Frontfigur i enslig rätt

Film
Sara Lidman vid järnväg – indirekt huvudrollsinnehavare i hennes romanepos Jernbanan.
Foto: Göran Ström

[FILM] Sara med allt sitt väsen
Av Gunilla Bresky

Gunilla Breskys film Sara med allt sitt väsen berättar om Sara Lidmans väg i författarskapet som en rad konkreta val som hon gör med fast beslutsamhet.

Det första gör hon som litet barn då hon väljer bort trädets röst – att gå in i den skulle ha inneburit att hon inte hade plats för människans språk. Senare val innebar isolation och att avstå från kärleken som hon längtade så starkt efter.

En kärlekens gemenskap hade hindrat henne ifrån att helt och hållet gå upp i skrivandet. Men i sin dagbok skriver hon om stark längtan och saknad. Hon börjar betrakta sig som en särskild sort som inte var gjord för äktenskap. Sara Lidman var uppvuxen i ett fromt lutherskt hem, och hon kunde sin bibel.

Sara med allt sitt väsen bygger på Lidmans dagböcker, brev och andra texter. Det är inte i första hand ett författarporträtt som berättar om hennes böcker, utan av en kvinna som reflekterar över sitt arbete – och sitt ansvar för andra, nedtryckta människor, både i den närmaste släkten och globalt. Fokus i filmen är hennes liv efter 1975 då hon flyttat till föräldrahemmet i Västerbotten. Då hade hon flera stora romaner kvar att skriva.

Hon konstaterar gång på gång att de engagemang hon viger sitt liv åt helt enkelt står i motsättning till andra privata känslomässiga behov. Samtidigt finns mer än en antydan att avståendet av att tillfredsställa dessa behov också är ett hinder för författarskapet eftersom de tar upp mycket tid för henne att fundera över, och att tvinga sig till konstnärlig självdisciplin.

Såg hon i den ensamma livsstilen – och lidandet den innebar – också en frihet?

Såg hon i den ensamma livsstilen – och lidandet den innebar – också en frihet? Manliga samtida författare, som Eyvind Johnson, Arthur Lundqvist och Vilhelm Moberg hade fruar, ofta skrivande men med huvuduppgift att finnas som stöd för sina män – den hustrurollen var inte ett alternativ för henne, hur kär och imponerad hon än var.

Ivar Lo-Johansson, som Sara Lidman hade en flerårig kärleksrelation med, gjorde ett liknande val att avstå från parbildande för att leva med sitt skrivande. Sara Lidman skriver i ett brev till honom i augusti 1958: ”Du och jag är redan för oanpassliga, för låsta. Den starkare skulle knäcka den svagare, dvs jag tror att vi båda skulle förgås – till ingen nytta för litteraturen eller någon människa.”

Hon hänvisar alltså där till ”litteraturen” och förklarar vidare hur hon är tvungen att sätta grindvakt mot de starka känslorna: ”…passionen är en farlig sak, och man vet aldrig när dess hemska klo eller goda arm tar en i besittning, och stör den stilla vänskapen. Ingen går säker.” (Margareta Wersäll: Ivar Lo-Johansson och kärleken. Natur och kultur, 2010)

Sara gjorde om kärlekarna till vänner, med stor brevkorrespondens. I filmen finns längtan efter en sådan, avstådd man; när han dör i armarna på den kvinna hon valt att inte vara beskriver hon det som en lättnad vid sidan av sorgen.

De stora mått av längtan och sensualism Sara Lidman talar om i filmen placerade hon också i sina romaner där hon gestaltar starka kärlekshistorier, och stora känslomässiga öden. Under några år levde hon med Leif Sjöberg, men blev ensam igen vid hans död.

Också rollen som högt respekterad politiskt aktiv taleskvinna var viktig för Sara Lidman.
Foto: Arkiv

Också rollen som högt respekterad politiskt aktiv taleskvinna var viktig. Tidens könsroller var starkt normerade och stämplade trovärdighet eller förminskning. Maka och mor var inga meriter, gav inte auktoritet när kvinnliga poliser, programledare, piloter och politiker tog plats i större skala under 1960-talet.

Sara Lidman blev en auktoritet som utvecklade en stark stämma mot sydafrikansk apartheid, USA:s våld mot Vietnam, där hon gjorde en direkt koppling till ett kolonialt tänkande i den avfolkningsprocess hon själv hade erfarenhet av, mot kärnkraft och för strejkande i gruvor och städbolag. Här ser vi henne i talarstolar och demonstrationer under 1960- och 70-talets stora folkrörelser där hon var en frontfigur.

Filmen om Sara Lidman har ett vackert symfoniskt ljudspår som inramar denna ensamma röst och hennes enastående fokus på andras kamp, lidande och kärlek. Ur detta hämtade hon också sin kraft.