”Vi måste arbeta underifrån”

För 100 år sedan dog en revolution. I slutet av 1918 ledde resningar bland soldater och arbetare i Tyskland till ett massuppror som många radikala socialister och arbetarrörelse­kämpar hoppades skulle omdana maktförhållandena i hela världen. Men den revolutionära elden stampades ut, och bland de som fick plikta med sitt liv fanns bland annat de kända socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Arbetaren ser 100 år senare tillbaka på en revolution som många hoppades skulle påverka en hel värld – och som kanske gjorde det även i sitt misslyckande.

Sent i oktober 1918 gjorde matroserna på tyska krigsskepp utanför Kiel myteri inför det dödsdömda anfallet mot den engelska flottan. Ordervägran tände en gnista som spred sig i hela Tyskland. Snart marscherade revolutionen på Berlins gator. Men revolutionärernas glädje blev kort. Nina Björk berättar.

I oktober 1917 tog bolsjevikerna makten i Ryssland och i mars 1918 slöt de fred med Tyskland. Den tyske generalen Erich Ludendorff förflyttade då sina militära styrkor från öst- till västfronten i ett sista försök att vinna kriget. Det misslyckades. I september 1918 meddelade Ludendorff kejsare Vilhelm II att kriget var förlorat. 

En månad senare tändes i Tyskland en gnista som växte till en eld. Gnistan var olydnad och elden var revolutionär. Det började så här: I slutet av oktober 1918 gjorde matroserna på tyska krigsskepp utanför Kiel myteri. Man vägrade delta i ett av den marina ledningen planerat sjöslag mot den engelska flottan – ett dödsdömt företag vid en tidpunkt då den högsta arméledningen redan hade meddelat kejsaren att kriget var förlorat. Mat­roserna ville inte dö för fosterlandets ära. Lydnadens tid var över. 

I en krigsdagbok förd av sjömannen Richard Stumpf, som tjänstgjorde i Tysklands flotta på krigsskeppet Helgoland, antecknar denne – närmast förvånat – att ”officerarnas auktoritet har försvunnit”. Stumpf stod politiskt till höger och sympatiserade inte nödvändigtvis med det som hände, men han beskrev det likväl. Matroserna hade upptäckt någonting grundläggande, men samtidigt oerhört: ”Nu till slut, efter så många år, har de underordnade eldarna och sjömännen insett att ingenting, absolut ingenting, kan åstadkommas utan dem.” Ledarskapet berövades sin makt att befalla. De underordnade insåg sin makt att agera. 

FAKTA Rosa Luxemburg

  •  Rosa Luxemburg, född den 5 mars 1871 i Zamość i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Polen), mördad den 15 januari 1919 i Berlin, var en polsk-tysk socialistisk aktivist och teoretiker av judisk härkomst, och den mest kända av de personer som föll offer vid nedslåendet av upproret i Berlin 1919.
  • Efter att det tyska socialdemokratiska partiet, där Luxemburg var framstående medlem, 1914 ställt sig bakom det tyska deltagandet i första världskriget, grundade hon tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakusförbundet, som tog ställning mot kriget. Detta förbund omvandlades senare till Tysklands kommunistiska parti, KPD.
  • Rosa Luxemburgs genomslagskraft i olika vänsterpolitiska läger har inte bara med hennes tragiska död att göra: som revolutionär marxist och samtidigt uttalad kritiker av både socialdemokratins huvudströmning och den auktoritära utvecklingen av Lenins politiska projekt i Ryssland har hon haft en dragningskraft på många.

Myteriet i Kiel blev början på en revolution som spred sig från Kiel till Düssel­dorf till München till Erfurt till Leipzig till Berlin, till hela Tyskland. Det blev början på en revolution som så småningom fick kejsaren att abdikera och en socialdemokratisk regering att bildas, en revolution som ville en folkets deltagande demokrati och som fick soldat- och arbetarråd att organiseras i alla större tyska städer. Men även en revolution som kom att skörda liv, däribland Rosa Luxemburgs. En revolution som dog i sin linda. 

Det började med en ordervägran, och det skulle – om lag och ordning, system och regler hade fått råda – ha slutat med en arkebusering av ordervägrarna. Över tusen matroser arresterades och fördes i land i hamnstaden Wilhelmshaven där krigsrätt och arkebuseringsplutoner väntade dem. Men innan domarna hann falla och straffen verkställas hände någonting avgörande. Vad? Det skulle kunna kallas lagbrott en masse; det skulle kunna kallas solidaritet. Det skulle kunna kallas mardröm eller dröm. 

Det som hände var att de matroser som inte hade gjort myteri på sina skepp, men som inte hade varit tillräckligt många och inte verkat tillräckligt lojala mot sitt uppdrag för att få militärledningen att våga genomföra det planerade slaget – det hände att dessa matroser nu, på land, genomförde det uppror de tidigare, till sjöss, inte hade vågat genomföra. Sebastian Haffner beskriver i Den tyska revolutionen 1918/19 händelseförloppet dag för dag. Dag ett: Matroserna sände en delegation till militären med kravet att deras arresterade kamrater skulle släppas, vilket avslogs direkt. Dag två: Matroserna sammanträdde med marinsoldater och varvsarbetare i ett fackföreningshus i Kiel för att diskutera vad som skulle göras. Dag tre: Fackföreningshuset hade stängts och beväpnade vakter hade posterats ut framför det, varvid gårdagens mötesdeltagare i­­­ stället samlades utomhus. Där förenade sig tusentals arbetare med dem för att forma ett demonstrationståg. Demonstrationen hejdades av en militärpatrull vars ledare, en fänrik Steinhäuser, ropade: ”Skingra er!” Då detta inte skedde kom en ny order: ”Eld!” Nio personer dog och 29 sårades. En beväpnad matros sköt fänrik Steinhäuser. Dag fyra: Matroserna utsåg soldatråd och avväpnade, tillsammans med Kiels arbetarbefolkning, sina officerare, beväpnade sig själva och hissade den röda fanan på sina fartyg. De besatte militärfängelset och befriade sina kamrater. De intog järnvägsstationen och andra offentliga byggnader. 

På eftermiddagen anlände soldater från armén med uppgift att slå ner upproret – i stället anslöt de sig till det. Sjömannen Stumpf skriver i sin dagbok: ”Vid Peter­strasse möttes vi av en patrull om fyrtio man, ledd av en officer. Männen kom över på vår sida med sina vapen. Det var mycket lustigt att beskåda löjtnanten då han plötsligt insåg att han stod alldeles ensam.”

En ledare utan människor som låter sig ledas – vad förmår en sådan? Flottstationens kommendant kapitulerade då marininfanteriets soldater förklarade att även de stödde upproret. Varvsarbetarna beslutade om generalstrejk. Kiel var en stad i revolution. 

Det hela spred sig. Under de första veckorna i november 1918 bildades soldat- och arbetarråd över hela Tyskland. Nu skulle freden säkras, monarkin störtas och demokratin byggas.

I ett tal i december samma år jäm­förde Rosa Luxemburg revolutionen med ett spädbarn, vars första instinktiva skri var ”kravet på att bygga upp arbetar- och soldatråd”.

Det hela spred sig. Under de första veckorna i november 1918 bildades soldat- och arbetarråd över hela Tyskland. Nu skulle freden säkras, monarkin störtas och demokratin byggas. 

Rosa Luxemburg, född i nuvarande Polen 1871, bildade tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakus­­förbundet och spelade en aktiv roll under skeendena 1918 och 1919. De mördades båda av frikårsstyrkor i Berlin 1919.
Rosa Luxemburg, född i nuvarande Polen 1871, bildade tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakus­­förbundet och spelade en aktiv roll under skeendena 1918 och 1919. De mördades båda av frikårsstyrkor i Berlin 1919. Foto: Wikimedia commons

I ett tal i december samma år jämförde Rosa Luxemburg revolutionen med ett spädbarn, vars första instinktiva skri var ”kravet på att bygga upp arbetar- och soldatråd”. Med dem skulle makten flytta nedåt, närmare de människor som inte var experter på någonting annat än att arbeta. De behövde inte ha läst Marx för att veta värdet av det de gjorde. ”Vi måste arbeta underifrån, just därifrån kommer mass­karaktären på vår revolution vars mål det är att förvandla hela samhällets grundstruktur.”

Nu rörde sig folket. Nu var de på väg. Nu byggde de vägen de skulle gå. Den nionde november nådde revolutionen Berlin. Strejker bröt ut, hundratusentals människor demonstrerade på gatorna, beredda att möta militärt motstånd från tyska armén. De som gick främst i demonstrationsleden bar plakat med texten ”Bröder, skjut inte!” De som gick sist bar vapen. Då hände det: militärerna fullföljde inte det uppdrag de hade – slå ned upproret – utan förenade sig med folket. Haffner skriver: ”Militärerna öppnade själva kasernerna, de hjälpte till att hissa de röda fanorna, de anslöt sig till massorna eller så hängde de av sig sina vapen och smet.” Fängelserna intogs och de politiska fångarna frigavs. 

Massorna marscherade nu mot det kungliga slottet. De tidigare makthavarna var rädda, ingenting tycktes längre garantera deras makt. Vad göra? Redan i slutet av september hade arméledningen börjat frukta ett nederlag och föreslagit kejsaren att bredda regeringen för att skapa en bättre grund för fredsförhandlingar. Det har kallats för ”en revolution uppifrån”, där Tyskland blev en konstitutionell monarki och kejsaren för första gången blev ansvarig inför riksdagen. I den nya regeringen kom, också för första gången, representanter för social­demokraterna att sitta.

Till ny kansler utsågs den liberale prins Max von Baden.Han förstod och accep­terade nu att ytterligare en förändring måste till: kejsaren måste avgå – annars skulle denna folkets revolution aldrig gå att stoppa. Detta hade han redan två dagar tidigare talat med Sozial­demo­kratische Partei Deutschlands (SPD) ord­­förande Friedrich Ebert om. Von Baden hade då berättat att han personligen ämnade fara till kejsaren för att upp­mana honom att avstå från tronen, och han hade frågat Ebert: ”Om jag lyckas över­tyga kejsaren, har jag då Er på min sida i kampen mot den sociala revolutionen?” Enligt von Badens egna anteck­ningar hände då följande: ”Eberts svar följde utan tvekan och var otvetydigt: ’Om inte kejsaren abdikerar står den sociala revolutionen inte att hejda. Jag önskar den dock inte, jag hatar den som synden’.”

Karl Liebknecht.
Karl Liebknecht. Foto: Wikimedia commons

Den revolution som nu marscherade på Berlins gator med krav på republik, på makt åt soldat- och arbetarråden och på socialism var alltså någonting som socialdemokraternas egen partiordförande ”hatade som synden”. Om detta visste dock de demonstrerande massorna ingenting. De var ju nu på väg att genomföra den socialistiska revolution som alltsedan det tyska socialdemokratiska partiets grundande 1875 hade stått inskriven i deras partiprogram. De såg inte SPD:s ledning som sina fiender. De såg dem som bundsförvanter. 

Både rikskansler Max von Baden och partiordförande Ebert tycktes förstå vikten av detta förhållande. Eftersom man inte längre, som prins Max uttryckte det, kunde ”slå ned revolutionen, bara kväva den”, kom eftergifterna. Ebert krävde nu att regeringsmakten skulle övergå till SPD och att han själv skulle bli ny rikskansler ”så att lugn och ordning kunde garanteras” – och detta skedde också. Ebert utfärdade omedelbart ett upprop till Berlins demonstranter: ”Medborgare! Den hittillsvarande rikskanslern har, med godkännande av samtliga ministrar, på mig överlåtit verkställandet av rikskanslerns uppgifter. Jag står nu i begrepp att, i samförstånd med övriga partier, bilda ny regering och att i det snaraste meddela allmänheten resultaten av detta. … Medborgare! Jag vädjar till er alla: Lämna genast gatorna! Sörj för lugn och ordning!”

Uppmaningen hörsammades inte; denna dag var Berlin en stad av demonstrerande, strejkande, upproriska människor på marsch. I riksdagshuset vandrade folk in och ut hela dagen, det var som ett ”stort militärläger”, där ”arbetare och soldater gick ut och in”, skrev SPD:s sty­relseledamot Philipp Scheidemann sena­­re i sina memoarer. Några revolutionärer, Revolutionäre Obleute, intog plenisalen och beslutade att det till nästa morgon skulle hållas val till arbetar- och soldatråd i alla fabriker och alla kaserner. De valda – en representant för varje tusende arbetare och en för varje bataljon – skulle sedan samlas i Zirkus Busch för att välja sin egen provisoriska regering; att Ebert just hade meddelat att han skulle bilda den nya regeringen bortsåg Revolutionäre Obleute helt enkelt från.

Från riksdagshusets fönster deklarerade Philipp Scheidemann inför jublande folkmassor republik – trots att kejsaren ännu inte formellt hade avgått. ”Det gamla och murkna, monarkin, har brutit samman. Leve det nya! Leve den tyska republiken!” På eftermiddagen utropade spartakisten Karl Liebknecht, från det av folket intagna slottet, den socialistiska republiken. ”De av er som vill se den fria socialis­tiska tyska republiken och världsrevolutionen förverkligade lyfter sina händer till ed”. Händer lyftes, den socia­listiska republiken hälsades. 

Karl Liebknechts varnande ord om att ge makt åt den socialdemokratiska ledning som hade samarbetat med tyska armén för att ställa soldater mot arbetare, denna ledning som ”i dag är för revolutionen och som så sent som dagen före i går var dess fiender” klingade ohörda.

Två republiker utropade alltså, på en och samma dag! Var det samma samhällsordning som socialdemokraten Scheidemann respektive spartakisten Liebknecht såg framför sig? Svaret skulle visa sig vara: nej. Där Liebknecht krävde ”all verkställande, all lagstiftande och all dömande makt åt arbetar- och soldatråden” och en socialisering av produktionsmedlen ville Scheidemann i stället en upplösning av råden och ett inkallande av ett nationellt parlament. 

På mötet som hölls i Zirkus Busch den 10 november valdes en ny regering, eller ett ”folkkommissariernas råd” som man föredrog att kalla det, bestående av representanter från SPD och från USDP (utbrytarna ur SPD), samt ett ”arbetar- och soldatrådens verkställande råd” med 24 medlemmar, hälften arbetare, hälften soldater. Karl Liebknechts varnande ord om att ge makt åt den socialdemokratiska ledning som hade samarbetat med tyska armén för att ställa soldater mot arbetare, denna ledning som ”i dag är för revolutionen och som så sent som dagen före i går var dess fiender” klingade ohörda. Mötesdeltagarna ville enhet i det socialistiska lägret, rop på ”inga brödrastrider” hördes eka i lokalen och Liebknecht tystades ned. Så efter att man som avslutning sjungit Internationalen fann sig nu Ebert vara både rikskansler, godkänd av prins Max von Baden, och ordförande i ”folkkommissariernas råd”, utsedd av en revolutionär församling. De dubbla rollerna kom att kräva ett visst dubbelspel. 

Den tionde november fick Ebert ett oväntat telefonsamtal. Det var general Wilhelm Groener från självaste Oberste Heeresleitung, den högsta arméledningen, som ringde. Groener erbjöd, som han skriver i sina memoarer, ”att ställa mina styrkor till regeringens förfogande”, samtidigt som han ställde vissa villkor: regeringen måste slå ner alla revolutionära uppror och bekämpa alla radikala element, skapa ett fungerande nationellt parlament, få ett snabbt slut på på arbetar- och soldatråden samt lämna makten över de militära styrkorna till militären själv. ”Ebert accepterade mitt förslag om en pakt oss emellan“, skriver Groener. ”Från och med då talade vi dagligen med varandra på en hemlig ledning mellan rikskansliet och arméledningen om de nödvändiga åtgärderna. Vårt förbund visade sig hålla.” 

Spartakister håller en gata i Berlin som ett led i det revolu­­tionära skeendet. Den 5 januari 1919 besattes offentliga bygg­­­­nader, järnvägsstationer och de stora tidningarna, inklu­sive SPD-­­trogna Vorwärts, och redaktionerna skickades iväg under vapenhot.
Spartakister håller en gata i Berlin som ett led i det revolu­­tionära skeendet. Den 5 januari 1919 besattes offentliga bygg­­­­nader, järnvägsstationer och de stora tidningarna, inklu­sive SPD-­­trogna Vorwärts, och redaktionerna skickades iväg under vapenhot. Foto: Wikimedia Commons

Den fjärde januari 1919 avskedade den socialdemokratiska regeringen Berlins polischef Emil Eichhorn. Han tillhörde USDP (utbrytarna ur SPD), vars medlemmar hade avgått ur regeringen när Ebert i juletid hade kallat på militär hjälp utan deras vetskap. Eichhorn var radikal – och en så viktig post som chef över Berlins polisiära styrkor borde, enligt SPD-ledningen, inte innehas av en man vars inställning till revolutionen man inte kunde vara säker på. USDP bestämde tillsammans med det nygrundade Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) att till söndagen den 5 januari utlysa en protestdemonstration mot Eichhorns avsättning. Det blev inledningen till vad som brukar kallas ”Spartakusveckan”, det miss­­lyckade försöket från Berlins revolutionärer att störta den socialdemokratiska regeringen.  

Spartakistaffisch från 1919, med Karl Liebknecht som talar för folkmassorna.
Spartakistaffisch från 1919, med Karl Liebknecht som talar för folkmassorna. Foto: Arkiv

Från början var inget revolutionsförsök planerat. Trots att Eberts, vad Karl Liebknecht kallade Blutweihnacht (”blods­­­­julafton”), hade radikaliserat Berlins arbetare och sått missnöje med regeringen trodde varken Rosa Luxemburg eller hennes kamrater i KPD att ett verkligt maktövertagande var möjligt. En medlem i partiet sammanfattade senare dess hållning i en anonym artikel i Die Rote Fahne: ”Vi var tvungna att formulera våra slagord på följande sätt: ta tillbaka Eichorns avskedande, avväpna motrevolutionens trupper och beväpna arbetarna. Inget av dessa slagord förutsatte att regeringen skulle störtas, inte ens det som handlade om att beväpna arbetarna – och detta för att vi befann oss i en situation där regeringen fortfarande stöddes av vissa delar av proletariatet, vilket vi inte kunde bortse från.”   

Demonstrationen, som var planerad till klockan två på söndagen, var tänkt att vara enbart en stor manifestation på Siegesallee. Den blev någonting annat. Långt före utsatt tid strömmade män­niskor från Berlins förstäder in mot centrum och klockan två hade hundratusentals samlats. De bar röda fanor – och de bar vapen. Den här demonstrationen skulle inte bli bara en demonstration; den artade sig till – eller urartade i – en väpnad aktion. Demonstranterna besatte offentliga byggnader, järnvägsstationerna och de stora tidningarna, inklusive SPD-trogna Vorwärts, och skickade under vapenhot iväg redaktionerna. 

En sådan vilja till handling hade arrangörerna av demonstrationen inte väntat sig och man ville nu gå vidare: man utlyste en generalstrejk i syfte att störta Ebert-Scheidemannregeringen. Beslutet fattades av representanter från bland andra USDP och en av det kommunistiska partiets ledare, Karl Liebknecht. Det var inte förankrat i någon av organisationerna och stred egentligen mot vad man tidi­gare hade bedömt som möjligt. Det visade sig snart att personerna bakom det nya beslutet hade missbedömt både folkets vilja till en regelrätt revolutionär aktion och regeringens tillgång till militär för­stärkning. 

Barrikad i korsningen Große Frankfurter Straße/Lebuser Straße i Berlin. En bit in i januari 1919 var upproret i Berlin krossat.
Barrikad i korsningen Große Frankfurter Straße/Lebuser Straße i Berlin. En bit in i januari 1919 var upproret i Berlin krossat. Foto: Foto: Alfred Grohs/Wikimedia Commons

Vilka krafter det som var kvar av den tyska armén egentligen stödde hade alltsedan myteriet i Kiel varit osäkert. Vid avgörande tillfällen hade militärerna låtit bli att hörsamma regeringens order och istället förenat sig med revolutionära grupper. I syfte att skapa en pålitlig militär styrka hade därför en general vid namn Georg Maercker organiserat en militär enhet, bestående av frivilliga officerare – de så kallade Freikorps, frikårerna. Var och en som anslöt sig till dessa fick svära en ed om att vara lojala med ”kansler Eberts provi­soriska regering”. Deras speciella överordnade i regeringen blev Gustav Noske, en socialdemokratisk regeringsmedlem som nyligen hade ersatt de USDP-ledamöter som avgått ur regeringen i samband med julaftonens händelser i Berlin. Den fjärde januari hade Ebert och Noske inspekterat Maerkers trupper på dessas inkvartering nära Berlin och hälsat dem med glädje: det här var ju riktiga soldater! ”Var bara lugn, allt kommer att bli bra igen”, lär Noske ha sagt till Ebert när han såg de imponerande regeringslojala styrkorna. 

USDP:s och KPD:s uppmaning till generalstrejk hörsammades och andra veckan i januari var massorna åter ute på Berlins gator, strejkande och demonstrerande och i vissa fall beväpnade – men till att döda och låta sig dödas var de inte beredda. Vapenmakten tillföll regeringen. Nu togs ockuperade byggnader tillbaka, kvarvarande uppror slogs ner och ledande revolutionärer dödades. ”I varje gathörn står soldater i stålhjälmar med påsatta bajonetter och handgranater i beredskap”, skrev en greve Kessler om läget i Berlin. ”Rege­ringens ståndpunkter må vara en smula vacklande, men den har åtminstone ett aktningsvärt antal bajonetter att staga upp dem med. Liksom varje tidigare regering förlitar den sig på den militära styrka den förfogar över.” 

Den Rosa Luxemburg som åtta år tidi­gare hade skrivit om ”bajonetternas materiella makt” hade en vecka kvar att leva. 

Nina Björk
[email protected]

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht dödades av frikårsstyrkor den 15 januari 1919. Rosa Luxemburgs kropp dumpades i Landwehrkanal i Berlin och identifierades först i början av juni 1919.

Nina Björks text är ett bearbetat utdrag ur Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (Wahlström & Widstrand 2016).

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad