana människor kan vara. Vad som var anmärkningsvärt var att alla var så småväxta. Jag tog fingeravtryck på dem och de var jättesmå nästan allihop. Jag vet inte om det hör ihop på något sätt.”

I en bisats påpekar författaren att polisens kodnamn på operationen mot terrorgruppen var Ebba Grön ”ett ord som för övrigt skulle plockas upp av tre killar från Rågsved, och sedan leva eget liv, först i obskyra källarklubbar, sedan på svensktoppslistorna”. På denna nivå fortsätter den dessutom osammanhängande berättelsen om utredningen.

Den enda kvaliteten av Petter Inedahls bok är det skrämmande i att delar av svenskt polisarbete i modern tid skulle ha grundat sig i denna typ av föreställningar om brott och misstänkta.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp