Goda arbetsvillkor släcker bränder

Vill vi undvika framtida brandkatastrofer måste vi värna brandmännens organisering. I lågornas sken har det visat sig att en stor del av brändernas spridning hade kunnat förebyggas om SKL och politikerna hade lyssnat på deltidsbrandmännens fack. Ändå vill arbetsmarknadens parter dra in deras strejkrätt eftersom de står utanför LO.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Alla stora tidningar har samma fokus: Hur höjer vi samhällets beredskap för brandkriser? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, borde få mer resurser. Trots ökade anslag efter branden i Västmanland 2014, trots broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som MSB beställde efter branden, är det uppenbart att det inte räcker.

Alldeles för få talar om elefanten i rummet. Att det vanliga brandförsvaret inte fungerar.

Alldeles för få talar om elefanten i rummet. Att det vanliga brandförsvaret inte fungerar.

Det är inte MSB eller hemvärnet som är först på plats de där kritiska timmarna då elden ska bekämpas innan den sprider sig. Det är brandkåren.

Majoriteten av Sveriges brandstationer bemannas helt av deltidsbrandmän. De kan i dagsläget inte sköta sin uppgift, det menar både SKL och Brandmännens riksförbund. De dåliga arbetsvillkoren, framför allt de låga lönerna, har gjort yrket impopulärt och det saknas idag 2 500 deltidsbrandmän.

Facket, Brandmännens riksförbund, har varnat oss i tio år: Om inte villkoren förbättras kommer samhället att få problem vid en brandkris. Nu är krisen här och om brandförsvaret hade fungerat som det är tänkt så hade situationen förmodligen sett annorlunda ut.

I dagsläget saknas viktig utrustning (till exempel tankbilar) men framför allt råder det brist på händer. ”Händer som drar slang, händer som släcker, händer som hjälper till att rädda det som räddas kan när bränderna till slut blir övermäktiga efter år av nedskärningar”, som ett brandbefäl uttryckte det i Dagens Nyheter.

Brandmännens fack har hög anslutningsgrad. De 8 800 medlemmarna använder ofta strejkvapnet för att driva igenom bättre villkor, men de har jobbat i stark motvind och har alltså trots stridbarheten inte fått igenom tillräckligt höga löner.

De billiga avtal som SKL drivit igenom har fått allvarliga konsekvenser. Inte bara för de som förlorat allt i bränderna utan för hela samhället. Kostnaderna för brandkatastrofen beräknas hittills vara uppe i 300 miljoner för staten och 600 miljoner för försäkringsbolag och skogsägare.

Parternas förslag om inskränkt strejkrätt skulle innebära att brandmännen i likhet med bland annat hamnarbetarna, piloterna och syndikalisterna berövas en stor del av sitt fackliga inflytande.

Deltidsbrandmännen har valt att stå utanför LO. Därför är de just nu under stark attack från styrelsetopparna i de stora fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna. Parternas förslag om inskränkt strejkrätt skulle innebära att brandmännen i likhet med bland annat hamnarbetarna, piloterna och syndikalisterna berövas en stor del av sitt fackliga inflytande.

Det förvånar väl ingen att arbetsgivarorganisationerna ställer upp på att försöka knäcka brandmän som kräver mer betalt, men att styrelsetopparna i LO, TCO och SACO gör det är en skam som bara växer i takt med brändernas spridning.

För hur förklarar man för någon vars hem brunnit ner att arbetsfred och valrörelser är viktigare än rimliga villkor för brandmän?