Jag är gammal nog feminist för att mitt under lättnaden som svepte över världen när kvinnor, inom ramen för #MeToo, tog bladet från munnen, tänka: när kommer backlashen? Svaret är att den är här nu.
Lagom till det att #MeToo fyller två år kommer Granskningsnämndens utlåtande om Uppdrag Gransknings avsnitt ”#MeToo och Fredrik Virtanen”. Av den anledningen ser jag det till sist, efter att aktivt undvikit det eftersom jag på förhand tror mig veta vad det innehåller.
Mina misstankar bekräftas.
Här är frågor till Virtanen, anklagad för våldtäkt av medieprofilen Cissi Wallin, där han får beskriva hur det kändes den dagen han förstod att Wallin gått ut med hans namn, och här är frågor till Wallin om hon tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med namnet på Instagram. En klassiskt oförskämd fråga till Wallin om varför hon fnissade när hon dagen efter beskrev det som av Virtanen återges som ett hångelförsök och av Wallin som våldtäkt.
Här är en intervju med krönikören Fridah Jönsson som under #MeToo lade ut en skärmdump av en konversation med Virtanen då hon för många år sen frågade om möjlighet till en praoplats och han svarade med frågan om hon ville ligga med honom. Frågan Uppdrag Granskning ställer är om Virtanen vid tillfället kände till hennes ålder. (Att man, om man önskar en praoplats, per definition är en ung tonåring verkar inte vara föremål för redaktionens intresse).
Här är konspiratoriska insinuationer om företrädare för #MeToo som vill få information om vinkeln på programmet innan de låter sig intervjuas (vilket jag själv som forskare för övrigt alltid kräver).
Låt mig säga det direkt: det är en vällovlig programidé. Massmedia bör tåla en genomlysning av vad man gör för att sälja klick och i fallet #MeToo kan man våga sig på gissningen att flera redaktioner såg pengar att tjäna på namnpubliceringar. Men det som utger sig för att vara en granskning av massmedias hantering av rörelsen svajar – och det svajar på ett välbekant sätt.
För om syftet är att diskutera vilka som tjänade pengar på #MeToo och på vilket vis; då hör ett fnissande från Wallin inte till historien. Då ska huvudfokus inte ligga mot om Wallin hade ett case mot Virtanen eller inte, utan mot vem som till varje pris ville få det att framstå som att hon hade ett.
Jag ser programmet, fast jag inte vill se programmet. För jag är gammal nog feminist för att inte orka höra fler relativiseringar av kvinnors beteende före, under eller efter hångel/sex/våldtäkt, gammal nog feminist för att redan 2017, mitt under lättnaden som svepte över världen när kvinnor tog bladet från munnen, tänka: när kommer backlashen?
Svaret är att den är här nu. Uppdrag Granskning är bara ett symptom på den.
Runt omkring mig hör jag dem – på middagar, på gymmet, till och med i skidliften: bekymrade (mans)röster. Hur ska man nu kunna flirta? frågar någon (en icke-fråga för världens kvinnor som klarat det i alla år, med få våldtäktsanklagelser som följd). Alla dessa namngivna män, mumlar en annan; vi är väl ändå en rättsstat (vilket rättegången mot Virtanen visar oss: i Sverige döms vi inte lättvindigt för våldtäkt). Och tänk den där arme programledaren som fick sluta på SVT bara av en endaste anklagelse, fortsätter ytterligare någon (att programledaren något år senare är tillbaka på prime time verkar inte ligga i förgrunden för bekymret).
Men visst, många befrielserörelser dras med repressiva slagsidor. Det är verkligt problematiskt att män som inte var dömda av rättsväsendet hängdes ut på sociala medier. Än värre är de publicistiska beslut som verkade runda frågan om att vara oskyldig tills motsatsen bevisas
Att Cissi Wallin i ett program som behandlar massmedieetik får frågor om sitt uppförande verkar däremot vara en icke-fråga. Och det hårresande faktum att vi står kvar exakt där vi historiskt alltid stått: med oceaner av kvinnor som gjorts med barn av husbonden och körts på porten, blivit kallade hora av chefen, klappade i stjärten av sin lärare, nekats tjänster för att de inte vill leverera oralsex, fått höra att de är för sexiga/för osexiga för att tas på allvar som jurister eller taxichaufförer eller sportjournalister; det som var #MeToos kärna, verkar vara irrelevant.
Det programmet åstadkommer är en sammanblandning av kvinnor som berättar sin historia med hur massmedia väljer att hantera berättelserna.
Det programmet åstadkommer är en sammanblandning av kvinnor som berättar sin historia med hur massmedia väljer att hantera berättelserna. Genom en dramaturgi där Wallin framställs lika skyldig som tidningsjättarna och deras ansvariga utgivare, uppstår en effekt som potentiellt kan slå mot kvinnor som vågat sätta ord på det de upplevt. Effekten blir att de i någon mening skulle kunna betraktas som medskyldiga till rubrikerna.
Men de kvinnorna har inget ansvar för redaktionsbeslut. Uppdrag Granskning lyckas medverka till ett slags business as usual, där uppföljningen av historiska övergrepp mot oräkneliga kvinnor landar i den sedvanliga berättelsen om hur synd det är om män.
Av den anledningen kan du vara säker på att en ny kvinna, just medan du läser den här texten, känner en ovälkommen hand runt bröstet eller får frågan om när hon fick kuk senast. Genomfört av någon som kan vara i det närmaste säker på att komma undan med det.