Intervjun #99/2018

Klass och kärlek på Södermalm

David Ericsson Foto: Beata Hansson

I sin sjätte roman skildrar David Ericsson en stormig kärlekshistoria som utspelar sig på 1980-talets Södermalm. Trots att klass­perspektiven är centrala i hans böcker vill han inte kallas för arbetar­författare. ”Genreindelning är mest en begränsande faktor i allt skrivande”, säger han i Arbetarens intervju av Beata Hansson.

I David Ericssons nya roman Döden är inte nog står kärleken i centrum. Den handlar om tidningsutköraren Sven och hans möte med Annie, en ung hippietjej som hamnat lite utanför samhället. Annie är varken behaglig eller till lags, snarare arg och oförutsägbar.

– Det var roligt att få teckna ett porträtt av en ung kvinna som inte är mjuk och foglig, säger han.

David Ericsson har framför allt velat skildra ett sammanhang och en stämning där människor möttes på ett annat sätt än i dagens uppkopplade tillvaro. Det var lite ”murrigare” på den tiden, säger han och syftar på början av 1980-talet, innan alla charmutbildningar gjorde entré på arbetsmarknaden.

– Folk var mer direkta i sitt tilltal. Och man kunde bada naken vid Långholmen. Det fanns mer tid för eftertanke vilket jag kan sakna i dag.

Jag invänder. Jag tycker inte att allt var bättre förr. Tvärtom verkar det som dagens unga pratar känslor på ett helt annat och öppnare sätt än vad David Ericssons och min generation gjorde.

– Där har dagis varit jättebra. I förskolan har de lärt sig att kommunicera med andra människor. De vågar utrycka sig på ett annat sätt även om svåra saker. Även om de samtidigt är mycket prydare i dag, säger han.

Där har dagis varit jättebra. I förskolan har de lärt sig att kommunicera med andra människor.

David Ericsson betonar att romanen även beskriver ett svunnet Södermalm i Stockholm där det vanliga var ett rivningskontrakt, fjärran dagens lattekedjor och trendiga butiker. En tid då Söder kunde vara hemvist för såväl unga som samhällets marginaliserade.

En eftermiddag i december tar jag och David Ericsson en promenad från Maria-torget, över Mosebacke mot hans hem på Åsögatan. Han har bott på samma gata i nära 40 år, men på olika adresser beroende på hur stor familjen varit för tillfället. 

Så det finns alltså arbetare kvar på  Söder?

– Vårt hus förvaltas av Arbetarebostadsfonden. Kvarteret befolkas bland annat av gamla fyllon, dagispersonal, någon tågklarerare, stensättare, lärare, författare och fotografer. Så vitt jag vet finns det inga bättre bemedlade som bor här. Och husen kommer aldrig säljas ut till bostadsrätter, har fonden deklarerat.

David Ericsson berättar att vd:n en gång vågade sig dit på ett möte där hon förklarade att man skulle införa något som kallades Stockholmsmodellen. Alltså att hyrorna skulle höjas med 5 procent per år. En idé för att mota bort marknadshyror ”som någon idiot på Hyresgästföreningen kläckt”, enligt David Ericsson.

– Jag blev förbannad och förklarade att har man stadgar som funkat i hundra år så är det väl bara att behålla dom. Lägenheterna ska vara för arbetare och därmed jämställda.

Hur ska arbetare ha råd med 50 procent högre hyror på tio år? undrar David Ericsson retoriskt och konstaterar samtidigt nöjt att det aldrig blev något av med hyresförändringarna.

På vägen mot Åsögatan möter vi då och då någon bekant och de byter några ord. För David Ericsson är denna del av Stockholm som en egen småstad. Men det är för polerat, säger han.

Vi dricker kaffe i hans kök, med utsikt över Stadsgården, vattnet och ett Stockholm julpyntat med bling. Långt ifrån känslan av den kalla, mörka rivningskvart som periodvis saknar vatten där romanens Sven bor.

Är du mindre politisk nu än i dina andra böcker?

– Jag lägger mig närmare människan i mina senare verk, än i till exempel Taxfree som handlar om arbetsförhållandena i det nya gränslösa Europa sett genom en långtradarchaffis ögon. Eller min debutbok Truck stop som är en serie noveller, även där sett utifrån en långtradarchaffis vardag.

Det intressanta är den brytpunkt där klasskillnaderna blir tydliga och skapar motsättningar som ofta används som berättelsens motor för att skapa spänning.

Det böckerna har gemensamt är att han vill beskriva en arbetarklass som inte alltid har så lätt att ta sig fram. Som i mycket ägnar sig åt att bara leva.

– Det intressanta är den brytpunkt där klasskillnaderna blir tydliga och skapar motsättningar som ofta används som berättelsens motor för att skapa spänning.

Att skriva om sin egen ungdom handlar mycket om att förstå varför man blivit som man blivit. För Davids del handlar det om att inte tappa taget om jämlikhetstanken. Att fortfarande se till den lilla människan. Trots att samhället ser helt annorlunda ut i dag och att ett fokus på individen har ersatt de kollektiva tankarna.

Även för arbetarrörelsen var det enklare förr, säger han. Att inte vara med i facket var inget alternativ. Ordet solidaritet hade fortfarande bäring. Han känner sig ändå väldigt lik den tjugoåring han var då.

– På den tiden behövde man inte vara på ett visst sätt, man kunde bara vara sig själv. Det var före Veckorevyn och innan ”gift dig rikt”-idealen hade kommit tillbaka.

Fast lite annorlunda är hans liv i dag. Han kör numera långtradare på halvtid, försörjer sig också som krönikör och författare. Han har familj och sommarstuga. På den tiden ville han bara vara fri att lifta runt i Europa och inte äga något alls.

Det är ändå inte självklart för David Ericsson att kalla sig för arbetarförfattare även om det centrala i hans skrivande är just klassperspektiven.

– Det blir lätt att man delas in i kvoter. Att arbetarlitteraturen lyfts fram i ett visst antal enligt en kvot. Det är som med deckargenren, de som hamnat där har också svårt att ta sig ur den. Genreindelning är mest en begränsande faktor i allt skrivande.

Men vad är då hans nya roman? Kanske ett inlägg i debatten runt #MeToo? I Döden är inte nog har Annie blivit utsatt för övergrepp som ung.

– Det skapade självfallet stora spänningar som hon nu vänder utåt, inte inåt som många tjejer annars gör. Det har den lite försiktigare Sven svårt att hantera och det förflutna skapar dramatik och situationer som ingen av dem kan bemästra. Döden är inte nog är alltså till största delen en bok om en stormig kärlekshistoria, säger David Ericsson.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga