Omfördelning av liv

Hur länge ska en arbetare få leva? Åttio år? Sjuttio år? Den senaste statistiken från Statistiska centralbyrån visar att omfördelningen av samhällsresurserna blivit en omfördelning av livet självt.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Vi lever i ett nytt samhälle jämfört med det jag växte upp i. Omfördelningspolitiken har under de senaste tio åren överfört en strid ström av resurser från låg- till höginkomsttagare, från arbetare till tjänstemän, från arbetslösa och sjukskrivna till de som redan har jobb och en bra inkomst. Två nya rekord har uppmätts – ett i inkomstskillnader och ett i sjukskrivningstal på grund av stress i arbetslivet.

Utvecklingen har varit så dramatisk att OECD bedömer att Sverige är det land i världen där ojämlikheten ökar snabbast.

Nu har Statistiska centralbyrån undersökt den förväntade livslängden för dagens trettioåringar. För högutbildade av båda könen fortsätter den förväntade livslängden att öka. Sedan 2012 har den ökat med hela 8,5 månader för män och 6 månader för kvinnor.

Men för lågutbildade har kurvan stannat av, ja till och med sjunkit. Män med låg inkomst förväntas leva lika länge som 2012 medan kvinnors förväntade livslängd har sjunkit med 2,5 månader.

Arbetarkvinnors liv blir alltså kortare. Trots att vi lever i ett av världens rikaste länder. Med vilket språk ska vi tala om detta? ”Livsgapet mellan arbetare och tjänstemän ökar”?

Arbetarkvinnors liv blir alltså kortare. Trots att vi lever i ett av världens rikaste länder. Med vilket språk ska vi tala om detta?

Nu ser vi en ny konsekvens av den högervridning som pågår inom i stort sätt alla partier. En ny varning för vad som komma skall om samhället inte byter kurs.

Höjd pensionsålder var ett dåligt skämt redan innan de nya sifforna. I många arbetaryrken kan man ju vara glad om man klarar sig hel och hållen fram till 65. Vård- och servicearbetare i fysiskt tunga, underbemannade och underbetalda verksamheter, bygg- och fabriksarbetare med livsfarlig arbetsmiljö. Faktum är att det dör fler arbetare på jobbet varje år än i de så omskrivna dödskjutningarna bland kriminella gäng.

Eftersom arbetarkvinnors liv blir kortare måste naturligtvis pensionsåldern sänkas! Allt annat är klassförakt från de politiker som har ansvaret för det förkortade livet.

Det har sagts förut: Det finns decennier att leva i och decennier att överleva i. Tiotalet har definitivt varit ett decennium att överleva i för alla som tror på människovärde och jämlikhet. De nya sifforna från SCB påminner om hur den där överlevnaden självt är avhängig av en aktiv kamp för utjämning av klassklyftor.

Hur sjutton ska det uttryckas? Kanske som Maria Hörnelius: ”Det finns inget mörker min dotter – mörkret är stulet ljus”. Som om själva livet står på spel.