Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är nionde delen.

2.1.2

Hemmavid märkte jag snart ett nytt problem: omgivningen. Så tätt som husen låg i Utby spelade det knappt någon roll hur mycket jag själv åtgärdade, så länge jag omgav mig med ett antal digitalknarkande grannar skulle jag fortsätta påverkas negativt. Det var alldeles tydligt, jag hade kunnat bjuda hem vilken skeptiker som helst och fått den omvänd enbart genom att observera mig. Direkt kände jag när Nilssons satte på sin maffiga stereoanläggning, den som förevisats oss första och enda gången Klas och jag var över på middag, och så fort familjen Karayilan använde sin stora parabol för att ta in sina kurdiska tv-shower kom symptomen som på beställning. Värst var det om kvällarna när alla var hemma och öste på med strålning som om det inte fanns någon morgondag, helt ovetande om att det fanns en stackars sate som låg och drog sig i håret och gnisslade tänder medan svetten skapade en liten sjö under henne.

Jag kontaktade Allan, som kom hem till mig redan nästa dag på en kopp kokkaffe. Hans lösning på problemet var att förvandla mitt sovrum till en Faradays bur [66], en säkerhetszon som jag kunde fly in i när påfrestningen blev för svår. Väggar, tak och golv skulle bemålas med aluminiumbeblandad färg och sedan kläs med en särskild folie som sedan jordades ned i marken. Resultatet skulle bli en plats som var mer eller mindre fri från utifrån kommande strålning. Det skulle kosta mig ytterligare tjugofemtusen kronor, men det kunde vi ta på avbetalning, sa Allan och spottade ut lite sump han råkat få i sig.

Jag suckade uppgivet. Allans förslag lät jättebra, men jag undrade hur länge jag skulle kunna fortsätta så här, omringad av mer och mer elektronik. Bävande hade jag läst om den kommande 5G-revolutionen när alla hemmets apparater skulle bli »smarta« och börja kommunicera med varandra. För att det skulle vara möjligt skulle även basstationerna flytta in i hemmen i form av små minisändare i stället för dagens höga master. I mina öron lät det som värre än vansinne, det var planlagd massutrotning. Allan nickade allvarligt, även han var oroad. Och så berättade han för mig om Kolonin.

Det var första gången jag fick höra talas om den, och då lät det som något närmast magiskt, en sagolik plats fast ändå verklig och helt nära. Jag hade ju hört talas om elflyktingar innan, Ewas släkting var ju en sådan, människor som tvingades bort från hus och hem för att hitta nya platser där de stod ut, långt från strålningshetsen. Men det här var något annat, något större.

Det här var något annat, något större.

Det började runt millennieskiftet då några personer i de elöverkänsligas lokalförening i Trestad blev så dåliga att de inte såg någon annan utväg än att flytta ut i skogen. Men som de nära vänner de kommit att bli under järntiden i riksföreningen då de kämpat mot både internkäbbel och omvärldens allt mer aggressiva skepticism insåg de att de var starkare tillsammans än en och en. Ute i obygden söder om Uddevalla hittade de en förfallen gammal skolbyggnad och ett antal kringliggande torp och uthus. De tog ett banklån och förvärvade alltsammans. Det var inledningen till Kolonin, som sedan långsamt växt samtidigt som det varit en välbevarad hemlighet för att undvika mediernas snaskiga jakt på det udda och löjeväckande.

Nu bodde där närmare trettio personer, i vissa fall hela familjer där även barnen blivit svårt elsjuka i tidig ålder. Man var till stora delar självförsörjande genom odlingar och djurhållning, allt är imponerande välskött, sa Allan som själv varit där uppe ett par gånger för att ge råd kring avskärmningar och isoleringar. Och så berättade han om Göran. Själva anledningen till att han alls kände till Kolonin, ja egentligen till att han intresserat sig för de elöverkänsligas sak från första början. »Göran är en gammal polare och det var först när han blev sjuk och jag fick ett ansikte på allt det där som det debatterades om i tidningarna som jag kände att det verkligen var dags att dra mitt strå till stacken.«

Göran, den före detta brevbäraren från Trollhättan som drabbades av oral galvanism och sedermera fullfjädrad elöverkänslighet. Rejäla, grova, fina, blyga Göran. Den gamla maoisten och aktivisten i Svensk-albanska föreningen som fått nya principer att brinna för, nya fiender att kämpa mot. Nu brinner vi tillsammans, vi två mot resten. Vem vet hur det kommer sluta, antingen brinner vi upp eller så bränner vi ned alltsammans.

Det där visste jag ingenting om då, där i mitt kök en mulen eftermiddag i mars, men medan jag hällde upp lite mer kaffe åt Allan växte en tanke fram, en vilja som var svår att hejda. Jag bad honom om Görans adress och jag fick den. Redan samma kväll satte jag mig vid mormors gamla kommod och skrev ett långt brev till honom, som jag la på brevlådan vid Ica nästa dag. Två veckor gick utan att jag tänkte mycket mer på det, jag hade fullt upp med den vardagliga kampen. Sedan fick jag svar, ett brev som till och med var längre än mitt. Så kom det sig att vi blev brevvänner, Göran och jag. Så enkelt och till synes slumpmässigt kan livet vara.

Genom sina frågor och följdfrågor och finurliga kommentarer visade han upp den egenskap som jag kanske gillar bäst hos honom och som tyvärr är försvinnande ovanlig hos män, förmågan att lyssna.

I sina brev berättade Göran om sitt liv, men ville också veta en massa om mitt. Genom sina frågor och följdfrågor och finurliga kommentarer visade han upp den egenskap som jag kanske gillar bäst hos honom och som tyvärr är försvinnande ovanlig hos män, förmågan att lyssna, och inte bara det, att ta det man hör på allvar och veta vad man ska göra av det.

Göran berättade om sitt mångåriga engagemang för Albaniens folk. Om skramlandet med insamlingsbössan utanför Systembolaget, om försäljningen av Gnistan, om resorna till Tirana. Om tomheten efter murens fall och Albaniens avsocialisering. Om de skitiga hemligheter som uppdagades, om illusionerna som brast. Om den politiska depressionen som under nittiotalet långsamt övergick i psykiskt lidande. Om alla åren som brevbärare, med bil, med cykel, till fots. Alla trappuppgångar, alla brevinkast, sorteringen, den eviga sorteringen. Om hur han på varje pass tvingades passera den stora transformatorstationen som försedde halva Trollhättan med ström och hur amalgamet i hans lagade tänder började läcka och reagera med saliven och läcka ut livsfarligt kvicksilver i kroppen. Om det mångåriga kriget med Folktandvården tills han till slut fick sju tänder utdragna och ersatta med plastprotester. Hur han mådde bättre ett tag tills han en dag kollapsade på sin tur, precis bredvid transformatorstationen. Ett cykelhjul som långsamt slutade snurra och hundratals fönsterkuvert utspridda över asfalten. Om en långvarig sjukskrivning och ett avtal under bordet mellan facket och Posten. Om engagemanget i Trestadsföreningen och flytten ut till Kolonin. Om lugnet och stillheten, närheten till skog och mark. Om ensamheten, saknaden av släkt och vänner och den kärlek han en gång haft.

Vi skrev och skrev, jag har nog aldrig skrivit så mycket som under de där månaderna. När det var som mest hade vi flera brev i omlopp samtidigt, ibland kom det fram två, tre stycken samma dag. Vi lärde känna varandra på djupet, genom språket, via bokstäverna. Det tycker jag är vackert, och på något sätt känns det både mer romantiskt och realistiskt än om vi sprungit in i varandra på gatan och börjat prata. Det vi tar oss för nu är genomtänkt, det finns en fördröjning av tanken och handlingen som kommer med det skrivna ordet som gör mig mer säker på att vi agerar korrekt, att vi gör gott. Men säker kan man så klart aldrig vara.

 

2.2

Anpassningen av min arbetsplats visade sig snart vara otillräcklig. Även om man kanske inte kan tro det är en skolbyggnad ett enormt kluster av högstrålande teknik av allsköns sort. Avlägsen är den tid då Sokrates kunde få slaven att begripa avancerad matematik genom att rita i sanden. Och även om de flesta av mina elever hade ett oändligt älskvärt tålamod med mig fanns det andra som föll mig i ryggen, de som borde stått redo att fånga mig, de som en gång hört till ett skrå av jämlikar som brann för bildningen men som nu förvandlats till inbördes konkurrerande administratörer av framtida arbetskraft: mina kollegor. Det handlade om allt från ren nonchalans [67] till öppna angrepp [68].

Aldrig hade jag väl trott att de människor jag tillbringat så många år med, de som jag suttit axel mot axel med och i halvdvala lyssnat på lika långtråkiga som obligatoriska föreläsningar om verksamhetsmål och individanpassat lärande, vi som delat samma fettkladdiga mikrovågsugn där vi värmt våra plastbyttor med gårdagens rester, vi som suttit i ändlösa fikasamtal om elevernas diagnoser och chefernas inkompetens och skrockat åt Jan Björklunds populistiska påståenden om en verklighet han inte har en aning om, vi som var ett lag, aldrig trodde jag att de skulle stiga åt sidan och låta mig falla.

Hur väl minns jag inte min första arbetsdag på Hvitfeldtska? Skolan som jag redan var bekant med från min VFU framstod plötsligt i ett nytt, mäktigare ljus. Hur den tornade upp sig som ett fort, en mäktig borg där jag gick längs med Molinsgatan med en varm, stickig klump i magen. Hur jag gick uppför trapporna och kom ut på skolgården och fann mig innesluten, nej omfamnad av det gigantiska stenhuset med sina stora portar och många fönster, hur jag steg in genom dessa portar och hörde ett sus, ja verkligen ett sus som från vinden men också av historien. Jag var en i raden av tusentals som stigit in i denna gemenskap av hårt arbetande, stolta lärare på det allra mest klassiska och anrika men ändå folkliga läroverket i staden Göteborg.

Jag var en i raden av tusentals som stigit in i denna gemenskap av hårt arbetande, stolta lärare på det allra mest klassiska och anrika men ändå folkliga läroverket i staden Göteborg.

Det var minnet av den där första dagen, den varmt stickiga klumpen som aldrig riktigt svalnade, min kärlek till själva platsen och framför allt mitt ansvar för mina elever som ändå fick mig att fortsätta kämpa fastän jag visste att striden redan var förlorad, som när Roland mötte den saracenska hären i bergspasset vid Roncevaux. [69]

Jag kunde bara vistas korta stunder på jobbet innan kroppens system började strejka, men försökte lösa det ändå. En hel kurs i retorik höll jag ute i friska luften, i Slottsskogens grönska satt vi och talade fint om docere, movere och delectare [70], och när även det blev för ansträngande för mig (en alltför närgången åkgräsklippare blev mitt fall) så lyckades jag genomföra ett antal lektioner i mitt hem, även om det rent logistiskt blev något av en utmaning för eleverna.

Bedömningar, närvarorapportering och inrapportering av nationella prov-resultat till SCB, allt sådant som numera sköttes medelst dator kunde jag inte längre göra. Ett tag försökte jag sköta det på papper, men snart sa Åsa ifrån, de hade inte täckning för de administrativa kostnaderna det innebar att någon annan skulle sitta och föra in mina noteringar. Efter överläggningar med Boel på Försäkringskassan lät skolan köpa in en påstått lågstrålande dator åt mig, men det räckte att jag kom in i samma rum som den var påslagen i, det där var bara humbug, den kändes nästan värre än vanliga apparater.

Det som kom att bli dödsstöten för mig var skolledningens beslut att införskaffa så kallade smartboards till flertalet av klassrummen, ett slags interaktiva whiteboardtavlor som läraren tydligen både kan skriva på och använda för att projicera allsköns bilder och filmer. Ja, tänk vad de hittar på. Vad var det egentligen för fel på svarta tavlor och vita kritor? Jag gillade inte ens när de bytte ut dem mot de där själlösa blanka plastskivorna och de grälla tuschpennorna som säkert är fulla med en massa gifter. Det finns ett uråldrigt vetande som vilar över tavelkritans doft av damm och mineral. Varför måste människan ständigt skrida framåt, varför ska vi hela tiden ersätta det gamla med något nytt, i tron att det nya alltid är bättre? Varför lurar vi oss att tro att det handlar om förbättringar när det är profiten som ligger bakom, tillverkarnas behov av att vi ständigt köper mer och mer för att hålla kretsloppet i gång?

Även om jag lyckades hålla de där jädra smartboardsen borta från »mina« salar hjälpte det föga när man lät installera dem i angränsande rum och jag kunde känna av dem som en het vind som ven rakt genom väggen, vidare in i min kropp. En dag kunde jag knappt stå på benen, jag fick slutföra resten av lektionen sittande på en stol borta vid fönstren, där den elektriska värmen var något mindre påtaglig.

Där satt jag och malde på så gott jag mäktade om Olof von Dalin och Then Swänska Argus betydelse för utvecklandet av det moderna svenska språk vi känner i dag för en samling mer eller mindre uttråkade elever och det var som om jag kunnat somna själv, så uselt gjorde jag ifrån mig. Jag, som alltid satt en ära i att vandra runt i klassrummet och söka kontakt med än den ena eleven, än den andra långt innan katederundervisning blev omodernt. Jag som alltid satsade på att få i gång de allra slöaste och mest omotiverade längstbaksittarna, för kom de i rörelse och gav sig in i samtalet fanns det ingen hejd på hur långt man kunde nå. Det där var jag, och nu satt jag ihopsjunken och var nära att söva mig själv. Fy fasen vad lågt.

Men det kan alltid bli lägre, som min morfar bilskojaren brukade säga.

Men det kan alltid bli lägre, som min morfar bilskojaren brukade säga. Som ett svar på det idiotiska smartboardbeslutet, en revolution som ledningen genomfört i det tysta helt utan att konferera med oss som dagligen skulle stå framför dessa livsfarliga tingestar bestämde jag mig för att det var dags att även mina tvåor skulle få arbeta med skolans närhistoria i form av uppgiften om de så kallade Hvitfeldtskakravallerna. För att levandegöra de där sommardagarna lite extra tog jag dessutom kontakt med en bekant till en bekant till en bekant, en väninna till en dotter till en av medlemmarna i min bokcirkel som var på plats då, när staden höll andan.

Det Manda, som tjejen hette, hade att berätta var långt ifrån kontroversiellt. På den tiden var hon en väldigt passiv medlem i Grön ungdom och »arg på hela vuxenvärlden för att de lät planeten gå åt helvete«, som hon sa i sitt uppfriskande anförande som jag tror att eleverna uppskattade. Jag kollade inte så noga utan hade fullt sjå med att bemästra värmeströmmen som forsade genom rummet och var nära att slunga av mig från den pall jag krampaktigt höll fast mig i. Manda och några kompisar hade rest till Göteborg utan att ha någon tydlig bild av vad som skulle hända eller ens var de skulle bo. Av en slump träffade de en kille som ordnade sovplats åt dem på Hvitfeldtska på onsdagskvällen.

Nästa dag vaknade de till ljudet från hjullastare och dånet av containrar som tog mark. Våldsamheterna, rusningarna och vandaliseringen såg de inget av eftersom de var »små och rädda och tog avstånd från sådant«, så de gömde sig i ett utrymme som ett par engagerade elever räknade ut måste vara där skolans serverhall numera står, sedan undkom de att massarresteras genom att hoppa ut genom ett fönster och ta sig ned mot Landsarkivet. En av dem ringde sin pappa som körde i ilfart från Karlstad och hämtade dem mitt i natten, när Avenyn ännu låg i stilla dvala, ovetande om kaoset som väntade nästa dag.

Jag tackade av Manda med ett fång röda rosor, hon verkade bli rörd. Det hela var så enkelt och oskyldigt, ändå gick det blixtsnabbt, redan nästa dag ryktades det om att jag minsann tagit en terrorist till skolan, en av »de där« som slog sönder några stolar och klottrade anarkist-A:n i aulan och stal en flaska ammoniak från kemisalen. Åsa söker dig, sa man till mig, Åsa vill prata med dig, helst nu med detsamma. Hade jag haft kvar min mobil hade den väl haft tjugo obesvarade samtal, hade jag klarat av att logga in på Hjärntorget hade meddelandena legat i drivor. Men jag struntade i det, jag bara gick vidare med blicken riktad rakt fram.

Över huvud taget är min sista tid på skolan i ett töcken. Hur tog jag mig dit, hur kom jag hem? Jag har vaga minnesbilder av vingliga cykelfärder nedför backen mot Olskrokstorget, jag minns hur jag stapplar fram tvärs över Heden i duggregn. Jag ser en bil bromsa in vid min sida strax innan Redbergsplatsen och jag uppfattar att det är Karl-Martin och hans fru i deras svartglimrande stora BMW och det är morgon och vi är alla på väg till jobbet eller åtminstone på väg någonstans och Karl-Martin låter den automatiska rutan rulla ned på trekvart och undrar motvilligt (det är hans frus initiativ) om jag vill ha skjuts och det gör så ont, så ont, bilen är som en bomb de kört fram och sprängt i min sida, det är som om de dödat mig och jag kan bara stöna något obegripligt tillbaka och jag ser rädslan/föraktet i Karl-Martins blick (mötet med den okända, oändligt djupa smärtan lämnar ingen oberörd) och han frågar igen, tystare, fåfängt, och jag viftar avvisande innan han rullar upp rutan och ger gas och de försvinner. Jag sjunker ned på ena knäet och står så en stund innan jag klarar att resa mig igen och gå vidare, vidare.

Jag minns hur jag rusade genom korridorerna, löpte gatlopp mellan mina fredade zoner, kastade mig dumdristigt dödsföraktande ur askan in i el(d)en. I efterhand kan jag ju se att jag gick för långt, på tok för långt och förmodligen betalar jag priset för det än i dag. Likt en kärnkraftverksarbetare som oskyddad uppehållit sig för länge, för nära och aldrig mer blir sig lik kämpar jag dagligdags med de ärr jag ådrog mig under de där sista kaotiska veckorna.

Att tänka klart under de omständigheterna var mer eller mindre omöjligt. Jag var mer än förvirrad, det ska erkännas. Sa och gjorde säkert saker som var om inte tokiga så inte långt därifrån. Mitt omdöme sviktade, det var väl därför jag gjorde fel när jag borde göra rätt och tvärtom. Som det där med Åskar och boken. Det var inte bara oprofessionellt, det var ovärdigt och lämnade en dålig eftersmak som fick mig att ifrågasätta hela den grund jag stod på. Kanske hade jag redan börjat falla.

 

2.2.1

Efter att ha hållit mig hemma i ett par månader mådde jag lite bättre. De nya krafterna använde jag bland annat till att städa ut en massa gammalt, sortera och slänga. På vinden hade jag över tjugo pappkassar med böcker som jag gick igenom innan det mesta släpades bort till Ebbes hörna vid Bellevue. Så mycket som aldrig blev läst, och annat där man strandat halvvägs. Böcker jag köpt som sjuttonåring, när jag var tjugofem och för vad som kändes som bara ett par år sedan. En provkarta över vem man var, hur man resonerade och vad som förväntades av en. Nu var jag på väg att bli en annan, så det kändes logiskt att skänka rubbet till välgörenhet.

En bok behöll jag, Steg för steg av Thomas Pynchon. Det var ju den som Åskar varit på jakt efter. Jag bläddrade förstrött i den, osäker på om jag ens läst ut den. Så kom jag att tänka på en affisch jag sett utanför skolan, när kan det ha varit, häromdagen eller för flera veckor sedan? Jag knep ihop ögonen, gnuggade tinningarna. Neonrosa hade affischen varit, med svartsuddigt stenciltryck. Den gjorde reklam för en spelning med Jung Kids, Åskars band. I samband med någon vernissage på ett galleri på Valand. Och datumet … Jag gick fram till min väggalmanacka från Kattjouren. Jo, datumet var i dag. I kväll.

Jag vet inte riktigt hur jag resonerade, men jag slog i alla fall in boken i lite papper och klädde upp mig efter förmåga. Några gånger i min ungdom gick jag på fest på Valand och HDK, med Kerstin och hennes akademikerkompisar. Hur var folk klädda då? I svart, naturligtvis. Svarta polotröjor, svarta blusar och kjolar, svarta skor. Kanske med en excentrisk detalj för att markera att man tillhörde avantgardet, som ett par bjärt kolorerade glasögon eller en sprejmålad blomma som stack upp ur bröstfickan. Så djärv kände inte jag mig, jag nöjde mig med en mörkbrun tunika från Marco Polo, och så det röda läppstiftet då. Det fick räcka. Utan att tänka för mycket, eller ens alls, hoppade jag på cykeln och for ut i kvällningen.

Utan att tänka för mycket, eller ens alls, hoppade jag på cykeln och for ut i kvällningen.

När jag kom dit var det fullt med folk. Jag trängde mig fram bland alla dessa unga, medvetna människor. Försökte hitta Åskar, men han var inte där. Nappade åt mig ett halvfullt plastglas med vin som någon lämnat på en piedestal och tittade ett slag på utställningen. Egentligen borde jag gillat den, temat var katter. Polaroidfoton i jätteformat på personer som kelade med gulliga kattungar. Men det var något med iscensättningen, motivvalen, som var så cyniskt och sökt, särskilt i kombination med de svalt intresserade tjugoåringarna runt omkring mig, som inte alls var klädda i svart utan i grälla, plastiga utstyrslar, som det värsta av nittiotalets superkommers, en tid då de här små liven krälade runt i sina babygym. Männen och kvinnorna på fotona var hämtade ur världens allra mest skamfilade hörn, där fanns en jihadist, en rysk kåkfårare, en transsexuell prostituerad, till och med en gravt överviktig pedofil omgiven av en massa realistiskt utförda kolteckningar på halvnakna småflickor. Alla höll de var sin katt i händerna, ömt, omhändertagande. Resultatet var kväljande.

Jag började leta efter utgången då jag hörde musiken. Alla strömmade in i ett angränsande rum där Jung Kids precis inlett sin spelning. Jag flöt med, drogs in fastän det blixtrande ljuset och den pumpande musiken högg i mig som om en armé av bågskyttar siktat in sig på just mig.

Det är svårt att beskriva Jung Kids uppträdande. Jag inser att jag inte är den primära målgruppen. Rent musikaliskt, utifrån mina referensramar, lät de som en blandning av Just D och Spandau Ballet. De var inte särskilt bra, men jag skulle inte heller bli förvånad om de var grammisnominerade inom något år. Här, i det vitmålade, knökfulla rummet var de redan en succé. Ett hundratal hoppade runt och dansade och applåderade och skrek. Vackra unga tjejer visslade efter Åskar, som log inåtvänt bakom ett par gigantiska skidglasögon. Arton år ung stod han på toppen av den sociala gräddan, åtminstone inom den här klicken. För vissa är allt så lätt, så fjäderlätt.

På något sätt hade jag hamnat allra längst framme vid scenen, och när sista låten var slut och Åskar hoppade ned från högtalaren där han stått och lett allsången till deras, som det verkade, största hit trängde jag mig fram och slängde mig om halsen på honom, tjoande någonting. Jag var så lättad över att ha nått i mål efter ett par minst sagt ansträngande timmar, äntligen skulle jag bli fri.

Åskar krängde besvärat av sig skidglasögonen som hamnat över munnen på honom i det att jag överlämnade min gåva. Först var han förvirrad, verkade knappt känna igen mig. Han slet av pappret och stirrade på omslaget ett par sekunder. »Tack … Verkligen, tack«, sa han och bläddrade förstrött i exemplaret utan att se ut att mena det.

Många drog i Åskar, en ville bjuda honom på en flaska mousserande, andra ville ta självporträtt med honom. Någon föste undan mig så att jag hamnade mitt i en grupp unga tjejer iklädda likadana silverklänningar och nätstrumpor. »Är du Åskars mamma?«, undrade de och verkade tycka det var sött i så fall. »Öh, nej, jag är, eller var, hans lärare«, sa jag och de stirrade på mig och det var precis då jag insåg hur djupt olämpligt det hela var, hur långt allt gått, hur jag föll.

Jag försökte ta mig ut ur rummet, men det hade bildats en propp vid dörren.

Jag försökte ta mig ut ur rummet, men det hade bildats en propp vid dörren, det var omöjligt att komma någonstans. Jag kände hur svettig jag var, som om någon hällt en hel tunna perspirant över mig, det riktigt rann om tunikan. En dj drog i gång en låt och alla ljusen började blixtra igen. Pil efter pil trängde in djupt i mitt kött, mina knän sviktade. Långsamt gled perspektivet åt sidan. Jag var på väg att svimma.

Då knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om, hoppades halvt att det skulle vara Åskar som rusat efter mig för att krama om mig och tacka mig på riktigt, innerligt. Men det var bara några killar med mössor på sig trots värmen som tog foton på mig utan att fråga. »Så jävla skön«, sa en. »Blir skitbra, no filter, jävligt real«, sa en annan. »Hashtagg verkligheten«, sa en tredje. Jag slog till, jag bara gjorde det. Drämde mobilen ur handen på han som stod närmast. En kittlande stöt när jag träffade, ett ohörbart kras när den landade på betonggolvet och smyckades med ett spindelvävslikt mönster över sin avancerade skärm. Killarna bara gapade medan jag skrek något åt dem innan jag armbågade mig genom en korridor, nedför en brandtrappa och ut i den kalla luften.

 

 

FOTNOTER:

66) En Faradays bur, uppkallad efter fysikern Michael Faraday som levde mellan 1791 och 1867, är ett utrymme som är helt avskärmat från elektriska fält och elektromagnetisk strålning genom ett ledande hölje. Exempelvis militären använder sig av Faradays bur för att skydda sig från signalspaning utifrån. Äldre bilar kan fungera som Faradayburar, det är därför de skyddar mot blixtnedslag, medan nyare modeller innehåller så mycket plastdelar att de inte är isolerade och riskerar att fatta eld.

67) Trots att jag uttryckligen bett om det ignorerade flertalet mitt behov av att göra personalrummet till en mobilfri zon. Till exempel gick Karl-Martin gärna rastlöst runt och talade högt och tydligt med den på andra sidan, närmast demonstrativt, så som vissa män talar i telefon, de gör det liksom till en liten show. Vid ett av dessa tillfällen la han efter flera minuters konfererande på med en nöjd min och förklarade för de som befann sig närmast att det minsann var Axess Magasin som ringt. De skulle göra ett specialnummer om skolan och ville ha »en liten blänkare« signerad honom. Folk nickade imponerat men avogt, lite missunnsamt såsom lärare brukar reagera när någon ur den egna gruppen sticker upp huvudet ovanför ytan. Själv satt jag och gnuggade tinningarna runt, runt. Jag hade sprängande huvudvärk.

68) Vid ett tillfälle låg det ett Duracellbatteri bland breven i mitt fack, en annan gång var både projektorn och tavelbelysningen påslagen i ett av mina fredade klassrum när jag kom in för att hålla lektion.

69) »Högt blåser Roland: vånda är och nöd i hornets rop / En blodström väller röd fram ur hans mun: sin tinnings ben han spränger / Långt bort den kallelsen bland bergen går / till kejsaren, där han bland passen står / och till armén och hertig Naimes den tränger / Då kejsarn: ›Rolands horn det är / som blott har hörts när / han i strid och fara stått‹« (ur Rolandssången i översättning Frans G Bengtsson).

70) Det vill säga talarens tre plikter enligt Cicero, att övertyga sin publik samt att röra och behaga.