Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 11

22 En stor bild på Dagens Nyheters ledarsida visade hur tre polismän höll i ett och samma demonstranthuvud. En hade batongen i högsta hugg. Det såg ut som en illustration till en kritisk artikel om polisbrutalitet, men texten var annorlunda: ”De demonstrerande ungdomarna överträdde myndigheternas föreskrifter och bröt avsiktligt mot lag och ordning. Denna hållning […]

22

En stor bild på Dagens Nyheters ledarsida visade hur tre polismän höll i ett och samma demonstranthuvud. En hade batongen i högsta hugg. Det såg ut som en illustration till en kritisk artikel om polisbrutalitet, men texten var annorlunda:

”De demonstrerande ungdomarna överträdde myndigheternas föreskrifter och bröt avsiktligt mot lag och ordning. Denna hållning är allvarlig, därför att den är destruktiv i sina konsekvenser. Den självtagna rätten kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Den leder bort från den demokratiska ordningen och respekten för folkstyret. Författaren Dag Myrenberg, som var inblandad i uppträdet vid Folkets Hus, klagar över polisens metoder. I ett inlägg i Aftonbladet skriver han att ‘nästa gång kommer vi inte obeväpnade’. Det visar att åtminstone vissa kretsar redan är inne i ett våldstänkande som kan ödelägga mycket om det inte hindras i tid.”

– Vissa kretsar som är inne i ett livsfarligt våldstänkande, låter inte det som en korrekt beskrivning av polisen, sa Hanna. Polisen slår ner oss och vi utnämns till våldsverkare. Hitler valdes demokratiskt, det borde väl få en borgarblaska som Dagens Nyheter att fråga sig om demokratin alltid ska sättas över det personliga ställningstagandet. Dagens Nyheter hjälper Erlander att hålla vänstern nere. Folk ska tro att vi är ute efter bråk, att vi inte vet vad vi gör, att vi är en bunt ansvarslösa ungdomar. Hör här, slutklämmen. Ledarskribenten vill hålla sig väl med alla, litet grann med oss till och med:

”Man måste dock understryka att gatudemonstrationer i ordnade former är ett acceptabelt inslag i opinionsbildningen. Myndigheterna bör göra ansträngningar att i möjligaste mån tillgodose önskemål som från demokratisk synpunkt ter sig rimliga.”

– Vilken jävla inställsamhet! Vilken jävla falskhet!

Hanna smällde tidningen i bordet. Marit såg fundersam ut.

– Jag undrar hur det här kommer att fortsätta. Ska dom trappa upp polisinsatsen i den här takten, då kommer det att flyta blod på Stockholms gator var och varannan lördag hela 1968. Det var ren tur att ingen fick allvarliga skador den här gången. Jag trodde minst att någon skulle bli ihjältrampad av hästarna på Kungsgatan. Dom vill skrämma oss till tystnad, det måste vara deras uträkning. Men ju mer dom försöker, desto högljuddare blir vi. Och desto mer kommer över på vår sida.

Nina såg ut över Gamla stan. Det hade snöat ordentligt under natten, det låg en decimeter nysnö på taken. Bilarna gjorde svarta spår på kajen vid Skeppsbron. Gatorna var täckta av brun sörja. Väderleksrapporten lovade mer snö under dagen.

Fönstret stod öppet. Hanna stängde dörren in till sitt rum.

Nina lyssnade på bilarnas brus och tyckte att det lät som havet. Hon tänkte på Skagen. När hon fick göra sina egna mönster, skulle hon göra ett som skulle heta Skagen: en gul rand för stranden och en blekblå för havet och en blågrå för himlen. Hon skulle vilja brodera en klänning som blänkte som nyfångad sill, som lyste av vattenstänk där solen bröts. Tänk en helt paljettklädd sångerska, det skulle självklart vara en scenklänning, i silver, vitt och kanske blekviolett. Den skulle ha mjuka övergångar, ingen skulle tänka på att det var ett mönster. Bara blixtrande glitter i strålkastarskenet.

Hon lystrade mot den stängda dörren. Ett gräl hade börjat på andra sidan. Hanna skällde på Marit eftersom Rebecca var ute.

– Skrik inte, Marit, hördes Hannas röst, ovanligt hög och gäll. Skrik inte, Nina jobbar därinne, vi ska inte blanda in henne i våra interna bråk.

Då slogs dörren upp och Marit stod där med två röda punkter på kinderna, som ilskna rosor.

– Nina måste få veta vad som händer här, det får hon veta i alla fall förr eller senare. Kom Nina, så får vi höra vad du tycker.

Hanna skakade på huvudet.

– Jag tycker Nina ska få välja själv om hon vill delta i våra gräl eller inte. Hon kan få ledigt en timme eller gå till posten om hon inte vill vara med.

– Stanna en stund, sa Marit med en blandning av befallning och vädjan i tonfallet.

Marit är mamman och Hanna är pappan, tänkte Nina och kände sig som när hon hade kommit för sent hem från Svein. Hon höll på att fråga: Ska ni skiljas? Men hon hittade en annan fråga.

– Varför är ni så arga på varandra?

– Arga och arga, sa Marit.

– Vad är ni då?

– Det är klart vi är arga, sa Hanna.

– Inte jag, sa Marit. Det är Hanna som är arg på mig. Jag är aldrig arg. Inte på någon. Jag har inte den läggningen. Vad skulle det tjäna till? Det bara förpestar stämningen. Som här. Se hur det har blivit bara för att Hanna är så arg. Vi kan knappt tala med varandra längre. Det blir nästan ingenting gjort, eftersom vi inte kan sitta som förut och kasta idéer fram och tillbaks till varandra.

Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

Hanna svarade inte. Nina sa tyst:

– Skulle vi inte öppna egen affär?

– Marit har någon sjukligt romantisk idé om att vi inte skulle nå ut till det arbetande folket, om vi skaffade en egen affär, sa Hanna. Att bara eliten skulle hitta dit. Men jag frågar: vilket jävla arbetande folk är det som hittar våra kläder om firman går under för att inköparna i varuhusen inte tänder på våra kollektioner? Svara på det om du kan.

– Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

– Jag förstår inte när du har ha tid att lägga märke till hur jag är, så litet som du är här numera. Och när du är borta kommer inte Nina heller, hela det här förbannade kontoret håller på att rasa samman. Vissa morgnar sitter jag här ensam och ska svara i telefon och sköta allt på egen hand.

– Det ringer så litet nuförtiden så det spelar väl ingen roll, sa Nina och insåg genast att Hanna hade önskat sig precis motsatt svar. Jag tycker det är duktigt att ni har kunnat hålla sams så här länge. Det är inte konstigt att ni blir sura när ni inte tjänar några pengar. Det behöver inte vara någons fel.

– Det beror på marknadsekonomin och kapitalismen, sa Marit. Inte på oss. Det är klart att vi inte kan fungera i ett så människofientligt ekonomiskt system. Hanna vill lägga skulden någonstans här på kontoret, på mig efter vad det verkar. Det är enormt orättvist.

– Så du ska vänta till efter revolutionen innan du börjar sköta ditt jobb? I så fall tror jag att jag packar ihop och går och inte kommer tillbaka.

Hanna hade rätt i att Marit misskötte jobbet, tänkte Nina och kontoret skulle helt sluta fungera om Hanna försvann. Hon var den enda som höll reda på verifkationerna, bara en sån sak. Varje fredag morgon tömde hon Marits och Rebeccas väskor på kaffebordet och tog rätt på alla kvitton som de hade glömt sätta upp på spettet på skrivbordet.

Marit var intresserad av att få fram kläderna. Men någon måste också se till att de blev sålda. Nu fanns det inte pengar att betala provfärgningarna för nästa kollektion.

– Nu är du i alla fall arg, sa Hanna till Marit.

– Jag är inte arg!

– Aldrig?

– Nej. Det är en princip jag har. Sparar mig mycket besvär.

– Du tror väl inte att folk inte märker den där vreden som kokar i dig, bara för att du inte säger nåt. Jag har lidit av din instängda ilska länge nog nu. Jag vill ha ut den i luften, så vi blir av med den.

– Jag förstår inte vad du talar om.

Marit blev plötsligt vit på sina förut blomsterröda kinder. Hon tog stöd mot en stolsrygg.

– Nina, kan du ge mig ett glas vatten och fem Dispril?

– Fem!

– Gör som jag säger. Jag har sån vansinnig migrän. Hanna, vi kan inte fortsätta den här diskussionen nu, du måste ta hänsyn till min migrän.

– Gå och lägg dig en stund, sa Hanna. Men kom ihåg att det här är ingen diskussion, det är ett vanligt gräl, och det ska grälas klart innan jag ger mig. Du ska fan ta mig inte smita iväg in i nån jävla migrän. Kommer du ihåg att vi har talat om det på Grupp Rosa, kvinnors sätt att smita från konflikter. Tårar och huvudvärk. Vi ska avsluta det här samtalet.

– Nina måste vara med i så fall. Alla är lika här, sa Marit när hon vacklade in till vilsängen.

Nina återvände till att måla sin schablon, mycket långsamt och noga. Allt kunde numera göras mycket långsamt. Hon funderade på att inte bli klar idag, för att vara säker på att ha något att göra i morgon också. Då kom Hanna in med Dagens Nyheter uppslagen och läste.

– Tobaksaffär, Hantverkargatan, fjorton kvadratmeter, pentry och lager, fyratusen kronor. Låter som hittat!

Fjorton kvadratmeter. Hur stort var det? Om rummet var två meter brett skulle det vara sju meter långt. Om det var tre meter brett, nej, hur som helst, stort var det inte.

– Det kan inte skada att vi börjar leta efter lokal, sa Hanna. För att man letar behöver man inte köpa. Jag har kryssat för några lokaler här. Kan du ringa på dom i morgon bitti, innan du åker hemifrån. Och försöka få en tid att titta på dom.

– Ska jag bestämma vilken lokal vi ska ha, frågade Nina.

– Vi har inte ens bestämt att vi ska ha en lokal. Men du kan utan vidare avgöra vilken lokal som inte passar oss. Du kollar vilka som är hopplösa och vilka som kan löna sig att fundera vidare på. Vill du det? Det kanske blir du som ska ha hand om butiken. Butikschef, va?

Hon rev ut sidan och lämnade över den prydligt hopvikt. Nina stoppade den i fickan.

– Butikschef ? Hur ska jag säga när jag ringer?

– Säg vad du heter och att du tillhör en grupp som ska starta en egen klädbutik. Nämn inte vårt namn innan Marit är övertygad. Fråga efter lagerlokalernas storlek, om det är modernt, om det är rivningshus, hur man kommer dit och såna saker. Ta reda på vad lokalen kostar i inköp och i hyra och när den blir ledig. Skriv upp allt direkt när du hör det. Så vi får fram ett konkret förslag att visa för banken.

– Jag förstår, sa Nina och gick in i lagerrummet för att räkna klänningar.

Det var inte särskilt praktiskt att ha ett lager fyra trappor upp. Det hade varit tal om att skaffa en lagerlokal i gatuplanet i kvarteret, men det hade inte blivit av. Nu måste de stora kartongerna fraktas först upp och sen ner igen, bara för att Nina skulle räkna kläderna och kontrollera om leveransen mot svarade beställningen från fabriken. Oftast gjorde den det, men det hände också förfärliga misstag.

När det handlade om färger hade vissa fabriker svårt att inse vikten av exakthet. Det som skulle vara en mustig vinröd kunde dyka upp som blekt gammalrosa, och när Nina ringde och klagade fick hon höra att det var nästan samma sak.

Nu räknade hon de kvarblivna höstklänningarna och mätte ut hur mycket plats som fanns tillgänglig för vårens leveranser. Att vara en grossistfirma, som Lao-Tse nu var, innebar en obehaglig ställning mitt emellan fabriken och affären, en mellanställning som inte hade några fördelar men åtskilliga nackdelar.

Man kunde inte styra beställningarna från affärerna. Man måste varje säsong bestämma hur mycket som skulle beställas på vinst och förlust och utan order från återförsäljare. De modeller som inte blev sålda, blev hängande, som de över tvåhundra klänningar som Nina nu räknade in. Det som mest irriterade henne var att affärerna tog ut nästan dubbla priset mot grossisten. Om de fick en egen affär kunde Lao-Tse inkassera det dubbla priset själva!

Marit brukade påpeka att vitsen med att använda återförsäljare var att de fanns över hela landet och på många ställen i Stockholm. På så vis kunde man sälja många fler plagg. Men när de senast gick igenom försäljningslistorna var siffrorna inte imponerande.

Så litet som NK sålt den gångna hösten, trodde Nina att hon ensam skulle kunna sälja mer om det bara fanns en butik. De som ville ha Lao-Tse-kläder skulle alltid hitta dit. Marimekko visste man var det låg. Så borde Lao-Tse också utvecklas. Det var en bra lösning, hon skulle börja leta lokal på allvar. Det enda bekymret var hennes egen plats i systemet. Hon grubblade inte över om hon skulle klara att vara butikschef, utan om hon ville bli butikschef. Tänk om det gick bra? Om hon skulle bli fast för resten av livet?

Hon som hade huvudet fullt av stora broderier och vävar och hon som längtade efter tråd, garn, pärlor, snören, tunna metalltrådar, nylonlinor, trasor.

Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare.

Medan hon skrev upp modell för modell på lagerlistan drömde hon om nästa väv som skulle bestå av svarta trådar, enbart svarta men av alla olika sorter hon kunde hitta. Tunna, tjocka, blanka, matta, knottriga, starka, svaga, helst bara en av varje i varpen.

Hon hörde röster genom väggen.

Det var Tore Svärd som lämnade papper till Hanna och Marit, som inte lät som om hon hade migrän längre.

– Här är var sin kontaktlista till er. Det viktiga, som ni måste hålla benhårt på, är att ni gömmer listorna och att ni inte talar om ens för varandra vilka som står med. Bäst är det om ni kan memorera listan och kasta pappret.

– Det låter dramatiskt, sa Hanna. Vi känner väl ändå varandra allihop, måste det vara så hemligt?

– Ja. Vi kan inte ta några risker. Att vi kan sammankalla mycket folk med kort varsel är en stor tillgång, men systemet bygger på att polisen aldrig kan få grepp om hur det fungerar. Ingen länk i kedjan vet något om de andra. Ni kommer att få nya namn med regelbundna mellanrum. Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare. Alla tror att dom har lyssning på min telefon och det skulle inte förvåna mig. Troligen Pålsundsgatan också. Därför måste alla kallelser till viktiga aktioner göras från privata telefoner utspridda på så många medlemmar som möjligt. När signalen kommer, ringer ni omedelbart runt till alla på era listor. Signalen byts ofta, men ni får veta den nya i god tid. Ni hittar den nertill på listorna. Säg den inte. Den är inte densamma för alla. Var och en ska veta så litet som möjligt om de andras aktiviteter.

När Nina kom ut i köket, slog hon på radion. Lunchekot.

”Cirka nittiotusen indianer i Brasilien har under de senaste tjugo åren utrotats av agenter för den statliga brasilianska indianbyrån, en organisation som har till uppgift att tillvarata indianernas rättigheter.”

”Det amerikanska flygvapnet har förlorat två av de stora F-111-plan som opererar i Vietnam.”

– Jag såg en film om luftförsvaret i Vietnam i TV i förrgår, sa Nina. Såg ni den? Med den där kvinnan, hon verkade knappt äldre än jag, som riktade luftvärnskanonen och sköt ner ett amerikanskt plan. Det borde vi också lära oss. Om USA skulle gå till angrepp mot Sverige, då kan vi ingenting. Jag vet inte ens hur man håller i en pistol eller ett gevär.

Ingen av de andra hade sett filmen, men de höll med om att militär utbildning skulle vara bra att ha.

– Du hinner se på TV du, eftersom du inte har några barn än, suckade Hanna. När man får barn hinner man inte göra något annat än lägga dom hela kvällarna. Så känns det i alla fall, fast jag bara har ett. Barn är lika krävande som en FNL-grupp. En FNL-grupp är krävande, det vet du Tore.

– Jag vet, sa Tore.

– När jag låg på BB kom FNL-gruppen på besök två dagar efter förlossningen. Sju personer och dom hade minsann inte med sig blommor som andra besökare. Nej, dom hade med sig två decimeter stenciler på engelska som jag skulle läsa och översätta och göra en svensk sammanfattning av, som skulle vara klar när jag kom hem igen. ”Du har ju ändå så mycket tid över, när du ligger här”, sa Danne. Det var kongressrapporter från Washington om FNL:s offensiver. Och Marie-Louise hade med sig två studiebrev om gerillakrigföring så att jag inte skulle komma efter i cirkeln.

– Marie-Louise är min bästa vän, sa Nina.

– Ja, men den gången kände jag mest för att be personalen kasta ut hela gruppen från avdelningen. Jag var fullkomligt slut. Förlossningen var hemsk.

– Men du vet att dom menade väl, sa Marit. Det är bara det att tiden är sådan att alla måste kämpa oavbrutet. Hur är det Mao säger? ”Att tala om en blomma, kan verka som ett brott i tider som dessa.”

Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

Det hördes upphetsade röster och bang i ytterdörren. Nina gick för att se vad som hänt och möttes av Rebecca, Helena och Marie-Louise med glödande kinder och skrattande röster.

– Gud vad vi har varit duktiga! Den här aktionen var en av våra bästa, jag tror att alla hann undan.

– Har ni sprungit långt?

– Långt, nej, vi har inte sprungit alls. Vi körde taktiken från Trade Center, vi promenerade omkring en och en eller två och två med våra ägg dolda i bärkassar och portföljer. Det är många gator som möts vid Kanslihuset så vi kunde lätt sprida ut oss och ändå ha bra utsikt över ingången. Och så när Krister Wickman och Trezise kom, störtade vi fram och bombarderade dom med äggen och försvann lika fort som vi kommit.

– Vi sprang förbi Riksbanken och över bron till Fredsgatan, berättade Marie-Louise. Där gick vi lugnt in i Boedeckers hattaffär, jag älskar den affären, den är nästan som en monter på Nordiska Museet. Vi sa att vi ville titta på en hatt till min pappa som fyller år nästa vecka och expediten visade halva lagret och vi kunde i lugn och ro förvissa oss om att polisen inte kom den vägen.

– Och sen, sa Helena, gick vi riktigt sakta hit för att berätta hur bra vi skött oss. Nu får ni faktiskt applådera.

Tore applåderade redan. Hanna, Marit och Nina skrattade och applåderade. Helena applåderade själv. De var lyckliga.

– Ägg, sa Hanna med beröm i rösten. Det är en bra symbol, det rinner över OECD-ambassadören, Philip heter han, Philip H Trezise, det rinner över hans amerikanska ytterrock på samma sätt som napalmen rinner över de vietnamesiska barnens kroppar.

Hon deklamerade högt varje ord.

– Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

– Tänk om vi har missat aktionen i nyheterna! Nina störtade iväg och slog på radion igen.

”Ett femtiotal ungdomar deltog i det oväntade överfallet. Amerikanerna bombarderades med ägg och snöbollar och de fick sina kläder nersmorda. En av OECD-ambassadörens följeslagare fick ägg i ögonen. Statsminister Tage Erlander fördömer mycket kraftigt ungdomarnas handling och meddelar att polisövervakningen vid Kanslihuset ska skärpas.”

Nina stängde av igen.

– Tänk om Tage Erlander kunde fördöma dom som bombar med napalm istället, sa Tore.

Det var dagen efter trettondagen. Nina klev av fyrtioåttans buss i hörnet av Skånegatan och Renstiernas gata. En gråblå skymning sänkte sig över Vita bergen. Det mjuka snötäcket såg ljusblått ut. Hon var tio minuter för tidig. Det fanns en väg till Sofia kyrka uppe på berget och hon gick för att titta på utsikten en stund.

Hon var glad att hon blivit bjuden till Siri ensam, så att hon skulle få höra allt det som inte fick sägas vid mötet i Grupp Rosa. Siri sa att hon hade avskaffat julen, det ökade Ninas sympati för henne ytterligare.

Det blåste uppe på höjden. Kvarterets hundägare var ute och rastade sina hundar. Labradorer, schäfrar och små taxar sprang lösa upp och ner i backarna. Ett ögonblick tänkte hon på Oskar, fyrskeppet och Svein. Kyrkan var fasadbelyst. Från Johanneshovs isstadion hördes publikens jubel när det blev mål. Kyrkklockan slog två slag. Hon sprang nerför backen och in i nummer nittiosju.

Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

Siri öppnade själv och Nina kände sig omedelbart välkommen. Det var som att stiga in hos mormor och morfar. Det doftade gamla möbler, böcker, prydnadskuddar. Det stora vardagsrummet hade tre fönster utåt parken. De var grårandiga av smuts och Siri bad om ursäkt.

– Jag orkar inte längre tvätta fönster. Jag skulle ha bett någon komma hit och göra det, men det har inte blivit av. Det är ju tur att du kommer på kvällen. Kom nu och hälsa på August. August, får jag presentera min nya väninna?

– Varsågod och sitt, Nina, sa August. Välkommen. Du dricker väl sherry?

– Ja tack.

Nina kom ihåg presenten som hon hade med sig. Hon hade valt Franz Kafkas I straffkolonin. Kafkas täta, närmast självlysande texter svällde i den ganska tunna volymen.

– Den här boken har jag inte, den vill jag verkligen läsa. Jag har nyligen läst Breven till Milena, har du läst den? Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

– Du kör inte bil, frågade August och fyllde i sherryn.

– Nej. Jag har inte ens körkort.

Siri kom tillbaka med ett vackert litet häfte under armen.

– Den här är till dig, Nina. Varsågod.

Doktor Ada Nilsson – den goda människan – den vidsynta läkaren. Teckning och text av Albert Engström. ”Till Nina Broman från optimistiska tillgivna Siri Holm” stod det med sirlig handstil på försättsbladet.

– Det är en minnesbok efter hennes död. Många intressanta personer berättar om Ada. Jag är också med på ett hörn. Jag kom att tänka på Ada när du skulle komma hit. Hon skulle ha tyckt om att träffa dig. Och du skulle ha tyckt om att träffa henne. Det är det tråkigaste med att bli gammal. De som man tyckt mest om dör ifrån en.

– Det kommer nya istället, sa August och skålade.

Nina hade inget emot att bli emottagen som innehavare av Ada Nilssons plats bland de levande, men hon var glad att ingen annan visste om det. Det kunde verka löjligt. Som om hon själv trodde att hon var något märkvärdigt. Eftersom hon i vissa stunder faktiskt trodde att hon var något märkvärdigt, var det extra noga att det inte skulle märkas.

De drack sin sherry och såg ut över den mörknande parken. Ju blåsvartare det blev, desto mindre syntes smutsen på rutorna. Siri gick för att laga mat och Nina följde efter för att hjälpa till.

– Hur länge har August och du varit gifta, frågade hon.

– Hemskt länge! August är en underbar man. Han börjar bli litet gammal, just i år märker jag det första gången. Han glömmer saker. Utan honom skulle jag aldrig orkat. Ibland har livet varit så tungt. I min ungdom saknades det möjligheter. Allt var tillbommat. Jag hamnade vid telegrafen eftersom det var nästan det enda ställe som var öppet för kvinnor. Och jag hade det litet lättare än andra kvinnor där, eftersom jag alltid hade August bakom mig. Alla visste att jag var gift med en högt uppsatt tjänsteman vid järnvägen. Dom brydde sig om sådant. Men på tjugotalet var det hemskt. Med den stora arbetslösheten kom ett ohyggligt tryck på gifta kvinnor som ville vara kvar i yrkeslivet. Männen försökte kasta ut oss, och när det inte gick försökte dom frysa ut oss.

– Tjugotalet var nog det hemskaste årtiondet i mitt liv. Jämt hungrig, jämt utan pengar, jämt i väntan på arbete. Ada Nilsson gav mig stort stöd. Man kunde komma till henne och äta nästan när som helst. Hon bodde på Triewaldsgränd i Gamla stan, med utsikt över Slussen och Söders höjder.

– Tjugotalet? Det glada tjugotalet?

De åt renskav med gurksallad och drack hemgjord citronsaft.

– Man blir så uppiggad av att ta en sväng runt FNL-lokalen på Pålsundsgatan, sa Siri. Att se alla dessa brinnande andar som är övertygade om att deras insats behövs. Jag har föreslagit Tore Svärd att vi ska bilda en särskild pensionärsgrupp som kan gå i täten vid demonstrationerna. Det skulle se något ut, om polisen försökte slå ner gamlingar med batong! Jag var själv med en gång vid US Trade Center. Jag var nog den enda över trettio. Vad snopen den unge polisen såg ut som tog tag i mig för att lyfta mig, när vi hade satt oss på marken. Han kom av sig faktiskt. Han tittade på mig som om jag var ett spöke och så sa han: ”Är inte damen för gammal för sånt här?” Men han lät mig sitta. När de andra förts bort, gick jag själv till slut, det blev litet ensamt.

Siri skrattade förnöjt vid minnet.

– Vi gamlingar är omyndigförklarade, vi ska bara syssla med kyrkan och syföreningen, brodera prydnadskuddar och äta tårta. Själv är jag inte mycket för våld, men när jag inte kan sova, drömmer jag om att jag skulle få i uppdrag att placera en tidsinställd bomb i kontoren hos de svenska företag som fortfarande gör affärer med Sydafrika, Angola och Mocambique.

– Och Rhodesia, fyllde August i. Glöm inte Rhodesia.

– Nej visst. Här i huset är det jag som är aktivisten, men August stöder mig. Man behöver både politiken och kärleken för att livet ska kännas riktigt komplett. De flesta som var unga kvinnor när jag var ung, satsade allt på kärleken. Nuförtiden ser jag många unga kvinnor som är väldigt duktiga i kampen, som läser allt och går på alla möten, men i botten av deras ögon anar jag en oändlig ensamhet. Man måste ha någon som kan krama om en när man kommer hem från demonstrationen.

Siri sträckte fram en hand som hon la över Ninas. Handen var smal med långa, raka fingrar. Huden var tunn och stram, som om den med åren blivit ett nummer för liten. Ett nät av blekblå ådror tecknade sig i relief på översidan. Den smala handleden försvann in i en manschett av ett blankt tyg som verkade hämtat från en annan tid. Den var dekorerad med eleganta stickningar. Den var förfinad, på det sätt som präglade Siri och hennes hem. Ändå var det ingen ärvd överklassfinhet som stängde andra ute. Mitt i huvudstaden hade hon bevarat det som var hennes eget, från norrländska skogar och sjöar och älvar.

– Jag tror att man bara har ett riktigt hem i livet, sa Siri. Jag hade mitt tidigt. När jag var tio år brann mitt barndomshem ner till grunden. Mamma dog. Pappa dog, troligen av sorg, en kort tid efteråt. Jag fick flytta till min faster i Piteå. Hon var snäll. Men det var inte mitt hem. Sedan dess har jag aldrig ha något hem. Det här är väl det närmaste. Det är som jag vill ha det. Men jag känner alltid: Det är inte Tallåsen.

– Siri och jag träffades av en slump, sa August. Jag fäste mig vid att hon såg alldeles utmärglad ut. Det var 1925. Jag frågade om jag fick bjuda henne på middag. Hon åt som en fågel. Senare berättade hon att hon var rädd för att bli sjuk av maten, eftersom hon inte ätit något dagarna innan.

– Så var det! Hungern är det enda jag riktigt minns från tjugotalet. Varför fanns det inga starka kvinnoorganisationer som drev kampen för rätt till arbete och mat? Kvinnorna kämpade för rösträtt och fred, men under tjugotalets värsta år önskade jag att jag hellre hade ha arbete och mat än rösträtt och fred.

– Nu är det i alla fall inte så längre, sa Nina. Nu får kvinnor arbete om dom vill.

– Nu ja. Men hur länge tror du att det varar? De flesta verkar tro att utvecklingen ska fortsätta rakt upp i himlen! Nej, jag har levat för länge. Rätt som det är vänder det neråt igen. Då hamnar vi i rännstenen igen.

– Men varför skulle det vända neråt?

– Det kan jag inte svara på. Det som oroar mig, när jag tänker på nästa nergång, är att kvinnorna kommer att stå lika oförberedda, lika oorganiserade som vi var på tjugotalet.

– Men är det inte en förändring som börjat? Det växer upp små organisationer som Grupp Rosa här och där?

– Det är roligt och jag vill inte kritisera dessa nya grupper. Men det som oroar mig, det är att om man kämpar för fri abort, som är ett viktigt kvinnokrav, kanske man blir så djupt engagerad i den kampen att arbetslivet och maten kommer bort igen.

Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män.

August reste sig ur sin fåtölj och tog avsked.

– Du får säga ifrån när Siri tröttar ut dig. Hon kan föreläsa i timmar om publiken är intresserad, förstår du.

– Jag tycker det är enormt spännande att lyssna, sa Nina. Siri får säga till när hon inte orkar längre.

– Då så. Jag hör att damerna kommer bra överens. Jag är litet trött, jag går och lägger mig.

– Behöver du något, frågade Siri.

– Nej, nej. Jag klarar mig själv. Ha det så trevligt. Godnatt med er.

Det blev tyst en stund. Vad hade Siri sagt om fri abort? Var inte det ett viktigt krav? Nina såg framför sig Kristina som vred sig i plågor i sjukhussängen. Så plågsamma aborter skulle inte förekomma om det blev fri abort.

– Fri abort är ett viktigt krav för kvinnorna att driva nu, försökte hon försiktigt.

– Självklart. Har man som jag sett två väninnor dö i sviterna efter kvacksalvaraborter, vet man att det är ett viktigt krav. Men det finns politik och det finns kvinnopolitik. Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män. I vågor kommer så kvinnornas politiska intresse. Men kvinnorna diskuterar inte det som männen bedömer som stora politiska frågor. Hela den vanliga politiken får männen sköta ifred. Och när en av dessa starka kvinnovågor dör ut, ja då är kvinnorna lika svaga och splittrade som tidigare och männen kan sköta alltihop som de gjorde innan.

– Men kvinnor är väl också aktiva i de politiska partierna? Hela kvinnoengagemanget kan inte ligga hos Grupp Rosa?

– Nej. Men kvinnor i de politiska partierna är styrda av männen. I alla fall de som har högre poster. Det är genom att likna sina chefer som man avancerar, både på televerket och i politiken. I facket på televerket, där lärde jag mig hur männen behärskar världen. Om jag talade själv, lyssnade ingen. Det en kvinna sa, blev bortglömt i protokollet och ingen svarade på det i debatterna. Om jag däremot kunde övertyga en man om att han skulle framföra mina förslag, då kom de med i protokollet och blev ofta bemötta. Ibland negativt, men ändå, de hade blivit hörda. Om tillräckligt många män uttalat sitt stöd kunde jag själv så småningom begära ordet och säga att jag instämde. Det kom inte heller till protokollet, men ändå. Om jag däremot instämde för tidigt, då var det som om förslaget liksom solkades ner av mitt kvinnliga instämmande.

– Det var där på telegrafen som jag fick lära mig att kämpa på två fronter. Dels mot dessa gubbar, dels mot dessa förskrämda kvinnliga kolleger som tyckte att man skulle vara tacksam bara för att man hade ett arbete.

Fortsättning följer…

Publicerad
16 hours sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad