En uppiggande tegelsten

Böcker
Utdrag ur boken Motståndets estetik, Federativs förlag 2018.
[BOK] Motståndets estetik – affischer från utomparlamentarisk vänster 1970–2018
Federativs förlag, i samarbete med Pluribus förlag, 2018

Sommarlovet 1996 skulle jag snart börja nian. Någonstans hade jag börjat förstå att den där fotbollskarriären aldrig skulle bli av. Andra intressen började ta över. I Gävle fanns antifascistiska föreningar på alla de tre gymnasieskolorna och staden hade de senaste åren präglats av ett allt starkare militant motstånd mot de lokala nazisterna.

Men fortfarande var världen liten. Det här var innan sociala medier och kontakten mellan vänner sköttes via väggfast telefon eller, i vissa speciella fall, personsökare. Ett pling i fickan så fick man springa till närmsta telefonkiosk.

Affischerna spelade därför en avgörande roll för att få reda på vad som hände och var på många sätt en självklar del av gatubilden.

Det här var när nazister från hela Europa samlades för att hedra minnet av Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess, och motdemonstranter från hela Norden snabbt fyllde gatorna.

Ett av mina första uppvaknanden är den där sensommardagen 1996. Jag deltog visserligen inte själv men stod hemma i duschen efter ännu en träning. Med radion på hörde jag direktrapporterna från Trollhättan och den antifascistiska mobiliseringen där. Det här var när nazister från hela Europa samlades för att hedra minnet av Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess, och motdemonstranter från hela Norden snabbt fyllde gatorna.

Långt senare såg jag den gula, hastigt hopsnickrade affischen med minimalistisk layout som manar folk att sluta sig samman och ta det nazistiska hotet på allvar. Genom äldre vänner som var på plats den dagen har jag fått återberättat det jag upplevde framför radion. Jag lade ned fotbollen och engagerade mig i en av antifa-grupperna tillsammans med några vänner.

Från 1970- och 80-talens ganska torftiga och ofta gravallvarliga affischer till ett tidigt 90-tal med stort fokus på oljebolagens blodiga härjningar i södra Afrika och kompromisslös antifascism.

Det är svårt att inte bli nostalgisk och kastas – i mitt fall drygt 20 år – tillbaka i tiden, när man bläddrar i Federativs coffee table-tegelsten Motståndets estetik. Snyggt utformad ger den en underhållande rundvandring i den utomparlamentariska vänsterns senaste fyra decennier.

Utdrag ur boken.

Från 1970- och 80-talens ganska torftiga och ofta gravallvarliga affischer till ett tidigt 90-tal med stort fokus på oljebolagens blodiga härjningar i södra Afrika och kompromisslös antifascism. Många gånger betydligt mer tilltalande estetisk och med avsevärt större konstnärlig frihet än åren dessförinnan. Hela tiden med DIY-idealen (från engelskans ”do it yourself”, redaktörens anmärkning) som alltid präglat den mångbottnade rörelse som den utomparlamentariska vänstern faktiskt är

Framåt mitten av decenniet tar humorn över allt mer. Ingen kan väl ha undgått den smått fantastiska Shitz-kampanjen som retade gallfeber på Slitz-redaktören Mats Drougge. Han försökte till och med stämma AFA i ett desperat försök att stoppa affischerna som på ett lysande sätt drev med det som då kallades ”herrtidningar”.

Sedan kommer allvaret tillbaka igen. Mordet på Björn Söderberg och efterdyningarna av Göteborgskravallerna. Blockaderna mot Berns i Stockholm och, för bara några år sedan, den grova misshandeln av Showan Shattak i samband med en feministisk demonstration i Malmö den 8 mars 2014.

Att smyga runt bakom elskåp i en nattsvart stad med hinkar av tapetklister och den rödsvarta valaffischen från 1998 – ”Du kan inte rösta bort Wallenberg”.

Allt det här och mycket annat finns samlat på bokens nästan 400 sidor. Tyvärr hamnar fokus av förklarliga skäl på de senaste 10-15 åren. Affischer från längre tillbaka är svårare att spåra upp i den mån de fortfarande finns kvar. Men som helhet är det ändå en uppiggande bok full av minnen från den frihetliga vänsterns turbulenta år.

Det är också en uppmaning att aldrig sluta kämpa, att inte lägga sig ned och att alla alltid kan göra något. Då med hjälp av saxar, pennor och långsamma tryckmaskiner – i dag med hjälp av ett nedladdat redigeringsprogram framför datorn och en simpel kopiator. Det är bara att hoppas att affischeringen fortsätter.

För att gå tillbaka i tiden igen så minns jag också sammanhållningen det skapar. Att smyga runt bakom elskåp i en nattsvart stad med hinkar av tapetklister och den rödsvarta valaffischen från 1998 – ”Du kan inte rösta bort Wallenberg”.

Förhoppningsvis går det att sammanställa ytterligare en bok. Med affischerna som blev över och de som inte hittats än.