Här är svenskarna i Agenda Europe

På nätverkets egen lista över medlemmar i Agenda Europe från 2016, som Arbetaren har tagit del av, återfinns elva svenskar som representerar sju olika organisationer. En av dessa är Skandinaviska Människorättsjuristerna, vars chefsjurist Ruth Nordström står på listan tillsammans med medarbetarna Rebecca Ahlstrand och Gabriella Asklund.

Byrån är känd för att från och med 2015 driva barnmorskorna Linda Steens och Ellinor Grimmarks rätt att avstå från att utföra abort, så kallad samvetsvägran, i en rad svenska domstolar och i Europadomstolen. Ellinor Grimmark fick inte arbete som barnmorska efter att ha sagt att hon inte tänkte medverka vid aborter, ge dagen efter-piller eller sätta in kopparspiraler.

FAKTA Medlemmar 2016 enligt Agenda Europes egen lista

  1. Ruth Nordström (chefsjurist Skandinaviska Människorättsjuristerna)
  2. Rebecca Ahlstrand (jurist, se ovan)
  3. Gabriella Asklund (jurist, se ovan)
  4. Helena D’arcy (ordförande Respekt, katolska kyrkan)
  5. Benedicta Lindberg (generalsekreterare Respekt, katolska kyrkan)
  6. Lukas Berggren (chefredaktör Världen Idag)
  7. Bitte Assarmo (f.d. chefredaktör Katolskt magasin/skribent)
  8. Johan Lundell (f.d. generalsekreterare Ja till livet/företagare)
  9. Josef Gäreskog (f.d. administratör Älska livet, nu kommunpolitiker KD)
  10. Malin Schelin (f.d. informatör Ja till livet, nu ordförande Livsval)
  11. Ingvild Segersam (ordförande Haro)

Fotnot: Flera av personerna på listan säger i intervju med Arbetaren att de lagts till på medlemslistan utan sin vetskap.

Målet förlorades i alla instanser, men genom fallen blev begreppet ”samvetsvägran” plötsligt upplyft i den svenska debatten tillsammans med förslag på en restriktivare aborträtt. I januari 2017 avslöjade Sveriges Radio Ekot att rättsfallet var en del av en internationell kampanj för att påverka europeisk aborträtt.

– Man ska vara medveten om att det står i deras strategi att rikta in sig på just progressiva länder som Sverige. Det vore en fjäder i hatten för dem att vrida tillbaka abortlagstiftningen här i en mer restriktiv riktning, säger Ulrika Karlsson, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna och tidigare ordförande i European Parliamentary Forum on Population and Development, EPF, som är en organisation för sexuell och reproduktiv hälsa.

Den 19 oktober 2014 skriver Ruth Nordström på Facebook ”På väg till München för att träffa europeiska kollegor och lägga upp långsiktiga strategier för arbetet några år framöver”. Samma dag, några timmar senare, inleds Agenda Europes första konferens i samma stad.

Konferensdeltagarna hälsas välkomna av Sophia Kuby, direktör för strategiska relationer på Alliance Defending Freedom International, ADF. Organisationen, som beskrivs som ”en av världens mäktigaste kristna lobbyorganisationer”, kommer senare att delfinansiera rättegångskostnaderna för de samvetsvägrande barnmorskorna.

Arbetaren har kontaktat de tre medarbetarna på juristbyrån som är listade som medlemmar i Agenda Europe, men de vill inte svara på frågor i en intervju. I stället svarar de skriftligen med en rad allmänna uttalanden. Ruth Nordström och Rebecca Ahlstrand svarar, och Gabrielle Asklund meddelar att deras svar även gäller för henne.

”I internationella samarbeten och miljöer, som gällande det informella informationsnätverket Agenda Europe, är det oftast så att vi samarbetar kring en fråga, men är högst oense i andra frågor”, skriver de.

På frågan om samvetsfrihetsfallen varit särskilt viktiga att driva gentemot Sverige svarar Ruth Nordström och Rebecca Ahlstrand med att beskriva den rådande lagstiftningen i Sverige.

På frågor om den hbtq- och abortfientliga plattformen CitizenGo med kopplingar till högerradikala spanska partiet Vox, som Arbetaren tidigare rapporterat om, och att CitizenGo:s företrädare Luca Volante tilldelats priset Scandinavian Human Rights Awards 2011 av juristbyrån, blir svaret att Luca Volante fick det ”för sitt arbete och sina insatser som ordförande för EPP-gruppen i Europarådet och dess parlamentariska församling”. Ruth Nordström har också så sent som 2014 med ett diplom i handen tackat CitizenGO i en video på organisationens Youtubekanal för att de röstat fram henne som årets förebild i Uppsala.

Ruth Nordström och Rebecca Ahlstrand skriver att de kontinuerligt hjälper hbtq-personer som söker juridisk hjälp i flyktingärenden.

”Skandinaviska Människorättsjuristerna tar helt avstånd från de ståndpunkter som kommer fram i bloggen Agenda Europe, den så kallade ’Restoring the natural order’ etcetera”, svarar byrån. De tar likt Agenda Europes officiella uttalande avstånd från bloggen Agenda Europe och det manifestliknande ”Restoring the natural ordet – an agenda for Europe” (”Återupprätta den naturliga ordningen – en agenda för Europa”) som ska ha producerats av en medlem.

”Vi kämpar aktivt för alla människors lika värde och arbetar utifrån en kristen värdegrund”, är också ett av svaren från Skandinaviska Människorättsjuristerna.

Ruth Nordström tackar 2014 CitizenGO för att de röstat fram henne som årets förebild i Uppsala.
Ruth Nordström tackar 2014 CitizenGO för att de röstat fram henne som årets förebild i Uppsala. Foto: Arbetaren

Arbetaren ställer frågan till Katarina Bergehed, sakkunnig för kvinnors rättigheter samt sexuella och reproduktiva rättigheter på Amnesty International Sverige. Hon regerar på att Skandinaviska Människorättsjuristerna, likt andra organisationer med en agenda som står i strid med den gängse uppfattningen om innehållet i begreppet mänskliga rättigheter, ändå använder sig av ett begreppet.

– Det finns en fara i detta. Mänskliga rättigheter är något som är oerhört viktigt för människor och stater. Det är ingen slump att man väljer den här typen av namn, att man i sin strategi väljer att rikta in sig på samvetsklausuler och inte går in på abortlagstiftningen direkt. Det innebär ju att man har koll och känner sin kontext, säger Katarina Bergehed och fortsätter:

– Man vet att man inte skulle komma en millimeter i Sverige om man skulle propagera för att inskränka aborträttslagstiftningen. Helt klart är detta ingen slump utan en genomtänkt strategi.

Man vet att man inte skulle komma en millimeter i Sverige om man skulle propagera för att inskränka aborträttslagstiftningen.
Katarina Bergehed, sakkunnig på Amnesty International Sverige

Med på listan över svenska medlemmar är även Helena D’Arcy och Benedicta Lindberg, ordförande respektive generalsekreterare i den abortkritiska organisationen Respekt. Organisationen tillhör katolska kyrkan och sorterar direkt under det katolska biskopsämbetet i Stockholm. De svarar individuellt, skriftligen, på Arbetarens frågor, men bekräftar båda att de är medlemmar i vad de kallar ”ett informellt nätverk”. Helena D’Arcy får frågan vilken roll hon har i nätverket.

”Ingen. Som jag har försökt säga består nätverket av ett hundratal (gissar jag på – jag har faktiskt ingen aning) människor i Europa som antingen arbetar direkt med eller på annat sätt är berörda av de ganska spretande frågor nätverket tar upp. Eftersom nätverket är en google-grupp är det endast administratörerna som har egentliga roller; övriga medlemmar är endast mottagare av de mail som medlemmarna väljer att skicka till varandra”, svarar hon.

Men beskrivningen haltar. I Agenda Europes officiella material som Arbetaren tagit del av framgår tydligt att det finns en slags hierarki inom nätverket där vissa har statusen av rådgivande experter, medan andra benämns som medlemmar.

Både Benedicta Lindberg och Helena D’arcy säger att de ”deltagit på möten” (Lindberg) och ”en träff” (D’Arcy). Helena D’Arcy bekräftar senare att de båda deltog på konferensen i Dublin 2015. Någon strategiplanering eller workshops säger hon sig dock inte ha varken märkt av eller deltagit i, detta trots att passen är tydligt utskrivna i konferensprogrammet.

Jag tycker det låter som om någon har läst lite för mycket Da Vinci-koden och liknande böcker.
Helena D’Arcy, ordförande Respekt

Angående EPF:s anklagelser mot nätverket om att de försöker infiltrera beslutsfattande nationella och internationella organisationer svarar Helena D’Arcy: ”Tja, om man på allvar tror att hundra personer (eller kanske ett par hundra – jag har ingen aning) kan infiltrera beslutsfattande myndigheter i hela Europa… Jag tycker det låter som om någon har läst lite för mycket Da Vinci-koden och liknande böcker.”

Vi alla samarbetar dagligen med människor som vi inte fullt ut delar alla åsikter med. Detta är en av demokratins fundamentala funktionssätt.
Benedicta Lindberg, generalsekreterare för Respekt

Båda får frågan om de anser det oproblematiskt att ingå i ett nätverk med personer och organisationer som förordar totalförbud för aborter, preventivmedel och homosexualitet svarar Benedicta Lindberg:

”Vi alla samarbetar dagligen med människor som vi inte fullt ut delar alla åsikter med. Detta är en av demokratins fundamentala funktionssätt.”

Helena D’Arcy meddelar senare i telefon att hon tydligt uttryckt till övriga medlemmar att hon inte ser något problem med samkönade äktenskap.

Med på Agenda Europes medlemslista står även Lukas Berggren, chefredaktör för den kristna tidningen Världen Idag. I ett mejl svarar han följande:

”Jag vet inte hur jag har hamnat i Agenda Europes Google-grupp. Jag vet inte vad det är för grupp eller vad den står för i olika frågor. Jag har aldrig ansökt om att komma med i den och har heller inte engagerat mig i den på något sätt.”

Ett liknande svar får Arbetaren från Bitte Assarmo, tidigare chefredaktör för Katolskt magasin och numera skribent, bland annat på webbsidan Det goda samhället:

”Jag ser det som direkt kriminellt att lägga in personer på mailinglistor, eller vad det nu kan röra sig om, utan deras vetskap. Klassiskt nät-trollande.”

Johan Lundell, tidigare generalsekreterare för antiabortorganisationen Ja till livet och som av Expressen 2017 avslöjades som spökskrivare för Sverigedemokraternas abortpolitik under 2012, är även han listad som medlem. Han säger sig ha gått med i nätverkets Googlegrupp runt 2012, innan den formaliserats som tillhörande Agenda Europe. Han säger att han sedan 2013, då han avgick från sin post i Ja till livet, inte varit delaktig utan i stället satsat på sitt företag.

Du var listad som medlem 2016. Är du fortfarande med i google-gruppen?

– Jag har inte fått några mejl och har inte loggat in, säger han.

Med på listan är även Malin Schelin, ordförande i abortkritiska organisationen Livsval. Hon säger att hon gick med i gruppen 2015 under sin tid i Ja till livet för att ”hålla sig uppdaterad kring vad som hände i nätverket”. Uppgiften stämmer överens med Agenda Europes egen notering om organisationens tillhörighet. Sedan hennes mejladress på Ja till livet avslutades har hon inte mottagit eller skickat några mejl, skriver hon.

Malin Schelin beskriver sin nuvarande roll som ”100 procents inaktiv och trodde jag var borttagen ur nätverket”.

Josef Gäreskog sitter numera i kommunfullmäktige för Kristdemokraterna i Uppsala. 2016 hette han Josef Agnarsson och var administratör på organisationen Älska livet, en abortkritisk ungdomsorganisation. Han säger att han kan ha anmält sig till listan vid en utbildningsresa för organisationen i Bryssel.

Josef Gäreskog säger att sedan han 2015 slutade som administratör upphörde mejladressen och därmed hans kontakt med Agenda Europe. Han kan inte svara på varför han fortfarande är listad 2016.

Varje människa är fri att älska vem man vill. Men det här är frågor jag inte jobbar för eller pratar om.
Josef Gäreskog, ledamot i kommunfullmäktige i Uppsala (KD)

Hur ställer du dig i frågor om abort och homosexualitet i dag?

– Jag ställer upp på Kristdemokraternas linje. Varje människa är fri att älska vem man vill. Men det här är frågor jag inte jobbar för eller pratar om, säger han.

Eftersom jag jobbar med en organisation som driver helt andra frågor blir det allvarligt att bli ihopkopplad med sådant.
Ingvild Segersam, ordförande för Haro

Den sista medlemmen på listan är Ingvild Segersam, ordförande för organisationen Haro. Hon säger att hon vet att hon fått mejlen från Agenda Europe, men att hon inte vetat vad det varit, eller är säker på hur hon hamnat på listan.

Hur ser du på du som medlem i listan ingår i samma sammanhang som representanter för organisationer som arbetat för stoppandet av Istanbulkonventionen mot våld mot kvinnor (CitizenGo), initierat lagförslag i Polen om kriminalisering av medhjälp till abort (Ordo Luris), samt inlett processen för förbud mot samkönade äktenskap i Kroatien (In the Name of the Family)?

– När det radas upp så förstår jag problematiken i det. Jag har aldrig uppfattat att jag genom att få de här mejlen är del av något större. Eftersom jag jobbar med en organisation som driver helt andra frågor blir det allvarligt att bli ihopkopplad med sådant. Det är inte alls roligt, säger Ingvild Segersam.

EPF varnar för ultrakonservativ agenda i EU-valet

Agenda Europe vill inskränka mänskliga rättigheter

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som fortsätter på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som gick obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT

Chalmers ledning duckar frågor om Israelsamarbete

Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.

I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.

Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades. 

Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.

Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.

Inga etikprövningar inför samarbeten

Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer. 

Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT

Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.

Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.

New public management har lett till en ond cirkel

Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt. 

Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.

Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60 procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan. 

Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten. 

Vad väger tyngre än folkmord?

Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.

Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har en förståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord. 

Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att: 

● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.

● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem. 

● Chalmers inför riktlinjer för etikprövningar inför samtliga samarbeten som inbegriper en bedömning av det socialpolitiska klimatet i samarbetslandet, såsom yttrandefrihet och säkerhetsläge, i enlighet med remissvaren till UHR, Vinnova och Vetenskapsrådets uppdrag för att främja ansvarsfull internationalisering.

Chalmers Social Justice

Statliga bolagets miljardvinster tvingar universitet att skära ner

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

• Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

•Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

• Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
→ Läs mer

•Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
“Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
→ Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
→ Läs mer

Umeå

• Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
→ Läs mer

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Håll ut! Snart är det vår!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Malmö tingsrätt

Byggboss i Skurup döms till fängelse för människo­handel

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, Ottar. Foto: Pressens Bild / TT, Sverre A. Børretzen/TT. Montage: Arbetaren

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.

Vem var Ottar?

Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna. 

Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.

Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?

I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar. 

Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.

Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor. 

Vem startade RFSU?

Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. 

RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.

Vad är Ottarpriset?

Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter. 

Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.

Här kan du nominera till Ottarpriset och läsa mer om tidigare pristagare.

Lite snack och mycket verkstad – om Ottar­prisets instiftande

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Greta och Alexandra strandsatta i Murjek – du kan aldrig ana vad som hände sen

Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut. 

– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.

Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen. 

Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.

Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.

– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen. 

Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid. 

Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.

Husesyn och oväntade möten i Murjek

När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.

– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.

Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.

– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.

Foto: Reidun Fagerström

Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id. 

När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.

– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.

– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.

Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare. 

När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2023 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim. 

Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.

– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar. 

– De tågen går, sa Greta.

– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de. 

Kalhuggning av den livsviktiga skogen

Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.

Dags för en liten faktaavstickare igen:

Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.

Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.

Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.

Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut. 

“Tack men nej, tack”

Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”

Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats. 

Gunmarie och Charlotta.

– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim. 

– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.

Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.

– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.

– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen. 

Hon återkom till timmerterminalen:

– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här. 

Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som  kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter? 

– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari. 

– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …

Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.

Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):

– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:

– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?

Greta: 

– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?

Charlotta: 

– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem. 

Gunmari:

– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem. 

Greta:

– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.

Charlotta: 

– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?

Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?

Charlotta: 

– Nej…

Gunmari:

– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden. 

Charlotta:

– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …

Gunmari:

– När sa ni att bussen gick, förresten?

Mot Jokkmokk!

Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.

Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra. 

Vi tuffar vidare – hörs snart igen!

Vännäs – Västerbottens Venedig

Gävlar vad trevligt!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
A fox under a pink moon
Soraya, tonårig migrant på flykt i A Fox Under a Pink Moon, som visas på Tempo. Foto: Tempo Dokumentärfestival Foto: Tempo Dokumentärfestival

”Real love” på Tempo dokumentärfestival

Första veckan i mars är en av årets verkligt angelägna veckor för Stockholmare och tillresta dokumentärfilmälskare. 2 till 8 mars äger Tempo dokumentärfestival rum. Årets tema är Real Love, och det finns verkligen många perspektiv på kärlek – mot alla odds och mot omgivningens förväntningar. Kanske är kärlek just det – att älska trots att det inte är den enkla vägen. 

Vår värld kan just nu kännas svårälskad, men den är också svår att vända sig bort från eftersom den är den enda vi har. 

Ett bra exempel på hur känslorna brottas med den yttre verkligheten är Matthias Lintners starka My Boyfriend el Fascista, som också tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Här skildras italienska Matthias pojkvän, kubanske Sadiel, som närmar sig det otänkbara. Med bakgrund i Kubas diktatoriska politik och den europeiska vänsterns avsaknad av protester rör sig Sadiel politiskt åt höger och ansluter sig till Giorgia Melonis populistiska projekt.

Parets diskussioner utmynnar i tystnad och gräl. Den öppna och livsbejakande kärleksrelationen låser sig. Utsikten från deras hus i italienska Alperna är densamma, risotton med parmesan, citron och olivolja lika lockande upplagd. Men den smakar inte längre gott när bråken urartar med det upprepade, alltmer aggressiva tillägget ”min kära!”.  Här blir det politiska ett personligt val som inte går att komma förbli. Och det verkliga valet blir mellan kärlek och hat. En intim och viktig berättelse. 

Att bygga sig ur förtrycket

Också kärleken till det egna landet kan vara en konfliktpunkt när historien och kulturen inneburit förtryck, självhat och rädsla, men samtidigt en plattform att bygga vidare på när situationen förändras. Maia Lekows och Christopher Kings film How to Build a Library är en av de som diskuterar ett kolonialt arv att bygga vidare på – eller att ta avstånd ifrån, eller både och.

Regissörerna har följt kenyanska Shiro Koinange och Angela Wachuka, författare respektive förläggare, som fått tillstånd att restaurera biblioteket McMillan Memorial Library i huvudstaden Nairobi. Biblioteket byggdes 1931 för kolonialmakten men öppnades för svarta kenyaner först 1958. När britterna tvingades avveckla sin koloni, och Kenya blev ett samväldesland, föll institutionen i en Törnrosasömn. Den har nu brutits av insamlingsprojektet Book Bunk, som ska öppna verksamheten för nya möten som kaféverksamhet och bokhandel. Inte nog med att byggnaderna kräver konkret upprustning utan hela verksamheten diskuteras och omvärderas. Hur ska landet, som varit koloniserat i över 100 år, representeras med nya böcker och kanske ny indelning i ett system som är normerat i hela biblioteksvärlden.

How to build a library
How to Build a Library, en dokumentär om att bygga ny kultur ovanpå den gamla, koloniala. Foto: Tempo Dokumentärfestival

How to Build a Library är en riktigt spännande film som ställer frågor man inte visste att man behövde fundera över. William Northrup McMillan, kolonialist, jägare, filantrop och affärsman, som grundade och gav namn åt biblioteket, var med och befäste det koloniala styret. Samtidigt har hans verk skapat nya möjligheter. Ska biblioteket fortfarande bära hans namn?

Arbetet med biblioteket blir en kamp mot byråkrati och korruption men innebär också många möten med en befolkning som deltar i en verklig upprättelse. 

Irländsk normbrytning 

På liknande sätt skildrar Dennis Harveys och Lars Lovéns Celtic Utopia hur ett kolonialt styrt folk behöver flera generationer för att verkligen få förtrycket ur kroppen. De unga idag saknar egna minnen av den formella brittiska kolonialismen, som på pappret försvann för större delen av Irland 1921. Men deras far- och morföräldrar levde under den och minnet är därför knappast avlägset.

Också här används kulturen, inte minst musiken, som en plattform för identitetsbygge. Kärleken till landet är inte alltid ogrumlad eller ens besvarad, den traditionella musiken har alltid berört frågor om förtryck och makt utifrån. Och ur vemodet och svänget växer stolthet och styrka. 

Musiken som motstånd i Celtic Utopia. Foto: Tempo Dokumentärfestival

Komplicerad kärlek från stora delar av världen

Tempo berättar historier från hela världen utan etiketter, men årets tema skapar kopplingar mellan filmerna. Alaa Aaliabdallahs Palestine Comedy Club skildrar den palestinske ståuppkomikern Alla Shehada som startar en grupp med komiker från stora delar av det splittrade Palestina. De turnerar med sitt material genom landet och i Israel. När Hamas anfall inträffar den 7 oktober 2023 befinner de sig i London. En ärlig film som öppnar sig för allt som kommer i deras väg. 

Flera filmer spretar lite från temat men jag vill verkligen också rekommendera Mehrdad Oskoueis A Fox Under a Pink Moon, som även den tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Den bygger helt på sextonåriga Sorayas mobilfilmer. De visar hennes flykt från Iran till Turkiet, tillbaka till Iran i ett försök att via Grekland nå norra Europa.

Föräldralösa Soraya, som är afghansk medborgare fast hon aldrig befunnit sig i landet, är i sällskap med sin man som misshandlar henne dagligen. Hon försöker se framåt genom sina målningar och skulpturer, skapade av äggkartonger som hon förvandlar till papier-mâché.

Genom Sorayas dokumentation av sin situation hamnar vi mitt i livshotande båtresor och flykt över gränser som misslyckas. En film som kan förändra den som tar del av den. Mig kommer den i alla fall att följa länge. 

Ur Robota Sweden. Foto: Tempo Dokumentärfestival

Kärlek som kamp

Festivalen visar också en hel del svenska berättelser om kamp och kärlek med spridda känslor, inte minst Kristoffer Kronanders och Patrik Öbergs Robota Sweden, om korruption och livsfarliga arbetsvillkor inom byggbranschen. Här lyfts bland annat dödsolyckan i en bygghiss i Sundbyberg 2024 då 11 byggarbetare dog, de flesta av dem inhyrda, utländska arbetare med mer eller mindre obefintlig trygghet (eller lön).

Montage: Den fackliga organisatören Pelle Sunvisson i förgrunden. I bakgrunden foto från hissolyckan i Ursvik i december 2023

Huvud­entreprenören kommer undan ansvaret efter hissolyckan

Också uppbyggnaden av det unika fackliga stödet till migrantarbetare finns med här. Filmen kommer också att finnas på SVT i sommar. Även Strejkarna om klimatrörelsen Fridays for future visas under Tempoveckan och har sedan biopremiär den15 maj.

Tempo är ett fantastiskt tillfälle att ta del av kärlek och kamp utan att det är det minsta tillrättalagt. Tvärtom får lust och motstånd tillfälle att gnida sig mot varandra så det gnistrar. Regissörerna och deras huvudpersoner tar med oss i handen på resor vi måste göra för att kunna leva med världen som den är nu. 

Haveri­kommissionen: Det saknades delar när hissen föll

Journalisten Adama Daves dokumenterar Sveriges strejkhistoria

Han sätter strålkastarljuset på svenska strejker

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunvisson är förhandlare för Stockholms LS nya syndikat Solidariska lantarbetare. Foto: Vendela Engström

Rekordvinst för Solidariska lantarbetare: 10 miljoner i retro­aktiva löner 

En dryg månad efter att lantarbetarsyndikatet Solidariska Lantarbetare bildades har de vunnit sitt första ärende. 10 miljoner kronor kommer att betalas ut i retroaktiv lön till 35 medlemmar som jobbar på en mjölkgård. På gården är nu över 90 procent av arbetarna med i facket.

För ungefär en månads sedan, den 21 januari, bildade medlemmar inom Stockholm LS det nya lantarbetarsyndikatet Solidariska lantarbetare, utifrån Solidariska byggares modell. 

Den 26 februari vann syndikatet sitt första ärende – nästan 10 miljoner kronor i retroaktiva löner ska betala tillbaka till 35 medlemmar på en mjölkgård.

Ärendet handlar om att gården under lång tid har betalat ut mycket låga löner och varken ob-tillägg eller övertidsersättning. 

– De låga lönerna har gjort att vissa har arbetat 300 timmar i månaden för att nå upp till en normal lön, säger Pelle Sunvisson, förhandlare på Solidariska lantarbetare. 

90 procent av arbetarna har gått med i facket

Första gången Pelle Sunvisson besökte gården var i början av december. Kort därefter gjorde de stora förändringar, höjde löner och började betala ut ersättning för ob och övertid, berättar han.

– Det har skett en stor löneförhöjning i den här processen. För vissa innebär detta en fördubbling av nuvarande lön. 

Enligt honom har det tidigare funnits en rädsla bland arbetarna på gården och det har varit omöjligt att vara öppen med facklig tillhörighet. I dagsläget är det helt annorlunda. Nu är över 90 procent av arbetarna organiserade inom syndikatet. 

Under de kommande veckorna kommer syndikatet att förhandla om ett eget kollektivavtal. Mjölkgården har redan ett kollektivavtal med Livs, så det nya skulle då bli ett andrahandsavtal.

– Med ett eget kollektivavtal skulle medlemmarna få rätt att engagera sig i fackliga frågor på arbetstid, säger Pelle Sunvisson. 

Lantarbetare bildar nytt fack: ”Ska slåss mot de som utnyttjar oss”

Emil Boss:
Kan Hanif Bali ändra uppfattning om svensk matproduktion?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Medlemmar ur Malmö LS vid blockaden utanför restaurangen Elsa Vin & Mat Foto: Håkan Gustafsson

Blockad mot skuld­tyngda restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö

Det blir en dramatisk dag i Malmö när Arbetaren följer med facket på blockad. Fallet rör en medlem, som fackföreningen Malmö LS menar inte har fått ut lön, dricks och övertidsersättning för de extra timmar han har arbetat. Under blockaden stormar ägaren ut och efteråt visar det sig att restaurangen inlett en konkurs.

Det är löningsdag. Och framför restaurangen Elsa Vin & Mat har medlemmar från fackföreningen Malmö LS samlats för en ny blockad.

– Vår medlem saknar flera tusen kronor i lön och övertidsersättning som ägaren inte betalat ut, berättar Cim-Héloïse Sävel från fackföreningen Malmö LS för ett lunchsällskap som vänder i dörren.

Blockaden gäller lön, dricks och övertidsersättning för de extra timmar som Malmö LS menar att restaurangen är skyldig deras medlem.

Hos tingsrätten finns även en stämning gällande brott mot lagen om anställningsskydd och brott mot semesterlagen. Både stämning och blockaden från Malmö LS sida riktar sig mot ägarbolaget Malmöboxen AB.

Stridsåtgärderna är nu inne på sin sjunde månad. Och för att vara svensk arbetsmarknad, är sju månader en ganska lång konflikt. Under sommaren, hösten och den kalla vintern har facket haft flera blockader på plats.

Ägaren stormar ut

Men nu är det äntligen plusgrader i Malmö. Och så här års är Citadellsvägen vid kanalen en ganska lugn gata. Ett par sällskap vänder i dörren. Några lunchgäster går förbi facket och rakt in på restaurangen.

En man på cykel stannar till vid blockaden och säger: ”Bra kämpat! Lycka till i kampen”, innan han cyklar vidare.

Plötsligt stormar ägaren ut från restaurangen med en mobiltelefonen för att filma.

Ägaren stormar ut från restaurangen Foto: Håkan Gustafsson

– Gå genast! Detta är en olaglig handling. Malmöboxen äger inte detta längre, säger hon till blockaddeltagarna flera gånger.

När en av blockaddeltagarna frågar ”Enligt vilken lag är det här olagligt?” blir svaret:

– Det är oproportionerligt!

Ägaren kommer ut ytterligare en gång. Upprepar att ”detta är en olaglig handling” och att det inte längre är Malmöboxen AB som äger restaurangen, medan hon filmar och säger att videon ska användas som bevis i en stämning.

På frågan vem det är som äger restaurangen just nu vill hon inte svara på.

Över 400 000 kronor i skulder

Blockaden avslutas som planerat vid ett-tiden. Efter blockaden visar det sig att ägarbolaget Malmöboxen AB inlett en konkurs bara 24 timmar innan blockaden. 

När Arbetaren tidigare genomförde en bakgrundskontroll av företaget visade det sig att ägarbolaget hade över 400 000 kronor i aktuella skulder hos Kronofogden. Den största borgenären är Skatteverket, men det fanns också skulder till Malmö stad, en advokatfirma och till flera grossister av mat och dryck.

För Malmö LS var konkursen väntad. Fackföreningen kände redan till bolagets stora skulder. Och man kommer nu att försöka få ut de innestående pengarna via statlig lönegaranti.

Vad som händer med restaurangens alkoholtillstånd är osäkert med tanke på konkursen och på att Malmö stad kräver ekonomisk lämplighet och skötsamhet.

Malmö LS ser ärendet som en seger

Trots att bolaget nu inlett en konkurs och att det kan bli svårt att få ut lönen så ser Malmö LS ärendet som en seger. Christopher Ståhl som är förhandlare på Malmö LS säger till Arbetaren att: 

Christopher Ståhl är förhandlare på Malmö LS. Foto: Privat

– Bolaget har varit obstinata vid förhandlingar och sagt att man vägrar att betala ut en enda krona, trots att man har begått tydliga brott mot till exempel lagen om anställningsskydd och semesterlagen. Det här visar att den strategin inte fungerar.

I första hand hade facket helst sett att deras medlem fått ut en kompensation. Men i andra hand så menar facket att det är positivt att en restaurang som drivs på lagbrott och otydliga anställningsavtal går under.

– Sen så tycker jag såklart synd om den personal som jobbar där just nu och som, beroende på om något bolag nu tar över restaurangen, kanske blir av med jobbet. Men till syvende och sist så beror det ju på arbetsköparens oförmåga att bedriva verksamheten på ett seriöst sätt, avslutar Christoffer Ståhl.

I och med konkursen är det nu oklart om det blir någon huvudförhandling rörande Malmö LS stämning om brott mot LAS och brott mot semesterlagen.

Arbetaren söker ägaren

Arbetaren har försökt nå det konkursade ägarbolaget Malmöboxen, både vid blockaden och efteråt. Det enda svaret tidningen fick på plats var att ”Malmöboxen äger inte detta ställe längre”.

Efter publiceringen av den här artikeln har Arbetaren pratat med konkursförvaltaren som bekräftar att det nu är konkursboet via konkursförvaltaren som driver verksamheten tills vidare.

Ny blockad mot Elsa Vin & Mat i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln