Träl under app-patronen

”Utföraren lägger själv upp arbetet och styr över intäkterna” lyder parollen för den nya ekonomin. I själva verket är den tydligaste aspekten av nyordningen den rakt motsatta: en sällan skådad ofrihet.

Ledare
Toivo Jokkala, chefredaktör Arbetaren.
Foto: Axel Green

Samtidigt som vi ännu står inför en osäker framtid när det gäller regeringsfrågan i detta land, pågår på andra fronter samhällsförändringarna oförtrutet och utan tecken på tvekan. En av de fronterna är arbetsmarknaden.

Fjärrbussföretaget Swebus – en gång i tiden det statliga järnvägsbolaget SJ:s bussdivision – har precis upphört som eget bolag. I maj i år sålde den tidigare ägaren Nobina Swebus till den tyska bussgiganten Flixbus, och nu är införlivandet av det gamla bolaget fullbordad.

Därmed har transportnäringen tagit ännu ett kliv in i gigekonomin. Flixbus är nämligen något av bussbranschens Uber.

Flixbus är ett bedårande barn av sin tid: helt baserat på självständiga underleverantörer; utan annan egen verksamhet än att tillhanda varumärket, stå för försäljningen – och håva in de stora stålarna.

Där gamla Swebus fungerade som ett traditionellt bussbolag med sammanhållen trafikplanering, biljettförsäljning och drift, är Flixbus ett bedårande barn av sin tid: helt baserat på självständiga underleverantörer, det vill säga bussåkerier; utan annan egen verksamhet än att tillhanda varumärket, stå för försäljningen – och håva in de stora stålarna.

Risken står underleverantörerna för, de entreprenörer som kör åt den stora varumärkesjätten – i Sverige två lokala bolag till att börja med.

Om utvecklingen blir som i andra branscher och på andra håll i Europa kommer allt fler anställda bussförare att uppmuntras att ”starta eget”, det vill säga ta lån för att köpa sig en egen buss och sedan vara i händerna på den stora varumärkes-/och beställningspatronen för att få körningar som kan täcka de dagliga utgifterna.

Det är fascinerande att det nya inslag i näringslivet som delnings-, plattforms- eller gigekonomin – med aktörer som till exempel Uber, Foodora och Deliveroo – står för, och som nu lägger under sig allt fler sektorer, så ofta beskrivs som ett återupprättande av den enskilde arbetaren som självständig, flexibel aktör. ”Chefen är en app – utföraren lägger själv upp arbetet och styr över intäkterna” lyder parollerna.

Det blir ännu lättare för stora, kapitalstinna aktörer att berika sig ännu mer – med riskerna delegerade till underhuggarna.

I själva verket är ju den tydligaste aspekten av nyordningen den rakt motsatta: Det blir ännu lättare för stora, kapitalstinna aktörer att berika sig ännu mer – med riskerna delegerade till underhuggarna.

För den enskilde utföraren blir tillvaron i stället ännu mer osjälvständig, ännu mindre flexibel: Man åker på att ta de jobb man kan få, utifrån ett totalt beroendeförhållande till det varumärkesbärande plattformsföretaget, och om intäkterna är skakiga finns där inget annat skyddsnät än de slantar man själv i bästa fall kunnat lägga undan.

Vilken regering vi än står med imorgon tycks det stå klart att den inte kommer att vara beredd att ta brottningsmatchen med den nya arbetsmarknaden. Den matchen verkar ”utförarna”, med gammalt språkbruk ”arbetarna”, behöva inleda själva.

Men runtom i landet pyr det, var så säkra.