I sitt huvudtal inför det tyska valet 1932 nämner Hitler inte judarna med ett enda ord – men han pratar om yttre krafter och ett land i kris. Hans fokus ligger helt på de andra partiernas misslyckande. Kort tid senare behöver Hitler inte bry sig om de andra partierna mer.
Den 20 maj 1928 var det val till den tyska riksdagen.
De svåra åren efter första världskriget var nu långt borta. Avbetalningarna på krigsskadeståndet hade sänkts och amerikanska lån och investeringar flödade in i Tyskland.
Tiderna var goda.
Valet blev en framgång för socialdemokraterna som fick 30 procent och kommunisterna som fick drygt 10 procent medan de fem borgerliga partierna gick tillbaka – inget av dessa fick över 15 procent. Det blev samlingsregering mellan socialdemokrater och borgerliga där kommunisterna hölls utanför.
Och ett litet extremparti på högerkanten, nazisterna, fick bara 2,6 procent och väckte inget större uppseende. Tiderna var som sagt goda.
Men så den 29 oktober 1929 vänds allt i svart. Det är den svarta tisdagen på Wall Street.
Eftersom den tyska uppgången i mitten av 1920-talet var direkt beroende av den amerikanska ekonomin, så drabbas Tyskland snabbt och hårt av börskraschen. Arbetslösheten och inflationen stiger till oerhört höga nivåer, det blir kravaller och svält.
Våren 1930 fälls samlingsregeringen och det blir nyval. Och trots att nazisterna inte hade fått så särskilt många röster i valet 1928 så varnar socialdemokraterna ändå specifikt för dem och går till val på slogan: ”Mot borgarblock och hakkors!”
I valet fortsätter socialdemokraterna att vara största parti. Men medan kommunisterna går framåt med ett par procentenheter så är valet för socialdemokraterna en rejäl förlust. Liksom för flertalet av de nu allt mindre borgerliga partierna.
Men nazisterna får 18,6 procent och blir riksdagens näst största parti.
Det parlamentariska läget är mycket svårt. Det finns ingen tydlig majoritet och en minoritetsregering under ledning av ett av de små borgerliga partierna utses, men lyckas inte ta itu med landets svårigheter. Året därpå, 1931, kommer så ytterligare ett dråpslag. Alla de fem största bankerna går omkull och över tjugotusen tyska företag går i konkurs. Nu drabbas även medelklassen på allvar och arbetslösheten når rekordnivåer.
Undergångsstämningen genomsyrar nu hela samhället, och kris och katastrof är vardagsord.
Undergångsstämningen genomsyrar nu hela samhället, och kris och katastrof är vardagsord.
Och i juli 1932 är det så återigen dags för riksdagsval. Med stöd från dåtidens största mediaägare får Hitler möjlighet att spela in sina tal som sedan sprids från högtalarbilar över hela Tyskland.
I sitt huvudtal inför valet nämner Hitler inte judarna med ett enda ord. Hans fokus ligger helt på de sju huvudsakliga konkurrentpartiernas misslyckande:
”I över 13 år har de haft makten, men nu är det ni som bestämmer. Det är ni som avgör ödet för dessa makthavare. Tyskland har långsamt förfallit och bara den som är galen kan tro att samma krafter som har fört oss hit till undergångens brant kan leda oss till en pånyttfödelse. Nu, efter att de har förstört allt i Tyskland har tiden äntligen kommit att bli av med dem. Om dagens riksdagspartier existerar eller inte är oviktigt – men det ÄR nödvändigt att hindra vårt land från att helt falla i ruiner. Därför är det en plikt att besegra dessa partier, för de sliter sönder vårt land bara för att trygga sin egen existens.”
Hitler utgår i sitt tal från det som alla vet är sant. Tyskland befinner sig i kris. En kris åtminstone delvis orsakad av krafter utanför landets gränser. Börskraschen var central.
Och i detta tal nämner han visserligen inte judarna med ett enda ord, men han pratar om ”den finansiella eliten på Wall Street”. Vilka det är, ska han återkomma till.
Just här är Hitlers huvudfokus den pågående krisen, han skapar samhörighet med lyssnarna som alla kunde känna igen sig i hans ord om undergång. Och ansvaret för krisen lägger han på de andra partierna. Allt är deras fel, dem kan man inte rösta på. De har svikit.
I tretton år, har de svikit – Hitler förklarar den pågående krisen med de andra partiernas ”förräderi” efter första världskriget. Avsiktligt utelämnar han de goda åren i mitten av 1920-talet – de goda år som försvårade nazisternas retorik. Men nu är jordmånen lagd. Landet står inför sin undergång. De andra partierna gör inget, de tänker bara på sig själva, nu krävs extraordinära åtgärder.
Han talar om nationen som viktigare än individen, som det enda som kan rädda individen ur kaos. Nu behövs ett starkt parti, en stark ledare för att rädda landet. De andra partierna är problem som måste åtgärdas.
I riksdagsvalet den 31 juli 1932 fick nazisterna 37,3 procent och blev största parti i riksdagen.
Och efter januari 1933 behövde Hitler aldrig mer bry sig om de sju konkurrentpartierna.
Sjuklövern.