Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 11

22

En stor bild på Dagens Nyheters ledarsida visade hur tre polismän höll i ett och samma demonstranthuvud. En hade batongen i högsta hugg. Det såg ut som en illustration till en kritisk artikel om polisbrutalitet, men texten var annorlunda:

”De demonstrerande ungdomarna överträdde myndigheternas föreskrifter och bröt avsiktligt mot lag och ordning. Denna hållning är allvarlig, därför att den är destruktiv i sina konsekvenser. Den självtagna rätten kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Den leder bort från den demokratiska ordningen och respekten för folkstyret. Författaren Dag Myrenberg, som var inblandad i uppträdet vid Folkets Hus, klagar över polisens metoder. I ett inlägg i Aftonbladet skriver han att ‘nästa gång kommer vi inte obeväpnade’. Det visar att åtminstone vissa kretsar redan är inne i ett våldstänkande som kan ödelägga mycket om det inte hindras i tid.”

– Vissa kretsar som är inne i ett livsfarligt våldstänkande, låter inte det som en korrekt beskrivning av polisen, sa Hanna. Polisen slår ner oss och vi utnämns till våldsverkare. Hitler valdes demokratiskt, det borde väl få en borgarblaska som Dagens Nyheter att fråga sig om demokratin alltid ska sättas över det personliga ställningstagandet. Dagens Nyheter hjälper Erlander att hålla vänstern nere. Folk ska tro att vi är ute efter bråk, att vi inte vet vad vi gör, att vi är en bunt ansvarslösa ungdomar. Hör här, slutklämmen. Ledarskribenten vill hålla sig väl med alla, litet grann med oss till och med:

”Man måste dock understryka att gatudemonstrationer i ordnade former är ett acceptabelt inslag i opinionsbildningen. Myndigheterna bör göra ansträngningar att i möjligaste mån tillgodose önskemål som från demokratisk synpunkt ter sig rimliga.”

– Vilken jävla inställsamhet! Vilken jävla falskhet!

Hanna smällde tidningen i bordet. Marit såg fundersam ut.

– Jag undrar hur det här kommer att fortsätta. Ska dom trappa upp polisinsatsen i den här takten, då kommer det att flyta blod på Stockholms gator var och varannan lördag hela 1968. Det var ren tur att ingen fick allvarliga skador den här gången. Jag trodde minst att någon skulle bli ihjältrampad av hästarna på Kungsgatan. Dom vill skrämma oss till tystnad, det måste vara deras uträkning. Men ju mer dom försöker, desto högljuddare blir vi. Och desto mer kommer över på vår sida.

Nina såg ut över Gamla stan. Det hade snöat ordentligt under natten, det låg en decimeter nysnö på taken. Bilarna gjorde svarta spår på kajen vid Skeppsbron. Gatorna var täckta av brun sörja. Väderleksrapporten lovade mer snö under dagen.

Fönstret stod öppet. Hanna stängde dörren in till sitt rum.

Nina lyssnade på bilarnas brus och tyckte att det lät som havet. Hon tänkte på Skagen. När hon fick göra sina egna mönster, skulle hon göra ett som skulle heta Skagen: en gul rand för stranden och en blekblå för havet och en blågrå för himlen. Hon skulle vilja brodera en klänning som blänkte som nyfångad sill, som lyste av vattenstänk där solen bröts. Tänk en helt paljettklädd sångerska, det skulle självklart vara en scenklänning, i silver, vitt och kanske blekviolett. Den skulle ha mjuka övergångar, ingen skulle tänka på att det var ett mönster. Bara blixtrande glitter i strålkastarskenet.

Hon lystrade mot den stängda dörren. Ett gräl hade börjat på andra sidan. Hanna skällde på Marit eftersom Rebecca var ute.

– Skrik inte, Marit, hördes Hannas röst, ovanligt hög och gäll. Skrik inte, Nina jobbar därinne, vi ska inte blanda in henne i våra interna bråk.

Då slogs dörren upp och Marit stod där med två röda punkter på kinderna, som ilskna rosor.

– Nina måste få veta vad som händer här, det får hon veta i alla fall förr eller senare. Kom Nina, så får vi höra vad du tycker.

Hanna skakade på huvudet.

– Jag tycker Nina ska få välja själv om hon vill delta i våra gräl eller inte. Hon kan få ledigt en timme eller gå till posten om hon inte vill vara med.

– Stanna en stund, sa Marit med en blandning av befallning och vädjan i tonfallet.

Marit är mamman och Hanna är pappan, tänkte Nina och kände sig som när hon hade kommit för sent hem från Svein. Hon höll på att fråga: Ska ni skiljas? Men hon hittade en annan fråga.

– Varför är ni så arga på varandra?

– Arga och arga, sa Marit.

– Vad är ni då?

– Det är klart vi är arga, sa Hanna.

– Inte jag, sa Marit. Det är Hanna som är arg på mig. Jag är aldrig arg. Inte på någon. Jag har inte den läggningen. Vad skulle det tjäna till? Det bara förpestar stämningen. Som här. Se hur det har blivit bara för att Hanna är så arg. Vi kan knappt tala med varandra längre. Det blir nästan ingenting gjort, eftersom vi inte kan sitta som förut och kasta idéer fram och tillbaks till varandra.

Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

Hanna svarade inte. Nina sa tyst:

– Skulle vi inte öppna egen affär?

– Marit har någon sjukligt romantisk idé om att vi inte skulle nå ut till det arbetande folket, om vi skaffade en egen affär, sa Hanna. Att bara eliten skulle hitta dit. Men jag frågar: vilket jävla arbetande folk är det som hittar våra kläder om firman går under för att inköparna i varuhusen inte tänder på våra kollektioner? Svara på det om du kan.

– Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

– Jag förstår inte när du har ha tid att lägga märke till hur jag är, så litet som du är här numera. Och när du är borta kommer inte Nina heller, hela det här förbannade kontoret håller på att rasa samman. Vissa morgnar sitter jag här ensam och ska svara i telefon och sköta allt på egen hand.

– Det ringer så litet nuförtiden så det spelar väl ingen roll, sa Nina och insåg genast att Hanna hade önskat sig precis motsatt svar. Jag tycker det är duktigt att ni har kunnat hålla sams så här länge. Det är inte konstigt att ni blir sura när ni inte tjänar några pengar. Det behöver inte vara någons fel.

– Det beror på marknadsekonomin och kapitalismen, sa Marit. Inte på oss. Det är klart att vi inte kan fungera i ett så människofientligt ekonomiskt system. Hanna vill lägga skulden någonstans här på kontoret, på mig efter vad det verkar. Det är enormt orättvist.

– Så du ska vänta till efter revolutionen innan du börjar sköta ditt jobb? I så fall tror jag att jag packar ihop och går och inte kommer tillbaka.

Hanna hade rätt i att Marit misskötte jobbet, tänkte Nina och kontoret skulle helt sluta fungera om Hanna försvann. Hon var den enda som höll reda på verifkationerna, bara en sån sak. Varje fredag morgon tömde hon Marits och Rebeccas väskor på kaffebordet och tog rätt på alla kvitton som de hade glömt sätta upp på spettet på skrivbordet.

Marit var intresserad av att få fram kläderna. Men någon måste också se till att de blev sålda. Nu fanns det inte pengar att betala provfärgningarna för nästa kollektion.

– Nu är du i alla fall arg, sa Hanna till Marit.

– Jag är inte arg!

– Aldrig?

– Nej. Det är en princip jag har. Sparar mig mycket besvär.

– Du tror väl inte att folk inte märker den där vreden som kokar i dig, bara för att du inte säger nåt. Jag har lidit av din instängda ilska länge nog nu. Jag vill ha ut den i luften, så vi blir av med den.

– Jag förstår inte vad du talar om.

Marit blev plötsligt vit på sina förut blomsterröda kinder. Hon tog stöd mot en stolsrygg.

– Nina, kan du ge mig ett glas vatten och fem Dispril?

– Fem!

– Gör som jag säger. Jag har sån vansinnig migrän. Hanna, vi kan inte fortsätta den här diskussionen nu, du måste ta hänsyn till min migrän.

– Gå och lägg dig en stund, sa Hanna. Men kom ihåg att det här är ingen diskussion, det är ett vanligt gräl, och det ska grälas klart innan jag ger mig. Du ska fan ta mig inte smita iväg in i nån jävla migrän. Kommer du ihåg att vi har talat om det på Grupp Rosa, kvinnors sätt att smita från konflikter. Tårar och huvudvärk. Vi ska avsluta det här samtalet.

– Nina måste vara med i så fall. Alla är lika här, sa Marit när hon vacklade in till vilsängen.

Nina återvände till att måla sin schablon, mycket långsamt och noga. Allt kunde numera göras mycket långsamt. Hon funderade på att inte bli klar idag, för att vara säker på att ha något att göra i morgon också. Då kom Hanna in med Dagens Nyheter uppslagen och läste.

– Tobaksaffär, Hantverkargatan, fjorton kvadratmeter, pentry och lager, fyratusen kronor. Låter som hittat!

Fjorton kvadratmeter. Hur stort var det? Om rummet var två meter brett skulle det vara sju meter långt. Om det var tre meter brett, nej, hur som helst, stort var det inte.

– Det kan inte skada att vi börjar leta efter lokal, sa Hanna. För att man letar behöver man inte köpa. Jag har kryssat för några lokaler här. Kan du ringa på dom i morgon bitti, innan du åker hemifrån. Och försöka få en tid att titta på dom.

– Ska jag bestämma vilken lokal vi ska ha, frågade Nina.

– Vi har inte ens bestämt att vi ska ha en lokal. Men du kan utan vidare avgöra vilken lokal som inte passar oss. Du kollar vilka som är hopplösa och vilka som kan löna sig att fundera vidare på. Vill du det? Det kanske blir du som ska ha hand om butiken. Butikschef, va?

Hon rev ut sidan och lämnade över den prydligt hopvikt. Nina stoppade den i fickan.

– Butikschef ? Hur ska jag säga när jag ringer?

– Säg vad du heter och att du tillhör en grupp som ska starta en egen klädbutik. Nämn inte vårt namn innan Marit är övertygad. Fråga efter lagerlokalernas storlek, om det är modernt, om det är rivningshus, hur man kommer dit och såna saker. Ta reda på vad lokalen kostar i inköp och i hyra och när den blir ledig. Skriv upp allt direkt när du hör det. Så vi får fram ett konkret förslag att visa för banken.

– Jag förstår, sa Nina och gick in i lagerrummet för att räkna klänningar.

Det var inte särskilt praktiskt att ha ett lager fyra trappor upp. Det hade varit tal om att skaffa en lagerlokal i gatuplanet i kvarteret, men det hade inte blivit av. Nu måste de stora kartongerna fraktas först upp och sen ner igen, bara för att Nina skulle räkna kläderna och kontrollera om leveransen mot svarade beställningen från fabriken. Oftast gjorde den det, men det hände också förfärliga misstag.

När det handlade om färger hade vissa fabriker svårt att inse vikten av exakthet. Det som skulle vara en mustig vinröd kunde dyka upp som blekt gammalrosa, och när Nina ringde och klagade fick hon höra att det var nästan samma sak.

Nu räknade hon de kvarblivna höstklänningarna och mätte ut hur mycket plats som fanns tillgänglig för vårens leveranser. Att vara en grossistfirma, som Lao-Tse nu var, innebar en obehaglig ställning mitt emellan fabriken och affären, en mellanställning som inte hade några fördelar men åtskilliga nackdelar.

Man kunde inte styra beställningarna från affärerna. Man måste varje säsong bestämma hur mycket som skulle beställas på vinst och förlust och utan order från återförsäljare. De modeller som inte blev sålda, blev hängande, som de över tvåhundra klänningar som Nina nu räknade in. Det som mest irriterade henne var att affärerna tog ut nästan dubbla priset mot grossisten. Om de fick en egen affär kunde Lao-Tse inkassera det dubbla priset själva!

Marit brukade påpeka att vitsen med att använda återförsäljare var att de fanns över hela landet och på många ställen i Stockholm. På så vis kunde man sälja många fler plagg. Men när de senast gick igenom försäljningslistorna var siffrorna inte imponerande.

Så litet som NK sålt den gångna hösten, trodde Nina att hon ensam skulle kunna sälja mer om det bara fanns en butik. De som ville ha Lao-Tse-kläder skulle alltid hitta dit. Marimekko visste man var det låg. Så borde Lao-Tse också utvecklas. Det var en bra lösning, hon skulle börja leta lokal på allvar. Det enda bekymret var hennes egen plats i systemet. Hon grubblade inte över om hon skulle klara att vara butikschef, utan om hon ville bli butikschef. Tänk om det gick bra? Om hon skulle bli fast för resten av livet?

Hon som hade huvudet fullt av stora broderier och vävar och hon som längtade efter tråd, garn, pärlor, snören, tunna metalltrådar, nylonlinor, trasor.

Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare.

Medan hon skrev upp modell för modell på lagerlistan drömde hon om nästa väv som skulle bestå av svarta trådar, enbart svarta men av alla olika sorter hon kunde hitta. Tunna, tjocka, blanka, matta, knottriga, starka, svaga, helst bara en av varje i varpen.

Hon hörde röster genom väggen.

Det var Tore Svärd som lämnade papper till Hanna och Marit, som inte lät som om hon hade migrän längre.

– Här är var sin kontaktlista till er. Det viktiga, som ni måste hålla benhårt på, är att ni gömmer listorna och att ni inte talar om ens för varandra vilka som står med. Bäst är det om ni kan memorera listan och kasta pappret.

– Det låter dramatiskt, sa Hanna. Vi känner väl ändå varandra allihop, måste det vara så hemligt?

– Ja. Vi kan inte ta några risker. Att vi kan sammankalla mycket folk med kort varsel är en stor tillgång, men systemet bygger på att polisen aldrig kan få grepp om hur det fungerar. Ingen länk i kedjan vet något om de andra. Ni kommer att få nya namn med regelbundna mellanrum. Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare. Alla tror att dom har lyssning på min telefon och det skulle inte förvåna mig. Troligen Pålsundsgatan också. Därför måste alla kallelser till viktiga aktioner göras från privata telefoner utspridda på så många medlemmar som möjligt. När signalen kommer, ringer ni omedelbart runt till alla på era listor. Signalen byts ofta, men ni får veta den nya i god tid. Ni hittar den nertill på listorna. Säg den inte. Den är inte densamma för alla. Var och en ska veta så litet som möjligt om de andras aktiviteter.

När Nina kom ut i köket, slog hon på radion. Lunchekot.

”Cirka nittiotusen indianer i Brasilien har under de senaste tjugo åren utrotats av agenter för den statliga brasilianska indianbyrån, en organisation som har till uppgift att tillvarata indianernas rättigheter.”

”Det amerikanska flygvapnet har förlorat två av de stora F-111-plan som opererar i Vietnam.”

– Jag såg en film om luftförsvaret i Vietnam i TV i förrgår, sa Nina. Såg ni den? Med den där kvinnan, hon verkade knappt äldre än jag, som riktade luftvärnskanonen och sköt ner ett amerikanskt plan. Det borde vi också lära oss. Om USA skulle gå till angrepp mot Sverige, då kan vi ingenting. Jag vet inte ens hur man håller i en pistol eller ett gevär.

Ingen av de andra hade sett filmen, men de höll med om att militär utbildning skulle vara bra att ha.

– Du hinner se på TV du, eftersom du inte har några barn än, suckade Hanna. När man får barn hinner man inte göra något annat än lägga dom hela kvällarna. Så känns det i alla fall, fast jag bara har ett. Barn är lika krävande som en FNL-grupp. En FNL-grupp är krävande, det vet du Tore.

– Jag vet, sa Tore.

– När jag låg på BB kom FNL-gruppen på besök två dagar efter förlossningen. Sju personer och dom hade minsann inte med sig blommor som andra besökare. Nej, dom hade med sig två decimeter stenciler på engelska som jag skulle läsa och översätta och göra en svensk sammanfattning av, som skulle vara klar när jag kom hem igen. ”Du har ju ändå så mycket tid över, när du ligger här”, sa Danne. Det var kongressrapporter från Washington om FNL:s offensiver. Och Marie-Louise hade med sig två studiebrev om gerillakrigföring så att jag inte skulle komma efter i cirkeln.

– Marie-Louise är min bästa vän, sa Nina.

– Ja, men den gången kände jag mest för att be personalen kasta ut hela gruppen från avdelningen. Jag var fullkomligt slut. Förlossningen var hemsk.

– Men du vet att dom menade väl, sa Marit. Det är bara det att tiden är sådan att alla måste kämpa oavbrutet. Hur är det Mao säger? ”Att tala om en blomma, kan verka som ett brott i tider som dessa.”

Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

Det hördes upphetsade röster och bang i ytterdörren. Nina gick för att se vad som hänt och möttes av Rebecca, Helena och Marie-Louise med glödande kinder och skrattande röster.

– Gud vad vi har varit duktiga! Den här aktionen var en av våra bästa, jag tror att alla hann undan.

– Har ni sprungit långt?

– Långt, nej, vi har inte sprungit alls. Vi körde taktiken från Trade Center, vi promenerade omkring en och en eller två och två med våra ägg dolda i bärkassar och portföljer. Det är många gator som möts vid Kanslihuset så vi kunde lätt sprida ut oss och ändå ha bra utsikt över ingången. Och så när Krister Wickman och Trezise kom, störtade vi fram och bombarderade dom med äggen och försvann lika fort som vi kommit.

– Vi sprang förbi Riksbanken och över bron till Fredsgatan, berättade Marie-Louise. Där gick vi lugnt in i Boedeckers hattaffär, jag älskar den affären, den är nästan som en monter på Nordiska Museet. Vi sa att vi ville titta på en hatt till min pappa som fyller år nästa vecka och expediten visade halva lagret och vi kunde i lugn och ro förvissa oss om att polisen inte kom den vägen.

– Och sen, sa Helena, gick vi riktigt sakta hit för att berätta hur bra vi skött oss. Nu får ni faktiskt applådera.

Tore applåderade redan. Hanna, Marit och Nina skrattade och applåderade. Helena applåderade själv. De var lyckliga.

– Ägg, sa Hanna med beröm i rösten. Det är en bra symbol, det rinner över OECD-ambassadören, Philip heter han, Philip H Trezise, det rinner över hans amerikanska ytterrock på samma sätt som napalmen rinner över de vietnamesiska barnens kroppar.

Hon deklamerade högt varje ord.

– Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

– Tänk om vi har missat aktionen i nyheterna! Nina störtade iväg och slog på radion igen.

”Ett femtiotal ungdomar deltog i det oväntade överfallet. Amerikanerna bombarderades med ägg och snöbollar och de fick sina kläder nersmorda. En av OECD-ambassadörens följeslagare fick ägg i ögonen. Statsminister Tage Erlander fördömer mycket kraftigt ungdomarnas handling och meddelar att polisövervakningen vid Kanslihuset ska skärpas.”

Nina stängde av igen.

– Tänk om Tage Erlander kunde fördöma dom som bombar med napalm istället, sa Tore.

Det var dagen efter trettondagen. Nina klev av fyrtioåttans buss i hörnet av Skånegatan och Renstiernas gata. En gråblå skymning sänkte sig över Vita bergen. Det mjuka snötäcket såg ljusblått ut. Hon var tio minuter för tidig. Det fanns en väg till Sofia kyrka uppe på berget och hon gick för att titta på utsikten en stund.

Hon var glad att hon blivit bjuden till Siri ensam, så att hon skulle få höra allt det som inte fick sägas vid mötet i Grupp Rosa. Siri sa att hon hade avskaffat julen, det ökade Ninas sympati för henne ytterligare.

Det blåste uppe på höjden. Kvarterets hundägare var ute och rastade sina hundar. Labradorer, schäfrar och små taxar sprang lösa upp och ner i backarna. Ett ögonblick tänkte hon på Oskar, fyrskeppet och Svein. Kyrkan var fasadbelyst. Från Johanneshovs isstadion hördes publikens jubel när det blev mål. Kyrkklockan slog två slag. Hon sprang nerför backen och in i nummer nittiosju.

Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

Siri öppnade själv och Nina kände sig omedelbart välkommen. Det var som att stiga in hos mormor och morfar. Det doftade gamla möbler, böcker, prydnadskuddar. Det stora vardagsrummet hade tre fönster utåt parken. De var grårandiga av smuts och Siri bad om ursäkt.

– Jag orkar inte längre tvätta fönster. Jag skulle ha bett någon komma hit och göra det, men det har inte blivit av. Det är ju tur att du kommer på kvällen. Kom nu och hälsa på August. August, får jag presentera min nya väninna?

– Varsågod och sitt, Nina, sa August. Välkommen. Du dricker väl sherry?

– Ja tack.

Nina kom ihåg presenten som hon hade med sig. Hon hade valt Franz Kafkas I straffkolonin. Kafkas täta, närmast självlysande texter svällde i den ganska tunna volymen.

– Den här boken har jag inte, den vill jag verkligen läsa. Jag har nyligen läst Breven till Milena, har du läst den? Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

– Du kör inte bil, frågade August och fyllde i sherryn.

– Nej. Jag har inte ens körkort.

Siri kom tillbaka med ett vackert litet häfte under armen.

– Den här är till dig, Nina. Varsågod.

Doktor Ada Nilsson – den goda människan – den vidsynta läkaren. Teckning och text av Albert Engström. ”Till Nina Broman från optimistiska tillgivna Siri Holm” stod det med sirlig handstil på försättsbladet.

– Det är en minnesbok efter hennes död. Många intressanta personer berättar om Ada. Jag är också med på ett hörn. Jag kom att tänka på Ada när du skulle komma hit. Hon skulle ha tyckt om att träffa dig. Och du skulle ha tyckt om att träffa henne. Det är det tråkigaste med att bli gammal. De som man tyckt mest om dör ifrån en.

– Det kommer nya istället, sa August och skålade.

Nina hade inget emot att bli emottagen som innehavare av Ada Nilssons plats bland de levande, men hon var glad att ingen annan visste om det. Det kunde verka löjligt. Som om hon själv trodde att hon var något märkvärdigt. Eftersom hon i vissa stunder faktiskt trodde att hon var något märkvärdigt, var det extra noga att det inte skulle märkas.

De drack sin sherry och såg ut över den mörknande parken. Ju blåsvartare det blev, desto mindre syntes smutsen på rutorna. Siri gick för att laga mat och Nina följde efter för att hjälpa till.

– Hur länge har August och du varit gifta, frågade hon.

– Hemskt länge! August är en underbar man. Han börjar bli litet gammal, just i år märker jag det första gången. Han glömmer saker. Utan honom skulle jag aldrig orkat. Ibland har livet varit så tungt. I min ungdom saknades det möjligheter. Allt var tillbommat. Jag hamnade vid telegrafen eftersom det var nästan det enda ställe som var öppet för kvinnor. Och jag hade det litet lättare än andra kvinnor där, eftersom jag alltid hade August bakom mig. Alla visste att jag var gift med en högt uppsatt tjänsteman vid järnvägen. Dom brydde sig om sådant. Men på tjugotalet var det hemskt. Med den stora arbetslösheten kom ett ohyggligt tryck på gifta kvinnor som ville vara kvar i yrkeslivet. Männen försökte kasta ut oss, och när det inte gick försökte dom frysa ut oss.

– Tjugotalet var nog det hemskaste årtiondet i mitt liv. Jämt hungrig, jämt utan pengar, jämt i väntan på arbete. Ada Nilsson gav mig stort stöd. Man kunde komma till henne och äta nästan när som helst. Hon bodde på Triewaldsgränd i Gamla stan, med utsikt över Slussen och Söders höjder.

– Tjugotalet? Det glada tjugotalet?

De åt renskav med gurksallad och drack hemgjord citronsaft.

– Man blir så uppiggad av att ta en sväng runt FNL-lokalen på Pålsundsgatan, sa Siri. Att se alla dessa brinnande andar som är övertygade om att deras insats behövs. Jag har föreslagit Tore Svärd att vi ska bilda en särskild pensionärsgrupp som kan gå i täten vid demonstrationerna. Det skulle se något ut, om polisen försökte slå ner gamlingar med batong! Jag var själv med en gång vid US Trade Center. Jag var nog den enda över trettio. Vad snopen den unge polisen såg ut som tog tag i mig för att lyfta mig, när vi hade satt oss på marken. Han kom av sig faktiskt. Han tittade på mig som om jag var ett spöke och så sa han: ”Är inte damen för gammal för sånt här?” Men han lät mig sitta. När de andra förts bort, gick jag själv till slut, det blev litet ensamt.

Siri skrattade förnöjt vid minnet.

– Vi gamlingar är omyndigförklarade, vi ska bara syssla med kyrkan och syföreningen, brodera prydnadskuddar och äta tårta. Själv är jag inte mycket för våld, men när jag inte kan sova, drömmer jag om att jag skulle få i uppdrag att placera en tidsinställd bomb i kontoren hos de svenska företag som fortfarande gör affärer med Sydafrika, Angola och Mocambique.

– Och Rhodesia, fyllde August i. Glöm inte Rhodesia.

– Nej visst. Här i huset är det jag som är aktivisten, men August stöder mig. Man behöver både politiken och kärleken för att livet ska kännas riktigt komplett. De flesta som var unga kvinnor när jag var ung, satsade allt på kärleken. Nuförtiden ser jag många unga kvinnor som är väldigt duktiga i kampen, som läser allt och går på alla möten, men i botten av deras ögon anar jag en oändlig ensamhet. Man måste ha någon som kan krama om en när man kommer hem från demonstrationen.

Siri sträckte fram en hand som hon la över Ninas. Handen var smal med långa, raka fingrar. Huden var tunn och stram, som om den med åren blivit ett nummer för liten. Ett nät av blekblå ådror tecknade sig i relief på översidan. Den smala handleden försvann in i en manschett av ett blankt tyg som verkade hämtat från en annan tid. Den var dekorerad med eleganta stickningar. Den var förfinad, på det sätt som präglade Siri och hennes hem. Ändå var det ingen ärvd överklassfinhet som stängde andra ute. Mitt i huvudstaden hade hon bevarat det som var hennes eget, från norrländska skogar och sjöar och älvar.

– Jag tror att man bara har ett riktigt hem i livet, sa Siri. Jag hade mitt tidigt. När jag var tio år brann mitt barndomshem ner till grunden. Mamma dog. Pappa dog, troligen av sorg, en kort tid efteråt. Jag fick flytta till min faster i Piteå. Hon var snäll. Men det var inte mitt hem. Sedan dess har jag aldrig ha något hem. Det här är väl det närmaste. Det är som jag vill ha det. Men jag känner alltid: Det är inte Tallåsen.

– Siri och jag träffades av en slump, sa August. Jag fäste mig vid att hon såg alldeles utmärglad ut. Det var 1925. Jag frågade om jag fick bjuda henne på middag. Hon åt som en fågel. Senare berättade hon att hon var rädd för att bli sjuk av maten, eftersom hon inte ätit något dagarna innan.

– Så var det! Hungern är det enda jag riktigt minns från tjugotalet. Varför fanns det inga starka kvinnoorganisationer som drev kampen för rätt till arbete och mat? Kvinnorna kämpade för rösträtt och fred, men under tjugotalets värsta år önskade jag att jag hellre hade ha arbete och mat än rösträtt och fred.

– Nu är det i alla fall inte så längre, sa Nina. Nu får kvinnor arbete om dom vill.

– Nu ja. Men hur länge tror du att det varar? De flesta verkar tro att utvecklingen ska fortsätta rakt upp i himlen! Nej, jag har levat för länge. Rätt som det är vänder det neråt igen. Då hamnar vi i rännstenen igen.

– Men varför skulle det vända neråt?

– Det kan jag inte svara på. Det som oroar mig, när jag tänker på nästa nergång, är att kvinnorna kommer att stå lika oförberedda, lika oorganiserade som vi var på tjugotalet.

– Men är det inte en förändring som börjat? Det växer upp små organisationer som Grupp Rosa här och där?

– Det är roligt och jag vill inte kritisera dessa nya grupper. Men det som oroar mig, det är att om man kämpar för fri abort, som är ett viktigt kvinnokrav, kanske man blir så djupt engagerad i den kampen att arbetslivet och maten kommer bort igen.

Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män.

August reste sig ur sin fåtölj och tog avsked.

– Du får säga ifrån när Siri tröttar ut dig. Hon kan föreläsa i timmar om publiken är intresserad, förstår du.

– Jag tycker det är enormt spännande att lyssna, sa Nina. Siri får säga till när hon inte orkar längre.

– Då så. Jag hör att damerna kommer bra överens. Jag är litet trött, jag går och lägger mig.

– Behöver du något, frågade Siri.

– Nej, nej. Jag klarar mig själv. Ha det så trevligt. Godnatt med er.

Det blev tyst en stund. Vad hade Siri sagt om fri abort? Var inte det ett viktigt krav? Nina såg framför sig Kristina som vred sig i plågor i sjukhussängen. Så plågsamma aborter skulle inte förekomma om det blev fri abort.

– Fri abort är ett viktigt krav för kvinnorna att driva nu, försökte hon försiktigt.

– Självklart. Har man som jag sett två väninnor dö i sviterna efter kvacksalvaraborter, vet man att det är ett viktigt krav. Men det finns politik och det finns kvinnopolitik. Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män. I vågor kommer så kvinnornas politiska intresse. Men kvinnorna diskuterar inte det som männen bedömer som stora politiska frågor. Hela den vanliga politiken får männen sköta ifred. Och när en av dessa starka kvinnovågor dör ut, ja då är kvinnorna lika svaga och splittrade som tidigare och männen kan sköta alltihop som de gjorde innan.

– Men kvinnor är väl också aktiva i de politiska partierna? Hela kvinnoengagemanget kan inte ligga hos Grupp Rosa?

– Nej. Men kvinnor i de politiska partierna är styrda av männen. I alla fall de som har högre poster. Det är genom att likna sina chefer som man avancerar, både på televerket och i politiken. I facket på televerket, där lärde jag mig hur männen behärskar världen. Om jag talade själv, lyssnade ingen. Det en kvinna sa, blev bortglömt i protokollet och ingen svarade på det i debatterna. Om jag däremot kunde övertyga en man om att han skulle framföra mina förslag, då kom de med i protokollet och blev ofta bemötta. Ibland negativt, men ändå, de hade blivit hörda. Om tillräckligt många män uttalat sitt stöd kunde jag själv så småningom begära ordet och säga att jag instämde. Det kom inte heller till protokollet, men ändå. Om jag däremot instämde för tidigt, då var det som om förslaget liksom solkades ner av mitt kvinnliga instämmande.

– Det var där på telegrafen som jag fick lära mig att kämpa på två fronter. Dels mot dessa gubbar, dels mot dessa förskrämda kvinnliga kolleger som tyckte att man skulle vara tacksam bara för att man hade ett arbete.

Fortsättning följer…

Publicerad
15 hours sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
1 week sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
3 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
3 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad