Fantasin om kvinnan

Transpersoner utgör en otroligt utsatt grupp i samhället men lämnas åt sitt öde av stora sociala rörelser. Medan aborträtten har stöd även hos de som inte kommer nyttja den rätten ses transrättigheter snarast som något för de närmast sörjande, ett individuellt problem.

Ledare
Anna Maria Saxgård, ledarskribent, Arbetaren.
Foto: Julia Lindblom

I slutet av maj röstade medlemsstaterna i WHO, World Health Organisation, igenom att transgender inte längre ska klassas som en psykisk sjukdom i senaste upplagan av ICD, International Classification of Diseases. En hade kunnat hoppats på att detta var en del i ett uppsving för transrättigheter – men i Sverige är läget denna vår snarare det motsatta.

De senaste veckorna har en kunnat se hbtq-personer och organisationer som kämpar för hbtq-personers rättigheter attackeras från alla håll och kanter – veckor fyllda av det våldsamma hat som möter de som avviker från köns- och sexualitetsnormer. RFSL har tvingats ge efter för hot från nazister, Tranemo pride, som genomfördes för första gången, möttes av en hängd människodocka med prideflagga och på sista kvällen på queerbaren Bitter Pills i Stockholm blev gästerna hotade med gevär.

Transpersoner och rättigheter för dessa har befunnit sig i skottgluggen under hela våren efter Uppdrag Gransknings haveri till program om könsbekräftande behandling på minderåriga (känner du dig osäker kring frågor gällande könsbekräftande behandling och behovet av denna rekommenderar jag att du går in på exempelvis Transsammans och utbildar dig.)

Några som skjuter är Sveriges Kvinnolobby, som på sin hemsida säger sig vilja arbeta för ett upplösande av begränsande könsroller. Sveriges Kvinnolobby nekade en kandidatur till sin styrelse på grund av den sökandes juridiska kön – enligt den nominerande medlemsorganisationen efter att utan den nominerades samtycke ha kollat upp detta. I samma passage på Sveriges Kvinnolobbys  hemsida där detta agerande försvaras står det att de välkomnar alla i kampen för kvinnors och flickors rättigheter.

Välkomnande i den mån att de kan ta en transkvinnas arbete men inte tillåta henne en position av makt?

Det är bara ett år sedan Sveriges Kvinnolobby gjorde utspel om könsbekräftande behandling och transkvinnors eventuella negativa påverkan på feminismen. Sveriges Kvinnolobby reproducerar en feminism där det finns bra och riktiga kvinnor som det går bra att kämpa för medan andra förväntas förstöra för feminismen. Nu är det transkvinnor, förut har det varit lesbiska, arbetarkvinnor eller svarta kvinnor.

Sveriges Kvinnolobby reproducerar en feminism där det finns bra och riktiga kvinnor som det går bra att kämpa för medan andra förväntas förstöra för feminismen.

Transpersoner som inte passerar fullt ut, och ickebinära kroppar, utgör med sin blotta existens ett synliggörande av görandet av kön. Det är en gigantisk nagel i ögat på strukturer som försvarar en binär könsuppdelning med män på topp.

Har inte Sveriges Kvinnolobby förstått att det värsta för patriarkatet är det bästa för feminismen? De säger sig vilja arbeta mot begränsande könsroller och kanske är det där skon klämmer. Sveriges Kvinnolobby tycks nöjda med binära könsroller så länge de, i någon framtid, inte är begränsande för dem som uppfyller kraven på att vara en riktig kvinna, hur det nu skulle gå ihop.

Fantasin om kvinnan är alltid utom räckhåll även för oss som föds med de ”rätta” genitalierna. Varför skulle vi annars tillbringa våra liv på diet, med lösögonfransar, meterlånga cv:n och strävande efter en perfekt hy? Sveriges Kvinnolobby kan inte hoppas på att skala bort lager av kvinnliga könsroller för att hitta en fri kvinna därbakom. Och för en del ickebinära och transpersoner är verkligheten att de aldrig kan uppfylla och passera genom de binära könsroller som erbjuds, även om de skulle vilja.

Det är så klart väldigt nedslående att en grupp som säger sig kämpa för feminism inte förstår bättre än att åsidosätta grupper som är väldigt utsatta av rådande könsnormer. Feminism borde alltid vara en stöttande hand för de som ger finger åt rådande normer om kön.

Men transrättigheter åtnjuter inte i närheten av samma sociala stöd som exempelvis aborträtten i Sverige. Medan aborträtten har stöd även hos de som inte kommer nyttja den rätten ses transrättigheter snarast som något för de närmast sörjande, ett individuellt problem. Transpersoner utgör en otroligt utsatt grupp i samhället men lämnas åt sitt öde av stora sociala rörelser.

Önskan om att reglera kroppar handlar inte bara om kvinnokroppar och reproduktion. Repressionen mot kroppar som inte utgår från ett normpolitiskt subjekt i en kapitalistisk nationalstat är våldsam och i Sverige i allra högsta grad levande. Feminister måste lyssna på all den transformativa kunskap som transrörelsen ger och sluta gå våldsamma strukturers ärenden.

Kunskapen finns redan där att hämta och Sveriges Kvinnolobby och deras gelikar har inget att skylla sin ignorans och transfobi på.