Fackligt uppdrag i Colombia – en livsfara

Den skottsäkra Mitsubishin kryper fram längs Bogotás gator. Det är morgonrusning, ganska kvavt och Miguel Morantes öppnar bilrutan i passagerardörren. Men bara en sisådär tio centimeter, mer får han inte av säkerhetsskäl.

Livvakten Horacio sitter bakom ratten med en pistol i ett bälte om midjan. I baksätet har livvakten Carlos spänt fast sig, medan en tredje livvakt har skiftledigt. I bagageluckan ligger skottsäkra västar.

– Jag brukade tycka om att köra bil. Och att gå ut på helgerna, promenera fritt. I bland går jag ut där jag bor, men det händer inte ofta, säger Miguel Morantes.

Han är ordförande för en av Colombias största centralorganisationer, CTC, och har levt för facket i över 40 år. Senast han attackerades var 2013, då okända män sköt mot hans bil under ett besök i staden Cali. Mirakulöst undkom han oskadd.

– Förr i tiden när jag blev hotad anmälde jag det aldrig. Sedan blev jag nästan mördad och därför får jag utökat personskydd.

Förr i tiden när jag blev hotad anmälde jag det aldrig. Sedan blev jag nästan mördad och därför får jag utökat personskydd.

Miguel Morantes, ordförande för den fackliga centralorganisationen CTC

Bilen stannar till utanför CTC:s huvudkontor, en anspråkslös låg byggnad på en bakgata i centrala Bogotá.

Det finns ingen parkering så medan livvakten Carlos följer med in, stannar livvakten Horacio kvar i bilen och vaktar.

Där blir han sittande många timmar. I dag har Miguel Morantes inget annat på schemat än att avsluta en två dagars konferens tillsammans med ett tjugotal regionala fackliga ledare.

Små pappersmuggar med ”tinto”, svart kaffe, står på brickor i entrén. Konferensdeltagarna pratar i munnen på varandra, den kala lokalen och dess stenväggar lyckas inte absorbera sorlet. Miguel Morantes går en trappa upp till sitt arbetsrum och lämnar övriga deltagare i entrén.

Jorge González för en liten kaffemugg till sin mun medan han håller ett papper i andra handen. Blicken är blyg men han börjar genast berätta. Pappret i handen är en polisanmälan.

Dagen innan fick han ett dödshot i ett meddelande på telefonen. Klockan 9.43 på morgonen valde någon att hota honom till livet med orden: ”Jävla horungar, nu när förhandlingarna inleds verkar det inte som att ni älskar er familj. Vi önskar er död, död, död…”

– Jag orkade inte vara kvar här på mötet, jag gick tillbaka till hotellet och grät. Jag grät en massa för jag började tänka på mina fyra barn.

Jag orkade inte vara kvar här på mötet, jag gick tillbaka till hotellet och grät. Jag grät en massa för jag började tänka på mina fyra barn.

Jorge González, ledare för gruvfacket Sintradrummond i Valledupar

Ett dygn senare har han fortfarande inte berättat om dödshotet för sin fru.

– I bland ångrar jag att jag gick med i facket. Det tär. För allt som händer mig påverkar min familj också.

Hemma i staden Valledupar är han ledare för gruvfacket Sintradrummond och har hotats otaliga gånger. Uppgivelsen är stor.

För fyra år sedan kände familjen sig tvingad att flytta på grund av säkerhetsrisken. Och en dag i maj 2014 kunde ha blivit hans sista.

Han plockar fram mobilen igen och bläddrar tillbaka i bildarkivet.

– Jag skulle just parkera utanför mitt kontor när några sköt mot bilen. Jag lyckades fly in i byggnaden.

Bilderna i telefonen visar hål i billacken från skotten som avfyrades.

 sin mobil visar Jorge González upp märkena i billacken från när någon försökte döda honom.
sin mobil visar Jorge González upp märkena i billacken från när någon försökte döda honom. Foto: Erika Piñeros/Arbetet Global/IPS

Sedan fackföreningsrörelsen lade sin grund i landet har våldet mot fackliga aldrig upphört. När 10 000 bananarbetare demonstrerade för bättre villkor 1928 sköts 300 av dem ihjäl av armén.

Numera kommer hoten kommer från alla håll. Från företagare, anställda, gerillasoldater och paramilitära grupper.

– I det här landet finns inga säkerhetsgarantier för att vara facklig. Inget har hänt de gånger jag har polisanmält hoten, suckar Jorge González.

Colombia har de senaste åren legat på världsfacket Itucs svarta lista och rankas som ett av världens värsta länder när det kommer till arbetares rättigheter.

Det är många gånger svårt att kartlägga mord på fackliga aktiva, men sedan 1973 har minst 3 170 personer mördats, enligt organisationen Escuela Nacional Sindical.

När det historiska fredsavtalet med Farc-gerillan slöts 2016 hoppades många att det skulle ge eko och våldet minska. Så blev det inte. I stället har antalet mord på människorättsförsvarare ökat.

Staten ger personskydd till de mest utsatta, men många fackliga ledare har inte tillräckligt skydd för att känna sig trygga, anser Jorge González.

Hemma i Valledupar delar han livvakt med en annan person.

– En månad har jag skydd, nästa månad inget skydd, säger han och småler åt det smått bisarra att hans liv är värt något en månad åt gången.

Det senaste dödshotet, som han precis visat upp i telefonen, kommer bara dagar innan han ska inleda löneförhandlingar för 1 300 medlemmar.

På CTC:s huvudkontor svarar en dryg tredjedel av de regionala delegaterna att de har hotats på grund av sin fackliga gärning. Och alla tycks ha ett behov att prata om det.

Historierna som radar upp sig under några timmar gör det svårt att förstå hur någon ens överväger att bli medlem i ett colombianskt fackförbund.

Här finns Marino Montaño, från Norte del Valle, som är ledare för sockerfacket Riopaila.

Under en cykeltur i november 2009 blev han påhoppad av en man som satte en pistol mot hans huvud och tryckte av fyra gånger.

Livet tog på ett sätt ändå slut då. Jag har jämt mardrömmar om att jag ska dödas och jag är rädd.

Marino Montaño, ledare för sockerfacket Riopaila

Marino Montaño visar med fingrarna mot huvudet var mannen sköt. Overkligt, som om en slags beskyddande ängel passerade förbi, lät det bara klick, klick, från pistolen. Skotten avlossades inte.

– Livet tog på ett sätt ändå slut då. Jag har jämt mardrömmar om att jag ska dödas och jag är rädd. Jag har livvaktsskydd men ingen skottsäker bil. Och jag har fyra telefoner som jag växlar mellan för att skilja mellan jobb, fack och privatliv, säger han.

Till sammankomsten har också Gladys Smith Jaimes kommit. Hon har jobbat 25 år på storbanken BBVA och var en av de första att bli engagerad i bankfacket ACEB.

Fast det sågs inte med blida ögon att vara biträdande kontorschef och facklig. I tio år har hon mobbats och utsatts för vad hon upplever som psykisk terror.

– Systematiskt har banken gjort allt för att stoppa mig. De gav mig inte någon löneutveckling och de gav order till mina kollegor att frysa ut mig. Det påverkade min hälsa och jag sjukskrevs.

Gladys Smith Jaimes är ledare för CTC i staden Santander och har de senaste tio åren utsatts för många kränkningar.
Gladys Smith Jaimes är ledare för CTC i staden Santander och har de senaste tio åren utsatts för många kränkningar. Foto: Erika Piñeros/Arbetet Global/IPS

I tre år var Gladys Smith Jaimes sjukskriven och under tiden insinuerade bankledningen att hon var självmordsbenägen, berättar hon.

– Min arbetsgivare hittar hela tiden på saker för att slippa ha mig på kontoret. När jag äntligen började jobba satte de mig framför en dator som inte fungerade. Jag klagade till personalavdelningen, utan att något hände. I en månad satt jag med en trasig dator och kunde inte jobba.

Fikastunden är sedan länge över. Mötesdeltagarna ska gå igenom ekonomi och ställningstaganden för situationen i grannlandet Venezuela. Ordförande Miguel Morantes sköter dagordningen inne i ett stort konferensrum.

Jorge González har svårt att sitta still och vankar fram och tillbaka mellan entrén och konferensrummet.

– Jag är märkt för livet. Om jag lämnar mitt uppdrag nu är det ännu värre. Då får jag inget skydd och folk kommer ändå se mig som en aktivist.

En man som är på väg ut och bär en jacka med CTC:s emblem summerar på sitt sätt hur brutal facklig organisering är i landet.

– Det står gravsten i våra pannor. Men vi kan inte gömma oss, vi måste våga visa oss.

Vågar visa sig gör även Diógenes Orjuela som sedan i fjol är ordförande för landets största fackliga centralorganisation, CUT. Trots att det har blivit skymning promenerar han orädd mellan kontoret och hemmet.

– Jag måste ha en normal relation med min familj och röra mig fritt, fast det är klart att jag är försiktig. Jag kör aldrig bil sent på kvällen och jag visar aldrig i sociala medier var jag är någonstans.

Jag kör aldrig bil sent på kvällen och jag visar aldrig i sociala medier var jag är någonstans.

Diógenes Orjuela, ordförande för Colombias största fackliga centralorganisation CUT

Promenaden går längs smala trottoarer där människor står och äter något lätt innan de ska tränga sig in i stadens bussar för att ta sig hemåt.

Tidigare var Diógenes Orjuela med i ett av lärarfacken och tog emot många hot. När han valdes till CUT:s ordförande ansökte han om statligt personskydd men har, sju månader senare, ännu inte fått svar.

– Jag har inte ställt till med något rabalder kring detta, för ju färre människor som känner till att jag inte har något säkerhetspådrag desto säkrare är jag. Men märkligt är det.

Han är mycket kritisk till landets rättssystem.

– Hur kan det komma sig att fler än 2 000 klagomål har kommit in till myndigheterna de senaste fem åren som visar hur företagare har inskränkt fackliga rättigheter och inte ett enda fall har tagits upp?

Två dagar efter CTC:s konferens sitter ordförande Miguel Morantes vid sitt vardagsrumsbord och doppar en tepåse i hett vatten. Det är söndag eftermiddag. I sovrummet längre ner i hallen ligger hans fru nedbäddad och återhämtar sig efter en operation.

– Colombia har en antifacklig kultur utan att folk ens har brytt sig om att ta reda på fakta kring facket, vad vi står för eller vad vi uträttar, säger han tvärt.

Lägenheten ligger på andra våningen i ett medelklassområde där bostadshusen har receptioner med säkerhetsvakter och kameror. Längs väggarna och i bokhyllorna i vardagsrummet trängs souvenirer.

Miguel Morantes har rest mycket under sina år i facket och tagit emot gäster från hela världen vilket syns i alltifrån nyckelringar till porslinsfigurer och tavlor.

På helgerna, efter långa arbetsveckor, stannar han mest hemma. Trots att området har flera parker och restauranger går han nästan aldrig ut på grund av säkerhetsrisken. Balkongen är stor och fin, men inte ens här sitter han särskilt ofta.

FAKTA | FACKEN I COLOMBIA

– 22 miljoner colombianer räknas till arbetskraften, varav 4 procent är fackligt anslutna. Högst organiseringsgrad hade landet 1977 med 17 procent av arbetskraften.

– CTC, som är Colombias äldsta centralorganisation, grundades 1925 och har totalt 175 000 medlemmar.

– CUT bildades 1986 efter en sammanslagning mellan två centralorganisationer. Uppemot 600 000 medlemmar ingår i CUT.

– Inrikesdepartementets säkerhetsenhet, UNP, ger personskydd till politiker och människorättsförsvarare. Budgeten för 2019 är drygt 2 miljarder kronor.

– Under 2018 dödades minst 34 personer på grund av sina fackliga uppdrag.

Källor: ENS, CUT, CTC, UNP

Endast en bråkdel av alla arbetstagare i Colombia, knappt 4 procent, är medlemmar i facket. Detta beror till viss del på att minst hälften av alla jobb är informella.

En annan orsak är att facket ses som alltför vänsterradikalt och bland gemene man på gatan finns en bild av att facken är korrumperade, precis som många av landets politiker visat sig vara.

– Folk har fel. Det är klart att det finns exempel på korruption även inom fackföreningsrörelsen. Men värre är de regeringar som mer eller mindre stöttat den antifackliga kulturen genom åren.

82-årige Miguel Morantes låter gärna samtalet glida in på historia istället för att slänga sig med kampbudskap. Intill soffan ligger en historiebok som han nyligen läst och rekommenderar.

Han konstaterar bara krasst att oavsett politisk färg på landets ledning mår facken inte bra. Den nuvarande högerregeringen, som sedan 2018 leds av president Iván Duque, har lovat att stötta facken, vilket han ”tror så mycket jag vill på”.

– Stigmatiseringen gör att organiseringsgraden hela tiden sjunker samtidigt som arbetsgivare skrämmer de som visar minsta intresse för facket.

Nästa år löper Miguel Morantes mandatperiod ut. Egentligen skulle han gått i pension långt tidigare men när den förre ordförande dog i en hjärtinfarkt 2009 blev han framröstad att ta över.

In i det sista ska han slita för det han älskar.

Eftermiddagen lider mot kväll och solen är på väg ned. Tidigt i morgon bitti kommer livvakterna och en ny arbetsvecka tar vid.

Artikeln har även publicerats av Arbetet Global.

Publicerad
4 dagar sedan
Universitetshuset, Uppsala universitet.
Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier är nytt namn på tidigare Hugo Valentin-centrum. Foto: Christine Olsson/TT

Det nya namnet på Hugo Valentin-centrum speglar dess fokus

Att ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig insinuerar att namnbytet på Uppsala universitets centrum för Förintelse- och folkmordsstudier skulle vara ”antijudiskt” är både orättvist och djupt oroande, skriver Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala universitet i en debattartikel för Arbetaren.

De senaste veckorna har det pågått en livlig diskussion kring namnbytet på Uppsala universitets UHGS centrum, Sveriges mest framstående forskningsinstitution för studier om Förintelsen och folkmord. Tidigare känt som Hugo Valentin-centrum heter det nu Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies, UHGS. Som doktorand i historia vid Uppsala universitet med inriktning på Förintelsestudier och som alumn från universitetets masterprogram i Förintelse- och folkmordsstudier blev jag överraskad av Aron Verständigs debattartikel i UNT den 2 januari 2025, som senare utvecklades till en bredare debatt i svenska medier. Som judisk akademiker med anknytning till den enhet som kritiseras i medierna känner jag ett ansvar att bidra med mitt perspektiv.

Det är sant att Hugo Valentin var en framstående akademiker vars verk, Judarnas historia i Sverige (1924) och Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935), fortfarande är betydelsefulla för historiografin om svenska judar. Eftersom centret tidigare bedrivit forskning om både nationella minoriteter samt Förintelsen och andra folkmord, var Hugo Valentin en lämplig namnpatron, då han som akademiker arbetade med båda dessa områden.

Orättvis och djupt oroande

För omkring två år sedan beslutade Uppsala universitet att begränsa forskningsområdet inom UHGS och upphöra med finansieringen av studier om nationella minoriteter, vilket har lett till en förändring av dess kompetensområde. Debatten om namnbytet har pågått sedan dess, och i november 2024 fattades beslutet att ge centret namnet Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies. Jag motsätter mig dock starkt påståendet att ett namnbyte skulle vanhedra Valentins arv. Att byta namn på centret förminskar inte Valentins vetenskapliga insatser, hans personliga mod eller hans fasta motstånd mot nazism och antisemitism. Tvärtom betonar ett namn som tydligare speglar centrets fokus – Förintelse- och folkmordsstudier – dess uppdrag och hedrar Valentins engagemang för att belysa dessa viktiga frågor i det svenska samhället.

Att byta namn till ”Uppsala Center for Holocaust and Genocide Studies” bidrar med tydlighet för allmänheten och det internationella akademiska samfundet, underlättar samarbeten och uppmuntrar potentiella studenter att söka sig till våra program. Det nya namnet speglar bättre centrets ämnesmässiga fokus än det nuvarande ”Hugo Valentin-centrum” och säkerställer att dess syfte kommuniceras tydligt.

Jag finner den antydan, om än förtäckt, att beslutet att byta namn på centret skulle vara ”antijudiskt” orättvis och djupt oroande. Som en judisk forskare specialiserad på Förintelsen är jag särskilt bekymrad över Verständigs påstående att centrets fokus på jämförande folkmordsforskning och minnespolitik skulle minska dess fokus på Förintelsens historia och minneskultur. Jämförande folkmordsstudier är ett viktigt tvärvetenskapligt fält som undersöker folkmord i olika sammanhang för att identifiera mönster, orsaker och konsekvenser. Detta tillvägagångssätt berikar Förintelsestudier betydligt genom att erbjuda bredare insikter i dess historiska och samtida relevans.

Mina kollegors breda expertis möjliggör banbrytande forskning och en exceptionellt heltäckande utbildning. Som alumn från masterprogrammet kan jag intyga att utbildningen om Förintelsen vid vårt centrum håller hög kvalitet och går på djupet med dess historia och historiografi.

Med det sagt delar jag Verständigs oro över förlusten av samlad forskning på de nationella minoriteterna vid vårt universitet. Detta är en oroväckande utveckling, och och hoppas att Uppsala universitet återupprättar detta viktiga studieområde i framtiden. 

Matylda Jonas-Kowalik, doktorand, Uppsala universitet

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Demonstration för Palestina. Foto: Adam Ihse/TT

71 organisationer uppmanar facken: Stoppa Israel

”Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra”, skriver 71 organisationer från nätverket Stoppa Israel i ett öppet brev riktat till fack och arbetare i Sverige.

Vi är 71 organisationer som har gått samman i ett nätverk: Stoppa Israel. Vi vill visa palestinierna att omvärlden inte accepterar Israels krigsbrott och ockupation.

Vi skriver nu till er eftersom fackföreningar är och har varit en viktig part när det gäller mänskliga rättigheter. Tiden går och morden på palestinier fortsätter. Vi är personer och organisationer som är förtvivlade över att detta kan fortgå. Sverige importerar och exporterar vapen till Israel, trots att vi kan bli skyldiga till medhjälp till folkmord. Vi kan inte komma undan med att vi inte ser och inte hör.

Det pågår enligt Amnesty ett folkmord i Gaza.

”Det internationella samfundets har i över ett år på ett skamligt och katastrofalt vis misslyckats att pressa Israel att stoppa sina grymheter i Gaza. Detta genom att först fördröja kraven på eldupphör och sedan fortsätta vapenöverföringarna. Detta är och kommer förbli en skamfläck på vårt kollektiva samvete”, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

Vi, organisationerna i nätverket Stoppa Israel skrev den 24 oktober till TCO, LO och SACO, samt en debattartikel i Arbetaren, att vi hade följande krav:

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Vi uppmanar ert fackförbund att bryta tystnaden om det pågående folkmordet och agera på det sätt som ni kan göra. Se nedan förslag från palestinska arbetsorganisationer. Vi vill föreslå ett samarbete och eller utbyte för att vi tillsammans ska få stopp på folkmordet. 

Om ni redan har gjort någon insats för Gaza får ni gärna dela med er av den. Om ert fack ännu inte har gjort något av förslagen ovan för Gaza:

Vad är det som hindrar er från att agera?
• Vad behöver ni för stöd för att agera? 
• Har ni gjort något annat? I såna fall vad?

Om ni behöver stöd för att agera – kontakta oss gärna!

Palestinska fack vädjar om hjälp

Ett stort antal palestinska fackföreningar gick den 17 oktober ut med en vädjan till arbetarorganisationer världen över om att göra vad de kan för att stoppa den israeliska krigsmaskinen.

Där stod det bland annat: ”Arbetarorganisationer: Släpp allt ägande i Israel. Avinvestera nu. Varje investering i Israel är ett bidrag till förtrycket av oss.”

Arbetare och fackföreningsmedlemmar: Varje arbetsplats och varje fackförening utgör grogrund för organisering. Mobilisera för att eliminera israeliska investeringar från fackliga pensionsfonder och arbetsgivares portföljer, inklusive partnerskap med medskyldiga företag. Bygg upp gräsrötternas kraft för att kräva att era fackliga ledare pressar regeringarna till ett omedelbart eldupphör.

Arbetare längs vapnens leveranskedjor: Vi uppmanar er att ingripa och störa strömmen av vapen som används i folkmordet, från vapenfabriker till transport och militär forskning. Detta är ingen liten uppgift, men vi behöver dig för att bygga kollektiv kraft för att stoppa vapenhandeln. Det är vårt mest akuta behov.*

Sätt vår befrielsekamp i centrum: Berätta för världen om vår kamp. Vi kämpar för våra liv, för frihet, rättvisa och befrielse. Vi behöver att du i detta ögonblick i historien visar din styrka och förmår gå bortom uttalanden.

Var modiga, ta risker och agera med den skyndsamhet som Israels folkmord kräver!

*Detta är vad Svenska hamnarbetarförbundet  har beslutat om: En så fantastisk handling!: 68 % röstade för blockad av krigsmateriel under pågående krig i Gaza – Svenska Hamnarbetarförbundet

71 organisationer i nätverket Stoppa Israel

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Vem ska få Ottarpriset 2025?

Vem tycker du förtjänar att lyftas fram för sina insatser i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa? Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering!

På flera håll i världen ser vi i dag en tillbakagång för de landvinningar kvinnor gjort vad gäller grundläggande jämlikhet. Som rätten till att bestämma över sina egna kroppar och rätten att på samma villkor som män få röra sig i och ta del av de offentliga rummen och samhällets resurser. Reaktionära och patriarkala krafter gör gemensam sak i sina försök att frånta flickor och kvinnor – det vill säga halva jordens befolkning – deras rättigheter. 

För att motverka denna utveckling vill Arbetarens redaktion uppmärksamma och främja de som arbetar i Elise “Ottar” Ottesen-Jensens anda. Arbetaren delar därför årligen ut Ottarpriset till en person eller grupp som varit verksam i kampen för sexuell hälsa, jämlikhet och samhällelig rättvisa – präglad av feministisk och social medvetenhet och upplysningsambitioner. 

Tidigare pristagare är Bita Eshraghi, Ida Östensson, Noorihe Halimi, organisationen QJouren Väst, BB-ockupanterna i Sollefteå, organisationen Inte din hora och den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza. Sista nomineringsdag: 31 januari 2025. Mejla [email protected] med namn och förslag till motivering!

Priset är uppkallat efter Elise Ottesen-Jensen – den frihetliga socialisten, journalisten, sexualupplysaren och kvinnorättskämpen som stod på barrikaderna för kvinnors reproduktiva rättigheter och hälsa. I många år, från och med tidningen Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och redigerade bland annat tidningens kvinnosida under vinjetten ”Kvinnan och hemmet”. Det var under dessa år som hon började använda signaturen Ottar. Elise Ottesen-Jensen har haft stor betydelse när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Mejla [email protected] med namn och eventuellt förslag till motivering! Sista nomineringsdag: 31 januari 2025.

Publicerad
6 dagar sedan
Alex Olofsson skriver i sin andra krönika i Arbetaren från Kiruna om DCA-avtalet och militariseringen i norr. Foto: Magnus Fredriksson, Fredrik Sandberg/TT, Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA

Det finns ett gammalt knep för att avgöra hur viktigt ett politiskt skeende är i vårt avlånga land. Ju större skeende – desto mindre debatt och rapportering. Den amerikanska krigsmaktens pågående expandering och basetablering på svensk mark utgör inget undantag.

I det här läget är det svårt att förneka. Ingenting verkar göra svenska politiker så glada som att få gnugga axel med amerikanska högdjur. Så i december för två år sedan när försvarsminister Pål Jonson skrev under det så kallade Defense Cooperation Agreement-avtalet (DCA-avtalet) med amerikanerna hade han ett stort flin i ansiktet. Han såg så lycklig och stolt ut. Som en glad finnspets i husses koppel. Sedan gick det fort. Bara några månader efteråt, i juni 2024, klubbades avtalet igenom i riksdagen. Utan några problem.

Avtalet hade skrivits på utan förvarning. Någon vettig debatt om dess innebörd fick man söka efter med ljus och lykta. Både i riks- och lokalmedia bestod rapporteringen mest av enstaka insändare och krönikor, eller slentrianmässig rapportering utifrån riksdagens pressmeddelanden.

Detta trots att avtalet tillsammans med Natoanslutningen förmodligen utgör det största politiska skiftet i svensk nutidshistoria. Det var alltså ingen större nyhet när bananmonarkin Sverige blev vasallstat åt USA.

Många militärbaser på svensk mark med DCA-avtalet

Många av oss 90-talister fick vårt politiska uppvaknande när vi bevittnade amerikanernas brutala och hänsynslösa krig i Afghanistan och Irak. Vi växte upp med vetskapen om deras tortyrfängelser och folkrättsvidriga invasioner. I skrivande stund har amerikanerna mellan 700 och 800 militärbaser – ingen vet exakt siffra – utspridda över 80 länder. 

DCA-avtalet gör att vi nu med säkerhet kan tillfoga 17 militärbaser på svensk mark till listan. Totalt är sju på samiskt område. Två blir i Norrbotten, varav en utanför min egna hemstad Kiruna. Snart marscherar alltså amerikanska armékängor över hjortronmyrarna. Samebyn Leavas renar kommer få maka på sig och göra plats för både 91:an Karlsson och G.I Joe. Tydligen är det viktigare att de tillsammans får träna på att ha ihjäl människor i vinterterräng – än att djuren ska få beta ostört året om.

Fredsrörelsen har ensamma protesterat

Fredsrörelsen har skrikit sig hes. Men som vanligt är det ingen som lyssnar. Dörren för att amerikanerna kan placera kärnvapen på svensk mark står vidöppen. Vetskapen om brottsligheten som följer med utländska militärbaser löste man på enklaste sättet – straffrihet för amerikanska soldater på svensk mark och givetvis avskrev vi oss rätten att han någon insyn i deras verksamhet på baserna. 

Visst kom Miljöpartiet och Vänsterpartiet med det vanliga knorret när avtalet skulle dunkas igenom i riksdagen. Försiktigt påpekade man att det kändes obehagligt med ett sådant avtal – tänk om Donald Trump tar tillbaka makten. Surt sa räven.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets medlemmar har röstat för en blockad av israeliskt krigsmaterial
Beslutet om att vägra lasta israeliskt krigsmateriel togs av en majoritet av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hamnarbetarna varslar om blockad mot israeliskt krigsmateriel


Hamnarbetarförbundet har varslat om blockad mot att lasta och lossa krigsmateriel till och från Israel. Det här med anledning av det pågående folkmordet i Gaza.

Det var redan innan jul som Arbetaren kunde rapportera om att en majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstat för en blockad av israeliskt krigsmateriel. Nu verkställs varslet och blockaden är planerad att påbörjas måndag den 28 januari.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, säger förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande på fackföreningens hemsida under tisdagseftermiddagen.

Han fortsätter:

– Redan den 10 oktober förra året bedömde Rädda Barnen att Gaza var den farligaste platsen på jorden för barn, efter att 11 300 identifierade palestinska barn dödats. Vi känner att vi måste göra något helt enkelt.

Förbundet har påbörjat ett arbete med att börja identifiera vilka gods som kommer att innefattas av blockaden.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Brandman i bostadsområdet Pacific Palisades i Los Angeles onsdag den 8 januari 2025.
Foto: Etienne Laurent/TT

Katastrofens mesta offer – en förutsägbar klassfråga

I Los Angeles i Kalifornien flyr över hundratusen människor undan förödande bränder i detta nu. Men hur förvandlas en naturhändelse till en naturkatastrof med förutsebara offer?

När självaste Hollywood-skylten hotas av eldstormar från tre olika jättebränder, och nomineringarna till Oscarsgalan flyttas fram för första gången under dess nästan sekelgamla historia kan man undra om det är en katastroffilmen som blivit verklighet. Svaret är förstås ja.

Men de dramatiska bilderna är inte de första vi sett av förödande naturhändelser – knutna till klimatkatastrofer eller ej – som de senaste decennierna allt mer regelmässigt drabbat människor i länder som Mexiko, Bangladesh, Tjeckien, Haiti och Grekland.

Tsunamikatastrofen 2004

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 och den efterföljande tsunamin orsakade omkring 226 000 människors död, och gjorde fem miljoner människor hemlösa. Varje offer var lika viktiga, men i Sverige uppmärksammades framför allt svenska turister som omkom i Thailand, inte lika mycket den restaurang-, och hotellpersonal som arbetade för dessa turister, och andra i lokalbefolkningen som drabbades.

Många svenska överlevande lade i efterhand ner arbete för att stötta den thailändska lokalbefolkningen att återuppbygga området. Men vi har inte hört så mycket om ifall Sveriges myndigheter tagit sin del i ansvaret i gemensam forskning mellan länder kring hur människor kan skyddas från liknande händelser oavsett klass och härkomst.

En analys från 2020 som samlat forskning från 42 europeiska universitet visar att de tre senaste decennierna varit i särklass de mest översvämningsrika i Europa på 500 år. ”Översvämningar tillhör de naturriskfaktorer som förvandlas till naturkatastrofer genom bristfällig samhällelig planering och beredskap”, påpekade forskaren i klimathistoria Dag Retsö (i dag docent i ekonomisk historia) när analysen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature. 

Det är inte svårt att applicera tänkesättet även på jordbävningar och de enorma bränder som härjat regelbundet inte minst i Kalifornien under de senaste åren. 

I Los Angeles skrivs det nu om kända och rika människor som får fly sina hem. Tragedier i varenda fall, förstås, men kanske lite extra jobbigt för den som inte har råd att evakuera sig och sin familj och husdjuren till ett lyxhotell i LA. De som klagar över att försäkringsbolagen för några månader sedan sade upp försäkringarna för de boende i det enorma katastrofområdet hade i alla fall försäkringar. 

Det är inte de rikas fel att medierna helst rapporterar om dem, men det är stötande att de många städare, matleverantörer, chaufförer, djurskötare, trädgårdsmästare, poolskötare, nannies, yogainstruktörer, nagelskulptörer, kockar, väktare, hantverkare och brandmän som servar de rika och kända, och nu är bland de många, i skrivande stund över 100 000, på flykt ignoreras. Kommer dessa att få ta del av ersättningen som nu utlovas för förstörda hem? 

Orkanen Katrina 2005

Den (förutspådda) tropiska cyklonen Katrina drabbade USA:s sydöstra delstater i slutet av augusti 2005 med enorm förödelse och gav eko över världen. Över 1 800 människor omkom och en miljon blev hemlösa.

Staden New Orleans låg under flera meter djupt vatten och stora delar var helt enkelt förstörda. Efterverkningarna slog hårdast mot de fattiga i alla delstater stormen drabbade, varav majoriteten var afroamerikaner. Människorättsaktivister påpekade systematiken i att just dessa grupper drabbades. 

Evakuerade människor utanför en sportarena i New Orleans den 28 augusti 2005. Foto: Dave Martin/TT

Den tidigare presidentfrun, och dåvarande presidenten George W. Bushs mamma, Barbara Bush gjorde ett besök i en arena i sportcentrat Reliant Park i Houston, Texas, dit 24 000 hemlösa evakuerats från Lousiana, med ”barnsängar sida vid sida i en jättestadion där ljuset aldrig släcks och ljudet av gråtande barn inte tystnar”, som tidningen The Nation beskrev det.

”Alla är så överväldigade av generositeten. Och så många här i arenan var ändå underprivilegierade så detta fungerar mycket bra för dem”, utbrast Barbara Bush ”innan hon återvände till sin egen mångmiljonvilla i samma stad”. 

Uttalandet uppmärksammades hånfullt den gången. Två decennier har gått men perspektivet är i stort sett det samma.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad