Vad bör göras?

Vänsterns uppgivenhet är total, man saknar förmåga att handskas med såväl den parlamentariska populismen som fascismen på gatan och alternativhögern på nätet. Verktygen är gamla och slitna – ett försvinnande fåtal envisas med att använda dem ändå.

Signerat
Henrik Bromander, serietecknare, författare och dramatiker.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

När den här texten publiceras vet vi hur valet gick – men inte när den skrivs. Oavsett procentsatser kommer det vara en vinst för Sverigedemokraterna, som garanterat kommer ha gått framåt sedan resultatet 2014. På riksplanet kommer det att skaka om, men i ännu högre grad på lokalplanet där partiet i många fall redan kunnat implementera sin politik.

Vi befinner oss i en omvälvande jordbävning, eller snarare i stormens centrum eftersom de hastiga förändringarna är svåra att märka från en dag till en annan. Allt verkar ju så lugnt. Man går till sitt jobb, man träffar sina vänner, man får barn, man ser på en spännande tv-serie. Det kan till och med kännas lite trevligt ibland.

Det är morgonstund för alla mörkblå och svarta och bruna. Solen värmer dem och inget verkar rå på dem.

Samtidigt finns ju tecknen där. Ett förändrat språkbruk, nya tankemönster. Gamla kompisar som dyker upp som störtreaktionära konspiratoriker i ens flöde, semikändisar som kravlar fram under stenarna för att vädra sina unkna värderingar. Det är morgonstund för alla mörkblå och svarta och bruna. Solen värmer dem och inget verkar rå på dem.

Vänsterns uppgivenhet är total, man saknar förmåga att handskas med såväl den parlamentariska populismen som fascismen på gatan och alternativhögern på nätet. Verktygen är gamla och slitna, ett försvinnande fåtal envisas med att använda dem ändå.

Den stenhårda repressionen mot antifascister har gjort sitt till, och etablerandet av extremismbegreppet har skapat splittring i en redan sönderfallande rörelse. Bland kamrater växlar perspektivet mellan förnekelse, defaitism och överilad idealism.

Ett trött, överhängande ”vad var det vi sade?” ligger över rörelsen som en tjock filt, medan enstaka liberaler yrvaket gnuggar sig i ögonen och prövar ord som ”motstånd” och ”organisering” i sin mun innan de spottar ut dem igen. Samtidigt slipar fascisterna sina knivar och konservativa debattörer skrockar villigt med i ”skämt” om snaror och folkdomstolar.

Att ha någonstans att fly, att lämna landet och gå i exil, till exempel till Kanada som Jonas Gardell nämnde i en intervju i Dagens Nyheter, har plötsligt blivit tänkbart i bredare lager. Det är inte 1930-tal längre, det är nu.

En stor del av vårt arbete framöver måste handla om att försvara oss, både ideologiskt och rent konkret, fysiskt.

En vis man ställde sig en gång frågan om vad som bör göras. Tyvärr saknar jag svar, trots att jag brukar räknas som fantasifull. Utan att vara fullständigt uppgiven tror jag tyvärr att en stor del av vårt arbete framöver måste handla om att försvara oss, både ideologiskt och rent konkret, fysiskt.

Just nu arbetar jag och regissören John Hanse med en föreställning med namnet Kropp & straff, som knyter an till just detta. Det är en fortsättning på vårt tidigare verk Våld & pedagogik, som vi spelade tillsammans med aktivister på sociala center och andra mötesplatser i bland annat Sverige, Tyskland och Tjeckien.

Idén, som är hämtad från Bertolt Brechts kommunistiska lärostycken, bygger på aktivt deltagande, där publiken tillsammans med skådespelarna återskapar ett antal situationer. Genom att kroppsligen delta i ett iscensatt upplopp eller en blockad utanför en restaurang får publiken förståelse på ett delvis nytt sätt.

Kropp & straff handlar om repression. Förutsättningen är att ett högerpopulistiskt parti kommit till makten och börjar föra samhället i fascistisk riktning. Publiken representerar alla dem som skulle bli föremål för åtgärder på grund av sitt motstånd.

Det vi målar upp är på sätt och vis en dystopi, men vi vill inte hamna i de vanliga klyschorna kring ridstövlar och spöknippen, eller i ett Orwellskt 1984. I stället har vi genom grundlig research kartlagt hur polisiärt, säkerhetspolisiärt och militärt arbete går till i dag. Vi har studerat förhörssituationer och hur man står emot i dessa, vi har tagit del av träning inför gisslantagningar och pratat med allt från politiska fångar till jurister och kriminologer.

Målet är att kunna skapa ett slags träningsläger där publiken praktiskt får vara med om att bli utsatt för en stats moderna förtrycksapparat, för att kunna förbereda sig och tänka kring det. Men framför allt vill vi med föreställningen varna för det som komma kan, kanske inte i morgon men i övermorgon.

Trots allt är det långt ifrån för sent att vända riktning. Det är det i stort sett aldrig.


Kropp & straff har premiär i Malmö tidigt nästa år.