Det har gått 20 år sedan mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Attentatet var kulmen på en upptrappad våldsvåg från den svenska vit makt-rörelsen under 1990-talet. Arbetarens Johan Apel Röstlund minns tillbaka och pratar med några av dem som var med den omskakande hösten 1999.
Jag minns dagen när nyheten om mordet nådde mig som igår. Datorsalen på andra våningen i gymnasieskolan i Gävle, där jag bodde. Det var förmiddag och varmt och någonstans där förändras allt för alltid. Det här är berättelsen om några veckor som skakade Sverige i slutet av förra millenniet. Om hösten 1999. Och att det nu gått 20 år sedan mordet på Björn Söderberg.
Under 1990-talet härjades Sverige av en lång rad rasistiska våldsdåd. Lasermannen, dödsmisshandeln av 14-årige John Hron utanför Kungälv, mordet på den homosexuelle ishockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås och knivmordet på asylsökande Gerard Gbeyo i skånska Klippan. Samtidigt brann flyktingförläggningar, en bomb detonerade i en skola där en förintelseöverlevare skulle föreläsa och nazister genomförde flera uppmärksammade rån. Vit makt-bandet Ultima Thule sålde 100 000 exemplar av sitt andra album För fäderneslandet och Ny demokrati tog sig in i riksdagen. Och det var bara början av vad som skulle komma. Allt kulminerade 1999. Jag var 18 och gick sista året på gymnasiet.
– Det här var en period av väldigt, väldigt mycket våld, säger Heléne Lööw, som är historiker och landets ledande forskare på efterkrigstidens svenska naziströrelse.
Hon berättar att det inom den svenska vit makt-rörelsen skedde successiva höjningar av vad som var acceptabelt i slutet av 1990-talet. Nya kampformer sattes i bruk, ofta inspirerade av amerikanska nazister som exempelvis William Luther Pierce.
– Nya grupper dök upp med individer som hade kapacitet att förvandla idéer om väpnad kamp till verklighet. Nazisterna började dessutom starta företag och köpa upp egna gårdar för sina verksamheter. Det var en enorm upptrappning och en märklig tid, säger Heléne Lööw.
Stockholm 1999. Strax efter halv nio på tisdagskvällen den 12 oktober avbryter Säpo spaningen mot den välkände nazisten Hampus Hellekant. Mörkret har för länge sedan lagt sig över trevåningshusen i Stockholmsförorten Sätra när det plötsligt ringer på dörren till syndikalisten Björn Söderbergs lägenhet.
Björn Söderberg, fackligt engagerad i SAC Syndikalisterna, har tidigare avslöjat att nazistledaren Robert Vesterlund valts in i den lokala Handelsklubbens styrelse på Svanströms lager, där de båda jobbat. Vesterlund blev av med sina fackliga uppdrag och sades upp från sin tjänst till följd av avslöjandet. Nyheten att en nazist valts in i en facklig klubbstyrelse uppmärksammades i Arbetaren den 17 september.
Utanför lägenheten i Sätra står nu Hampus Hellekant tillsammans med en annan nazist, Björn Lindberg Hernlund. De vill hämnas Robert Vesterlund och har ägnat veckor åt att kartlägga Björn Söderbergs liv.
I polisförhören några dagar senare vittnar en granne om högljudda skrik i trapphuset. Ett annat vittne beskriver hur han genom titthålet ser en person som jagas upp mot sin lägenhet. Sedan hörs smällarna. Klockan 20.57 kommer larmet till polisen.
Fyra minuter senare är den första patrullen på plats. Björn Söderberg hittas liggande vid sin dörr med tv:n påslagen inne i vardagsrummet. Skjuten med flera skott i armen, benet, bålen och huvudet. En ren avrättning.
Hösten 1999 är rekordvarm. Britney Spears debutsingel ”…Baby One More Time” från året innan spelas fortfarande flitigt på radio och Jerker Dalman blir ett namn på allas läppar när den tredje säsongen av det lika omdiskuterade som omtyckta tv-programmet ”Robinson” når hundratusentals tittare varje fredag. Samtidigt rasar ett krig i Jugoslavien och 500 000 personer befinner sig på flykt från helvetet i Kosovo. Den första pridefestivalen i Stockholm arrangeras och skapar stor debatt.
Under året har dock kvällstidningarnas löpsedlar handlat om helt andra saker. I slutet av maj mördas poliserna Olle Borén och Robert Karlström brutalt av nazister i de så kallade Malexandermorden. En vänsterjournalist som mottagit upprepade mordhot för sina avslöjanden om den svenska nazismen skadas tillsammans med sin åttaårige son en månad senare när deras bil exploderar i Nacka i ett nazistattentat. Samtidigt är den antifascistiska rörelsen stark.
Bara i lilla Gävle där jag bor finns det ”antifa-klubbar” på stadens tre gymnasieskolor. Var än nazisterna dyker upp möter de motstånd. Likadant är det för Sverigedemokraterna, som fortfarande har långt kvar till riksdagen.
”Den omöjliga staden” kallade en högt uppsatt SD-man Gävle för. Vi var betydligt fler än dem och samlades på Joe Hillgården för våra möten och planerandet av demonstrationer och utomparlamentariska aktioner.
I polisutredningen som påbörjas direkt efter mordet på Björn Söderberg framkommer hur två pistoler använts. En av dessa, en 22-kalibrig Unique DES69, kopplas snart till Hampus Hellekant och i hans lägenhet hittar polisen även mängder av nazistisk propaganda samt listor på antirasister och vänsteraktivister som han kartlagt. Dessutom har Björn Söderbergs passbild beställts ut några veckor innan mordet. Med hjälp av Säpo dras snaran åt och både Hellekant, Lindberg Hernlund och ytterligare en man som agerat chaufför under mordkvällen grips.
I Sverige råder chocktillstånd. En fackföreningsman mördad av nazister.
Solidaritetshälsningar, stöduttalanden och kondoleanser från hela världen strömmar in till SAC Syndikalisterna. Även från de stora LO-facken. Arbetaren trycker en extraupplaga inför manifestationerna som planeras i många svenska städer knappt två veckor senare.
I ett litet rum tre våningar upp i SAC-huset på Sveavägen i centrala Stockholm trängs journalister från alla stora medier. Det har inte gått mer än två dygn sedan mordet och mitt i allt sitter generalsekreteraren Hannele Peltonen tillsammans med arbetsutskottets ledarmöter Ylva Åkerman och Jone Källsäter. De ska nu försöka förklara vad som hänt. Hur det känns att en kamrat ur den egna organisationen avrättats i sin egen lägenhet efter att ha visat civilkurage och stått upp mot nazismen.
– Jag stod och diskade på föräldrakooperativet där mitt barn gick när en kamrat ur LS ringde och berättade att Björn var död. Det var som en chock. Visserligen var det här -99 med morden i Malexander och bilbomben i Nacka och någonstans hade man väl föreställt sig att en kamrat skulle kunna dödas, men att det var Björn av alla. Det var helt obegripligt.
Det var journalister hela tiden, jag minns att det till och med kom folk från New York Times och intervjuade oss. Mordet blev ju en världsnyhet.
Jone Källsäter
Det säger Jone Källsäter som då var 27 år och kände Björn Söderberg väl genom arbetet i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. För honom och många andra inom organisationen inleddes nu en period av både sorg och hårt arbete. Mordet ledde till förstasidor i alla rikstäckande tidningar. För en liten fackförening som SAC blev det viktigt att själva nå ut med vad som hänt. Att styra informationen. Samtidigt hade många svårt att ta in att en vän mördats.
– För oss som var lite yngre var Björn som en lärartyp. Alltid ordningsam och en sådan som följde regler och mötesformalia. När vi fick reda på vad som hänt sprang jag direkt iväg på ett extrainkallat möte med arbetsutskottet. Det var ju vår uppgift att hantera det som hänt för organisationen. Sedan tog jag tjänstledigt från jobbet och satt på Sveavägen nästan dygnet runt fram till manifestationerna. Det var journalister hela tiden, jag minns att det till och med kom folk från New York Times och intervjuade oss. Mordet blev ju en världsnyhet, säger Jone Källsäter.
Jag bara satte mig ned på golvet i hallen när jag fick samtalet om vad som hänt. Vadå Björn, vadå skjuten? Det var fullständigt overkligt. Björn var ju pacifist och helt emot alla fomer av extremistiska uttryck.
Ylva Åkerman Wallmark
Även Ylva Åkerman Wallmark, som hon i dag heter, satt med i SAC:s arbetsutskott och kände Björn Söderberg väl sedan deras tid i Stockholms LS förhandlingskommitté tillsammans.
– Jag bara satte mig ned på golvet i hallen när jag fick samtalet om vad som hänt. Vadå Björn, vadå skjuten? Det var fullständigt overkligt. Björn var ju pacifist och helt emot alla former av extremistiska uttryck.
När Ylva Åkerman Wallmark minns tillbaka kallar hon sig naiv. Att hon och hennes kamrater inte riktigt förstod allvaret och hoten från nazismen. Samtidigt beskriver hon hur tiderna var annorlunda. Internet, exempelvis, var inte alls lika utbyggt som i dag, vilket gjorde det svårare att söka information om människor.
– Nassarna höll ju på med sådant där som att beställa ut passbilder. I dag räcker det med en sökning på Google eller Facebook. Men även om det hände mycket under det där åren tror jag att ingen riktigt förstod allvaret.
Ylva Åkerman Wallmark minns också uppståndelsen i media och hur man inom SAC gjorde allt för att andra organisationer inte skulle kapa de väldiga manifestationerna som genast började planeras.
– Helt plötsligt blev ju sossarna och alla LO-fack väldigt intresserade av oss. Jag tycker det är viktigt att vi lyckades behålla initiativet att det här handlade om Björn och vår organisation. Vi kunde så lätt ha blivit överkörda, men det blev vi inte.
Hon säger att hon fortfarande tänker på det som hände i stort sett varje dag. Att Björn Söderberg alltid kommer att finnas med.
– För mig har nog mordet inneburit att jag blivit ännu mer uppmärksam. Att man måste säga ifrån både i smått och stort. Allt ifrån att någon drar ett rasistiskt eller sexistiskt skämt på jobbet till annat. Det räcker inte bara med att säga att man är antinazist. Det där var ju Björn oerhört bra på.
På Arbetarens förstasida veckan efter mordet återfinns den tyska antinazisten och teologen Martin Niemöllers berömda dikt ”Först kom de… ” från 1955:
”Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna men jag höjde inte min röst för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföre-ningsfolket men jag höjde inte min röst för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar som kunde tala för mig”.
I tidningens intro skriver dåvarande redaktionssekreteraren Ulf B Andersson om chocken och den känsla av overklighet som spred sig när tv-teamen och fotograferna trängdes på den välbesökta presskonferensen hos SAC. Men också om den smygande känslan av rädsla och hur tungt det varit att vakna varje morgon sedan den 12 oktober. Att mordet på Björn Söderberg inte var någon tillfällighet och att samtalen kamrater emellan nu handlar om hur man bäst skyddar sig mot människor som ser Adolf Hitler som ett föredöme och som vill återupprätta nazismen med vapenmakt.
Bara veckan tidigare har Arbetaren publicerat ett långt reportage under
rubriken “Bynazismens återkomst”. En historia om den senaste tidens nazistdåd i den lilla småländska kommunen Nybro strax utanför Kalmar.
Allt tycks krypa närmare. Samtidigt tar mobiliseringen fart. I flera städer planeras gemensamma manifestationer där hela fackföreningsrörelsen sluter upp bakom SAC. Partier från KPML(r) till Moderaterna samlas under gemensamma paroller mot det nazistiska våldet. På Medborgarplatsen i Stockholm trängs över 20 000 personer för att hedra minnet av Björn Söderberg lördagen den 23 oktober och på flera andra håll runt om i landet arrangeras liknande manifestationer. Uppslutningen är enorm.
Samtidigt inträffar något igen.
Själv var jag ute och skulle ta nattbussen hem när en ledande lokal nazist kom fram och väste i mitt ansikte: ”I kväll kommer det att smälla hos er, era jävla rödingar.”
I Gävle, som då hade en relativt stark lokal samorganisation av SAC och flera andra antifascistiska grupper, däribland Syndialistiska ungdomsförbundet, SUF, hade vi jobbat hårt inför manifestationen som skulle äga rum på Stortorget. Flera välkända talare var bokade och de mest aktiva slet med detaljerna inför lördagen. Sent på fredagskvällen lämnade de sista personerna Joe Hill-gården bland kullerstensgatorna i Gamla stan där Syndikalisterna fortfarande har sina lokaler.
Själv var jag ute och skulle ta nattbussen hem när en ledande lokal nazist kom fram och väste i mitt ansikte: ”I kväll kommer det att smälla hos er, era jävla rödingar.”
Morgonen efter vaknar jag tidigt av nyheterna om vad som hänt. En explosion på Joe Hill-gården. En skadad fasad och fönster som blåsts ut av den kraftiga tryckvågen. Även grannhusen i de gamla trälängorna har skadats.
Jag var långt ifrån den mest aktiva. Det fanns äldre och betydligt mer erfarna aktivister än jag i SUF. Men jag kastade på mig kläderna och cyklade ned för att se vad som hänt. Maja Lundahl är två år äldre än jag och satt i Gävle LS styrelse. Hon var även en av de mest drivande i den antifascistiska rörelsen i staden. Vi har inte pratat på säkert 15 år när jag nu ringer upp.
– Jag minns exakt vad jag gjorde. Åtminstone när de sprängde Joe Hill-gården. Det var personalfest och en kille ringde och berättade, så jag bara ryckte till mig ytterkläderna och sprang dit. Då var det redan fullt med poliser, journalister och oroliga grannar. Folk började direkt säga att de inte vågade gå på manifestationen, men jag sade till dem att det nu är viktigare än någon–sin efter det som hänt.
Ingen människa skadades lyckligtvis i attentatet, men polisen lyckades aldrig hitta någon gärningsman. Mycket tyder dock fortfarande på att det var nazister som låg bakom. Killen som väste mig i ansiktet kvällen innan, han är död nu, hade alibi och befann sig enligt polisen som jag pratade med aldrig på stan vid den tidpunkten. Utredningen lades ned.
Maja Lundahl kände inte Björn Söderberg men på en antirasistisk affisch jag fortfarande minns står de sida vid sida i en protest mot Sverigedemokraterna under en demonstration i Malmö något år tidigare.
– Vi hade varit på samma möte med SAC där nere men jag hade ju aldrig någon personlig relation med honom. Så hur jag minns nyheten om mordet? Ja du, det var en tung stämning. Hur en människa bara kan ryckas bort så där, det är sorgligt. Då kändes han ju gammal, men herre gud han var i den åldern som jag är nu, säger hon.
Maja Lundahl minns dagarna mellan mordet, sprängdådet och manifestationen som en turbulent tid. Lokaljournalisterna i Gävle som tidigare hade haft en ganska hård attityd mot stadens antifascister mjuknade nu upp. Hela den lokala fackföreningsrörelsen hörde av sig och ville stötta.
– Det kändes på något sätt som att alla ville bidra. Man enades i att backa upp oss i kampen mot det nazistiska våldet. Folk på stan pratade om att de skulle komma på lördagen. Det var något i luften.
Maja Lundahl läser igenom gamla artiklar hon sparat. På Arbetarbladets förstasida från morgonen efter attentatet finns en stor bild från de söndersprängda fönstren med rubriken ”Bombdåd i Gävle, nattligt attentat mot Syndikalisternas lokaler i Joe Hill-gården” och ”Husen skakade och fönster krossades”.
Sprängdådet fick många att reagera med avsky. Till Björn Söderberg-manifestationen på Stortorget i centrala Gävle kom drygt 2 000 personer i duggregnet. En lokal folkpartist klev upp på scenen och greppade mikrofonen. I ett kort tal tackade han Syndikalistiska ungdomsförbundet för att nazisterna inte lyckats organisera sig bättre i Gävle. Samtidigt uppmanade han folk att skänka pengar i den hink som ställts fram av en före detta fackligt förtroendevald på Försäkringskassan och som syftade till att samla in pengar för att täcka kostnaderna efter skadorna på Joe Hill-gården. Över 20 000 kronor i mynt och småsedlar samlades in på en timme.
Maja Lundahl läser en intervju med sig själv från dagen för snart 20 år sedan och skrattar till.
– Jag säger ju att jag inte var rädd efter allt som hände och det var jag nog inte heller. Inte någon av oss egentligen. Idag hade det nog varit annorlunda, då var man 20 år och tyckte att man var odödlig.
I dag bor hon inte längre i Gävle och är inte heller politiskt engagerad. Men tiden i slutet av 1990-talet har satt sin prägel.
– Jag är väldigt tacksam att vi var så aktiva, och stolt över det som vi faktiskt gjorde. Att vi redan då varnade för SD och det hot som de faktiskt är. Tyvärr har väl utvecklingen inte gått åt det hållet man hoppades men jag vet ärligt talat inte vad vi skulle ha gjort annorlunda. Vi var en motkraft att räkna med och den där tiden har för alltid präglat mig i min antirasism, säger Maja Lundahl.
Även Jone Källsäter tänker då och då tillbaka 20 år i tiden.
– De där dagarna är ju en del av en livserfarenhet som jag alltid kommer att bära med mig. Och det är värdefullt på något sätt. Varje år när det börjar närma sig den 12 oktober tänker jag på Björn och hur mycket jag lärde mig de där veckorna. Om hur en kris får människor att samarbeta, och att vi kan lägga andra meningsskiljaktigheter åt sidan. Och någonstans kanske det blir vår räddning och något som skyddar oss om det skulle bli ett fascistiskt maktövertagande. När nazister går till angrepp kan samhället sluta sig samman. Titta bara vad som hände efter Kärrtorp 2013 då nazister från Nordiska Motståndsrörelsen attackerade en fredlig antirasistisk manifestation.
Två dagar efter mordet på Björn Söderberg, den 14 oktober 1999, grips Hampus Hellekant och Björn Lindberg Hernlund. I Hellekants dator hittar polisen ett omfattande register över politiker, antirasister och svenskar med judiskt påbrå. Hellekant och Lindberg Hernlund döms till elva års fängelse vardera för mord. Den tredje nazisten, som körde bilen till och från Sätra, döms för skyddande av brottsling samt för grovt vapenbrott.
Hampus Hellekants fängelsestraff omvandlades till villkorligt efter två tredjedelar av strafftiden. Det uppmärksammades då att Hellekant, under ett nytt namn, börjat studera till läkare vid Karolinska institutet i Stockholm. Han fråntogs dock sin utbildningsplats när det framkom att han antagits på falska betyg.
Efter sin frigivning har Hellekant fortsatt att kartlägga vänsteraktivister och andra personer som han ser som sina politiska motståndare.
SAC instiftade efter mordet det så kallade Civilkuragepriset som varje år delas ut någon som uppvisat civilkurage och agerat mot missförhållanden på sin arbetsplats.
Varje år den 12 oktober uppmärksammas minnet av Björns Söderberg på flera håll runt om i landet.
Johan Apel Röstlund
[email protected]
—
Ulf B Anderssons krönika i Arbetaren nummer 42/1999:
