Lojalitetens första maj – eller kampglädjens

Sällan har så mycket pekat åt fel håll som i dag när det gäller arbetarnas villkor i samhället. Vad signalerar det då egentligen att LO-facken, vars medlemsgrupper blivit så tillbakatryckta, lydigt traskar vidare i det dominerande regeringspartiets tåg?

Ledare
Toivo Jokkala, chefredaktör Arbetaren.
Foto: Axel Green

Så blev det första maj igen, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Runtom i Sverige – liksom i övriga världen – kommer människor med arbetarrörelse- och vänstersympatier samman för att manifestera och fira, eller bara umgås.

Samhällsutvecklingen går dock numera sällan arbetarrörelsens eller vänsterns väg. På senare år har många av första maj-demonstrationernas och -arrangemangens paroller snarare handlat om att försvara tidigare gjorda landvinningar än om att flytta fram positionerna. I år torde den stämningen ligga särskilt tung över tågen.

Sällan har nämligen så mycket pekat åt fel håll när det gäller arbetarnas villkor i samhället.

Lagen om anställningsskydd ska ”moderniseras”, det vill säga urholkas och ytterligare anpassas till företagens önskemål.

Strejkrätten ska inskränkas – från och med i höst kommer det om allt går enligt regeringens plan bara att vara tillåtet med fackliga stridsåtgärder om syftet är att teckna ett kollektivavtal, och då om inget annat avtal som bedöms täcka det önskade området redan finns på plats. Lagen om anställningsskydd ska ”moderniseras”, det vill säga urholkas och ytterligare anpassas till företagens önskemål. Hyvlingen, arbetsköparnas godtyckliga neddragningar av anställdas tjänsteprocent, blir kvar i orubbat bo, avdragsrätten för fackföreningsavgifterna slopas, antalet arbetsmiljöinspektörer skärs ned och Försäkringskassans kvotstyrda avslagshets när det gäller sjukersättningen för de som bränt ut sig på jobbet fortsätter.

Samtidigt rullar strukturförändringarna på i den omvärld där politiken valt att ligga lågt, med en allt större del av arbetsmarknaden präglad av gig-ekonomi, tillfällighetsanställningar och allmän skyddslöshet.

Under många år av socialdemokratiska regeringar har det varit en källa till löje inom delar av den svenska borgerligheten att människor samlats i S-märkta tåg på första maj. ”Socialdemokraterna har dominerat svensk politik i nästan hundra år – vill de fortfarande demonstrera mot sig själva?” har det kunnat heta.

Men första maj-demonstrationerna är, även om de innehåller politiska krav, till sin natur egentligen inga riktade sakfrågeprotester – varken tågen med S-stämpel eller de andra. De äger ju rum vid samma tid och på det hela taget på samma sätt varje år, vad som än utspelat sig i samhället sedan sist.

Ska man försöka fånga demonstrationernas idé landar man snarare i att de fungerar som en sorts massmanifestation över styrkan, målmedvetenheten och glädjen i arbetarkampen.

Men hur ser det ut i dag? Vad är det egentligen för sorts styrka det signalerar när LO-facken, vars medlemsgrupper blivit så tillbakatryckta av den sittande regeringen och dess nya samarbetspartier, lydigt traskar vidare i det dominerande regeringspartiets tåg? Styrkan i självkuvandet, möjligen.

De dominerande fackliga centralorganisationerna markerar alltjämt lydigt sin S-lojalitet.

Vänsterpartitågen är i dag större än S-tågen på flera orter där det finns egna sådana, och Syndikalisternas och de mindre vänsterpartiernas andel av totalantalet demonstrerande har på senare år fortsatt att öka. Men de dominerande fackliga centralorganisationerna markerar alltjämt lydigt sin S-lojalitet.

Bland många av dem – de som inte resignerat till att se samverkansandan som ett självändamål eller det fackliga engagemanget huvudsakligen som en födkrok – lever nog drömmen om att kunna driva S-partiet åt vänster igen. Men det tar sig inte uttryck i någon upprorsanda, inte ens i att de stora fackförbunden uttrycker en önskan att ta kommandot över första maj-tågen och deras paroller – utan i ett försynt lajvande av svunna tider.

För oss som inte vill se första maj sluta som förtorkad lojalitetsmanifestation är det dags för något annat.

Låt årets första maj tända visionen om en självständig, otuktad och orädd arbetarrörelse. Det, och ingenting mindre, är vi värda.