Första dagen av “Vad fan ska man göra?” bjöd på dystopi, blandat med en gnutta rasism och ett upplyftande möte med tre tonårstjejer. Dessutom blev både Greta och jag stela och visste inte hur vi skulle reagera när 89-årige Erik började prata om “Thunberg” utan att förstå att det var “Thunberg” som intervjuade honom.
Mer om det alldeles strax.
Men först: Välkommen till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.
Greta och jag möttes första gången i oktober 2018 när jag, som då egentligen var kriminalreporter, motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen där det satt en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne.
Längs den här resan kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i landet och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.
– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gick ut den här första dagen, som vi såg som lite av en testdag. Ljudet skulle testköras och vi behövde få prova oss fram lite för att bli varma i kläderna.
Tillsammans med film-proffset Helena Molin gav vi oss ut längs tunnelbanans röda linje för att trevande närma oss stockholmarna med våra frågor. Första anhalt var i Hägersten och efter några tafatta “Hej kan vi få intervjua dig” som ledde till lika många “nej tack” träffade vi Miriam och Jesper. Miriam hade varit aktivist och vegan tidigare men orkade inte längre, fast hon bara var 24 år:
– Det tar väldigt mycket på en personligen. Jag tror att de flesta som kanske var aktivist som tonåring sen ger upp för det är väldigt tungt. Så kanske man ser att det inte blev någon skillnad…
Jesper sa att han skulle vilja vara insatt i politik men att han inte kände sig insatt. Det var för svårt att orientera sig i alla nyheter, tyckte han.
Det här – “jag är inte insatt i politik” – mötte vi flera gånger bara den här första dagen och det känns som att det inte är något vi har hört för sista gången. På väg hem senare på eftermiddagen sa Greta:
– Apatin är ett återkommande tema. Att folk säger “det här är så hopplöst, det är lika bra att strunta i det”.
En annan sak som vi möttes av flera gånger var beskrivningen av Sverige som “bråkigt och våldsamt” med många ganska svepande referenser till våldsbrottslighet och flera gånger också slentrianmässiga kopplingar mellan att “invandringen är den viktigaste frågan” och just gängbrottslighet. En av dem som gjorde den kopplingen var en 68-årig kvinna i Hägersten som valde att vara anonym, mer från henne strax. Den kanadensisk-amerikanska utbytesstudenten Adelaide, som vi träffade i Liljeholmsgallerian, hade under sina första veckor i Sverige upplevt landet på ett helt annat sätt:
– Jag vet att säkerhet är en stor fråga för människor i Sverige men jag har personligen känt mig väldigt säker här.
De senaste åren har brottsligheten tagit stor plats i medierna, inte minst skjutningar och sprängningar. Och det grova skjutvapenvåldet har också ökat mycket under 2010- och 2020-talen – men har nu återigen börjat minska. På en övergripande nivå har brottsligheten i Sverige varit relativt stabil över en längre tidsperiod.
I januari kunde Dagens ETC berätta att antalet personer som vårdas på sjukhus på grund av att de utsatts för våld från en annan person har minskat dramatiskt de senaste åren och är på sin lägsta nivå sedan mätperioden startade år 2001. Under samma tid som minskningen har blivit mest tydlig har antalet utrikes födda i Sverige fördubblats.
– Det kommer en massa människor in i Sverige. Vi är ett litet land. Jag har inget emot andra människor, vart de kommer ifrån och så vidare. Men om man tittar idag, då tycker jag det är så här: ingen ser svensk ut, sa den anonyma kvinnan i Hägersten.
– Hur ser man svensk ut, frågade Greta.
– Jo men, alltså. De flesta är ju lite mörkhyade…, sa kvinnan och sedan pekade hon otippat nog på mig och fortsatte:
– De har lockigt mörkt hår, sa hon och log lite.
Det blev en konstig tystnad innan hon fortsatte:
– Nej, men det är inte typiskt svenskt. Inte när jag växte upp.
Är det bättre eller sämre, undrade jag.
– Det kan jag inte uttala mig om. Det kan vara hur bra som helst. Men: vi är inte svenskar längre. Vad är vi egentligen? Något mittemellan, någon blandning. Jag vet inte.
– Är det något negativt? undrade Greta.
– Både och. Titta bara på de här… Vissa folkgrupper utmärker sig lite extra. Om vi tittar på de här som… Nej, men jag tänker såhär: vilka är det skjuter i Sverige? Vilka är det som bombar? Inte är det vi som är födda svenskar.
Vi ställde en och annan fråga till, djupandades, sa hej då och gick in i tunnelbanebyggnaden. Där mötte vi den vänlige 52-åringen Ammar som hade drivit kiosken i tunnelbanan i femton år. Han pratade om hur han jobbar för sina fyra barns skull – “jag tänker inte på mig, bara familjen” – hur det har blivit svårare att få affärerna att gå runt när alla priser har gått upp och en chokladkaka nu blir superdyr för kunden. Och så pratade han om att han älskar Hägersten.
Nere på perrongen livades stämningen upp när vi mötte fjortonåriga Nova och hennes två kompisar Fanny och Elvira nere på utomhusperrongen. Först skrek de “oh my god” några gånger för att de fick träffa Greta, tog selfies och sen fick vi ställa våra frågor. Jag ska skriva en egen text senare om det här mötet för det hände så mycket i det. Det fanns en ovanlig öppenhet i samtalet mellan Nova och Greta och jag tyckte mig se att något hände när den här fjortonåringen gick från att säga att hon “inte kunde något om partier och sånt” till att hon själv började resonera om både sin egen och planetens framtid – och ställde Greta mot väggen:
– Alltså jag förstår inte varför du kämpar så mycket?
Ja, så var det då 89-åriga Erik. Honom mötte vi vid Mariatorgets tunnelbanestation, där han kom ut genom spärrarna stiligt spatserande med röd halsduk och käpp. Invandringen och arbetslösheten var två viktiga frågor, menade han. Liksom våldet mot kvinnor och kriminalitet överlag.
Själv hade han arbetat hela sitt liv, bland annat inom restaurangbranschen. Sjötunga Walewska var hans favorit – “en väldigt fin rätt, omständlig, jobbig men väldigt god”.
– Jag är vegan, stack Greta in. Kan jag äta sjötunga? Är det veganskt?
Erik konstaterade att det var fisk och att det var ett djur.
– Du kanske äter fisk? sa han ändå men det gjorde inte Greta och Erik tyckte synd om Greta.
Vad tänker du om framtiden, frågade jag, och undrade om han tänkte på klimatförändringarna ibland.
– Ja, jag tänker mycket på det. Men jag tycker att det verkar som att det inte händer så mycket. Vi har för svårt i det här lilla landet att sätta emot eller bidra. Vi är ju en liten del utan världen, mycket liten och har inte så stor påverkan. Och inte våra politiker heller. Men jag tror att de gör så gott de kan, sa Erik.
Viktig fakta i sammanhanget: Eftersom koldioxiden stannar i atmosfären i hundratals, ibland tusentals, år räcker det inte med att minska utsläppen för att vi ska undvika de allra värsta konsekvenserna. Utsläppen måste otroligt snabbt ned till noll. Sverige är också ett rikt land med goda förutsättningar att ställa om och måste därför gå före, det har vi förbundit oss till i FN:s klimatkonvention och i Parisavtalet. Vid det här laget borde våra utsläpp vara i princip på noll, om vi ska kunna säga att vi gör vår rättvisa andel av omställningen. Spoiler alert: detta är inte fallet. De globala, liksom de svenska, utsläppen ökar.
Om man slår ihop alla länder i världen som var för sig står för mindre än två procent av de globala utsläppen – står de tillsammans för 36 procent. Och då ska vi komma ihåg att vi inte har tagit hänsyn till att våra utsläpp i rika länder ofta är många gånger större än i de fattiga länderna, om man räknar per capita. Och att en stor del av utsläppen vi är skyldiga till inte räknas i vår statistik.
Tillbaka till Erik. Både inom Sverige och internationellt är det personer med höga inkomster som släpper ut mest, berättade jag för honom.
– De kan inte bättre, sa han.
Ska man bara låta det vara så, undrade jag.
Och det var då han sa det där om Greta:
– Jag vet inte. Man kan ju göra som Thunberg och sätta sig på båten och försöka protestera. Men det gör väldigt lite… Men varje litet bidrag är väldigt viktigt, sa han och jag hann tänka att jag kanske borde säga något när det kom en följdfråga från Greta:
– Vilket är ditt bidrag, undrade hon.
– Jag har gjort mitt bidrag. Jag har jobbat hela mitt liv och jag är väldigt glad och lycklig. Jag har haft bra medarbetare och jag har haft det bra. Men det får man om man jobbar hårt.
Får alla det som jobbar hårt, undrade jag.
– Ja, det tror jag. En del kan nog få det. Men dessvärre inte alla. Nej, tyvärr.
Vi tackade Erik för ett trevligt samtal och approcherades direkt av 21-åriga Ousman som gärna ville bli intervjuad. Han var född i Gambia, medborgare i Spanien men bodde i Sverige sedan tre år. Han kom hit för att arbeta, berättade han. Precis som Erik hade Ousman arbetat på restaurang men också på hotell. Nu hade han förlorat jobbet och letade efter ett nytt. Han älskade att dansa och kunde dansa till “vilken musik som helst”.
Om politik sa han:
– Jag säger inte att det gäller alla. Men många politiker utgår från egenintresse.
– Du kanske inte bryr dig om politik, undrade Greta.
– Jo, det gör jag, sa han, nästan lite upprörd på rösten. Han underströk:
– Goda människor måste bry sig om politik.
– Vilken fråga är viktigast för dig, frågade Greta.
– Nummer ett: barnen. Du måste respektera barn, 100 procent. De är framtiden för världen. Förstår du?
