Vi måste prata om de tomma avtalen

Kollektivavtal på en arbetsplats betyder inte längre organisering. Ofta är det inte fackmedlemmar eller ens fackfunktionärer som har tagit initiativet till ett avtal. Nuvarande utveckling på arbetsmarknaden, med rättslösa migranter som utnyttjas hänsynslöst på företag med kollektivavtal, drar skam över den svenska modellen.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Sverige har en av världens starkaste fackföreningsrörelser. Antalet medlemmar är om än på nedgång, så ändå oerhört högt i internationell jämförelse. Detta är oerhört positivt, särskilt i en tid med försämrade villkor och nya exploateringsformer. Men det är inte framför allt medlemmarna som lyfts fram när den svenska modellen presenteras, utan kollektivavtalen.

Bland det första som dyker upp på LO:s hemsida är detta: ”Kollektivavtal är ett effektivt sätt att reglera arbetsvillkoren på arbetsmarknaden. De anställda får trygghet och inflytande, arbetsgivarna får arbetsfred och branschanpassad flexibilitet.”

Något tillspetsat kan man säga att i den svenska modellen är kollektivavtalen både målet och vägen.

Men vad är egentligen ett kollektivavtal? Jag har nyligen insett att jag missförstått begreppet. Jag trodde att ett kollektivavtal innebär att en fackförening tecknar en överenskommelse med ett företag till förmån för sina medlemmar på en arbetsplats. Medlemmarna och den lokala fackliga organisationen håller sedan koll på att avtalet följs. Det stämmer inte.

Varje vecka kommer migrantarbetare till Stockholms LS’ expedition. De jobbar framför allt i tre branscher: Inom bygg, restaurang och städ.

Så gott som alla har stora problem med löner och arbetsmiljö. Ingenting nytt i det. Någonting som däremot förvånat i varje fall mig är att så många av skumraskföretagen de jobbar för har kollektivavtal.

Svart arbetskraft, tjugosex timmars arbetspass, löner som inte betalas ut på månader – på företag med kollektivavtal. Till och med den värsta sortens firmor – de som exploaterar migranter på ett sätt som närmast liknar människohandel – kan i dag ha kollektivavtal med Byggnads, HRF eller Fastighets. Hur är detta möjligt?

Ofta finns det inte en enda medlem i avtalsfacken på arbetsplatsen.

Jo. Kollektivavtal betyder inte längre organisering. Ofta är det inte fackmedlemmar eller ens fackfunktionärer som har tagit initiativet till ett avtal. Skurkföretagen har fått ett kollektivavtal automatiskt när de går med i sin branschorganisation (till exempel för att få vara med i upphandlingar med krav på kollektivavtal). Ofta finns det inte en enda medlem i avtalsfacken på arbetsplatsen. Ingen fackklubb, inga arbetsplatsombud, inga skyddsombud. Ingen som kontrollerar att avtalen följs.

Dessa kollektivavtal liknar inte så mycket en facklig överenskommelse som en certifiering. Företaget skriver under ett papper och får en fin dekal att sätta i restaurangens fönster. Certifieringen kommuniceras sedan framförallt till kunder: Till huvudentreprenörer i byggbranschen och till kunder i besöksnäringen.

Det är naturligtvis bra ändå, för om någon skulle gå med i facket eller bara göra facket uppmärksamma på att det bindande avtalet inte följs kan det användas för att rensa upp i den sociala dumpningen – men gapet mellan facklig retorik och verklighet är ändå avgrundsdjupt.

Nästa gång en LO-pamp på höga hästar säger att SAC:s regionala skyddsombud och förhandlare inte har någonting att göra på arbetsplatser med kollektivavtal, ska jag berätta om ett företag som hade kollektivavtal med Byggnads där papperslösa byggarbetare jobbade 55 timmar övertid per månad för låga svarta löner och ändå fick gå i månader utan lön.

Nuvarande utveckling, med rättslösa migranter som utnyttjas hänsynslöst på företag med kollektivavtal, drar skam över den svenska modellen.