Poesi #59/2019

Poesiskolan del 10: Röst och tilltal

Viss poesi kan vara som "ett slags analog datorkod som ännu inte hittat sin tolkningsnyckel", skriver Rebecka Kärde i tionde delen av poesiskolan. Foto: Jef Golden/Flickr

För fyra år sedan, sommaren 2015, tog kritikern Rebecka Kärde Arbetarens läsare med storm med sin Poesiskola. Sedan dess har såväl Rebecka Kärde själv som delar av den poesi hon vurmar för stigit på den svenska kulturhimlen. Arbetaren återpublicerar i sommar Kärdes uppskattade poesiskola. Här är del 10.

Vem talar dikten till? Var placerar den sig i relation till läsaren, i vilken roll, vilken position? Är den barsk, undervisande, auktoritär, nyfiken, öppen, stram, rolig, frågande? Hur verkar den vara sammansatt: går det att tänka dikten som en enhetlig kropp, ett subjekt, eller är den snarare splittrad och facettartad i sin fysiska komposition?

Frågor av det här slaget kan kännas konstiga att ställa. Men att göra det är ofta bra. Svaret kan nämligen variera något oerhört. Vissa dikter riktar sig tydligt till dig som läsare, nästan som om dikten vore mänsklig den med. Andra är mer dunkla och ser knappt ut att vara skrivna i syfte att kommunicera, åtminstone inte på det sätt man spontant tänker sig att språk ska göra.

Exempel på det senare finns i poeten David Vikgrens mäktiga diktverk Folkmun (Wahlström & Widstrand 2011). Där kan det låta så här:

Lyckan leder ingenstans
Bokstavera
namnet är fingerat för vi är många i den munnen
Det finns för nu försvinner det
Jag sa: Röst är veck menar Tröst är väck
Vi måste hit dit här där vi redan är
skogen mellan stammarna
Det stavas som det låter

Läser du detta som en enda människoliknande röst, typ David Vikgrens egen, som försöker tala till dig från boksidan blir det lätt obegripligt. Raderna och orden verkar ju knappt hänga samman. Vadå ”många i den munnen”? Vem är det som ska bokstavera vad? Men om du i stället tänker att dikten består av en mångfald av röster – att den är ett slags körverk – blir det annorlunda. Då ljuder plötsligt stämmorna från sidan, blir musik, blir liv.

Fast ”röst”, ”stämmor”, ”liv” – här måste vi stanna upp ett slag. Metaforer av den här sorten, för metaforer är det ju, ingår också de i en syn på dikten som mänsklig, som antropomorf. Det är människor som har röster och liv; dikter har det bara i överförd bemärkelse. Och det finns poesi som aktivt rör sig bortom en imitation av det mänskliga talet, för att i stället närma sig andra sätt att använda språk.

Jag tänker bland annat på den egendomlige 60-talspoeten Verner Boström. När hans produktion återupptäcktes och introducerades på nytt av just David Vikgren var det många som höjde på ögon­brynen: här fanns 21 böcker, skrivna 1965-1972 och utgivna av författaren själv, där allt text­material uteslutande var variationer av några ungefärliga grundmeningar. Att citera i korthet är svårt, men ungefär så här ser det ut, i bok på bok:

Tider och tiden i perspektiv lys
I mörkrets tider vardet är ljuset
Och i ljuset av himlens höjder
Ifrån seglets tider lyst tiden

Är detta en röst? Är detta en människa? Inte direkt. Det rör sig inte om sägande eller utsagor i konventionell mening; snarare om ordskulpturer eller ett slags analog datorkod som ännu inte hittat sin tolkningsnyckel.

Gåtfullt är det, hur som helst. Och vansinnigt fascinerande.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984