Made in Bulgaria – med usla villkor

”Det har förändrat livet helt och hållet. Du sitter hemma och kan inte göra någonting.”

Svetlana Stanimi­rova suckar och ställer ned kaffekoppen på bordet. Det är en av sommarens sista dagar och en fridfull stämning råder på gatorna i Plovdiv. Men för Svetlana har det inte funnits utrymme för någon semester sedan hon förlorade arbetet på textilfabriken där hon var anställd i flera år. Vi sitter i skuggan på en uteservering tillsammans med Dimitar Stojanov, som också han arbetat många år inom Bulga­riens textilindustri.

Inte långt bort från platsen där vi sitter ligger ett torg där det bara för några månader sedan samlades till en så kallad ”familjemarsch”, i protest mot den av EU nyligen instiftade ”Istan­bulkonventio­nen” – en konvention som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Bulgarien var i våras nära att ratificera konventionen, men ändrade sig tvärt efter att flera par­tier tagit avstånd och protester exploderat på sociala medier.

Många högt uppsatta politiker, i det socialistiska partiet såväl som i regerings­partiet GERB, menade att konventionen bröt mot landets konstitution. Istanbulkonventionen ansågs enligt höger­­­krafter ifrågasätta könsnormer och uppmuntra till samkönade äktenskap. I ”familje­marschen” gick flera uppklädda brudpar längst fram i tåget. Begreppet ”gender” ifrågasattes, ett ord som aldrig funnits representerat i det bulgariska språket.

Svetlana Stanimirova har arbetat mer än 15 år i textilsektorn för många
olika företag och klädmärken, bland annat för MaxMara och Armani. I våras förlorade hon jobbet efter drygt tre år på Trend Fashion Design.
Svetlana Stanimirova har arbetat mer än 15 år i textilsektorn för många olika företag och klädmärken, bland annat för MaxMara och Armani. I våras förlorade hon jobbet efter drygt tre år på Trend Fashion Design. Foto: Julia Lindblom

I mars 2017 vann högerpartiet GERB regeringsmakten i Bulgarien med 33 procent av rösterna, i ett val där knappt hälften av befolkningen deltog. Därefter bil­dade partiet koalitionsregering med den nationalistiska alliansen ”Förenade patrioterna”, som består av tre högerradikala partier. De senaste åren har rasismen eskalerat i landet och situationen förvärrats för oppositionella rörelser och flyktingar.

Men i skuggan av den parlamentariska utvecklingen har också ar­­bets­­­konflikter blossat upp i flera sektorer. En av dessa är den inom landets textilindustri.

När det österrikiska företaget Trend Fashion Design i våras gick i konkurs i den lilla staden Rakovski utanför Plovdiv fick de 238 anställda ingen löneutbetalning. Svetlana Stanimirova har arbetat mer än 15 år i textilsektorn för många olika företag och klädmärken, bland annat för MaxMara och Armani. På Trend Fashion Design hade hon arbetat i tre och ett halvt år som kvalitetskontrollant när hon i våras förlorade arbetet. Hon berättar att allting började under påsken, då plötsligt en bild med en ”avskedshälsning” till företaget från en österrikisk fotograf började cirkulera på internet.

– Vi anställda förstod ingenting, men uppenbarligen var något i görningen. En vecka senare kallade cheferna in oss i personalmatsalen och sa att fabrikerna skulle stänga eftersom företaget gått i konkurs.

Svetlana Stanimirova berättar att de anställda mottog brev i vilka det intygades att de skulle få sina innestående löne­utbetalningar. Lönerna kom dock inte, och den 10 maj genomförde arbetarna en stor protest och blockerade huvudingången till en av fabrikerna. Protesten uppmärksammades i medierna och Bulgariens ombudsman Maja Manolova, som har en granskningsfunktion och är utsedd av parlamentet, deltog i den efterföljande demonstrationen.

Jag har mått så dåligt över vad som skett. Två hela månadslöner försvann.

Svetlana Stanimirova, tidigare anställd på Trend Fashion Design

Svetlana Stanimirova beskriver nedläggningen och efterspelet som en pågående cirkus, som ännu inte lett fram till några konkreta resultat för arbetarna.

– Jag har mått så dåligt över vad som skett. Två hela månadslöner försvann, men i själva verket blir det som om vi förlorat tre eftersom att det tar tid att hitta ett nytt jobb. Många av mina tidigare kollegor har tagit lån och dragit på sig stora skulder, säger hon.

”Genom åren har jag lärt mig stå upp för mig själv. Det finns knappt någon facklig organisering i den här sektorn”, säger Dimitar Stojanov.
”Genom åren har jag lärt mig stå upp för mig själv. Det finns knappt någon facklig organisering i den här sektorn”, säger Dimitar Stojanov. Foto: Julia Lindblom

Dimitar Stojanov, som sitter med vid bordet, nickar igenkännande när han hör Svetlana berätta om sina erfarenheter. I dag arbetar han med mönsterformgivning och har mer än tolv års erfarenhet i branschen.

– Genom åren har jag lärt mig stå upp för mig själv. Det finns knappt någon facklig organisering alls i den här sektorn. Även om fackföreningarna finns vet många textilarbetare inte hur de ska hitta dem och därmed få ett bättre skydd, säger Dimitar Stoyanov och fortsätter:

– En kollega skadade fingrarna och fick göra tre operationer, men företaget betalade ingenting.

Han berättar att det förekommer att företag ger utbildningar gratis utomlands, ifall de anställda i gengäld förbinder sig att arbeta hos dem i ett visst antal år.

– På ett belgiskt företag som jag arbetade för i Plovdiv visste chefen alltid när arbetsinspektören skulle komma och kunde därför förbereda sig inför besöket, fyller Svetlana Stanimirova i.

Plovdiv är Bulgariens näst största stad och har en stor textilindustri. Arbetsvillkoren för textilarbetare i Bulgarien på fabriker kopplade till H&M hör enligt en ny rapport från Rena kläder till de sämsta i världen.
Plovdiv är Bulgariens näst största stad och har en stor textilindustri. Arbetsvillkoren för textilarbetare i Bulgarien på fabriker kopplade till H&M hör enligt en ny rapport från Rena kläder till de sämsta i världen. Foto: Julia Lindblom

Bulgarien, som har en befolkning på omkring sju miljoner invånare, är i dag ett av de fattigaste länderna i EU. Miljontals människor har de senaste åren utvandrat på grund av fattigdom. Samtidigt är det också ett av de länder i Europa som har lägst bolags- och inkomstskatt. I Bulgarien exporteras merparten av textilproduktionen, och regeringen har prioriterat en företagsvänlig lagstiftning för att locka utländska investerare. Många välkända västerländska märken och detaljhandelskedjor har outsourcat sin verksamhet och säljer kläder som produceras i landet.

I Bulgarien var år 2016 närmare 115 000 personer officiellt registrerade som anställda inom textilindustrin och de flesta som arbetar som sömmerskor är kvinnor. Enligt den näst största fackföreningen Podkrepa arbetar ytterligare 50 000 personer inom sektorn svart, utan ordentliga anställningskontrakt. Den genomsnittliga månadslönen för arbetare i textilfabriker ligger på 460 leva, vilket mot­­­svarar ungefär 2 200 svenska kronor. Det är en lön som det i Bulgarien knappt går att leva på.

Evgeni Nikitin, Autonoma arbetares
fackförbund, har under årets gång följt konflikten på Trend Fashion Design.
Evgeni Nikitin, Autonoma arbetares fackförbund, har under årets gång följt konflikten på Trend Fashion Design. Foto: Julia Lindblom

Konflikten på Trend Fashion Design speglar en genomgående utveckling i den bulgariska textilindustrin. Evgeni Nikitin är representant för Autonoma arbetares fackförbund, ARS, och har under årets gång följt konflikten. Han berättar att fackförbundet kom i kontakt med textil­arbetarna strax efter att protesten framför fabriksportarna organiserats.

– Sådana här situationer inträffar ofta i Bulgarien – utländska investerare startar företag i landet och när de sedan går i konkurs får arbetarna inte ut sina löner. Men konflikten har lagt sig nu och många väntar på att lönerna ska betalas ut genom den statliga lönegarantifonden, säger han.

Evgeni Nikitin säger att hans fackförbund förra året organiserade en nio månader lång kampanj efter att liknande konflikter brutit ut i andra sektorer, på callcenters och i livsmedelskedjor, men också på textilfabriker i Dupnitsa och Vet­ren.

– Tack vare samlade protester lyckades vi sätta press på regeringen att öppna upp lönegarantifonden så att de arbetsrätts­liga lagarna kunde efterlevas. Förhopp­ningsvis har arbetarna på Trend Fashion Design nu en chans att få ut sina löner, men det kan ta lång tid.

Arbetaren har sökt Trend Fashion Design för en intervju men utan resultat.

Barn leker i Gotse Deltjevs omgivningar
fyra timmars bilfärd
från Bulgariens huvudstad Sofia. I små byar omkring staden nära Makedoniens gräns ligger många textilfabriker.
Barn leker i Gotse Deltjevs omgivningar fyra timmars bilfärd från Bulgariens huvudstad Sofia. I små byar omkring staden nära Makedoniens gräns ligger många textilfabriker. Foto: Julia Lindblom

En vecka senare åker jag bil genom Bulgariens böljande landskap. Gulgröna fält och Pirinbergens siluetter passerar ut­a­n­­för bilfönstret. Att åka tvärs igenom Bulgarien, från Sofia till Gotse Deltjev, tar omkring fyra timmar. Den lilla staden Gotse Deltjev är belägen i regionen Blago­ev­­grad, inte långt från grekiska gränsen i Makedonien.

Ayshe Said berättar att skiften pågick dygnet runt och kunde
växla mellan fem till tio timmar. Timlönen landade på tre leva i timmen, vilket motsvarar ungefär 16 svenska kronor.
Ayshe Said berättar att skiften pågick dygnet runt och kunde växla mellan fem till tio timmar. Timlönen landade på tre leva i timmen, vilket motsvarar ungefär 16 svenska kronor. Foto: Julia Lindblom

Här, på en fullsatt lunch­restaurang, träffar jag Ayshe Said. I början av augusti upp­märksammades hen­­nes berättelse i ett nyhetsinslag i bulgarisk tv. Skandalen handlade om en chef för en textilfabrik som övertalat sina anställda och deras familjemedlemmar att ta kreditlån hos olika långivare. Chefen på fabriken, Hristina Damjanova, höll inte sitt löfte om att betala tillbaka lånen, och efter några veckor började kreditföretagen ringa upp arbetarna för att kräva peng­ar. Omkring 70 personer skuldsattes i samband med detta.

– Vi var 20 personer som arbetade på en liten fabrik med sex maskiner. Det var första gången i mitt liv som jag arbetade på en textilfabrik, säger Ayshe Said.

Hon berättar att skiften pågick dygnet runt och kunde växla mellan fem till tio timmar. Timlönen landade på tre leva i timmen, vilket motsvarar ungefär 16 svenska kronor.

– Jag började arbeta på fabriken i mars. Chefen sade att hon skulle få en bonus om vi hjälpte henne med en tjänst, men det innebar att vi skuldsatte oss hos fem olika snabblånsföretag, säger Ayshe Said och fortsätter:

– Så började de här företagen jaga oss. De ville kräva in 2 000 leva från oss, var skulle jag få dem ifrån? Jag grät i telefonen när jag ringde till kreditföretaget i Sofia.

Hon säger att hon nu återvänt till sitt arbete med tobaksodling på fälten. Det är trots allt ett arbete som ger henne en tryggare inkomst.

– Jag har arbetat i 43 år. Var du än arbetar här får du för lite betalt, men för tobaken får du i alla fall betalt per kilo. Det är ett tungt jobb, ibland sover man bara fyra timmar om natten men jag har i alla fall råd att ha ost och yoghurt i kylskåpet.

När bedrägeriskandalen upp­dagades fick fabriken stänga. Ayshe Said berättar att hennes tidigare arbetskamrater beslag­­­­­tog några av maskinerna. Nu har de sökt rättshjälp och kollektivt lämnat in en fordran mot sin tidigare chef.

Fabrikerna i Gotse Detjev som levererar till Koush Moda är slitna och i dåligt skick.
Fabrikerna i Gotse Detjev som levererar till Koush Moda är slitna och i dåligt skick. Foto: Julia Lindblom

Det är också här i omgivningarna runt­om Gotse Deltjev som den svenska klädjätten Hennes & Mauritz största under­leverantör i Bulgarien, Koush Moda, har sina underleverantörer. På H&M:s officiella lista över underleverantörer går det att räkna till omkring 35 manufakturfabri­ker i Bulgarien. Nära hälften av dessa ligger just i den här regionen.

På en slingrande asfalterad skogsväg reser jag i bil från Gotse Deltjev upp i bergen till en by som står med på H&M:s officiella leverantörslista. Jag frågar efter adressen och en kvinna säger till mig att leta efter en blå grind alldeles i början av byn. Till sist hittar jag grinden och två vita hus som vid första anblicken inte alls påminner om fabriker. Husen är förfallna, med krossade fönsterrutor och spruckna fasader som på vissa ställen täppts igen och lagats med sopsäckar. Genom ett fönster till den övre våningen syns sladdar dingla från taket. Ingenstans finns tecken på ett fungerande ventilationssystem. Jag besöker under dagen tre liknande fabriker i små byar runtom Gotse Deltjev, med H&M:s officiella leverantörslista i handen som vägvisare.

Rena kläder-kampanjen – Clean Cloth­­es Campaign – är ett internationellt nät­verk som alltsedan 1989 kämpar för att uppmärksamma och förbättra villkoren i den globala textilindustrin. I Sverige är organisationen ”Fair Action” representant för nätverket. Den 24 september publice­rade Rena kläder en kritisk rapport om arbetsvillkoren för anställda hos H&M:s underleverantörer i fyra länder: Indien, Turkiet, Kambodja och Bulgarien.

Enligt rapporten, som baserats på intervjuer med ett sextiotal textilarbetare på olika fabriker, tjänade ingen av de anställda i närheten av en rättvis levnadslön. Bulgarien hamnade längst ned på listan över lönenivåer, då arbetarna enligt rapporten tjänar 9 procent av den beräknade levnadslönen. Arbetsvillkoren för textilarbetare i Bulgarien på fabriker kopplade till H&M hör enligt Rena kläder till de sämsta i världen.

Vi har inget val, det finns inget annat arbete här.

Anonym arbetare i Clean Cloth­­es Campaigns rapport

I rapporten vittnar intervjuade arbetare på underleverantören Koush Moda, som klassificerats som en ”guldleverantör” av H&M, om tolvtimmarsskift alla dagar i veckan, många timmars obetalt övertidsarbete och om att det förekommer att företaget anställer hembaserade textilarbetare. De intervjuade arbetarna i rapporten berättar att företaget aktivt motarbetar facklig organisering och instruerar dem hur de ska svara under arbetsmiljö­inspektioner.

– Vi har inget val, det finns inget annat arbete här, uttalar sig en arbetare, som vill vara anonym, i rapporten.

I november 2013 gav H&M ett löfte om att deras underleverantörer ska införa en hållbar lönesättning med rättvisa löner för sina anställda och uppnå detta mål till 2018. H&M skriver på sin hemsida att de nu nått den första milstolpen och tillämpar förbättrade lönesystem hos alla sina strategiska leverantörer. Men efter fem år ligger lönerna i Bulgarien, enligt Rena kläders rapport, alltjämt under fattigdomsgränsen.

Giorgi Medarov är forskare i sociologi och har varit med i arbetet att ta fram rapporten för Rena kläder i Bulgarien. Han menar att det finns en utbredd föreställning om att det existerar en uppdelning mellan norra halvklotet och södra halv­klotet i den globala textilindustrin.

”Bara för att det står ’Made in Bulgaria’ i plagget behöver det inte betyda att produktionen gått rättvist till”, säger Giorgi Medarov, forskare i sociologi.
”Bara för att det står ’Made in Bulgaria’ i plagget behöver det inte betyda att produktionen gått rättvist till”, säger Giorgi Medarov, forskare i sociologi. Foto: Julia Lindblom

– Det är en föreställning som delvis är missvisande. Bara för att det står ”Made in Bulgaria” i plagget, och fastän det är ett EU-land, behöver det inte betyda att produktionen gått rättvist till. I Bulgarien arbetar textilarbetare under oerhörd press – i vissa fall 16 timmar om dagen med mindre än åtta timmars vila mellan skiften. Även om det finns kontrakt arbetar man ofta obetald övertid, säger han till Arbetaren.

Giorgi Medarov berättar att de inför sammanställandet av rapporten inter­vjuat arbetare på olika fabriker, som alla velat vara anonyma av rädsla för att förlora jobbet.

– I Bulgarien finns nästan ingen facklig organisering alls i de här fabrikerna. Det är först när mindre företag går i konkurs som protester organiseras och människor vågar träda fram, säger Giorgi Medarov.

Han berättar vidare att det bulgariska parlamentet för tre år sedan röstade för en utbildningsreform som affärsmässigt gyn­nar textilföretagen, och som nu innebär att gymnasiestudenter runtom i Bulgarien jobbar på textilfabriker under minimilön. Samma textilföretag får inte bara stöd av nationella utbildningsfonder, utan också genom utvecklingsprogram inom EU.

Koush Modas fabrik i Tarnak i Burgasprovinsen. ”Fackföre­ningen CITUB/KNSB har försökt organisera arbetare på Koush Moda, men ledningen har vägrat dem tillträde”, säger Bettina Musiolek, koordinator för Rena kläder-kampanjen.
Koush Modas fabrik i Tarnak i Burgasprovinsen. ”Fackföre­ningen CITUB/KNSB har försökt organisera arbetare på Koush Moda, men ledningen har vägrat dem tillträde”, säger Bettina Musiolek, koordinator för Rena kläder-kampanjen. Foto: Madlen Nikolova

H&M-gruppen själva säger att de sedan flera år tillbaka fört en dialog med Rena kläder-kampanjen, men att de har olika syn på vad som krävs för att skapa varaktiga förbättringar inom textilindustrin. Rapporten från Rena kläder kommer fram till att Koush Moda bryter mot flera arbetsrättsliga lagar i Bulgarien. Det håller H&M inte med om utan betonar i sina svar att rapportens resultat inte kan bekräftas och att de regelbundet genomför arbetskontroller för att se till att hållbarhetskraven efterlevs.

”Samtliga leverantörer vi samarbetar med måste underteckna vår strikta upp­förandekod innan de får börja producera för oss. Vi utför årligen ett stort antal kontroller för att se till att den följs. Ovan nämnda fabrik inspekterades senast i maj 2018 och uppgifterna att de inte betalar laglig minimilön kan inte bekräftas. Detsamma gäller uppgifterna om att övertids­kompensation inte varit korrekt. Däremot vet vi att antalet övertidstimmar har varit ett problem, vilket också resulterat i en åtgärdsplan.”

Det svarar pressansvariga Ulrika Isaksson i ett mejl till Arbetaren. Hon skriver vidare att de ser ett behov av fler insatser för att ytterligare öka kunskapen i Bulga­rien om fördelarna med facklig organisering och god arbets­platsdialog. H&M hänvisar till sitt sam­arbete med den internationella fackliga organisationen IndustriALL.

Men när jag kontaktar IndustriALL får jag ingen fördjupad information om förhållandena i Bulgarien. Christina Hajagos-Clausen, som är huvudansvarig för textilindustrin, skriver i sitt svar att man samarbetar med två fackliga organisationer i Bulgarien, men konstaterar där­efter att man för närvarande inte har någon information om att H&M brutit mot IndustriALL:s uppförandekod.

Bettina Musiolek är koordinator för den internationella Rena kläder-kampanjen 
och menar att H&M nu måste ta sitt ansvar.
Bettina Musiolek är koordinator för den internationella Rena kläder-kampanjen och menar att H&M nu måste ta sitt ansvar. Foto: Oliver Killig

Bettina Musiolek är koordinator för den internationella Rena kläder-kampanjen. Hon menar att det är solklart att Koush Moda bryter mot flera arbetsrättsliga lagar i Bulgarien och att H&M nu måste ta sitt ansvar.

– Det är ett positivt tecken att H&M nu pressats till att vilja uppnå rättvisa lev­nads­löner, men rapporten visar tydligt att löftet från 2013 urvattnats och de måste agera nu. Sedan 20 år vet vi att de här upp­förandekoderna inte räcker för att förbätt­ra arbetsvillkoren. H&M måste kontakta sina leverantörer i Bulgarien, sätta press på dem och se till att arbetslagarna i Bulgarien respekteras och dessutom pres­sa regeringen att höja minimilönen, säger hon och fortsätter:

– Fackföreningen CITUB/KNSB har försökt organisera arbetare på Koush Moda, men ledningen har vägrat dem tillträde. H&M måste kontakta de lokala fackföreningarna och se till att arbetarna tillåts organisera sig och få en röst.

Bettina Musiolek menar att också EU bär ett stort ansvar genom att primärt se till företagens intressen och inte agera för arbetarnas rättigheter. Att stora märken sanktionerar underleverantörernas låga löner är enligt henne också en anledning till varför så många bulgarer migrerar till västra Europa – sedan 1989 har Bulgarien förlorat mer än en femtedel av sin befolkning.

– Du kanske minns skandalen med bulgariska bärplockare som arbetade under misärförhållanden i Sverige för några år sedan? När vi gör intervjuer med textilarbetare säger många av dem att deras familjer inte kan överleva på lönen, utan att de måste flytta till väst för att arbeta. Ofta möter de bulgariska arbetarna där återigen exploatering och prekära villkor, säger Bettina Musiolek.

När jag lämnar Gotse Deltjevs omgivningar har det börjat skymma utanför bilrutorna. Slingrande skogsvägar övergår till raksträcka och det är inte längre möjligt att se landskapet utanför fönstret. Flera av arbetarna inom textilindustrin i Bulgarien beskriver ett liv där arbete upptar all vaken tid. Eller som en arbetare säger i den nyss framtagna rapporten:

– Du går in på fabriken klockan åtta på morgonen, men du vet aldrig när du kommer därifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
5 days sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
6 days sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
4 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad