”Vi måste arbeta underifrån”

För 100 år sedan dog en revolution. I slutet av 1918 ledde resningar bland soldater och arbetare i Tyskland till ett massuppror som många radikala socialister och arbetarrörelse­kämpar hoppades skulle omdana maktförhållandena i hela världen. Men den revolutionära elden stampades ut, och bland de som fick plikta med sitt liv fanns bland annat de kända socialisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Arbetaren ser 100 år senare tillbaka på en revolution som många hoppades skulle påverka en hel värld – och som kanske gjorde det även i sitt misslyckande.

Sent i oktober 1918 gjorde matroserna på tyska krigsskepp utanför Kiel myteri inför det dödsdömda anfallet mot den engelska flottan. Ordervägran tände en gnista som spred sig i hela Tyskland. Snart marscherade revolutionen på Berlins gator. Men revolutionärernas glädje blev kort. Nina Björk berättar.

I oktober 1917 tog bolsjevikerna makten i Ryssland och i mars 1918 slöt de fred med Tyskland. Den tyske generalen Erich Ludendorff förflyttade då sina militära styrkor från öst- till västfronten i ett sista försök att vinna kriget. Det misslyckades. I september 1918 meddelade Ludendorff kejsare Vilhelm II att kriget var förlorat. 

En månad senare tändes i Tyskland en gnista som växte till en eld. Gnistan var olydnad och elden var revolutionär. Det började så här: I slutet av oktober 1918 gjorde matroserna på tyska krigsskepp utanför Kiel myteri. Man vägrade delta i ett av den marina ledningen planerat sjöslag mot den engelska flottan – ett dödsdömt företag vid en tidpunkt då den högsta arméledningen redan hade meddelat kejsaren att kriget var förlorat. Mat­roserna ville inte dö för fosterlandets ära. Lydnadens tid var över. 

I en krigsdagbok förd av sjömannen Richard Stumpf, som tjänstgjorde i Tysklands flotta på krigsskeppet Helgoland, antecknar denne – närmast förvånat – att ”officerarnas auktoritet har försvunnit”. Stumpf stod politiskt till höger och sympatiserade inte nödvändigtvis med det som hände, men han beskrev det likväl. Matroserna hade upptäckt någonting grundläggande, men samtidigt oerhört: ”Nu till slut, efter så många år, har de underordnade eldarna och sjömännen insett att ingenting, absolut ingenting, kan åstadkommas utan dem.” Ledarskapet berövades sin makt att befalla. De underordnade insåg sin makt att agera. 

FAKTA Rosa Luxemburg

  •  Rosa Luxemburg, född den 5 mars 1871 i Zamość i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Polen), mördad den 15 januari 1919 i Berlin, var en polsk-tysk socialistisk aktivist och teoretiker av judisk härkomst, och den mest kända av de personer som föll offer vid nedslåendet av upproret i Berlin 1919.
  • Efter att det tyska socialdemokratiska partiet, där Luxemburg var framstående medlem, 1914 ställt sig bakom det tyska deltagandet i första världskriget, grundade hon tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakusförbundet, som tog ställning mot kriget. Detta förbund omvandlades senare till Tysklands kommunistiska parti, KPD.
  • Rosa Luxemburgs genomslagskraft i olika vänsterpolitiska läger har inte bara med hennes tragiska död att göra: som revolutionär marxist och samtidigt uttalad kritiker av både socialdemokratins huvudströmning och den auktoritära utvecklingen av Lenins politiska projekt i Ryssland har hon haft en dragningskraft på många.

Myteriet i Kiel blev början på en revolution som spred sig från Kiel till Düssel­dorf till München till Erfurt till Leipzig till Berlin, till hela Tyskland. Det blev början på en revolution som så småningom fick kejsaren att abdikera och en socialdemokratisk regering att bildas, en revolution som ville en folkets deltagande demokrati och som fick soldat- och arbetarråd att organiseras i alla större tyska städer. Men även en revolution som kom att skörda liv, däribland Rosa Luxemburgs. En revolution som dog i sin linda. 

Det började med en ordervägran, och det skulle – om lag och ordning, system och regler hade fått råda – ha slutat med en arkebusering av ordervägrarna. Över tusen matroser arresterades och fördes i land i hamnstaden Wilhelmshaven där krigsrätt och arkebuseringsplutoner väntade dem. Men innan domarna hann falla och straffen verkställas hände någonting avgörande. Vad? Det skulle kunna kallas lagbrott en masse; det skulle kunna kallas solidaritet. Det skulle kunna kallas mardröm eller dröm. 

Det som hände var att de matroser som inte hade gjort myteri på sina skepp, men som inte hade varit tillräckligt många och inte verkat tillräckligt lojala mot sitt uppdrag för att få militärledningen att våga genomföra det planerade slaget – det hände att dessa matroser nu, på land, genomförde det uppror de tidigare, till sjöss, inte hade vågat genomföra. Sebastian Haffner beskriver i Den tyska revolutionen 1918/19 händelseförloppet dag för dag. Dag ett: Matroserna sände en delegation till militären med kravet att deras arresterade kamrater skulle släppas, vilket avslogs direkt. Dag två: Matroserna sammanträdde med marinsoldater och varvsarbetare i ett fackföreningshus i Kiel för att diskutera vad som skulle göras. Dag tre: Fackföreningshuset hade stängts och beväpnade vakter hade posterats ut framför det, varvid gårdagens mötesdeltagare i­­­ stället samlades utomhus. Där förenade sig tusentals arbetare med dem för att forma ett demonstrationståg. Demonstrationen hejdades av en militärpatrull vars ledare, en fänrik Steinhäuser, ropade: ”Skingra er!” Då detta inte skedde kom en ny order: ”Eld!” Nio personer dog och 29 sårades. En beväpnad matros sköt fänrik Steinhäuser. Dag fyra: Matroserna utsåg soldatråd och avväpnade, tillsammans med Kiels arbetarbefolkning, sina officerare, beväpnade sig själva och hissade den röda fanan på sina fartyg. De besatte militärfängelset och befriade sina kamrater. De intog järnvägsstationen och andra offentliga byggnader. 

På eftermiddagen anlände soldater från armén med uppgift att slå ner upproret – i stället anslöt de sig till det. Sjömannen Stumpf skriver i sin dagbok: ”Vid Peter­strasse möttes vi av en patrull om fyrtio man, ledd av en officer. Männen kom över på vår sida med sina vapen. Det var mycket lustigt att beskåda löjtnanten då han plötsligt insåg att han stod alldeles ensam.”

En ledare utan människor som låter sig ledas – vad förmår en sådan? Flottstationens kommendant kapitulerade då marininfanteriets soldater förklarade att även de stödde upproret. Varvsarbetarna beslutade om generalstrejk. Kiel var en stad i revolution. 

Det hela spred sig. Under de första veckorna i november 1918 bildades soldat- och arbetarråd över hela Tyskland. Nu skulle freden säkras, monarkin störtas och demokratin byggas.

I ett tal i december samma år jäm­förde Rosa Luxemburg revolutionen med ett spädbarn, vars första instinktiva skri var ”kravet på att bygga upp arbetar- och soldatråd”.

Det hela spred sig. Under de första veckorna i november 1918 bildades soldat- och arbetarråd över hela Tyskland. Nu skulle freden säkras, monarkin störtas och demokratin byggas. 

Rosa Luxemburg, född i nuvarande Polen 1871, bildade tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakus­­förbundet och spelade en aktiv roll under skeendena 1918 och 1919. De mördades båda av frikårsstyrkor i Berlin 1919.
Foto: Wikimedia commons

I ett tal i december samma år jämförde Rosa Luxemburg revolutionen med ett spädbarn, vars första instinktiva skri var ”kravet på att bygga upp arbetar- och soldatråd”. Med dem skulle makten flytta nedåt, närmare de människor som inte var experter på någonting annat än att arbeta. De behövde inte ha läst Marx för att veta värdet av det de gjorde. ”Vi måste arbeta underifrån, just därifrån kommer mass­karaktären på vår revolution vars mål det är att förvandla hela samhällets grundstruktur.”

Nu rörde sig folket. Nu var de på väg. Nu byggde de vägen de skulle gå. Den nionde november nådde revolutionen Berlin. Strejker bröt ut, hundratusentals människor demonstrerade på gatorna, beredda att möta militärt motstånd från tyska armén. De som gick främst i demonstrationsleden bar plakat med texten ”Bröder, skjut inte!” De som gick sist bar vapen. Då hände det: militärerna fullföljde inte det uppdrag de hade – slå ned upproret – utan förenade sig med folket. Haffner skriver: ”Militärerna öppnade själva kasernerna, de hjälpte till att hissa de röda fanorna, de anslöt sig till massorna eller så hängde de av sig sina vapen och smet.” Fängelserna intogs och de politiska fångarna frigavs. 

Massorna marscherade nu mot det kungliga slottet. De tidigare makthavarna var rädda, ingenting tycktes längre garantera deras makt. Vad göra? Redan i slutet av september hade arméledningen börjat frukta ett nederlag och föreslagit kejsaren att bredda regeringen för att skapa en bättre grund för fredsförhandlingar. Det har kallats för ”en revolution uppifrån”, där Tyskland blev en konstitutionell monarki och kejsaren för första gången blev ansvarig inför riksdagen. I den nya regeringen kom, också för första gången, representanter för social­demokraterna att sitta.

Till ny kansler utsågs den liberale prins Max von Baden.Han förstod och accep­terade nu att ytterligare en förändring måste till: kejsaren måste avgå – annars skulle denna folkets revolution aldrig gå att stoppa. Detta hade han redan två dagar tidigare talat med Sozial­demo­kratische Partei Deutschlands (SPD) ord­­förande Friedrich Ebert om. Von Baden hade då berättat att han personligen ämnade fara till kejsaren för att upp­mana honom att avstå från tronen, och han hade frågat Ebert: ”Om jag lyckas över­tyga kejsaren, har jag då Er på min sida i kampen mot den sociala revolutionen?” Enligt von Badens egna anteck­ningar hände då följande: ”Eberts svar följde utan tvekan och var otvetydigt: ’Om inte kejsaren abdikerar står den sociala revolutionen inte att hejda. Jag önskar den dock inte, jag hatar den som synden’.”

Karl Liebknecht.
Foto: Wikimedia commons

Den revolution som nu marscherade på Berlins gator med krav på republik, på makt åt soldat- och arbetarråden och på socialism var alltså någonting som socialdemokraternas egen partiordförande ”hatade som synden”. Om detta visste dock de demonstrerande massorna ingenting. De var ju nu på väg att genomföra den socialistiska revolution som alltsedan det tyska socialdemokratiska partiets grundande 1875 hade stått inskriven i deras partiprogram. De såg inte SPD:s ledning som sina fiender. De såg dem som bundsförvanter. 

Både rikskansler Max von Baden och partiordförande Ebert tycktes förstå vikten av detta förhållande. Eftersom man inte längre, som prins Max uttryckte det, kunde ”slå ned revolutionen, bara kväva den”, kom eftergifterna. Ebert krävde nu att regeringsmakten skulle övergå till SPD och att han själv skulle bli ny rikskansler ”så att lugn och ordning kunde garanteras” – och detta skedde också. Ebert utfärdade omedelbart ett upprop till Berlins demonstranter: ”Medborgare! Den hittillsvarande rikskanslern har, med godkännande av samtliga ministrar, på mig överlåtit verkställandet av rikskanslerns uppgifter. Jag står nu i begrepp att, i samförstånd med övriga partier, bilda ny regering och att i det snaraste meddela allmänheten resultaten av detta. … Medborgare! Jag vädjar till er alla: Lämna genast gatorna! Sörj för lugn och ordning!”

Uppmaningen hörsammades inte; denna dag var Berlin en stad av demonstrerande, strejkande, upproriska människor på marsch. I riksdagshuset vandrade folk in och ut hela dagen, det var som ett ”stort militärläger”, där ”arbetare och soldater gick ut och in”, skrev SPD:s sty­relseledamot Philipp Scheidemann sena­­re i sina memoarer. Några revolutionärer, Revolutionäre Obleute, intog plenisalen och beslutade att det till nästa morgon skulle hållas val till arbetar- och soldatråd i alla fabriker och alla kaserner. De valda – en representant för varje tusende arbetare och en för varje bataljon – skulle sedan samlas i Zirkus Busch för att välja sin egen provisoriska regering; att Ebert just hade meddelat att han skulle bilda den nya regeringen bortsåg Revolutionäre Obleute helt enkelt från.

Från riksdagshusets fönster deklarerade Philipp Scheidemann inför jublande folkmassor republik – trots att kejsaren ännu inte formellt hade avgått. ”Det gamla och murkna, monarkin, har brutit samman. Leve det nya! Leve den tyska republiken!” På eftermiddagen utropade spartakisten Karl Liebknecht, från det av folket intagna slottet, den socialistiska republiken. ”De av er som vill se den fria socialis­tiska tyska republiken och världsrevolutionen förverkligade lyfter sina händer till ed”. Händer lyftes, den socia­listiska republiken hälsades. 

Karl Liebknechts varnande ord om att ge makt åt den socialdemokratiska ledning som hade samarbetat med tyska armén för att ställa soldater mot arbetare, denna ledning som ”i dag är för revolutionen och som så sent som dagen före i går var dess fiender” klingade ohörda.

Två republiker utropade alltså, på en och samma dag! Var det samma samhällsordning som socialdemokraten Scheidemann respektive spartakisten Liebknecht såg framför sig? Svaret skulle visa sig vara: nej. Där Liebknecht krävde ”all verkställande, all lagstiftande och all dömande makt åt arbetar- och soldatråden” och en socialisering av produktionsmedlen ville Scheidemann i stället en upplösning av råden och ett inkallande av ett nationellt parlament. 

På mötet som hölls i Zirkus Busch den 10 november valdes en ny regering, eller ett ”folkkommissariernas råd” som man föredrog att kalla det, bestående av representanter från SPD och från USDP (utbrytarna ur SPD), samt ett ”arbetar- och soldatrådens verkställande råd” med 24 medlemmar, hälften arbetare, hälften soldater. Karl Liebknechts varnande ord om att ge makt åt den socialdemokratiska ledning som hade samarbetat med tyska armén för att ställa soldater mot arbetare, denna ledning som ”i dag är för revolutionen och som så sent som dagen före i går var dess fiender” klingade ohörda. Mötesdeltagarna ville enhet i det socialistiska lägret, rop på ”inga brödrastrider” hördes eka i lokalen och Liebknecht tystades ned. Så efter att man som avslutning sjungit Internationalen fann sig nu Ebert vara både rikskansler, godkänd av prins Max von Baden, och ordförande i ”folkkommissariernas råd”, utsedd av en revolutionär församling. De dubbla rollerna kom att kräva ett visst dubbelspel. 

Den tionde november fick Ebert ett oväntat telefonsamtal. Det var general Wilhelm Groener från självaste Oberste Heeresleitung, den högsta arméledningen, som ringde. Groener erbjöd, som han skriver i sina memoarer, ”att ställa mina styrkor till regeringens förfogande”, samtidigt som han ställde vissa villkor: regeringen måste slå ner alla revolutionära uppror och bekämpa alla radikala element, skapa ett fungerande nationellt parlament, få ett snabbt slut på på arbetar- och soldatråden samt lämna makten över de militära styrkorna till militären själv. ”Ebert accepterade mitt förslag om en pakt oss emellan“, skriver Groener. ”Från och med då talade vi dagligen med varandra på en hemlig ledning mellan rikskansliet och arméledningen om de nödvändiga åtgärderna. Vårt förbund visade sig hålla.” 

Spartakister håller en gata i Berlin som ett led i det revolu­­tionära skeendet. Den 5 januari 1919 besattes offentliga bygg­­­­nader, järnvägsstationer och de stora tidningarna, inklu­sive SPD-­­trogna Vorwärts, och redaktionerna skickades iväg under vapenhot.
Foto: Wikimedia Commons

Den fjärde januari 1919 avskedade den socialdemokratiska regeringen Berlins polischef Emil Eichhorn. Han tillhörde USDP (utbrytarna ur SPD), vars medlemmar hade avgått ur regeringen när Ebert i juletid hade kallat på militär hjälp utan deras vetskap. Eichhorn var radikal – och en så viktig post som chef över Berlins polisiära styrkor borde, enligt SPD-ledningen, inte innehas av en man vars inställning till revolutionen man inte kunde vara säker på. USDP bestämde tillsammans med det nygrundade Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) att till söndagen den 5 januari utlysa en protestdemonstration mot Eichhorns avsättning. Det blev inledningen till vad som brukar kallas ”Spartakusveckan”, det miss­­lyckade försöket från Berlins revolutionärer att störta den socialdemokratiska regeringen.  

Spartakistaffisch från 1919, med Karl Liebknecht som talar för folkmassorna.
Foto: Arkiv

Från början var inget revolutionsförsök planerat. Trots att Eberts, vad Karl Liebknecht kallade Blutweihnacht (”blods­­­­julafton”), hade radikaliserat Berlins arbetare och sått missnöje med regeringen trodde varken Rosa Luxemburg eller hennes kamrater i KPD att ett verkligt maktövertagande var möjligt. En medlem i partiet sammanfattade senare dess hållning i en anonym artikel i Die Rote Fahne: ”Vi var tvungna att formulera våra slagord på följande sätt: ta tillbaka Eichorns avskedande, avväpna motrevolutionens trupper och beväpna arbetarna. Inget av dessa slagord förutsatte att regeringen skulle störtas, inte ens det som handlade om att beväpna arbetarna – och detta för att vi befann oss i en situation där regeringen fortfarande stöddes av vissa delar av proletariatet, vilket vi inte kunde bortse från.”   

Demonstrationen, som var planerad till klockan två på söndagen, var tänkt att vara enbart en stor manifestation på Siegesallee. Den blev någonting annat. Långt före utsatt tid strömmade män­niskor från Berlins förstäder in mot centrum och klockan två hade hundratusentals samlats. De bar röda fanor – och de bar vapen. Den här demonstrationen skulle inte bli bara en demonstration; den artade sig till – eller urartade i – en väpnad aktion. Demonstranterna besatte offentliga byggnader, järnvägsstationerna och de stora tidningarna, inklusive SPD-trogna Vorwärts, och skickade under vapenhot iväg redaktionerna. 

En sådan vilja till handling hade arrangörerna av demonstrationen inte väntat sig och man ville nu gå vidare: man utlyste en generalstrejk i syfte att störta Ebert-Scheidemannregeringen. Beslutet fattades av representanter från bland andra USDP och en av det kommunistiska partiets ledare, Karl Liebknecht. Det var inte förankrat i någon av organisationerna och stred egentligen mot vad man tidi­gare hade bedömt som möjligt. Det visade sig snart att personerna bakom det nya beslutet hade missbedömt både folkets vilja till en regelrätt revolutionär aktion och regeringens tillgång till militär för­stärkning. 

Barrikad i korsningen Große Frankfurter Straße/Lebuser Straße i Berlin. En bit in i januari 1919 var upproret i Berlin krossat.
Foto: Foto: Alfred Grohs/Wikimedia Commons

Vilka krafter det som var kvar av den tyska armén egentligen stödde hade alltsedan myteriet i Kiel varit osäkert. Vid avgörande tillfällen hade militärerna låtit bli att hörsamma regeringens order och istället förenat sig med revolutionära grupper. I syfte att skapa en pålitlig militär styrka hade därför en general vid namn Georg Maercker organiserat en militär enhet, bestående av frivilliga officerare – de så kallade Freikorps, frikårerna. Var och en som anslöt sig till dessa fick svära en ed om att vara lojala med ”kansler Eberts provi­soriska regering”. Deras speciella överordnade i regeringen blev Gustav Noske, en socialdemokratisk regeringsmedlem som nyligen hade ersatt de USDP-ledamöter som avgått ur regeringen i samband med julaftonens händelser i Berlin. Den fjärde januari hade Ebert och Noske inspekterat Maerkers trupper på dessas inkvartering nära Berlin och hälsat dem med glädje: det här var ju riktiga soldater! ”Var bara lugn, allt kommer att bli bra igen”, lär Noske ha sagt till Ebert när han såg de imponerande regeringslojala styrkorna. 

USDP:s och KPD:s uppmaning till generalstrejk hörsammades och andra veckan i januari var massorna åter ute på Berlins gator, strejkande och demonstrerande och i vissa fall beväpnade – men till att döda och låta sig dödas var de inte beredda. Vapenmakten tillföll regeringen. Nu togs ockuperade byggnader tillbaka, kvarvarande uppror slogs ner och ledande revolutionärer dödades. ”I varje gathörn står soldater i stålhjälmar med påsatta bajonetter och handgranater i beredskap”, skrev en greve Kessler om läget i Berlin. ”Rege­ringens ståndpunkter må vara en smula vacklande, men den har åtminstone ett aktningsvärt antal bajonetter att staga upp dem med. Liksom varje tidigare regering förlitar den sig på den militära styrka den förfogar över.” 

Den Rosa Luxemburg som åtta år tidi­gare hade skrivit om ”bajonetternas materiella makt” hade en vecka kvar att leva. 

Nina Björk
[email protected]

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht dödades av frikårsstyrkor den 15 januari 1919. Rosa Luxemburgs kropp dumpades i Landwehrkanal i Berlin och identifierades först i början av juni 1919.

Nina Björks text är ett bearbetat utdrag ur Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (Wahlström & Widstrand 2016).