Sommarföljetongen: Högspänning – del 9

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är nionde delen.

2.1.2

Hemmavid märkte jag snart ett nytt problem: omgivningen. Så tätt som husen låg i Utby spelade det knappt någon roll hur mycket jag själv åtgärdade, så länge jag omgav mig med ett antal digitalknarkande grannar skulle jag fortsätta påverkas negativt. Det var alldeles tydligt, jag hade kunnat bjuda hem vilken skeptiker som helst och fått den omvänd enbart genom att observera mig. Direkt kände jag när Nilssons satte på sin maffiga stereoanläggning, den som förevisats oss första och enda gången Klas och jag var över på middag, och så fort familjen Karayilan använde sin stora parabol för att ta in sina kurdiska tv-shower kom symptomen som på beställning. Värst var det om kvällarna när alla var hemma och öste på med strålning som om det inte fanns någon morgondag, helt ovetande om att det fanns en stackars sate som låg och drog sig i håret och gnisslade tänder medan svetten skapade en liten sjö under henne.

Jag kontaktade Allan, som kom hem till mig redan nästa dag på en kopp kokkaffe. Hans lösning på problemet var att förvandla mitt sovrum till en Faradays bur [66], en säkerhetszon som jag kunde fly in i när påfrestningen blev för svår. Väggar, tak och golv skulle bemålas med aluminiumbeblandad färg och sedan kläs med en särskild folie som sedan jordades ned i marken. Resultatet skulle bli en plats som var mer eller mindre fri från utifrån kommande strålning. Det skulle kosta mig ytterligare tjugofemtusen kronor, men det kunde vi ta på avbetalning, sa Allan och spottade ut lite sump han råkat få i sig.

Jag suckade uppgivet. Allans förslag lät jättebra, men jag undrade hur länge jag skulle kunna fortsätta så här, omringad av mer och mer elektronik. Bävande hade jag läst om den kommande 5G-revolutionen när alla hemmets apparater skulle bli »smarta« och börja kommunicera med varandra. För att det skulle vara möjligt skulle även basstationerna flytta in i hemmen i form av små minisändare i stället för dagens höga master. I mina öron lät det som värre än vansinne, det var planlagd massutrotning. Allan nickade allvarligt, även han var oroad. Och så berättade han för mig om Kolonin.

Det var första gången jag fick höra talas om den, och då lät det som något närmast magiskt, en sagolik plats fast ändå verklig och helt nära. Jag hade ju hört talas om elflyktingar innan, Ewas släkting var ju en sådan, människor som tvingades bort från hus och hem för att hitta nya platser där de stod ut, långt från strålningshetsen. Men det här var något annat, något större.

Det här var något annat, något större.

Det började runt millennieskiftet då några personer i de elöverkänsligas lokalförening i Trestad blev så dåliga att de inte såg någon annan utväg än att flytta ut i skogen. Men som de nära vänner de kommit att bli under järntiden i riksföreningen då de kämpat mot både internkäbbel och omvärldens allt mer aggressiva skepticism insåg de att de var starkare tillsammans än en och en. Ute i obygden söder om Uddevalla hittade de en förfallen gammal skolbyggnad och ett antal kringliggande torp och uthus. De tog ett banklån och förvärvade alltsammans. Det var inledningen till Kolonin, som sedan långsamt växt samtidigt som det varit en välbevarad hemlighet för att undvika mediernas snaskiga jakt på det udda och löjeväckande.

Nu bodde där närmare trettio personer, i vissa fall hela familjer där även barnen blivit svårt elsjuka i tidig ålder. Man var till stora delar självförsörjande genom odlingar och djurhållning, allt är imponerande välskött, sa Allan som själv varit där uppe ett par gånger för att ge råd kring avskärmningar och isoleringar. Och så berättade han om Göran. Själva anledningen till att han alls kände till Kolonin, ja egentligen till att han intresserat sig för de elöverkänsligas sak från första början. »Göran är en gammal polare och det var först när han blev sjuk och jag fick ett ansikte på allt det där som det debatterades om i tidningarna som jag kände att det verkligen var dags att dra mitt strå till stacken.«

Göran, den före detta brevbäraren från Trollhättan som drabbades av oral galvanism och sedermera fullfjädrad elöverkänslighet. Rejäla, grova, fina, blyga Göran. Den gamla maoisten och aktivisten i Svensk-albanska föreningen som fått nya principer att brinna för, nya fiender att kämpa mot. Nu brinner vi tillsammans, vi två mot resten. Vem vet hur det kommer sluta, antingen brinner vi upp eller så bränner vi ned alltsammans.

Det där visste jag ingenting om då, där i mitt kök en mulen eftermiddag i mars, men medan jag hällde upp lite mer kaffe åt Allan växte en tanke fram, en vilja som var svår att hejda. Jag bad honom om Görans adress och jag fick den. Redan samma kväll satte jag mig vid mormors gamla kommod och skrev ett långt brev till honom, som jag la på brevlådan vid Ica nästa dag. Två veckor gick utan att jag tänkte mycket mer på det, jag hade fullt upp med den vardagliga kampen. Sedan fick jag svar, ett brev som till och med var längre än mitt. Så kom det sig att vi blev brevvänner, Göran och jag. Så enkelt och till synes slumpmässigt kan livet vara.

Genom sina frågor och följdfrågor och finurliga kommentarer visade han upp den egenskap som jag kanske gillar bäst hos honom och som tyvärr är försvinnande ovanlig hos män, förmågan att lyssna.

I sina brev berättade Göran om sitt liv, men ville också veta en massa om mitt. Genom sina frågor och följdfrågor och finurliga kommentarer visade han upp den egenskap som jag kanske gillar bäst hos honom och som tyvärr är försvinnande ovanlig hos män, förmågan att lyssna, och inte bara det, att ta det man hör på allvar och veta vad man ska göra av det.

Göran berättade om sitt mångåriga engagemang för Albaniens folk. Om skramlandet med insamlingsbössan utanför Systembolaget, om försäljningen av Gnistan, om resorna till Tirana. Om tomheten efter murens fall och Albaniens avsocialisering. Om de skitiga hemligheter som uppdagades, om illusionerna som brast. Om den politiska depressionen som under nittiotalet långsamt övergick i psykiskt lidande. Om alla åren som brevbärare, med bil, med cykel, till fots. Alla trappuppgångar, alla brevinkast, sorteringen, den eviga sorteringen. Om hur han på varje pass tvingades passera den stora transformatorstationen som försedde halva Trollhättan med ström och hur amalgamet i hans lagade tänder började läcka och reagera med saliven och läcka ut livsfarligt kvicksilver i kroppen. Om det mångåriga kriget med Folktandvården tills han till slut fick sju tänder utdragna och ersatta med plastprotester. Hur han mådde bättre ett tag tills han en dag kollapsade på sin tur, precis bredvid transformatorstationen. Ett cykelhjul som långsamt slutade snurra och hundratals fönsterkuvert utspridda över asfalten. Om en långvarig sjukskrivning och ett avtal under bordet mellan facket och Posten. Om engagemanget i Trestadsföreningen och flytten ut till Kolonin. Om lugnet och stillheten, närheten till skog och mark. Om ensamheten, saknaden av släkt och vänner och den kärlek han en gång haft.

Vi skrev och skrev, jag har nog aldrig skrivit så mycket som under de där månaderna. När det var som mest hade vi flera brev i omlopp samtidigt, ibland kom det fram två, tre stycken samma dag. Vi lärde känna varandra på djupet, genom språket, via bokstäverna. Det tycker jag är vackert, och på något sätt känns det både mer romantiskt och realistiskt än om vi sprungit in i varandra på gatan och börjat prata. Det vi tar oss för nu är genomtänkt, det finns en fördröjning av tanken och handlingen som kommer med det skrivna ordet som gör mig mer säker på att vi agerar korrekt, att vi gör gott. Men säker kan man så klart aldrig vara.

 

2.2

Anpassningen av min arbetsplats visade sig snart vara otillräcklig. Även om man kanske inte kan tro det är en skolbyggnad ett enormt kluster av högstrålande teknik av allsköns sort. Avlägsen är den tid då Sokrates kunde få slaven att begripa avancerad matematik genom att rita i sanden. Och även om de flesta av mina elever hade ett oändligt älskvärt tålamod med mig fanns det andra som föll mig i ryggen, de som borde stått redo att fånga mig, de som en gång hört till ett skrå av jämlikar som brann för bildningen men som nu förvandlats till inbördes konkurrerande administratörer av framtida arbetskraft: mina kollegor. Det handlade om allt från ren nonchalans [67] till öppna angrepp [68].

Aldrig hade jag väl trott att de människor jag tillbringat så många år med, de som jag suttit axel mot axel med och i halvdvala lyssnat på lika långtråkiga som obligatoriska föreläsningar om verksamhetsmål och individanpassat lärande, vi som delat samma fettkladdiga mikrovågsugn där vi värmt våra plastbyttor med gårdagens rester, vi som suttit i ändlösa fikasamtal om elevernas diagnoser och chefernas inkompetens och skrockat åt Jan Björklunds populistiska påståenden om en verklighet han inte har en aning om, vi som var ett lag, aldrig trodde jag att de skulle stiga åt sidan och låta mig falla.

Hur väl minns jag inte min första arbetsdag på Hvitfeldtska? Skolan som jag redan var bekant med från min VFU framstod plötsligt i ett nytt, mäktigare ljus. Hur den tornade upp sig som ett fort, en mäktig borg där jag gick längs med Molinsgatan med en varm, stickig klump i magen. Hur jag gick uppför trapporna och kom ut på skolgården och fann mig innesluten, nej omfamnad av det gigantiska stenhuset med sina stora portar och många fönster, hur jag steg in genom dessa portar och hörde ett sus, ja verkligen ett sus som från vinden men också av historien. Jag var en i raden av tusentals som stigit in i denna gemenskap av hårt arbetande, stolta lärare på det allra mest klassiska och anrika men ändå folkliga läroverket i staden Göteborg.

Jag var en i raden av tusentals som stigit in i denna gemenskap av hårt arbetande, stolta lärare på det allra mest klassiska och anrika men ändå folkliga läroverket i staden Göteborg.

Det var minnet av den där första dagen, den varmt stickiga klumpen som aldrig riktigt svalnade, min kärlek till själva platsen och framför allt mitt ansvar för mina elever som ändå fick mig att fortsätta kämpa fastän jag visste att striden redan var förlorad, som när Roland mötte den saracenska hären i bergspasset vid Roncevaux. [69]

Jag kunde bara vistas korta stunder på jobbet innan kroppens system började strejka, men försökte lösa det ändå. En hel kurs i retorik höll jag ute i friska luften, i Slottsskogens grönska satt vi och talade fint om docere, movere och delectare [70], och när även det blev för ansträngande för mig (en alltför närgången åkgräsklippare blev mitt fall) så lyckades jag genomföra ett antal lektioner i mitt hem, även om det rent logistiskt blev något av en utmaning för eleverna.

Bedömningar, närvarorapportering och inrapportering av nationella prov-resultat till SCB, allt sådant som numera sköttes medelst dator kunde jag inte längre göra. Ett tag försökte jag sköta det på papper, men snart sa Åsa ifrån, de hade inte täckning för de administrativa kostnaderna det innebar att någon annan skulle sitta och föra in mina noteringar. Efter överläggningar med Boel på Försäkringskassan lät skolan köpa in en påstått lågstrålande dator åt mig, men det räckte att jag kom in i samma rum som den var påslagen i, det där var bara humbug, den kändes nästan värre än vanliga apparater.

Det som kom att bli dödsstöten för mig var skolledningens beslut att införskaffa så kallade smartboards till flertalet av klassrummen, ett slags interaktiva whiteboardtavlor som läraren tydligen både kan skriva på och använda för att projicera allsköns bilder och filmer. Ja, tänk vad de hittar på. Vad var det egentligen för fel på svarta tavlor och vita kritor? Jag gillade inte ens när de bytte ut dem mot de där själlösa blanka plastskivorna och de grälla tuschpennorna som säkert är fulla med en massa gifter. Det finns ett uråldrigt vetande som vilar över tavelkritans doft av damm och mineral. Varför måste människan ständigt skrida framåt, varför ska vi hela tiden ersätta det gamla med något nytt, i tron att det nya alltid är bättre? Varför lurar vi oss att tro att det handlar om förbättringar när det är profiten som ligger bakom, tillverkarnas behov av att vi ständigt köper mer och mer för att hålla kretsloppet i gång?

Även om jag lyckades hålla de där jädra smartboardsen borta från »mina« salar hjälpte det föga när man lät installera dem i angränsande rum och jag kunde känna av dem som en het vind som ven rakt genom väggen, vidare in i min kropp. En dag kunde jag knappt stå på benen, jag fick slutföra resten av lektionen sittande på en stol borta vid fönstren, där den elektriska värmen var något mindre påtaglig.

Där satt jag och malde på så gott jag mäktade om Olof von Dalin och Then Swänska Argus betydelse för utvecklandet av det moderna svenska språk vi känner i dag för en samling mer eller mindre uttråkade elever och det var som om jag kunnat somna själv, så uselt gjorde jag ifrån mig. Jag, som alltid satt en ära i att vandra runt i klassrummet och söka kontakt med än den ena eleven, än den andra långt innan katederundervisning blev omodernt. Jag som alltid satsade på att få i gång de allra slöaste och mest omotiverade längstbaksittarna, för kom de i rörelse och gav sig in i samtalet fanns det ingen hejd på hur långt man kunde nå. Det där var jag, och nu satt jag ihopsjunken och var nära att söva mig själv. Fy fasen vad lågt.

Men det kan alltid bli lägre, som min morfar bilskojaren brukade säga.

Men det kan alltid bli lägre, som min morfar bilskojaren brukade säga. Som ett svar på det idiotiska smartboardbeslutet, en revolution som ledningen genomfört i det tysta helt utan att konferera med oss som dagligen skulle stå framför dessa livsfarliga tingestar bestämde jag mig för att det var dags att även mina tvåor skulle få arbeta med skolans närhistoria i form av uppgiften om de så kallade Hvitfeldtskakravallerna. För att levandegöra de där sommardagarna lite extra tog jag dessutom kontakt med en bekant till en bekant till en bekant, en väninna till en dotter till en av medlemmarna i min bokcirkel som var på plats då, när staden höll andan.

Det Manda, som tjejen hette, hade att berätta var långt ifrån kontroversiellt. På den tiden var hon en väldigt passiv medlem i Grön ungdom och »arg på hela vuxenvärlden för att de lät planeten gå åt helvete«, som hon sa i sitt uppfriskande anförande som jag tror att eleverna uppskattade. Jag kollade inte så noga utan hade fullt sjå med att bemästra värmeströmmen som forsade genom rummet och var nära att slunga av mig från den pall jag krampaktigt höll fast mig i. Manda och några kompisar hade rest till Göteborg utan att ha någon tydlig bild av vad som skulle hända eller ens var de skulle bo. Av en slump träffade de en kille som ordnade sovplats åt dem på Hvitfeldtska på onsdagskvällen.

Nästa dag vaknade de till ljudet från hjullastare och dånet av containrar som tog mark. Våldsamheterna, rusningarna och vandaliseringen såg de inget av eftersom de var »små och rädda och tog avstånd från sådant«, så de gömde sig i ett utrymme som ett par engagerade elever räknade ut måste vara där skolans serverhall numera står, sedan undkom de att massarresteras genom att hoppa ut genom ett fönster och ta sig ned mot Landsarkivet. En av dem ringde sin pappa som körde i ilfart från Karlstad och hämtade dem mitt i natten, när Avenyn ännu låg i stilla dvala, ovetande om kaoset som väntade nästa dag.

Jag tackade av Manda med ett fång röda rosor, hon verkade bli rörd. Det hela var så enkelt och oskyldigt, ändå gick det blixtsnabbt, redan nästa dag ryktades det om att jag minsann tagit en terrorist till skolan, en av »de där« som slog sönder några stolar och klottrade anarkist-A:n i aulan och stal en flaska ammoniak från kemisalen. Åsa söker dig, sa man till mig, Åsa vill prata med dig, helst nu med detsamma. Hade jag haft kvar min mobil hade den väl haft tjugo obesvarade samtal, hade jag klarat av att logga in på Hjärntorget hade meddelandena legat i drivor. Men jag struntade i det, jag bara gick vidare med blicken riktad rakt fram.

Över huvud taget är min sista tid på skolan i ett töcken. Hur tog jag mig dit, hur kom jag hem? Jag har vaga minnesbilder av vingliga cykelfärder nedför backen mot Olskrokstorget, jag minns hur jag stapplar fram tvärs över Heden i duggregn. Jag ser en bil bromsa in vid min sida strax innan Redbergsplatsen och jag uppfattar att det är Karl-Martin och hans fru i deras svartglimrande stora BMW och det är morgon och vi är alla på väg till jobbet eller åtminstone på väg någonstans och Karl-Martin låter den automatiska rutan rulla ned på trekvart och undrar motvilligt (det är hans frus initiativ) om jag vill ha skjuts och det gör så ont, så ont, bilen är som en bomb de kört fram och sprängt i min sida, det är som om de dödat mig och jag kan bara stöna något obegripligt tillbaka och jag ser rädslan/föraktet i Karl-Martins blick (mötet med den okända, oändligt djupa smärtan lämnar ingen oberörd) och han frågar igen, tystare, fåfängt, och jag viftar avvisande innan han rullar upp rutan och ger gas och de försvinner. Jag sjunker ned på ena knäet och står så en stund innan jag klarar att resa mig igen och gå vidare, vidare.

Jag minns hur jag rusade genom korridorerna, löpte gatlopp mellan mina fredade zoner, kastade mig dumdristigt dödsföraktande ur askan in i el(d)en. I efterhand kan jag ju se att jag gick för långt, på tok för långt och förmodligen betalar jag priset för det än i dag. Likt en kärnkraftverksarbetare som oskyddad uppehållit sig för länge, för nära och aldrig mer blir sig lik kämpar jag dagligdags med de ärr jag ådrog mig under de där sista kaotiska veckorna.

Att tänka klart under de omständigheterna var mer eller mindre omöjligt. Jag var mer än förvirrad, det ska erkännas. Sa och gjorde säkert saker som var om inte tokiga så inte långt därifrån. Mitt omdöme sviktade, det var väl därför jag gjorde fel när jag borde göra rätt och tvärtom. Som det där med Åskar och boken. Det var inte bara oprofessionellt, det var ovärdigt och lämnade en dålig eftersmak som fick mig att ifrågasätta hela den grund jag stod på. Kanske hade jag redan börjat falla.

 

2.2.1

Efter att ha hållit mig hemma i ett par månader mådde jag lite bättre. De nya krafterna använde jag bland annat till att städa ut en massa gammalt, sortera och slänga. På vinden hade jag över tjugo pappkassar med böcker som jag gick igenom innan det mesta släpades bort till Ebbes hörna vid Bellevue. Så mycket som aldrig blev läst, och annat där man strandat halvvägs. Böcker jag köpt som sjuttonåring, när jag var tjugofem och för vad som kändes som bara ett par år sedan. En provkarta över vem man var, hur man resonerade och vad som förväntades av en. Nu var jag på väg att bli en annan, så det kändes logiskt att skänka rubbet till välgörenhet.

En bok behöll jag, Steg för steg av Thomas Pynchon. Det var ju den som Åskar varit på jakt efter. Jag bläddrade förstrött i den, osäker på om jag ens läst ut den. Så kom jag att tänka på en affisch jag sett utanför skolan, när kan det ha varit, häromdagen eller för flera veckor sedan? Jag knep ihop ögonen, gnuggade tinningarna. Neonrosa hade affischen varit, med svartsuddigt stenciltryck. Den gjorde reklam för en spelning med Jung Kids, Åskars band. I samband med någon vernissage på ett galleri på Valand. Och datumet … Jag gick fram till min väggalmanacka från Kattjouren. Jo, datumet var i dag. I kväll.

Jag vet inte riktigt hur jag resonerade, men jag slog i alla fall in boken i lite papper och klädde upp mig efter förmåga. Några gånger i min ungdom gick jag på fest på Valand och HDK, med Kerstin och hennes akademikerkompisar. Hur var folk klädda då? I svart, naturligtvis. Svarta polotröjor, svarta blusar och kjolar, svarta skor. Kanske med en excentrisk detalj för att markera att man tillhörde avantgardet, som ett par bjärt kolorerade glasögon eller en sprejmålad blomma som stack upp ur bröstfickan. Så djärv kände inte jag mig, jag nöjde mig med en mörkbrun tunika från Marco Polo, och så det röda läppstiftet då. Det fick räcka. Utan att tänka för mycket, eller ens alls, hoppade jag på cykeln och for ut i kvällningen.

Utan att tänka för mycket, eller ens alls, hoppade jag på cykeln och for ut i kvällningen.

När jag kom dit var det fullt med folk. Jag trängde mig fram bland alla dessa unga, medvetna människor. Försökte hitta Åskar, men han var inte där. Nappade åt mig ett halvfullt plastglas med vin som någon lämnat på en piedestal och tittade ett slag på utställningen. Egentligen borde jag gillat den, temat var katter. Polaroidfoton i jätteformat på personer som kelade med gulliga kattungar. Men det var något med iscensättningen, motivvalen, som var så cyniskt och sökt, särskilt i kombination med de svalt intresserade tjugoåringarna runt omkring mig, som inte alls var klädda i svart utan i grälla, plastiga utstyrslar, som det värsta av nittiotalets superkommers, en tid då de här små liven krälade runt i sina babygym. Männen och kvinnorna på fotona var hämtade ur världens allra mest skamfilade hörn, där fanns en jihadist, en rysk kåkfårare, en transsexuell prostituerad, till och med en gravt överviktig pedofil omgiven av en massa realistiskt utförda kolteckningar på halvnakna småflickor. Alla höll de var sin katt i händerna, ömt, omhändertagande. Resultatet var kväljande.

Jag började leta efter utgången då jag hörde musiken. Alla strömmade in i ett angränsande rum där Jung Kids precis inlett sin spelning. Jag flöt med, drogs in fastän det blixtrande ljuset och den pumpande musiken högg i mig som om en armé av bågskyttar siktat in sig på just mig.

Det är svårt att beskriva Jung Kids uppträdande. Jag inser att jag inte är den primära målgruppen. Rent musikaliskt, utifrån mina referensramar, lät de som en blandning av Just D och Spandau Ballet. De var inte särskilt bra, men jag skulle inte heller bli förvånad om de var grammisnominerade inom något år. Här, i det vitmålade, knökfulla rummet var de redan en succé. Ett hundratal hoppade runt och dansade och applåderade och skrek. Vackra unga tjejer visslade efter Åskar, som log inåtvänt bakom ett par gigantiska skidglasögon. Arton år ung stod han på toppen av den sociala gräddan, åtminstone inom den här klicken. För vissa är allt så lätt, så fjäderlätt.

På något sätt hade jag hamnat allra längst framme vid scenen, och när sista låten var slut och Åskar hoppade ned från högtalaren där han stått och lett allsången till deras, som det verkade, största hit trängde jag mig fram och slängde mig om halsen på honom, tjoande någonting. Jag var så lättad över att ha nått i mål efter ett par minst sagt ansträngande timmar, äntligen skulle jag bli fri.

Åskar krängde besvärat av sig skidglasögonen som hamnat över munnen på honom i det att jag överlämnade min gåva. Först var han förvirrad, verkade knappt känna igen mig. Han slet av pappret och stirrade på omslaget ett par sekunder. »Tack … Verkligen, tack«, sa han och bläddrade förstrött i exemplaret utan att se ut att mena det.

Många drog i Åskar, en ville bjuda honom på en flaska mousserande, andra ville ta självporträtt med honom. Någon föste undan mig så att jag hamnade mitt i en grupp unga tjejer iklädda likadana silverklänningar och nätstrumpor. »Är du Åskars mamma?«, undrade de och verkade tycka det var sött i så fall. »Öh, nej, jag är, eller var, hans lärare«, sa jag och de stirrade på mig och det var precis då jag insåg hur djupt olämpligt det hela var, hur långt allt gått, hur jag föll.

Jag försökte ta mig ut ur rummet, men det hade bildats en propp vid dörren.

Jag försökte ta mig ut ur rummet, men det hade bildats en propp vid dörren, det var omöjligt att komma någonstans. Jag kände hur svettig jag var, som om någon hällt en hel tunna perspirant över mig, det riktigt rann om tunikan. En dj drog i gång en låt och alla ljusen började blixtra igen. Pil efter pil trängde in djupt i mitt kött, mina knän sviktade. Långsamt gled perspektivet åt sidan. Jag var på väg att svimma.

Då knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om, hoppades halvt att det skulle vara Åskar som rusat efter mig för att krama om mig och tacka mig på riktigt, innerligt. Men det var bara några killar med mössor på sig trots värmen som tog foton på mig utan att fråga. »Så jävla skön«, sa en. »Blir skitbra, no filter, jävligt real«, sa en annan. »Hashtagg verkligheten«, sa en tredje. Jag slog till, jag bara gjorde det. Drämde mobilen ur handen på han som stod närmast. En kittlande stöt när jag träffade, ett ohörbart kras när den landade på betonggolvet och smyckades med ett spindelvävslikt mönster över sin avancerade skärm. Killarna bara gapade medan jag skrek något åt dem innan jag armbågade mig genom en korridor, nedför en brandtrappa och ut i den kalla luften.

 

 

FOTNOTER:

66) En Faradays bur, uppkallad efter fysikern Michael Faraday som levde mellan 1791 och 1867, är ett utrymme som är helt avskärmat från elektriska fält och elektromagnetisk strålning genom ett ledande hölje. Exempelvis militären använder sig av Faradays bur för att skydda sig från signalspaning utifrån. Äldre bilar kan fungera som Faradayburar, det är därför de skyddar mot blixtnedslag, medan nyare modeller innehåller så mycket plastdelar att de inte är isolerade och riskerar att fatta eld.

67) Trots att jag uttryckligen bett om det ignorerade flertalet mitt behov av att göra personalrummet till en mobilfri zon. Till exempel gick Karl-Martin gärna rastlöst runt och talade högt och tydligt med den på andra sidan, närmast demonstrativt, så som vissa män talar i telefon, de gör det liksom till en liten show. Vid ett av dessa tillfällen la han efter flera minuters konfererande på med en nöjd min och förklarade för de som befann sig närmast att det minsann var Axess Magasin som ringt. De skulle göra ett specialnummer om skolan och ville ha »en liten blänkare« signerad honom. Folk nickade imponerat men avogt, lite missunnsamt såsom lärare brukar reagera när någon ur den egna gruppen sticker upp huvudet ovanför ytan. Själv satt jag och gnuggade tinningarna runt, runt. Jag hade sprängande huvudvärk.

68) Vid ett tillfälle låg det ett Duracellbatteri bland breven i mitt fack, en annan gång var både projektorn och tavelbelysningen påslagen i ett av mina fredade klassrum när jag kom in för att hålla lektion.

69) »Högt blåser Roland: vånda är och nöd i hornets rop / En blodström väller röd fram ur hans mun: sin tinnings ben han spränger / Långt bort den kallelsen bland bergen går / till kejsaren, där han bland passen står / och till armén och hertig Naimes den tränger / Då kejsarn: ›Rolands horn det är / som blott har hörts när / han i strid och fara stått‹« (ur Rolandssången i översättning Frans G Bengtsson).

70) Det vill säga talarens tre plikter enligt Cicero, att övertyga sin publik samt att röra och behaga.

Publicerad
17 timmar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
6 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad