Sommarföljetongen: Högspänning – del 15

3

En månad senare låg jag i Görans säng och läste [112] medan han stod ute på farstubacken och gjorde ved av vindfall med en sliten gammal vedklyv. Vi hade älskat, sedan ätit frukost och älskat igen. Som andetag in och ut, oavbrutet, självklart. Så flöt vårt liv.

När jag först hade knackat på Görans dörr förstod han till en början inte vem jag var. Trodde väl att jag var en svampplockare som gått vilse eller en av De nyfikna. Jag minns hur förvånad, närmast häpen jag själv blev över hans utseende, själva hans uppenbarelse. Vi hade aldrig brytt oss om att skicka några foton, över huvud taget hade jag inte tänkt så mycket på det yttre, även om jag självklart hade någon sorts mental bild, en bild som visade sig stämma rätt illa med verkligheten. I min föreställningsvärld var brevbärare korta och smidiga små män som likt en gång statsanställda jockeyer kilade upp och ned för trapporna i våra hus. Göran var i själva verket grovt byggd och över medellängd. Inte direkt satt, men fast.

Hans ansikte gick åt rakt motsatt håll, vilket skapade en inte oangenäm kontrast. Det var mjukt och milt, med två stora, brett sittande bruna ögon som verkade se och registrera precis allt. I sin rutiga skjorta och sina praktiska byxor var han sinnebilden för »en rejäl karl«, men när han öppnade munnen lät han både vän och lärd.

Den där första dagen började en aning stelt, det är nog både Göran och jag villiga att erkänna. Först när jag stod där på tröskeln insåg jag hur närmast burdust jag trängde mig på, hur jag ställde honom inför fullbordat faktum och lämnade få valmöjligheter, även om vi brevledes nämnt både en och två gånger att jag borde komma på besök nån gång. Göran kämpade för att vara artig och spontan, men var märkbart obekväm. Medan han visade mig runt i stugan och de närmaste omgivningarna var det som om hans hjärna jobbade på högvarv, han undrade vad jag ville, hur länge jag tänkt stanna, och han svarade allt mer slö och disträ på mina många frågor.

På kvällen stekte han några abborrar från den närbelägna sjön, till det potatis ur odlingsransonen och en flaska äppelvin. Vinet fick oss att slappna av och vi började prata med varandra som i breven, fritt, djupt, associativt. Göran visade sig ha lagt det mesta jag skrivit på minnet. Det var som att möta en gammal vän, ja mer därtill. Våra händer fann varandra under fleecefilten och snart låg vi tätt omslingrade i Görans knarrande åbäke till säng.

Den första gången var ärligt talat inte fantastisk, Göran var lite för öm, för villig att vara till lags, vilket resulterade i att jag låste mig och blev stel. Jag har alltid haft svårt för den där typen av män som är överdrivet snälla och omtänksamma i sängen och som fyller hela rummet med ett outtalat krav på att man ska njuta varenda sekund och få orgasm efter orgasm. Men det där blev bättre med tiden, jag visade Göran hur jag ville ha det, och han var en läraktig elev. Han själv var ganska okomplicerad, framför allt fokuserade jag på att få honom att slappna av och inte vara så där stoiskt stel som många män är. Tysta pumpar de på som av pliktkänsla snarare än hängivelse. Jag smekte honom över hela hans håriga brevbärarkropp, fnissigt kittlig först, snart stönande efter mer. Jodå, karlar visste jag nog fortfarande hur de skulle tas. Efter ett par dagar som tillbringats mer i horisontalläge än stående kändes allt så självklart och okomplicerat. »Det är klart du är välkommen«, sa Göran och kysste min nacke. »Stanna så länge du vill. Helst för alltid«.

 

3.1

Men att få tillträde till Gemenskapen, att bli en del av Kolonin, var egentligen en rätt så invecklad process. Till att börja med krävdes ett läkarintyg från en av få medicinare i landet som utfärdade sådana åt elöverkänsliga, Ulrika Hovberg i Skövde. [113] Intyget och ett personligt brev skulle sedan skickas till Ledningen för övervägande. Om man bedömdes som seriös, och framför allt om det fanns plats, kunde man möjligtvis få komma på intervju, bevittnad av Stormötet, som sedan röstade om man var välkommen eller ej. Innan inflyttning hölls ett förhör där man skulle kunna huvuddragen i Lagen [114] utantill och kunna svara på frågor av allmänbildningskaraktär kring strålning från elektromagnetiska fält. [115] Därefter tilldelades man bostad och arbetsuppgifter inom antingen odling, skogsbruk eller administration.

Därför var det med viss nervositet som Göran tog med mig till den helgens Stormöte. Dittills hade han bara berättat om mig för sin närmaste granne, den gamla hippien Jon Måne. Jon hade nickat införstått, »Jag kände på energierna att det var kvinnfolk i närheten«.

Det blev alldeles tyst när vi kom in i den gamla lärosalen, där det luktade tjära och fuktig ylle.

Till en början gick det inte bra alls. Det blev alldeles tyst när vi kom in i den gamla lärosalen, där det luktade tjära och fuktig ylle. På den gråsvarta tavlan stod det skrivet »Dagordning«. Göran skrattade kort åt den närmast gravallvarliga stämningen innan han la en överdrivet självklar hand på min axel och presenterade mig som Lotta, före detta lärare, elsjuk och en förbannat bra person som hemskt gärna blir en del av Gemenskapen.

En kvinna med vitt hår i en tjock fläta och ribbstickad tunika stod lutad mot katedern, varpå tronade diverse pappershögar och en uppstoppad ormvråk. Det var Stina, ordföranden för Kolonin. Hon harklade sig och undrade med len men samtidigt parant stämma om Göran fått en gren i huvudet när han jobbat i skogen eller varför han annars blivit så glömsk att han inte kom ihåg den fjärde paragrafen i Lagen, den om reglerna kring anslutning och uteslutning.

Det var den första skärmytslingen i en batalj som skulle pågå halva kvällen och tvinga en rad punkter kring sådant som parasitangrepp och behovet av dräneringar att skjutas upp till nästa möte, fastän de var nog så akuta. Magnussons, en vitblond familj där både vuxna och barn var svårt elsjuka, och Jayne, Stinas sambo, var de som var mest negativa. »Emil tål inte plötsliga förändringar, bara se hur orolig han är«, sa mamma Magnusson och höll fram en sjuårig lintott, som stel som en pinne mumlade en autistisk ramsa om och om igen.

Jayne, kortklippt i glasögon med chockrosa bågar fräste föraktfullt ur sig »Hur vet vi att hon ens är sjuk, det kanske är en ny lögnare som ska komma hit och snoka«, syftande på den reporter från Kanal 5:s program Outsiders som tältat i utkanten av Kolonin för ett par år sedan och tolererats fram till att Kenny Nicklasson upptäckt hennes dolda kamera och jagat i väg henne kvickt som ögat. Efter den incidenten hade säkerheten skärpts och Lagen formulerats strängare.

Jag erbjöd mig bevisa att jag var sjuk, bara fram med ett batteri eller vad som helst så ska ni få se på reaktioner, men insåg lika snart som jag sagt det hur dumt det var. Men Stina var faktiskt diplomatisk den där kvällen, det får jag ge henne. Hon menade att man haft nog av bråk och oroligheter den senaste tiden och att det lugn som äntligen lagt sig inte borde störas i onödan. Hon förstod invändningarna, men lyfte också fram Görans långa och trogna engagemang, och tryckte särskilt på hur han uppoffrat sig för cancersjuke Bengt-Åke Forsell och överlåtit sin tidigare täta och välbyggda stuga med sjöutsikt till förmån för »det där rucklet ute i terrängen«. Göran nickade med emfas, han hade redan haft flera utläggningar för mig om sin saknad efter sitt gamla hem, där hans själ och hjärta fanns och dit han en gång hoppades få flytta tillbaka.

Leif Tobisson begärde ordet och sa på sitt okonstlade bondska vis att det behövdes fler händer till den förestående skörden, och så vitt han kunde se hade jag två sådana. Så det kom till votering och med knapp marginal fick jag tillstånd att bo kvar hos Göran, men på sikt skulle en formell ansökningsprocess ske. Jayne muttrade något och blängde på mig, men Leif Tobisson kom fram och hälsade och klämde mina små händer i sina stora, skrovliga nävar och Jon Måne gav mig en lite för lång kram.

Jag var så glad att jag ville skrika rakt ut, men jag höll tillbaka där i lärosalen, i stället skrek jag senare på natten, i sängen efter att Göran och jag firat med kanelkryddade pinnbröd och fyra flaskor äppelvin.

Den första tiden i Kolonin vilade som i ett närmast paradisiskt skimmer. Det var verkligen som att komma till en ny värld, ett annat universum. Frånvaron av strålning gjorde att jag kände mig bättre än på evigheter, i både kropp och själ. Det kändes nästan bättre än innan jag blev sjuk. Visst, det var ett hårt slit med skörden, vi drog upp mängder av betor av alla de slag på de stora lotterna öster om skolan, och så var det alla frukter och bär som skulle plockas och ansas och saftas och syltas, korn som skulle rensas och skalas och malas och separeras och så var det allt det torkade och saltade småviltet som skulle läggas ned i jordkällarna. Dessutom nappade det av bara tusan nere i sjön, och med vårt nykonstruerade jätterökeri (stort nog att röka en hel människa i, skojade jag med Leif Tobisson som log lite forcerat som alltid) skulle fisken räcka till långt in på vintern.

Det var ett hårt men härligt arbete.

När jag inte arbetade på fälten var jag ibland med Göran i skogen och sågade ned stora granar och fällde tallar och högg av grenar och kapade ned till ved och virke. Det var ett hårt men härligt arbete. Nöjd rörde jag vid mina valkar och blåsor med nötta fingertoppar, förundrat stirrade jag på mitt nya smalare och mer muskulösa jag i spegeln med guldinfattad ram, den Göran fick i present av jobbarkompisarna inför förtidspensioneringen. [116]

När vi inte jobbade så älskade vi eller lagade så goda middagar vi förmådde i det spartanska köket, eller så gick vi ned till sjön och badade eller låg alldeles underbart tysta bredvid varandra med var sin bok, förstrött smekande den andres arm eller panna. Göran läste mest romaner. Han hade tagit itu med de ryska klassikerna, när jag anlände var han halvvägs igenom Anna Karenina. Själv kände jag mig rätt så färdig med det påhittade, det var som om mitt eget liv på senare tid blivit dramatiskt nog. I stället tog jag mig an Görans bokhyllor som dignade av facklitteratur med vänsterpolitisk slagsida.

För mig som aldrig sträckt mig längre i mitt engagemang än att utan större entusiasm rösta rött varje val [117] blev nedsjunkandet i en över hundra år gammal tradition av radikalt tänkande både en ögonöppnare och en skolgång i höghastighetsformat. Snart hade jag plöjt allt från Bakunin till Lukács, från Albanien i kamp mot Chrusjtjov-revisionismen till Socialismens liv efter döden. Och ändå kändes det som att alla sköt över målet, som om de pratade om hönan i stället för ägget, det som måste knäckas.

Det var först i teorin om elektrokapitalismen som jag hittade hem, i läran om hur något fundamentalt i de ekonomiska och sociala mellanmänskliga relationerna förändrades i och med elektrifieringen av världen. Hur elektriciteten inte bara möjliggjorde en industrialisering på bred front utan på sikt också var fröet till civilisationens slutgiltiga kollaps, där vi står i dag med en utarmad planet och en annalkande klimatkatastrof. Behovet av en omställning är skriande, men det handlar inte om några »gröna« modifieringar, små justeringar av det existerande, det handlar inte ens om att driva vidare tekniken under den så kallade arbetarklassens kontroll, det skulle bara vara lika destruktivt som i dag. Nej, det är själva elektriciteten vi måste stoppa. Det är när vi stänger av den, när vi trycker på knappen och det blir mörkt som vi i dunklet kan söka oss fram till de nya levnadsformer som kanske, men bara kanske, kan vara räddningen för vår utdöende mänsklighet.

Detta, och så mycket annat, diskuterade Göran och jag under oändliga koppar te, ändlösa flaskor äppelvin. Det var underbart att lära känna en människa på djupet, att få veta hans innersta hemligheter, svagheter och smärtpunkter. Det slog mig, när Göran berättade om sitt komplexa hatkärleksförhållande till sin överbeskyddande, bekräftelsetörstande och labila mor som gått bort häromåret, att han var den första person som mötte mig helt oförställd. Ingen människa, inte Klas, inte mamma, absolut inte Kerstin, hade mött mig så innan. Det var som om alla tänkte sig för innan de talade, som om de vägde sina ord: kan det jag säger nu komma att användas mot mig? Göran var inte sån, där fanns en tillit som gjorde att även jag släppte på garden och blev ärlig, ibland brutalt så. Men vi hanterade det också, vi hanterade allt.

Fint var det också att lära känna alla unika individer i Kolonin. Alla hade sina livsöden, de var som kringvandrande säregna böcker som berättade om sjukdom och nederlag, kamp och upprättelse. Där fanns den före detta väktaren Kenny Nicklasson, Kolonins egen »polis« som bodde i ett ombyggt utedass mitt bland odlingarna, där han med bössan i hand vakade över planteringarna mot både rådjur, fåglar och mer mänskliga fridstörare. Där fanns Marika Mäntylä, en legend i elöverkänsliga kretsar, som en av de allra första bildskärmsskadade i landet fungerade hon nu som något av Kolonins orakel och andliga vägvisare, den som Stina konsulterade inför stora, avgörande beslut.

Och så var där Susanna Karlén, Kolonins egen lilla intrigmakerska.

Och så var där Susanna Karlén, Kolonins egen lilla intrigmakerska som ständigt låg i fejd med åtminstone en annan medlem av Gemenskapen och ibland lyckades vända sina kontrahenter mot varandra i förödande trianguleringar. Susanna var en av Resarna, de som var friska nog att klara små doser av liv utanför bommen. Två gånger i veckan tog hon bussen in till Vänersborg där hon hyrde in sig på en wellnessalong dit hennes klienter kunde gå för att få inmundiga små koppar med kolloidalt silver eller få uppleva en seans medelst myrra och kristaller.

Det var en alldeles speciell känsla att sitta på Stormötena och blicka ut över församlingen och känna denna rent fysiska gemenskap. Där satt vi, närmare trettio själar som alla bar på liknande erfarenheter, samma sjukdom. Det räckte med att röra sig ett par kilometer ut i världen för att vi skulle möta spott och spe, men här inne hörde vi samman, förstod varandra och hjälptes åt med en förtröstan om att fler är starkare än en. Det kändes som en hemkomst.

 

3.2

Långsamt smög sig vardagen på, som den alltid gör. Göran och jag gled närmast omärkligt över i en ny fas, från den lyckligt dumkåta förälskelsen in på mer osäkert territorium. Vi hade vårt första bråk, om något så meningslöst som snarkningar.

En morgon märkte jag att Göran var instängd och sur, ovillig att småprata om ditt och datt som vi brukade medan vi väntade på att vedklabbarna skulle ta fyr och tekitteln tjuta. Till slut fick jag ur honom att han inte sovit, knappt en blund, inte på hela veckan. Tydligen hade jag börjat snarka efter att jag slutat använda min bettskena som ett led i ett stadigt tillfrisknande. Jag hade själv känt hur min tunga liksom klistrade fast sig i gommen, kanske förslappad av att ha legat i press natt efter natt i så lång tid. Det var väl inget att bråka om, Göran fes ju till exempel i tid och otid, och varje gång han varit i regnduschen genomfors han av en närmast manisk hostattack, inte höll jag på att klaga på det.

Men Göran framhärdade, han var alldeles slut, i åtta timmar hade han legat vaken och lyssnat på »det där sågverket« och snart skulle han ut och fälla flera stora tallar bortanför Marika Mäntyläs torp. Hur skulle han orka? Då vart det jag som slöt mig, ja, jag blev tvärilsk. Jag ogillade Görans skuldbeläggande, dessutom fick han mig att känna mig precis så oattraktiv och okvinnlig som det varit en befrielse att inte känna sig som ända sedan jag kom till honom.

I tre hela dagar gick vi runt som dödstysta dödsfiender i huset.

I tre hela dagar gick vi runt som dödstysta dödsfiender i huset, slog undan blicken, tålde knappt att vara i närheten av varandra. På nätterna tog Göran med sig sovsäck och liggunderlag och låg och huttrade ute i vedboden. Där, i sängens ensamhet, funderade jag faktiskt på att sticka, dra vidare, oklart vart, men i detta dårhus ville jag inte bli kvar. Kanske kunde jag ta över ett av ödehusen ute vid kalhygget, de som Magnussons ungar påstod att det spökade i. De hade varit där ute och lekt sent en eftermiddag och plötsligt fått syn på en mörk gestalt som stod i ett av fönstren och iakttog dem. Usch nej, det vågade jag inte, och det skulle vara att ta sig för stora friheter, det kändes redan som om min tillvaro i Kolonin var på nåder.

Till slut insåg jag att jag fick ta mitt ansvar som kvinna och därmed socialt kitt och rycka upp den envist förstockade gubben ur hans surande, som annars hade kunnat pågå i en evighet. Vi hade ett trevande samtal vilket efter timmar av onödig positionering och nya anklagelser ledde fram till ett sammanbrott, utsträckta händer, omfamningar och konstruktiva förslag. Göran skulle stoppa små tygbollar i öronen och jag skulle göra tunggymnastik morgon och kväll för att bli mitt gamla snarkfria jag. Efteråt ville jag förenas, ha honom i mig, full av längtan och abstinens efter flera dagars frånvaro, men han var fortfarande avig. Där och då insåg jag att vår ungdomliga kärleksfas var över. Nu var vi vuxnare och lite tråkigare men förhoppningsvis förståndigare.

Problemen med parasitangreppen på Kolonins grödor fortsatte under hösten. Vetemyggor hade angripit säden och lagt ägg och larver i axen, vilket resulterade i skrumpna och missbildade kärnor. Enligt Leif Tobisson hade mycket kunnat förhindras om man använt sig av kemiska bekämpningsmedel, men Stormötet hade med stor majoritet röstat för biodynamiska odlingsmetoder. I stället fick man nu köpa in tonvis med mjöl från utomstående grossister, vilket plågade en redan ansträngd ekonomi.

Systemet med tionde för de Resande fungerade dessutom mindre tillfredsställande, små var inkomsterna och stora utgifterna. Man misstänkte att det fanns de som undanhöll pengar och redovisade en mindre mängd, frågan hade tidigare varit uppe till debatt där bland annat Susanna Karlén fört fram det orättvisa i att vissa var närande och andra tärande.

Tanken med Kolonin var att skapa en självständig enhet vid sidan om elsamhället, möjliggöra en ficka av motstånd genom att visa på ett annat sätt att leva. Det var en vacker tanke som tyvärr var svår att realisera rent praktiskt. Hur oberoende man än ville vara smög sig omvärlden alltid på. Ibland subtilt, ibland med full kraft. Familjen Magnusson låg exempelvis i en segsliten konflikt med både kommunen och Skolverket sedan de förgäves försökt få hålla sina barn hemma med hänvisning till deras diagnos och erbjudit sig att själva undervisa dem. Efter det senaste avslaget var de enligt bestämmelsen om skolplikt [118] skyldiga att låta sina barn gå i skola som alla andra, annars hotade vite och i värsta fall hämtning av polis för omhändertagande enligt LVU. Familjen hade fått ge med sig, vilket resulterade i två slutkörda och söndermobbade killar som kom tillbaka med skolbussen från Ljungskile varje eftermiddag.

Det läskiga med den elektromagnetiska strålningen är att den finns överallt och att systemet ständigt kommer på nya sätt att exponera oss för den.

Det läskiga med den elektromagnetiska strålningen är att den finns överallt och att systemet ständigt kommer på nya sätt att exponera oss för den. Hot från luften har varit kända sedan länge, det finns elsjuka som kan känna av ett lågflygande flygplan eller en helikopter med alla dess apparater och blinkande lampor. Men när vi en dag var ute och plockade bär med Jon Måne och han plötsligt föll ihop som en kasperdocka som lossnade från sina trådar förstod vi först ingenting.

Göran rusade fram till Jon och tryckte in sina fingrar i hans mun, som var vitskummig av fradga. Med viss möda pressade han ned tungan så att Jon inte skulle svälja den. Om det inte varit så obehagligt, om det inte varit som om Jon var på väg att dö ifrån oss där i lingonriset hade jag kanske dragit något skämt om tungor och snarkningar och så. Sedan hörde vi väsandet, och då kände även jag en varmstickig oangenäm våg i min kropp som jag trodde jag var kvitt.

Tjugo meter upp i skyn svävade en drönare. Svart och grön och knappt en halvmeter i diameter. Jag blev alldeles tokig. Såg mig omkring, försökte få syn på var idioten som styrde den där jäkla farkosten befann sig, men överallt bara buskar och sly. Jag plockade upp en grov trädgren och slungade den med full kraft mot den svävande manicken, men nådde bara halvvägs. Bakom mig hörde jag Jon rossla.

Efter att ha hovrat rakt ovanför oss for drönaren plötsligt i väg rakt söderut och försvann bortom trädtopparna. Långsamt kom Jon till sans igen, alldeles genomblöt i panna och skrev. Vi lämnade våra halvfulla näverkorgar bakom oss och påbörjade det mödosamma stöttandet mot hans stuga.

 

FOTNOTER:

112) Förmodligen någon av de otaliga skrifter om elektrokapitalismen som Göran prackade på mig i början, kanske El-baronerna av Manfred Hauptman, Fri tanke förlag, 1989, eller standardverket Beyond Electricity: Marxism Post Civilization av Tony Andersen, Verso, 2001.

113) »Struntar i socialstyrelsen«, Göteborgs-Posten 2012-05-26

114) Lagen § 1: »Att överkänslighet mot elektriska och magnetiska fält existerar är en bevisad sanning som inte ska ifrågasättas.« Lagen § 2: »De elkänsligas skyddsbehov går före allt annat i form av bekvämlighet eller effektivitet.«

115) Exempel på några frågor: Hur skiljer sig elektriska och magnetiska fält åt? Vilket år bildades Föreningen för El- och Bildskärmsskadade? Nämn minst en myndighet i vars ansvarsuppdrag det ingår att skydda medborgarna från riskerna med elektromagnetisk strålning.

116) Ett internskämt enligt Göran: »Gubbarna på Posten skojade alltid om att jag var så fåfäng och jämt stod och hängde framför spegeln i omklädningsrummet. Men egentligen beundrade jag inte mig själv, jag försökte få syn på vem jag var, vad jag egentligen var.«

117) Loesjeaktivismen var mer för spänningen och kamratskapet, oftast brydde vi oss knappt om vad som stod på affischerna, ibland förstod vi dem inte ens.

118) Enligt skollagen (1995:1248 10 kap. 4 §) var hemundervisning tidigare tillåtet om det rådde synnerliga skäl, men efter en lagändring 2010 har det blivit svårare att hålla sitt barn hemma av exempelvis religiösa eller ideologiska skäl.

Publicerad
5 hours sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

– Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Arbetaren granskar: Inget talar för att han kan utvisas – ändå sitter Ahmed Mohammed i förvar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Anna Jörgensdotter utvisningar TIdö

Anna Jörgensdotter:
Vem är värdefull nog i Tidösverige?

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Återupprättelse för Chilo som städade hos Magdalena Andersson

Publicerad
Läs hela artikeln
1 month sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln