Titta på de stora förlagen 1968. Så brukar jag säga när jag diskuterar hur omfattande vänsterradikaliseringen var vid den tiden. Titta på vad de gav ut, framför allt i pocket, och titta på upplagesiffrorna. Det är bara då man kan förstå omfattningen av ”det röda 1968”.
I dag har det blivit allt vanligare att ifrågasätta 1960-talets vänstervåg i Sverige. Akademiker som Marie Demker, Henrik Berggren och Stig-Björn Ljunggren har argumenterat för att det snarare rörde sig om en ungdomsrevolt än en radikalisering. Ofta pekar man på att det inte var vänstern, utan Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP, som stöddes av en majoritet, att de leninistiska bokstavspartierna bara fick någon procent av rösterna och att de radikala studenterna bara var en bråkdel.
Men det man bortser från då är de stora förlagen. På bara några år skedde nämligen det märkliga att nästan alla förlag bestämde sig för att ge ut högtflygande marxistisk litteratur – av affärsmässiga skäl. PAN, Tema, Aldus, Kontrakurs och Panorama hette några av serierna – och de trycktes i stora upplagor.
På bara några år skedde nämligen det märkliga att nästan alla förlag bestämde sig för att ge ut högtflygande marxistisk litteratur.
[AVHANDLING] Kampen om vetenskapen
Alexander Ekelund
Daidalos, 2017
Under det sena 1960-talet knöt Norstedts till sig intellektuella som Jan Myrdal och Göran Palm. Förlaget Cavefors, med en med tiden profilerat konservativ förläggare i spetsen, specialiserade sig på marxistisk litteratur och Rabén & Sjögren startade ett samarbete med den av syndikalister grundade tidskriften Zenit. Så här sammanfattade förlagschefen Hans Rabén läget under en diskussion på Författarklubben 1969: ”Hela intelligentian, som författarkåren rekryteras ifrån, består i dag till 90 procent av s. k. vänstervridna. Om jag inte vill bli ett vänstervridet förlag får jag vända mig till de övriga 10 procenten. Men dessvärre, ett förlag utan affärsrörelse. Ser man att en viss sorts litteratur går att sälja, så klart ger man ut den.
Ska man förstå styrkan i det röda 1968 måste man med andra ord titta på hur det intellektuella livet omdanades. På hur vänstern tillkämpade sig ”problemformuleringsprivilegiet”, som Lars Gustafsson kallade det. I sin avhandling har idéhistorikern Alexander Ekelund gjort just det.
Kampen om vetenskapen heter boken – en lunta på 661 sidor – och den är ett gediget stycke vetenskapshistoria. Först ska det sägas att det redan finns väldigt mycket skrivet om 1968, och en ganska stor del av avhandlingen består av referat av tidigare forskning. Det ska också sägas att Ekelund inte intar några särskilt kontroversiella ståndpunkter: han positionerar sig gentemot dem som ser 1968 som en renodlad ungdomsrevolt och trycker i stället på radikaliseringens bredd. På så sätt ansluter han sig till den stora svenska auktoriteten på området – historikern Kjell Österbergs – syn.
Men Ekelund gör också något eget. Han går ned djupt i teoriproduktionen, undersöker hur marxistiska och revolutionära perspektiv fick fäste vid universiteten. Det innebär att han studerar just den där emblematiska omvandlingen av förlagen: Vilka böcker var det som gavs ut? Hur mottogs de? Vilka siffror landade upplagorna på?
Och även om Kampen om vetenskapen knappast kommer att bli någon kioskvältare – den kräver omfattande förhandskunskaper – så är den en viktig pusselbit i rekonstruktionen av det röda 1968.
Ett sätt att förstå 1968 är att titta på den rent materiella omvandlingen av universiteten. Den brukar beskrivas som förändringen från ”elituniversitet” till ”massuniversitet”. Under 1960-talet tredubblades studentkullarna, från 37 000 till 120 000. Under vissa år ökade kullarna med så mycket som 20 procent. Detta innebar att antalet studenter med arbetarbakgrund mångfaldigades: mellan 1950 och 1969 tiodubblades antalet arbetare som gick vidare till högre studier.
I dag är det vanligt att man framställer studenternas 1968 som en utsvävning på vägen till chefsposterna – lite som när Simba hänger med Timon och Pumpa i filmen Lejonkungen – men sett ur detta perspektiv handlade det snarare om att man tog tillvara på sina intressen. Studenterna och arbetarklassen knöts närmare varandra. Karriärvägarna efter studierna var inte längre självklara. På 1970-talet förekom också för första gången akademikerarbetslöshet.
Om det tidiga 60-talets samhällsdebatt var en period präglad av internationella frågor, kulturradikalism och normkritik skedde en omsvängning runt 60-talets mitt. Då började ett antal intellektuella intressera sig för marxism, KFML bildades och fokus riktades mot den svenska arbetarklassen. Alexander Ekelund skriver engagerande om allt detta, men som läsare hade jag önskat att han också tagit upp låginkomstutredningen, som var en viktig orsak till det stora intresset för klasspolitik.
Författaren riktar i stället fokus mot den bortglömda gruppen Unga Filosofer – en studentorganisation som spelade en viktig roll som modell för senare universitetsgrupper. Kortfattat bestod dess insats av två komponenter: Dels att de gjorde teoretiska antaganden till en grund för politiska ståndpunkter, dels att de startade Häften för kritiska studier, som kan beskrivas som en svensk motsvarighet till New Left Review. Där formulerades en skarp kritik mot den underliggande positivismen inom ämnen som sociologi, filosofi och historia – vilket retade gallfeber på professorerna.
När jag läser detta avsnitt är det lätt att förstå varför. Det är fullt av exempel på seminariehingstar som debatterar fotnoter i Kapitalet som om det var en fråga om liv och död.
Ekelund fortsätter sedan med att berätta om den ”leninistiska vändningen” under tidigt 70-tal. Om tänkare som Marcuse och Habermas tidigare varit i centrum, blev plötsligt Althusser namnet på allas läppar. Med det skedde ett omfattande försök att återuppväcka ”den vetenskapliga socialismen” och överlag hårdnade striden om hur Marx skulle uttolkas.
Även här gör Ekelund en viktig insats, och jag beundrar hans kunniga genomgång av Althusser – framför allt för att denne framstår som fullkomligt oläslig i dag. Det är också nu som Göran Therborn kliver upp på scenen – en av avhandlingens huvudobjekt – och med stor skärpa beskriver författaren hur några enskilda individer gjorde Sverige till ett av Althussers starkaste fästen. I samband med detta började de direktdemokratiska idealen monteras ned inom studentföreningarna – vilket blev början till slutet för många av dem.
Så ebbade vänstervågen ut under det sena 70-talet. På institutionerna ersattes marxistiska tänkare med så kallad ”fransk teori” och inom litteraturvetenskapen skedde ett kraftfullt genomslag för feministisk teori. I efterhand går det att se att en sådan utveckling skulle komma. Under några år i slutet av 60-talet rådde det närmast en besatthet vid marxistisk teori. Akademiska bataljer utspelade sig som påminde om hur man på medeltiden stred om antalet änglar som ryms på en nålspets. Som Göran Therborn uttryckt det framstår det i dag som en ”överhettad övergångskonjunktur”.
Samtidigt visar Ekelunds avhandling upp en motbild till detta. Det sena 60-talet var en period då socialistisk teori togs på allvar. Då ideologer och rörelseaktiva gick i bredd. Och även om intresset för marxism och klasspolitik dog ut på universiteten satte det djupa spår i politiken.
Kjell Östberg har påpekat att det inte går att förstå radikaliseringen inom arbetarrörelsen i stort under 70-talet om man inte beaktar 1968 års omvandling av universiteten. Tillspetsat uttryckt: utan striderna om fotnoterna i Kapitalet hade LAS, MBL och löntagarfonderna antagligen inte kommit till. Sambanden ligger dock utanför Ekelunds avhandlingsområde, men för den som vill fördjupa sig kan jag rekommendera Olle Svennings nyutkomna År med Erlander.
Avslutningsvis några ord om språket i Kampen om vetenskapen. Tyvärr tyngs boken ned av sin stolpiga stil. Alexander Ekelund skriver visserligen om komplicerade saker, men bitvis krånglar han till det i onödan. Meningar som sträcker sig över en halv sida och fotnoter som upptar större delen av sidutrymmet är inte ovanliga. Som läsare hade jag önskat att författaren arbetat mera med kompression, till exempel genom att rensa bort bisatser.
För i materialet finns trots allt en engagerande berättelse om en period då teori och praktik hängde samman – på ett sätt som det inte gjort sedan 1917. Och antagligen aldrig kommer att göra igen.
