Poesi #52/2019

Poesiskolan del 3: Möt en dikt

En hund behöver inte betyda någonting. Foto: Liesbergu/Wikimedia Commons

För fyra år sedan, sommaren 2015, tog kritikern Rebecka Kärde Arbetarens läsare med storm med sin Poesiskola. Sedan dess har såväl Rebecka Kärde själv som delar av den poesi hon vurmar för stigit på den svenska kulturhimlen. Arbetaren återpublicerar i sommar Kärdes uppskattade poesiskola. Här är del 3.

När poeten och kritikern Anna Hallberg hade en poesiskola liknande denna i DN för några år sedan var ett av hennes första pedagogiska grepp att placera läsaren framför en dikt. Det är en bra ingång, tror jag. Förr eller senare måste ju plåstret ryckas av. Vi kan inte hålla på och cirkla kring poesin allt för länge – den ska läsas!

I min bokhylla hittar jag alltså Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts av Marie Norin (Norstedts 2008), en på många sätt typisk diktbok som de sett ut i Sverige de senaste 15 åren. Till skillnad från i traditionella diktsamlingar finns här egentligen inga enskilda dikter. Snarare innehåller boken en enda långdikt eller diktsvit, som med fördel kan läsas i ett svep.

På så sätt är det egentligen vanskligt att sätta sig med en liten del av texten. Men vi försöker ändå. På sidan 10 står det:

 

Hundens små ögon under bordet

Ljus som kommer in i kroppen

som fåglar inuti stationsbyggnader

Ordet hangar

 

Längst ut i ena hörnet är solen en vit platta

 

Okej. Vi börjar med att säga något om dikten, vad som helst. Till exempel har den fem rader. Alla utom en inleds med stor bokstav. Fyra av raderna står i ett stycke medan den sista liksom flyter nedanför. Ett ord, hangar, är kursiverat; det är också det enda som benämns som just ett ord. På vissa ställen finns ljudmässiga likheter, som hunden – under, kommer – kroppen.

Dikten har två olika djur, hund och fåglar. Hunden är i bestämd form singularis – den hunden, som är under bordet och har små ögon – medan fåglarna är obestämda och metaforiska. Där hunden så att säga står för sig själv är fåglarna med för att utveckla beskrivningen av hur ljuset kommer in i kroppen. Just ljuset verkar över huvud taget viktigt. Förutom det i kroppen har vi ju solen, “en vit platta” längst ut i ena hörnet.

Vilket hörn? undrar du. Ja, delvis är det den fysiska diktens. Det är i diktens ena hörn som meningen uppträder och som solen därmed blir till. Möjligen finns det också en vit platta här, som vi inte ser eftersom även boksidan är vit.

Så här kan man hålla på ett tag och bena i diktens olika beståndsdelar. Kanske känns det först lite konstigt. Det är ju oftast inte så man fått lära sig i skolan att poesi ska läsas.

Där betyder rosor kärlek, regn sorg, och sol glädje. Det kan de förstås göra också, men inte bara. En poetisk text måste inte ens sträva efter att ”betyda” någonting utanför sig själv. Ditt jobb som läsare är inte att tolka, utan att vara med.

Med det sagt uppstår ofrånkomligen associationer av olika slag. Hunden under bordet kanske inte betyder något annat, men det är ändå en bild med vissa egenskaper och effekter. Är det inte lite otäckt att den smyger omkring där? Befinner den sig i samma rum som kroppen med ljuset? Vad gör de där? Och en stationsbyggnad, det är ju ganska likt en hangar.

Dikten kan innehålla hur många frågor som helst. Prova att ställa dem!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga