Representanter för tre organisationer skriver att LSS-utredningens förslag som lämnas till regeringen i morgon kommer leda till att gamla tiders institutioner för personer med funktionsnedsättning åter byggs i Sverige. Debattörerna är Jessica Smaaland, STIL, Magnus Andén, Riksföreningen JAG och Maria Persdotter, ordförande RBU.
I morgon läggs LSS-utredningen på regeringens bord. Vi har tagit del av förslagen, vilka är så pass kraftiga försämringar i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, att vi kommer att få se gamla tiders stora institutioner byggas i Sverige. Utredningen är inget annat än en katastrof.
Många har skräckartade upplevelser från institutioner bakom sig. De har varit inlåsta och neddrogade, utsatta för tvång och våld.
Framför allt är det tre förslag som med kirurgisk precision slår sönder rätten att leva som andra, som vår stolta LSS-tradition säger att personer med funktionsnedsättning ska kunna göra.
1. Barn under 16 år ska inte längre ha rätt till assistans. Ja, du läste rätt. Ingen personlig assistans alls för barn under 16 år, oavsett hur omfattande funktionsnedsättning barnet har. I stället ska en ny, hemtjänstliknande insats införas. En insats som ska utföras punktvis och som tar sikte på hemmet. Vad hände med självständighet och utveckling? Vad hände med föräldrars rätt att sköta ett förvärvsarbete? Slitna föräldrar funderar redan nu på att lämna bort sitt barn eftersom stödet till familjerna är så otillräckligt. Med det här förslaget kommer allt fler föräldrar att inte orka längre.
2. Vuxna som behöver stöd som inte är ”praktiskt” ska inte heller längre ha rätt till assistans. Här återfinner vi den kanske mest sårbara gruppen: personer med intellektuell funktionsnedsättning och exempelvis autism, som ofta har stora problem att kommunicera och som behöver människor runt sig som förstår dem väl och kan tolka signalerna. Många har skräckartade upplevelser från institutioner bakom sig. De har varit inlåsta och neddrogade, utsatta för tvång och våld. Ska de tvingas tillbaka dit?
3. De vuxna som finns kvar när de två första grupperna tagits bort ska få sin rätt till assistans kraftigt beskuren. 15 timmar per vecka ska räcka till att sköta hemmet, handla mat, träna och att ha en aktiv fritid. Behovet av personlig assistans kan för många av oss assistansanvändare uppstå i princip när som helst, när vi till exempel behöver gå på toaletten eller behöver sträcka på oss. Flera av oss som har personlig assistans idag har behov av assistans dygnet runt.
Enligt Statistiska centralbyrån ägnar genomsnittspersonen i Sverige åtta timmar om dagen till dagligt liv i hemmet, inköp, träning och fritidsaktiviteter, men utredningen anser att vi med omfattande behov ska klara oss med två timmar per dag. Det är helt orimligt. Här ser vi skuggorna av forna tiders institutioner växa sig än större och tydligare.
Assistansen har inneburit jämlika livsvillkor och full delaktighet i samhället för tusentals medborgare – till en bråkdel av kostnaden för en plats på institution.
Personlig assistans har varit en rättighet i Sverige i 25 år. Det är en av 1900-talets största frihetsreformer i vårt land. Assistansen har inneburit jämlika livsvillkor och full delaktighet i samhället för tusentals medborgare – till en bråkdel av kostnaden för en plats på institution. Vi kan leva i samhället, bidra till gemenskapen och vara betydelsefulla i relation till andra. Personlig assistans ger oss rätt att blir assisterad av någon som förstår just vårt sätt att tala så att vi inte blir missförstådda och ignorerade. För oss som är anhöriga har assistansen inneburit att kunna arbeta och försörja sig och familjen.
Vi är många som trodde att institutioner tillhörde det förgångna. Men de förslag som nu läggs på regeringens bord betyder att många av oss inte längre kommer att kunna bo hemma, varken med våra familjer eller i våra egna lägenheter.
Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet.
Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.
Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.
Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.
På många sätt levererar utredningen bara det som S-MP-regeringen har beställt. De senaste tio åren har rätten till personlig assistans inskränkts om och om igen, via ett flertal domar i Högsta Förvaltningsdomstolen. Tusentals personer har under dessa år förlorat sin rätt till personlig assistans och därigenom fått sina liv sönderslagna.
På många sätt levererar utredningen bara det som S-MP-regeringen har beställt.
Det fanns en historisk chans att tillsätta en utredning med uppgift att restaurera, förstärka och förbättra en lagstiftning som nu håller på att slås i spillror. I stället valde S-MP-regeringen att tillsätta en utredning med nya besparingskrav. Först i början av valrörelsen, där kritiken mot nedskärningarna från allmänheten var massiv, plockade regeringen bort besparingskraven.
Att tro att utredningen efter två års arbete skulle klara av att byta spår under sina avslutande månader var naivt, och det visar sig nu att de inte heller har klarat den uppgiften.
Utredningen bör åka direkt ner i pappersinsamlingen. Men det löser inte våra problem. Vi behöver lagändringar snabbt som återställer rätten till personlig assistans. Det finns beräkningar som visar att alternativen till personlig assistans inte är billigare. Det är alltså mot bättre vetande som assistansen monteras ner.
Vi kräver nu att riksdagen tar sitt ansvar och restaurerar LSS och rätten till personlig assistans!
Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL, Stiftarna av Independent Living i Sverige
Magnus Andén, ordförande Riksföreningen JAG, genom god man Cecilia Blanck
Maria Persdotter, ordförande RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar