Följetong #57/2019

Sommarföljetongen: Högspänning – del 9

Foto: Pxhere/CC

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är nionde delen.

2.1.2

Hemmavid märkte jag snart ett nytt problem: omgivningen. Så tätt som husen låg i Utby spelade det knappt någon roll hur mycket jag själv åtgärdade, så länge jag omgav mig med ett antal digitalknarkande grannar skulle jag fortsätta påverkas negativt. Det var alldeles tydligt, jag hade kunnat bjuda hem vilken skeptiker som helst och fått den omvänd enbart genom att observera mig. Direkt kände jag när Nilssons satte på sin maffiga stereoanläggning, den som förevisats oss första och enda gången Klas och jag var över på middag, och så fort familjen Karayilan använde sin stora parabol för att ta in sina kurdiska tv-shower kom symptomen som på beställning. Värst var det om kvällarna när alla var hemma och öste på med strålning som om det inte fanns någon morgondag, helt ovetande om att det fanns en stackars sate som låg och drog sig i håret och gnisslade tänder medan svetten skapade en liten sjö under henne.

Jag kontaktade Allan, som kom hem till mig redan nästa dag på en kopp kokkaffe. Hans lösning på problemet var att förvandla mitt sovrum till en Faradays bur [66], en säkerhetszon som jag kunde fly in i när påfrestningen blev för svår. Väggar, tak och golv skulle bemålas med aluminiumbeblandad färg och sedan kläs med en särskild folie som sedan jordades ned i marken. Resultatet skulle bli en plats som var mer eller mindre fri från utifrån kommande strålning. Det skulle kosta mig ytterligare tjugofemtusen kronor, men det kunde vi ta på avbetalning, sa Allan och spottade ut lite sump han råkat få i sig.

Jag suckade uppgivet. Allans förslag lät jättebra, men jag undrade hur länge jag skulle kunna fortsätta så här, omringad av mer och mer elektronik. Bävande hade jag läst om den kommande 5G-revolutionen när alla hemmets apparater skulle bli »smarta« och börja kommunicera med varandra. För att det skulle vara möjligt skulle även basstationerna flytta in i hemmen i form av små minisändare i stället för dagens höga master. I mina öron lät det som värre än vansinne, det var planlagd massutrotning. Allan nickade allvarligt, även han var oroad. Och så berättade han för mig om Kolonin.

Det var första gången jag fick höra talas om den, och då lät det som något närmast magiskt, en sagolik plats fast ändå verklig och helt nära. Jag hade ju hört talas om elflyktingar innan, Ewas släkting var ju en sådan, människor som tvingades bort från hus och hem för att hitta nya platser där de stod ut, långt från strålningshetsen. Men det här var något annat, något större.

Det här var något annat, något större.

Det började runt millennieskiftet då några personer i de elöverkänsligas lokalförening i Trestad blev så dåliga att de inte såg någon annan utväg än att flytta ut i skogen. Men som de nära vänner de kommit att bli under järntiden i riksföreningen då de kämpat mot både internkäbbel och omvärldens allt mer aggressiva skepticism insåg de att de var starkare tillsammans än en och en. Ute i obygden söder om Uddevalla hittade de en förfallen gammal skolbyggnad och ett antal kringliggande torp och uthus. De tog ett banklån och förvärvade alltsammans. Det var inledningen till Kolonin, som sedan långsamt växt samtidigt som det varit en välbevarad hemlighet för att undvika mediernas snaskiga jakt på det udda och löjeväckande.

Nu bodde där närmare trettio personer, i vissa fall hela familjer där även barnen blivit svårt elsjuka i tidig ålder. Man var till stora delar självförsörjande genom odlingar och djurhållning, allt är imponerande välskött, sa Allan som själv varit där uppe ett par gånger för att ge råd kring avskärmningar och isoleringar. Och så berättade han om Göran. Själva anledningen till att han alls kände till Kolonin, ja egentligen till att han intresserat sig för de elöverkänsligas sak från första början. »Göran är en gammal polare och det var först när han blev sjuk och jag fick ett ansikte på allt det där som det debatterades om i tidningarna som jag kände att det verkligen var dags att dra mitt strå till stacken.«

Göran, den före detta brevbäraren från Trollhättan som drabbades av oral galvanism och sedermera fullfjädrad elöverkänslighet. Rejäla, grova, fina, blyga Göran. Den gamla maoisten och aktivisten i Svensk-albanska föreningen som fått nya principer att brinna för, nya fiender att kämpa mot. Nu brinner vi tillsammans, vi två mot resten. Vem vet hur det kommer sluta, antingen brinner vi upp eller så bränner vi ned alltsammans.

Det där visste jag ingenting om då, där i mitt kök en mulen eftermiddag i mars, men medan jag hällde upp lite mer kaffe åt Allan växte en tanke fram, en vilja som var svår att hejda. Jag bad honom om Görans adress och jag fick den. Redan samma kväll satte jag mig vid mormors gamla kommod och skrev ett långt brev till honom, som jag la på brevlådan vid Ica nästa dag. Två veckor gick utan att jag tänkte mycket mer på det, jag hade fullt upp med den vardagliga kampen. Sedan fick jag svar, ett brev som till och med var längre än mitt. Så kom det sig att vi blev brevvänner, Göran och jag. Så enkelt och till synes slumpmässigt kan livet vara.

Genom sina frågor och följdfrågor och finurliga kommentarer visade han upp den egenskap som jag kanske gillar bäst hos honom och som tyvärr är försvinnande ovanlig hos män, förmågan att lyssna.

I sina brev berättade Göran om sitt liv, men ville också veta en massa om mitt. Genom sina frågor och följdfrågor och finurliga kommentarer visade han upp den egenskap som jag kanske gillar bäst hos honom och som tyvärr är försvinnande ovanlig hos män, förmågan att lyssna, och inte bara det, att ta det man hör på allvar och veta vad man ska göra av det.

Göran berättade om sitt mångåriga engagemang för Albaniens folk. Om skramlandet med insamlingsbössan utanför Systembolaget, om försäljningen av Gnistan, om resorna till Tirana. Om tomheten efter murens fall och Albaniens avsocialisering. Om de skitiga hemligheter som uppdagades, om illusionerna som brast. Om den politiska depressionen som under nittiotalet långsamt övergick i psykiskt lidande. Om alla åren som brevbärare, med bil, med cykel, till fots. Alla trappuppgångar, alla brevinkast, sorteringen, den eviga sorteringen. Om hur han på varje pass tvingades passera den stora transformatorstationen som försedde halva Trollhättan med ström och hur amalgamet i hans lagade tänder började läcka och reagera med saliven och läcka ut livsfarligt kvicksilver i kroppen. Om det mångåriga kriget med Folktandvården tills han till slut fick sju tänder utdragna och ersatta med plastprotester. Hur han mådde bättre ett tag tills han en dag kollapsade på sin tur, precis bredvid transformatorstationen. Ett cykelhjul som långsamt slutade snurra och hundratals fönsterkuvert utspridda över asfalten. Om en långvarig sjukskrivning och ett avtal under bordet mellan facket och Posten. Om engagemanget i Trestadsföreningen och flytten ut till Kolonin. Om lugnet och stillheten, närheten till skog och mark. Om ensamheten, saknaden av släkt och vänner och den kärlek han en gång haft.

Vi skrev och skrev, jag har nog aldrig skrivit så mycket som under de där månaderna. När det var som mest hade vi flera brev i omlopp samtidigt, ibland kom det fram två, tre stycken samma dag. Vi lärde känna varandra på djupet, genom språket, via bokstäverna. Det tycker jag är vackert, och på något sätt känns det både mer romantiskt och realistiskt än om vi sprungit in i varandra på gatan och börjat prata. Det vi tar oss för nu är genomtänkt, det finns en fördröjning av tanken och handlingen som kommer med det skrivna ordet som gör mig mer säker på att vi agerar korrekt, att vi gör gott. Men säker kan man så klart aldrig vara.

 

2.2

Anpassningen av min arbetsplats visade sig snart vara otillräcklig. Även om man kanske inte kan tro det är en skolbyggnad ett enormt kluster av högstrålande teknik av allsköns sort. Avlägsen är den tid då Sokrates kunde få slaven att begripa avancerad matematik genom att rita i sanden. Och även om de flesta av mina elever hade ett oändligt älskvärt tålamod med mig fanns det andra som föll mig i ryggen, de som borde stått redo att fånga mig, de som en gång hört till ett skrå av jämlikar som brann för bildningen men som nu förvandlats till inbördes konkurrerande administratörer av framtida arbetskraft: mina kollegor. Det handlade om allt från ren nonchalans [67] till öppna angrepp [68].

Aldrig hade jag väl trott att de människor jag tillbringat så många år med, de som jag suttit axel mot axel med och i halvdvala lyssnat på lika långtråkiga som obligatoriska föreläsningar om verksamhetsmål och individanpassat lärande, vi som delat samma fettkladdiga mikrovågsugn där vi värmt våra plastbyttor med gårdagens rester, vi som suttit i ändlösa fikasamtal om elevernas diagnoser och chefernas inkompetens och skrockat åt Jan Björklunds populistiska påståenden om en verklighet han inte har en aning om, vi som var ett lag, aldrig trodde jag att de skulle stiga åt sidan och låta mig falla.

Hur väl minns jag inte min första arbetsdag på Hvitfeldtska? Skolan som jag redan var bekant med från min VFU framstod plötsligt i ett nytt, mäktigare ljus. Hur den tornade upp sig som ett fort, en mäktig borg där jag gick längs med Molinsgatan med en varm, stickig klump i magen. Hur jag gick uppför trapporna och kom ut på skolgården och fann mig innesluten, nej omfamnad av det gigantiska stenhuset med sina stora portar och många fönster, hur jag steg in genom dessa portar och hörde ett sus, ja verkligen ett sus som från vinden men också av historien. Jag var en i raden av tusentals som stigit in i denna gemenskap av hårt arbetande, stolta lärare på det allra mest klassiska och anrika men ändå folkliga läroverket i staden Göteborg.

Jag var en i raden av tusentals som stigit in i denna gemenskap av hårt arbetande, stolta lärare på det allra mest klassiska och anrika men ändå folkliga läroverket i staden Göteborg.

Det var minnet av den där första dagen, den varmt stickiga klumpen som aldrig riktigt svalnade, min kärlek till själva platsen och framför allt mitt ansvar för mina elever som ändå fick mig att fortsätta kämpa fastän jag visste att striden redan var förlorad, som när Roland mötte den saracenska hären i bergspasset vid Roncevaux. [69]

Jag kunde bara vistas korta stunder på jobbet innan kroppens system började strejka, men försökte lösa det ändå. En hel kurs i retorik höll jag ute i friska luften, i Slottsskogens grönska satt vi och talade fint om docere, movere och delectare [70], och när även det blev för ansträngande för mig (en alltför närgången åkgräsklippare blev mitt fall) så lyckades jag genomföra ett antal lektioner i mitt hem, även om det rent logistiskt blev något av en utmaning för eleverna.

Bedömningar, närvarorapportering och inrapportering av nationella prov-resultat till SCB, allt sådant som numera sköttes medelst dator kunde jag inte längre göra. Ett tag försökte jag sköta det på papper, men snart sa Åsa ifrån, de hade inte täckning för de administrativa kostnaderna det innebar att någon annan skulle sitta och föra in mina noteringar. Efter överläggningar med Boel på Försäkringskassan lät skolan köpa in en påstått lågstrålande dator åt mig, men det räckte att jag kom in i samma rum som den var påslagen i, det där var bara humbug, den kändes nästan värre än vanliga apparater.

Det som kom att bli dödsstöten för mig var skolledningens beslut att införskaffa så kallade smartboards till flertalet av klassrummen, ett slags interaktiva whiteboardtavlor som läraren tydligen både kan skriva på och använda för att projicera allsköns bilder och filmer. Ja, tänk vad de hittar på. Vad var det egentligen för fel på svarta tavlor och vita kritor? Jag gillade inte ens när de bytte ut dem mot de där själlösa blanka plastskivorna och de grälla tuschpennorna som säkert är fulla med en massa gifter. Det finns ett uråldrigt vetande som vilar över tavelkritans doft av damm och mineral. Varför måste människan ständigt skrida framåt, varför ska vi hela tiden ersätta det gamla med något nytt, i tron att det nya alltid är bättre? Varför lurar vi oss att tro att det handlar om förbättringar när det är profiten som ligger bakom, tillverkarnas behov av att vi ständigt köper mer och mer för att hålla kretsloppet i gång?

Även om jag lyckades hålla de där jädra smartboardsen borta från »mina« salar hjälpte det föga när man lät installera dem i angränsande rum och jag kunde känna av dem som en het vind som ven rakt genom väggen, vidare in i min kropp. En dag kunde jag knappt stå på benen, jag fick slutföra resten av lektionen sittande på en stol borta vid fönstren, där den elektriska värmen var något mindre påtaglig.

Där satt jag och malde på så gott jag mäktade om Olof von Dalin och Then Swänska Argus betydelse för utvecklandet av det moderna svenska språk vi känner i dag för en samling mer eller mindre uttråkade elever och det var som om jag kunnat somna själv, så uselt gjorde jag ifrån mig. Jag, som alltid satt en ära i att vandra runt i klassrummet och söka kontakt med än den ena eleven, än den andra långt innan katederundervisning blev omodernt. Jag som alltid satsade på att få i gång de allra slöaste och mest omotiverade längstbaksittarna, för kom de i rörelse och gav sig in i samtalet fanns det ingen hejd på hur långt man kunde nå. Det där var jag, och nu satt jag ihopsjunken och var nära att söva mig själv. Fy fasen vad lågt.

Men det kan alltid bli lägre, som min morfar bilskojaren brukade säga.

Men det kan alltid bli lägre, som min morfar bilskojaren brukade säga. Som ett svar på det idiotiska smartboardbeslutet, en revolution som ledningen genomfört i det tysta helt utan att konferera med oss som dagligen skulle stå framför dessa livsfarliga tingestar bestämde jag mig för att det var dags att även mina tvåor skulle få arbeta med skolans närhistoria i form av uppgiften om de så kallade Hvitfeldtskakravallerna. För att levandegöra de där sommardagarna lite extra tog jag dessutom kontakt med en bekant till en bekant till en bekant, en väninna till en dotter till en av medlemmarna i min bokcirkel som var på plats då, när staden höll andan.

Det Manda, som tjejen hette, hade att berätta var långt ifrån kontroversiellt. På den tiden var hon en väldigt passiv medlem i Grön ungdom och »arg på hela vuxenvärlden för att de lät planeten gå åt helvete«, som hon sa i sitt uppfriskande anförande som jag tror att eleverna uppskattade. Jag kollade inte så noga utan hade fullt sjå med att bemästra värmeströmmen som forsade genom rummet och var nära att slunga av mig från den pall jag krampaktigt höll fast mig i. Manda och några kompisar hade rest till Göteborg utan att ha någon tydlig bild av vad som skulle hända eller ens var de skulle bo. Av en slump träffade de en kille som ordnade sovplats åt dem på Hvitfeldtska på onsdagskvällen.

Nästa dag vaknade de till ljudet från hjullastare och dånet av containrar som tog mark. Våldsamheterna, rusningarna och vandaliseringen såg de inget av eftersom de var »små och rädda och tog avstånd från sådant«, så de gömde sig i ett utrymme som ett par engagerade elever räknade ut måste vara där skolans serverhall numera står, sedan undkom de att massarresteras genom att hoppa ut genom ett fönster och ta sig ned mot Landsarkivet. En av dem ringde sin pappa som körde i ilfart från Karlstad och hämtade dem mitt i natten, när Avenyn ännu låg i stilla dvala, ovetande om kaoset som väntade nästa dag.

Jag tackade av Manda med ett fång röda rosor, hon verkade bli rörd. Det hela var så enkelt och oskyldigt, ändå gick det blixtsnabbt, redan nästa dag ryktades det om att jag minsann tagit en terrorist till skolan, en av »de där« som slog sönder några stolar och klottrade anarkist-A:n i aulan och stal en flaska ammoniak från kemisalen. Åsa söker dig, sa man till mig, Åsa vill prata med dig, helst nu med detsamma. Hade jag haft kvar min mobil hade den väl haft tjugo obesvarade samtal, hade jag klarat av att logga in på Hjärntorget hade meddelandena legat i drivor. Men jag struntade i det, jag bara gick vidare med blicken riktad rakt fram.

Över huvud taget är min sista tid på skolan i ett töcken. Hur tog jag mig dit, hur kom jag hem? Jag har vaga minnesbilder av vingliga cykelfärder nedför backen mot Olskrokstorget, jag minns hur jag stapplar fram tvärs över Heden i duggregn. Jag ser en bil bromsa in vid min sida strax innan Redbergsplatsen och jag uppfattar att det är Karl-Martin och hans fru i deras svartglimrande stora BMW och det är morgon och vi är alla på väg till jobbet eller åtminstone på väg någonstans och Karl-Martin låter den automatiska rutan rulla ned på trekvart och undrar motvilligt (det är hans frus initiativ) om jag vill ha skjuts och det gör så ont, så ont, bilen är som en bomb de kört fram och sprängt i min sida, det är som om de dödat mig och jag kan bara stöna något obegripligt tillbaka och jag ser rädslan/föraktet i Karl-Martins blick (mötet med den okända, oändligt djupa smärtan lämnar ingen oberörd) och han frågar igen, tystare, fåfängt, och jag viftar avvisande innan han rullar upp rutan och ger gas och de försvinner. Jag sjunker ned på ena knäet och står så en stund innan jag klarar att resa mig igen och gå vidare, vidare.

Jag minns hur jag rusade genom korridorerna, löpte gatlopp mellan mina fredade zoner, kastade mig dumdristigt dödsföraktande ur askan in i el(d)en. I efterhand kan jag ju se att jag gick för långt, på tok för långt och förmodligen betalar jag priset för det än i dag. Likt en kärnkraftverksarbetare som oskyddad uppehållit sig för länge, för nära och aldrig mer blir sig lik kämpar jag dagligdags med de ärr jag ådrog mig under de där sista kaotiska veckorna.

Att tänka klart under de omständigheterna var mer eller mindre omöjligt. Jag var mer än förvirrad, det ska erkännas. Sa och gjorde säkert saker som var om inte tokiga så inte långt därifrån. Mitt omdöme sviktade, det var väl därför jag gjorde fel när jag borde göra rätt och tvärtom. Som det där med Åskar och boken. Det var inte bara oprofessionellt, det var ovärdigt och lämnade en dålig eftersmak som fick mig att ifrågasätta hela den grund jag stod på. Kanske hade jag redan börjat falla.

 

2.2.1

Efter att ha hållit mig hemma i ett par månader mådde jag lite bättre. De nya krafterna använde jag bland annat till att städa ut en massa gammalt, sortera och slänga. På vinden hade jag över tjugo pappkassar med böcker som jag gick igenom innan det mesta släpades bort till Ebbes hörna vid Bellevue. Så mycket som aldrig blev läst, och annat där man strandat halvvägs. Böcker jag köpt som sjuttonåring, när jag var tjugofem och för vad som kändes som bara ett par år sedan. En provkarta över vem man var, hur man resonerade och vad som förväntades av en. Nu var jag på väg att bli en annan, så det kändes logiskt att skänka rubbet till välgörenhet.

En bok behöll jag, Steg för steg av Thomas Pynchon. Det var ju den som Åskar varit på jakt efter. Jag bläddrade förstrött i den, osäker på om jag ens läst ut den. Så kom jag att tänka på en affisch jag sett utanför skolan, när kan det ha varit, häromdagen eller för flera veckor sedan? Jag knep ihop ögonen, gnuggade tinningarna. Neonrosa hade affischen varit, med svartsuddigt stenciltryck. Den gjorde reklam för en spelning med Jung Kids, Åskars band. I samband med någon vernissage på ett galleri på Valand. Och datumet … Jag gick fram till min väggalmanacka från Kattjouren. Jo, datumet var i dag. I kväll.

Jag vet inte riktigt hur jag resonerade, men jag slog i alla fall in boken i lite papper och klädde upp mig efter förmåga. Några gånger i min ungdom gick jag på fest på Valand och HDK, med Kerstin och hennes akademikerkompisar. Hur var folk klädda då? I svart, naturligtvis. Svarta polotröjor, svarta blusar och kjolar, svarta skor. Kanske med en excentrisk detalj för att markera att man tillhörde avantgardet, som ett par bjärt kolorerade glasögon eller en sprejmålad blomma som stack upp ur bröstfickan. Så djärv kände inte jag mig, jag nöjde mig med en mörkbrun tunika från Marco Polo, och så det röda läppstiftet då. Det fick räcka. Utan att tänka för mycket, eller ens alls, hoppade jag på cykeln och for ut i kvällningen.

Utan att tänka för mycket, eller ens alls, hoppade jag på cykeln och for ut i kvällningen.

När jag kom dit var det fullt med folk. Jag trängde mig fram bland alla dessa unga, medvetna människor. Försökte hitta Åskar, men han var inte där. Nappade åt mig ett halvfullt plastglas med vin som någon lämnat på en piedestal och tittade ett slag på utställningen. Egentligen borde jag gillat den, temat var katter. Polaroidfoton i jätteformat på personer som kelade med gulliga kattungar. Men det var något med iscensättningen, motivvalen, som var så cyniskt och sökt, särskilt i kombination med de svalt intresserade tjugoåringarna runt omkring mig, som inte alls var klädda i svart utan i grälla, plastiga utstyrslar, som det värsta av nittiotalets superkommers, en tid då de här små liven krälade runt i sina babygym. Männen och kvinnorna på fotona var hämtade ur världens allra mest skamfilade hörn, där fanns en jihadist, en rysk kåkfårare, en transsexuell prostituerad, till och med en gravt överviktig pedofil omgiven av en massa realistiskt utförda kolteckningar på halvnakna småflickor. Alla höll de var sin katt i händerna, ömt, omhändertagande. Resultatet var kväljande.

Jag började leta efter utgången då jag hörde musiken. Alla strömmade in i ett angränsande rum där Jung Kids precis inlett sin spelning. Jag flöt med, drogs in fastän det blixtrande ljuset och den pumpande musiken högg i mig som om en armé av bågskyttar siktat in sig på just mig.

Det är svårt att beskriva Jung Kids uppträdande. Jag inser att jag inte är den primära målgruppen. Rent musikaliskt, utifrån mina referensramar, lät de som en blandning av Just D och Spandau Ballet. De var inte särskilt bra, men jag skulle inte heller bli förvånad om de var grammisnominerade inom något år. Här, i det vitmålade, knökfulla rummet var de redan en succé. Ett hundratal hoppade runt och dansade och applåderade och skrek. Vackra unga tjejer visslade efter Åskar, som log inåtvänt bakom ett par gigantiska skidglasögon. Arton år ung stod han på toppen av den sociala gräddan, åtminstone inom den här klicken. För vissa är allt så lätt, så fjäderlätt.

På något sätt hade jag hamnat allra längst framme vid scenen, och när sista låten var slut och Åskar hoppade ned från högtalaren där han stått och lett allsången till deras, som det verkade, största hit trängde jag mig fram och slängde mig om halsen på honom, tjoande någonting. Jag var så lättad över att ha nått i mål efter ett par minst sagt ansträngande timmar, äntligen skulle jag bli fri.

Åskar krängde besvärat av sig skidglasögonen som hamnat över munnen på honom i det att jag överlämnade min gåva. Först var han förvirrad, verkade knappt känna igen mig. Han slet av pappret och stirrade på omslaget ett par sekunder. »Tack … Verkligen, tack«, sa han och bläddrade förstrött i exemplaret utan att se ut att mena det.

Många drog i Åskar, en ville bjuda honom på en flaska mousserande, andra ville ta självporträtt med honom. Någon föste undan mig så att jag hamnade mitt i en grupp unga tjejer iklädda likadana silverklänningar och nätstrumpor. »Är du Åskars mamma?«, undrade de och verkade tycka det var sött i så fall. »Öh, nej, jag är, eller var, hans lärare«, sa jag och de stirrade på mig och det var precis då jag insåg hur djupt olämpligt det hela var, hur långt allt gått, hur jag föll.

Jag försökte ta mig ut ur rummet, men det hade bildats en propp vid dörren.

Jag försökte ta mig ut ur rummet, men det hade bildats en propp vid dörren, det var omöjligt att komma någonstans. Jag kände hur svettig jag var, som om någon hällt en hel tunna perspirant över mig, det riktigt rann om tunikan. En dj drog i gång en låt och alla ljusen började blixtra igen. Pil efter pil trängde in djupt i mitt kött, mina knän sviktade. Långsamt gled perspektivet åt sidan. Jag var på väg att svimma.

Då knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om, hoppades halvt att det skulle vara Åskar som rusat efter mig för att krama om mig och tacka mig på riktigt, innerligt. Men det var bara några killar med mössor på sig trots värmen som tog foton på mig utan att fråga. »Så jävla skön«, sa en. »Blir skitbra, no filter, jävligt real«, sa en annan. »Hashtagg verkligheten«, sa en tredje. Jag slog till, jag bara gjorde det. Drämde mobilen ur handen på han som stod närmast. En kittlande stöt när jag träffade, ett ohörbart kras när den landade på betonggolvet och smyckades med ett spindelvävslikt mönster över sin avancerade skärm. Killarna bara gapade medan jag skrek något åt dem innan jag armbågade mig genom en korridor, nedför en brandtrappa och ut i den kalla luften.

 

 

FOTNOTER:

66) En Faradays bur, uppkallad efter fysikern Michael Faraday som levde mellan 1791 och 1867, är ett utrymme som är helt avskärmat från elektriska fält och elektromagnetisk strålning genom ett ledande hölje. Exempelvis militären använder sig av Faradays bur för att skydda sig från signalspaning utifrån. Äldre bilar kan fungera som Faradayburar, det är därför de skyddar mot blixtnedslag, medan nyare modeller innehåller så mycket plastdelar att de inte är isolerade och riskerar att fatta eld.

67) Trots att jag uttryckligen bett om det ignorerade flertalet mitt behov av att göra personalrummet till en mobilfri zon. Till exempel gick Karl-Martin gärna rastlöst runt och talade högt och tydligt med den på andra sidan, närmast demonstrativt, så som vissa män talar i telefon, de gör det liksom till en liten show. Vid ett av dessa tillfällen la han efter flera minuters konfererande på med en nöjd min och förklarade för de som befann sig närmast att det minsann var Axess Magasin som ringt. De skulle göra ett specialnummer om skolan och ville ha »en liten blänkare« signerad honom. Folk nickade imponerat men avogt, lite missunnsamt såsom lärare brukar reagera när någon ur den egna gruppen sticker upp huvudet ovanför ytan. Själv satt jag och gnuggade tinningarna runt, runt. Jag hade sprängande huvudvärk.

68) Vid ett tillfälle låg det ett Duracellbatteri bland breven i mitt fack, en annan gång var både projektorn och tavelbelysningen påslagen i ett av mina fredade klassrum när jag kom in för att hålla lektion.

69) »Högt blåser Roland: vånda är och nöd i hornets rop / En blodström väller röd fram ur hans mun: sin tinnings ben han spränger / Långt bort den kallelsen bland bergen går / till kejsaren, där han bland passen står / och till armén och hertig Naimes den tränger / Då kejsarn: ›Rolands horn det är / som blott har hörts när / han i strid och fara stått‹« (ur Rolandssången i översättning Frans G Bengtsson).

70) Det vill säga talarens tre plikter enligt Cicero, att övertyga sin publik samt att röra och behaga.

Publicerad
1 day sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #71/2023

Akuten i Lidköping läggs ned: “Människor kommer dö”

I helgen demonstrerade människor på gatorna i Lidköping. Omkring 10 000 personer deltog i protesten och krävde att akutmottagningen skulle få finnas kvar. Foto: Ulf Fabbe Fabianson

I helgen gick 10 000 Lidköpingsbor ut på gatorna mot regionens planer på att lägga ned akutmottagningen. I tisdags fattades det slutgiltiga beslutet – akuten läggs ned trots protester och risken att patientsäkerheten inte kan säkras.

Bakgrunden till sjukhusstyrelsens nedläggningsbeslut är regionens tuffa sparkrav som lagts på Skaraborgs sjukhus, med verksamhet i Skövde, Falköping, Mariestad och Lidköping.

Den 31 augusti beslutade den strategiska hälso- och sjukvårdsnämnden i Västra Götalandsregionen, VGR, att akutmottagningen ska stängas. Bakom beslutet stod alla politiska partier förutom Sverigedemokraterna.

Inga utökade statsbidrag från regeringen

Nämndens ordförande Janette Olsson (S) säger till Dagens Nyheter att regionen aldrig tidigare befunnit sig i en så svår ekonomisk situation, och att regionen kommer spara 70–80 miljoner kronor på att stänga akutmottagningen.

– Plus att vi inte fick några besked från regeringen om statsbidrag, och det har vi inte fått ännu, säger hon till DN. 

Under lördagen samlades drygt 10 000 Lidköpingsbor i en manifestation mot planerna. På plakat i folksamlingen fanns budskap som “Liv före ekonomi”, “Avgå” och “För vår framtid”.

Trots protesterna fattade sjukhusstyrelsen i tisdags det slutgiltiga beslutet att lägga ned akutmottagningen. Nu kommer alla patienter med behov av akutvård istället hänvisas till det nya akutsjukhuset i Skövde – ungefär 45 minuter bort. 

Personal i protest

Lisa Bertilsson, sjuksköterska på akutmottagningen i Lidköping, är besviken på regionens och sjukhusstyrelsens beslut.

Lisa Bertilsson, akutsjuksköterska. Foto: Privat

– Vi blir av med vår arbetsplats, men det här handlar främst om våra patienter. Antalet akutsjuka patienter kommer inte försvinna bara för att akutmottagningen läggs ned. Det här kommer leda till att människor kommer att dö. Dessutom kommer kostnaderna för vårdskador och rehabilitering att skena, vårdköerna öka och personal sluta. Det här är ödesdigert, säger hon.

Hon menar även att det finns flera felaktigheter i underlaget som ligger till grund för styrelsens beslut. Den risk- och konsekvensanalys som gjorts visar även att nedläggningen innebär risker för att patientsäkerheten inte kan säkras.

– Vi har påvisat felaktigheter i siffrorna och påståenden som de lutar sig mot, men de lyssnar inte. Om beslutet hade varit välgrundat och faktiskt skulle leda till att regionen sparar de pengar de vill spara hade det varit en annan sak, säger hon. 

Stellan Ahlström är sjukhusdirektör för Skaraborgs Sjukhus. På frågan hur han ser på nedläggningen svarar han, via mejl, att “den akuta sjukvården finns kvar, men i en annan form.”

Stellan Ahlström, sjukhusdirektör Skaraborgs Sjukhus. Foto: Västra Götalandsregionen

Hur kommer nedläggningen påverka patientsäkerheten? 

– Vi har respekt för oron och engagemanget, men jag vill understryka att patientsäkerheten alltid finns med i vårt arbete och att den kommer att bibehållas även i fortsättningen, säger han via mejl.

Anmälan till IVO

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver fem läkare att stängningen kommer att leda till både ökad risk för vårdskor och till dödsfall. Läkarna vädjar nu om att IVO utreder riskerna och konsekvenserna ur ett patientsäkerhetsperspektiv, rapporterar Nya Lidköpings-Tidningen.

I skrivelsen påpekar läkarna risker med att resvägen blir längre för patienterna och varnar för att sjukhuset i Skövde kommer att bli överbelagt, när fler patienter måste vända sig dit. 

Planen är att personalen på akutsjukhuset i Lidköping ska börja arbeta på den nya akuten i Skövde. Lisa Bertilsson berättar att ingen av de tillfrågade sjuksköterskorna tackat ja till erbjudandet. 

– Vi har stridit så för vår akutmottagning och den nya mottagningen i Skövde står för allt vi kämpat emot. Det finns så mycket principer i det här att jag inte vill vara på den akuten. Dessutom kommer det leda till 40 timmars pendling i månaden, något varken jag eller mina kollegor vill lägga vår tid på, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

Iran: Gravar skändas och sörjande grips inför ettårsdagen

Inför ettårsdagen för Masha Jina Aminis död fruktar den iranska regimen nya protester och läget har därför förvärrats ytterligare i den redan stenhårda diktaturen. Bland annat har gravar till offren för polisens våld skändats för att skrämma folk från att protestera. Foto: Peter Dejong/AP/TT och Amnesty International

Gravskändningar, utomrättsliga avrättningar och en “tsunami av tortyr”. Iranska myndigheter gör nu allt för att kväva de befarade protesterna på ettårsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag. Bland annat har hennes farbror gripits av regimen och landets universitet tillfälligt stängts ned.

Den iranska regimen fortsätter att tysta all form av motstånd. På lördag har ett år gått sedan 22-årige Masha Jina Amini misshandlades till döds av den så fruktade moralpolisen på gatan i huvudstaden Teheran sedan hon inte burit sin slöja på rätt sätt.

Mordet blev startskottet på proteströrelsen, även kallad ”Kvinna, Liv, Frihet”-upproret, som skakat de strikt religiösa ledarna i det allt mer slutna landet. Men fortfarande har ingen förändring skett. Snarare tvärt om.

“En tsunami av tortyr”

– Situationen för flickor och kvinnor som med obeskrivligt mod fortsätter att protestera för frihet och jämlikhet är fruktansvärd. Det senaste året har vi sett en lång rad allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna med hundratals människor, inklusive barn, som dödats och tiotusentals som gripits och utsatts för en tsunami av tortyr, säger Anna Johansson som är generalsekreterare för Amnesty International Sverige till Arbetaren.

Amnesty släppte i dagarna en omfattande rapport om situationen i landet i samband med den kommande årsdagen som visar på regimens allt mer omfattande övergrepp. Samtidigt har ingen ställts till svars för morden, tortyren och våldtäkterna. Straffriheten är utbredd och även offrens familjer har trakasserats, gripits och misshandlats när de sörjt sina anhöriga vid gravar. 

Systematiska angrepp på sörjande

Gravar som även vandaliserats av myndigheterna som ett sätt att skrämma befolkningen till tystnad. Gravar tillhörande fler än 20 unga människor från 17 olika städer, som dödats under protesterna, har skändats av regimen.

– Det som händer är naturligtvis fruktansvärt. Anhöriga som förlorat sina barn eller andra släktingar har filmats och misshandlats när de samlats för att sörja och det här sker systematiskt, säger Anna Johansson.

En av många gravar för de som dödats under protesterna som skändats av regimen. Foto: Amnesty International

Inför årsdagen av Masha Jina Aminis död nu på lördag den 16 september har den iranska säkerhetsapparaten trappat upp sitt arbete då regimen fruktar en ny protestvåg.

Massgripanden har skett runt om i hela landet. Bland annat Masha Jina Aminis farbror arresterats. Samtidigt kommer universitet och skolor att hållas stängda. Allt i ett försök att kväva uppror.

Kräver att omvärlden agerar

Trots omvärldens starka fördömanden av det som skett i landet under det senaste året har inget hänt. Nu kräver Amnesty och flera andra människorättsorganisationer att tonläget höjs.

– Det räcker inte längre med fördömanden. Vi måste börja utkräva ansvar. När så allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker så är det faktiskt möjligt för andra länder, exempelvis Sverige, att utreda brotten härifrån och åtala de skyldiga. Det gick efter den blodiga fängelsemassakern i Iran 1988 så det går även nu. Jämför med hur snabbt det internationella brottsmålsdomstolen, ICC, utfärdade en arresteringsorder av Putin efter anfallskriget mot Ukraina, vilket givetvis var helt rätt, så borde det gå att göra samma sak med ledarna i Iran, säger Anna Johansson.

Anna Johansson är orolig över utvecklingen i Iran och har svårt att se att något kommer att förändras trots de omfattande protesterna. Foto: Malin Sundelin

Amnesty uppmanar nu alla stater att överväga att utöva universell och annan extraterritoriell jurisdiktion i förhållande till brott mot internationell lag och andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av iranska myndigheter. 

“Få ljuspunkter”

Det är något som kan göras oavsett om de misstänkta finns i landet eller inte. Människorättsorganisationen uppmanar även stater att utfärda internationella arresteringsorder vid tillräcklig bevisning.

Men trots det ser Anna Johansson få ljuspunkter i Iran framöver men framhäver hela tiden modet hos de som fortsätter att trotsa regimen genom att ta sig ut på gatorna för att protestera.

– Det är visserligen med ett enormt mod och med en stor kraft som människor fortfarande så tydligt visar att viljan till förändring finns kvar, ändå vågar jag påstå att det inte känns så hoppfullt inför den närmaste framtiden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

😣 Här är Tidögängets svåraste huvudvärk

“Förslaget kastar in Sverige i ett DDR-samhälle”