Film #77/2018

Livet på bakgården utan en falsk ton

Kimmie har ett svårt val att göra i Goliat. Foto: Triart

[FILM] Goliat Regi: Peter Grönlund Det har spekulerats i att Sverigedemokraternas höga röstantal i årets val hänger ihop med att de ökat framför allt på orter med större andel lågutbildade. Kanske hänger den låga utbildningen ihop med att kommunerna helt enkelt inte lägger mycket energi på att stötta en befolkning som inte är van att själva […]

[FILM] Goliat
Regi: Peter Grönlund

Det har spekulerats i att Sverigedemokraternas höga röstantal i årets val hänger ihop med att de ökat framför allt på orter med större andel lågutbildade. Kanske hänger den låga utbildningen ihop med att kommunerna helt enkelt inte lägger mycket energi på att stötta en befolkning som inte är van att själva använda sig av sina offentliga rättigheter? De marginaliserade som snarast osynliggjorts än uppmuntras för sin energi och kreativitet.

Familjen Hedenbro i Peter Grönlunds film Goliat är inte särskilt intresserade av att söka ekonomiskt stöd hos sociala myndigheter när det svajar – de vet att myndigheterna snarare betraktar dem som ”tärande” än närande medborgare.

Filmen utspelar sig i en tuff miljö i ett östgötskt brukssamhälle på dekis. Grönlund baserar urvalet av (amatör-)skådespelare från orten snarare på personliga erfarenheter än på skådespelarerfarenhet, och här finns inte en falsk ton.

Sebastian Ljungblad i rollen som 17-årige Kimmie äger varje scen i sin vacklan mellan ”plikterna” i den kriminella subkulturen som familjen rör sig i när fadern (Joakim Sällqvist) ska in i fängelse under en längre tid, och längtan att plugga och leva ett ”hederligt” liv.

Kimmie är dödligt trött på att förväntas vara machoman med langar- och misshandelsuppdrag men han har miljön emot sig. Hans vacklan är begriplig, modern är sjuk med indragen sjukpenning och småsyskonen riskerar att bli omhändertagna om han försvinner.

I sin förra film, den femfaldigt guldbaggeprisade Tjuvheder (2015), skildrade Peter Grönlund missbrukare i Stockholmstrakten, även där fanns en kreativitet och värme i tjuvkollektivet som känns igen i Goliat.

De kriminella männen är samtidigt både maktfullkomliga och maktlösa.

Familjen Hedenbro lever i en brutal miljö, omkring dem växer skräpet och smutsen, våldet ligger nära, barnen förväntas hata barnen till sina föräldrars fiender. De kriminella männen är samtidigt både maktfullkomliga och maktlösa. De kryper ihop när polisen knackar på för att höra ”hur det är här då” och skipar rättvisa med vapen på en ödslig parkeringsplats.

Detta är människor som inte ofta syns på löpsedlarna annat än när de unga vuxna begår knarkrelaterade våldsbrott, trots att de som mer välkomna medborgare har samma längtan efter tillhörighet. Men de ställs utanför och klumpas ihop till syndrom.

Grönlund visar på att de också är värda att räknas in. Han upprättar dem.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Ge bort granskning i jul

Starta en prenumeration – få sex månader att ge bort

 

Klicka här för att stänga rutan