Efter valet: Bygg facket och erövra städerna!

Valet är över. Finns det någon ljusning för arbetarklassen? Ja, menar syndikalisten Edvin Dahlgren. Vi måste bygga en motmakt av stridbara fackföreningar, ett starkt civilsamhälle och en ny offentlighet, hävdar han.

I skrivande stund är regeringsfrågan inte avgjord. Hur som helst är arbetarfientlig politik att vänta så länge det inte finns en arbetarrörelse som bjuder motstånd.

Artikelförfattaren Edvin Dahlgren är medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna.

”Arbetarrörelsen är död” skriver Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, i tidskriften Tvärdrag (augusti 2008).

Är han galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gör i skrivande stund. Åtminstone skulle en sådan överenskommelse snabbt svepas bort av en generalstrejk underifrån.

Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Syndikalismens recept för framgångsrika fackföreningar är: direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket bör välkomna alla löntagare men exkludera alla partier.

I Sverige har syndikalismen en officiell röst genom SAC sedan år 1910. Vi syndikalister menar att facket återigen kan bli folkets främsta redskap för bättre livsvillkor och ett mänskligare samhälle.

Hur? På följande rader tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag beskriver de strömningar som statsvetaren Mats Dahlkvist har kallat ”rörelsesocialism” under 1900-talets första hälft (se hans text i utredningen SOU 1999:112). Rörelsesocialismens ryggrad var fackföreningarna. Nedan ska jag också skissa på en uppdaterad rörelsesocialism för 2000-talet.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt.

Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Rörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna startades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Vidare skapades studieförbund, kaféer, Folkets hus, Folkets park, tidningar, förlag, bibliotek med mera.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”. De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer.

Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden, byar och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus.

Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus.

Jag tror på en ny rörelsesocialism. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Rörelsesocialismen är också alternativet till den ”statssocialism” som (med rätta) gick i graven under 1900-talet.

Att återuppbygga stridbara fackföreningar kräver tålmodigt arbete. Fokus ska ligga på arbetsplatserna men facket behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi måste bygga en ny offentlig arena, en motkultur och motmakt. Då kan facket gå i bräschen för samhällsförändringar. Hur? Jag ser tre viktiga fronter för fackliga organisatörer.

 Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn och så vidare). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre a-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etcetera.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

På de tre fonterna kan facket mobilisera arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och sex timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Facket behöver inte invänta lagstiftning om sex timmars arbetsdag. Kravet ska genomdrivas direkt på arbetsplatserna.

I förlängningen kan segern bekräftas genom en ny lag. Så vanns åttatimmarsdagen.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan i välfärden. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda kan ingå i nya allianser. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer. Så byggs en folklig motmakt som kan gå ännu längre. Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya fackklubbar och arbetsplatssektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etcetera. Ett värdefullt tillägg vore tvärfackliga forum. I skrivande stund finns det nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Dessa kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta fora för erfarenhetsutbyte. Genom sådana fora kan löntagare hjälpa varandra att bygga stridbara fackföreningar överallt. Det lägger grunden för större ambitioner.