Nina Broman är ett barn av sin tid. Hon har brutit med sin familj och söker sitt första arbete. På modefirman Lao-Tse får hon en praktikplats och genom den en väg rakt in i tidens radikala politiska klimat och frigjorda, men ojämlika syn på sexualitet. Åsa Mobergs generationsroman Snart är det 1968 gavs ut första gången 1984. I år ges boken ut på nytt och vi har glädjen att publicera den som följetong under sommaren. Här är del ett.
1
Nina hade aldrig förut sökt arbete. Nu var hon på väg in i ett stort rivningshus. Det var tunnelbanan som dödsdömt detta vackra hus. Det hette Fersenska palatset och låg mitt i Stockholm, i en vinkel mellan Kungsträdgården och Blasieholmen, mellan Enskilda Banken och Grand Hôtel.
Trapphallen var gammaldags vacker med blomrankor i gipsornament längs taket och stengolv med mönster i. Fönstren var djupa nischer där ett dunkelt ljus silades genom de färgade glasbitarna. Varje fönster visade en bild från en tropisk trädgård med en mörkröd fågel omgiven av vita liljor och gröna palmer.
Advokat Torsten Lindholm, fyra trappor. Mässingsskylten var stor och blank. Det hade varit Marit Lindholms pappas kontor. Han hade flyttat till ett finare. Ett modernt kontor i andra höghuset i det nya city som växte upp i groparna efter det gamla Klara.
Fersenska palatset var redan kraftigt nedslitet. Fasaden var avflagnad och rappningen föll av i stora sjok. På en prydligt textad pappskylt läste hon: Lao-Tse Svensk Design AB. Ringklockan hängde lös i sin tråd vid sidan av dörren. Hon knackade. Det var Marit som öppnade.
Hallen var fylld med ytterkläder. Den kalla vintern hade börjat redan i oktober. De tre som startat Lao-Tse var alla på kontoret denna eftermiddag. Det var ett viktigt ögonblick också i deras företags korta liv. De skulle besluta om sin första anställning.
– En anställd med tre chefer, det är litet bak och fram, sa Rebecca Tannberg som kom från skissbordet med en pensel i handen. Du är psykiskt stark va, så du kan förstå vad du måste göra även om du får helt olika besked?
Den tredje delägaren hette Hanna Bylund. Hon satt i telefon och antecknade och vinkade och pratade med en penna i munnen.
Kontorets väggar var vita och dekoren bestod av arbetsredskapen. Hylla efter hylla med garnspolar i olika kvaliteter och i färger som sällan skådats, illande röda och rosa och vrålvioletta nyanser som nästan gjorde ont att se på. Det måste ha lyst ur Ninas ögon, för Hanna började förklara så fort hon lagt på luren.
– Det är våra nya färger, färgskalan för nästa höst. Den ska vara som en smäll i ögat, man måste blinka. Skitfränt och nytt ska det kännas. Det här är färger som inte tidigare funnits på kläder. Det är dom nyaste syntetfärgerna som blir så starka. Dom bleks inte heller. Man färgar in syntetiska material, inte ylle som bara krymper eller bomull som måste strykas, utan acryl som är gjort av olja. Ett fullkomligt evigt material med en fullkomligt evig färg! Man tvättar i maskin och hänger på tork, ingen tidsödande klädvård. Vi har ju viktigare saker för oss. Vem hinner stryka blusar när USA utplånar folket i Vietnam? Kläderna ska man inte behöva tänka på, de ska fungera ändå. Det är vår filosofi.
– Men Hanna! Det var Rebecca som avbröt. Du kan skrämma bort vem som helst med den där filosofin. Hon kanske inte söker filosofipraktik, menar jag, utan modepraktik. Var det inte så?
– Jag sätter på litet kaffe, sa Marit. Ja, Nina, du är dig faktiskt lik sen plugget. Jag minns när du var hemma hos oss och drack eftermiddagste med Danne. Du var tillsammans med en kille, vad hette han nu igen, söt men förfärligt präktig.
– Ingvar?
– Just. Hänger ni ihop än?
– Nej.
Hon tyckte att det gått decennier sedan hon var tillsammans med Ingvar. Så här långt efteråt kunde hon nästan undra om de alls hade varit tillsammans. Annorlunda var det med Svein. Skulle hon berätta om Svein? Nej, hon bestämde sig snabbt för att inte nämna honom.
– Har du någon ny kille?
– Inte direkt.
– Om vi skulle gå igenom jobbet med Nina. Om hon tror att hon passar här. Var är listan med frågorna?
Ingen kunde hitta listan med frågorna. Det var en lista där alla hade antecknat vad de skulle fråga praktikanten.
– Det berättar en hel del om det här kontoret.
– Kan du leta rätt på listor som är jätteviktiga men som saknas just när de behövs, då är du rätt kvinna för jobbet! Nina sa att hon kunde försöka, om det var det som var inträdesprovet.
– Nej, nej, sitt ner, sa Hanna.
Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.
Nina tittade ut genom fönstren, som vette mot den intensiva trafiken över Strömbron och det fyrkantiga slottet. Taken var vita av nyfallen snö. På strömmen låg hundratals svanar och blev matade av gatukontoret. Den mörkblå decemberskymningen vilade över staden.
– Om du tror att du ska syssla med konst eller konsthantverk, då är inte detta rätt plats för dig, det måste vi göra klart med en gång. Här får du inte dra ett streck. Du får bara koka kaffe och gå till posten och svara i telefon. Det roliga vill vi göra själva och dig vill vi ha för allt det tråkiga.
Alla skrattade.
– Du kan få gå mannekäng när vi har kundbesök. Du ser ut som en trettioåtta som skulle kunna gå in i provplaggen.
– Vad vill du göra?
– Vad som helst som behöver göras, svarade Nina. Jag vill lära mig hur det går till på ett sånt här ställe. Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.
– Vi är ju alla textilkonstnärinnor, utbildade på Konstfack och allt. Men vi känner som du, att vi vill vara till nytta. Vi lärde oss väva bilder, dyrbara konstverk där vi skulle förverkliga oss själva i vår avskildhet. Om man sen hade verklig tur skulle en rik kapitalist fatta tycke för ens konst och köpa hem den till sitt lyxiga vardagsrum. Jag fick en beställning från en amerikansk diplomat. Han var väldigt trevlig, men man måste ändå hålla på några principer. Inte kan man väva konstverk till amerikanska diplomater.
– Men kläder är något som människor behöver. Dom kan massproduceras. Man kan uttrycka sig politiskt genom att producera kläder.
– Man får inse att människan är både en del av massan och en individ. Fast jag tycker att man kan ifrågasätta om människan har rätt att uttrycka sig som individ under alla förhållanden. Det finns situationer i världen, som nu, när kollektivets mål måste gå före.
– Men hör ni, vi skulle faktiskt tala med vår praktikant. Är det inte lika bra att vi säger som det är från början. Det är så att vi är slarviga och charmiga och vi erbjuder stora möjligheter till politisk fortbildning vid sidan av praktiken. Du får kanske tråkiga arbetsuppgifter, men du får utföra dom bland roliga människor. Vill du börja genast?
– Men ni har inte frågat ut mig som ni skulle göra.
– Man måste improvisera här i livet!
– Då börjar jag genast.
Marit tittade på klockan. Hon reste sig med ett ryck och lämnade sitt rykande kaffe orört.
– Jag måste till banken. Vi ska skriva på lånet! Vem kommer med?
Hon var redan halvvägs inne i en osannolik kappa som såg ut som fem hopsydda ryamattor med lugg i olika längder. Här och där glittrade en guldpärla och någonstans satt en bjällra som klirrade litet när hon rörde sig. Hon blåste som en vind genom kontoret och fångade upp ett papper här och ett papper där. Hennes hår lyste kopparrött ovanför den pälsliknande garnkragen och färgerna böljade vilt i de flygande garnändarna. Hon drog upp kappan och kjolen och visade sina svarta strumpor och röda stövlar och gjorde en cancanliknande spark till avsked.
Rebecca var redan utanför dörren. Bankdirektörer brukade hålla på tiderna.
– Vi är inne i en ekonomisk svacka, sa Hanna. Vi måste absolut ha det här lånet, annars kommer vi inte att kunna betala fabriken för vår vårkollektion. Och om vi inte får in kläderna kan vi inte sälja dom och då blir det konkurs. Men det ska nog ordna sig. Om vi skulle tala om dig nu. Vad har du för löneanspråk?
Det kunde Nina inte svara på. Hon visste inte om en praktikant kunde ha anspråk på lön överhuvudtaget.
– Klart du ska ha lön. Vi vill att alla ska arbeta här på lika villkor, ingen ska ha mer makt eller lön än någon annan.
– Men jag ska vara praktikant.
– Det är sant. Det måste bli litet annorlunda. Men du ska veta att om vi kommer bra överens och trivs med varandra, då får du fortsätta på samma villkor som vi efter praktiken.
– Men jag har ingen utbildning.
– I så fall har du praktiken. Det är en senare fråga. Nu måste vi bestämma hur vi ska ha det från början. Vi har femtonhundra i månadslön var. Om du skulle få femhundra i månaden, till att börja med?
– Då säger vi så. Vad ska jag göra?
– Vänta, jag måste svara i telefon.
Hanna drog i en telefon som satt i en lång svängande arm vid väggen.
– Lao-Tse, godmiddag. Men det förstår jag inte. Det kan ni inte anklaga oss för, det måste vara något misstag på fabriken. Vi kan inte stå med och övervaka sömnaden av varje enskilt plagg. Nej, självklart inte. Självklart inte. Är det verkligen inte ett enda plagg som går att sälja? Då får vi skicka nya ersättningsplagg om ni skickar er leverans i retur till fabriken. Jaså, det vill dom inte. Skicka den hit då. Men vi kan inte få fram en ny leverans så snabbt. Kan vi ordna det så snart det går? Ja, jag beklagar.
Hanna la på luren och såg blek ut över pannan.
– Hörde du? Vi har råkat ut för en fabrik som inte kan sy.
– En syfabrik som inte kan sy?
– Just det. Kunden går in i provrummet med en av våra klänningar och så säger det ritsch och en hel söm går upp. Och fabriken bara blånekar och säger att det är vi som använt okända material som inte håller måttet. Jag tror dom syr med knivar på den där förbannade fabriken.
Hon reste sig och la handen mot tinningen som om hon hade fått huvudvärk.
– Ibland tycker jag synd om kapitalister som har stora fabriker med massor med personal. Så jobbigt som vi har det på vår lilla firma förstår jag inte hur dom överlever med hälsan i behåll.
– Det kanske är lättare om man tjänar mycket pengar, föreslog Nina.
Hanna såg inte ut som om hon instämde.
– Pengar kan inte vara drivkraften i allt mänskligt handlande. Det är det dom tror. Vi jobbar inte för pengarna. Vårt mål är inte att Lao-Tse ska gå med största möjliga vinst. Vi vill göra nyttiga saker till lägsta möjliga pris.
Hon tittade på klockan.
– Jag måste hämta Kristoffer på dagis. Kan du ha halv tio till kvart över fem som arbetstid? Det brukar oftast köra ihop sig om eftermiddagarna. Jag måste sticka. I morgon blir det en hård dag.
Hanna knäppte sin grå flanellkappa med dubbla rader små svarta knappar. Hon hade ett ansikte som verkade tillhöra en annan tid. En blek och nobel dam som hade trätt ut ur en målning på Nationalmuseum, som låg två kvarter bort, och sedan av misstag hamnat här.
Hanna var den som tog hand om allt obehagligt och tråkigt, det som ingen annan orkade eller ville ta hand om. Hon sminkade sig inte, utom att hon målade ögonfransarna. Håret var spikrakt avklippt just nedanför örsnibbarna. Det blänkte i mörkblått. Hon bar sina viktiga papper i en platt mörk herrportfölj med vassa kanter, medan de andra bar viktiga eller oviktiga papper om varandra i stora mjuka tygväskor som måste tömmas minst en gång om dagen.
Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.
Nina blev ensam kvar på kontoret. Allt tydde på att hon var anställd. Hanna hade lämnat två nycklar på kaffebordet. Klockan fem ringde telefonen.
– Jag har just sänt iväg frakttaxin. Ni får reklamera i er tur, men det vill jag framhålla att med sådana leveranser blir ni inte gamla i branschen.
– Jag beklagar, sa Nina med vek röst.
– Beklaga och beklaga, det är lätt gjort. Men ni ska inte tro att jag återkommer som kund hos er efter detta.
– Det var tråkigt att höra.
– Försök inte låta som om jag var den enda! Jag har hört mig för och vi är fler som råkat illa ut.
– Jag ska tala med mina chefer i morgon bitti.
– Vem är det jag talar med?
– Jag heter Nina Broman, jag är praktikant här.
– Är inte fru Tannberg inne?
– Jag är ensam på kontoret för tillfället.
– Gå då genast ner och ta emot taxin. Den innehåller hela leveransen, etthundratvå klänningar. Och hälsa att dom har en kund mindre från och med nu.
Hon tänkte efter om det fanns något hon kunde göra för att rädda kvar en ursinnig kund.
– Det måste ändå röra sig om ett tillfälligt fel, försökte hon. Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.
– Jag ger fullkomligt fan i om det är oförstånd, okunnighet eller dumhet. Gå ner och ta emot frakttaxin nu, lilla fröken. Hundratvå klänningar.
Hon tittade ut och såg en stor gul bil åka upp på trottoaren. Grevgränd var smal. Hundratvå klänningar. Tur att det fanns hiss. När hon kom ner höll chauffören på att lasta ur. I porten stod garderober av wellpapp med femton klänningar i varje. I sidorna var det hål där man skulle stoppa in händerna.
Hon försökte greppa ett stadigt tag. Det var tungt men framförallt var det stort. Hon såg ingenting för kartongen gick henne över huvudet när hon lyfte den.
– Det där är bestämt för mycket för lilla damen, sa chauffören och tog i från baksidan. Jag bär in dom i hissen, så kan lilla damen ta ut dom däruppe. Bär inte, dra dom över golvet bara.
Hissen var smal och tålde bara en garderobskartong åt gången. Chauffören fyllde hissen och Nina tömde den, släpade och drog. Hon fick en följesedel, ett grågult sladdrigt papper med grynig karbonskrift. Hon skrev på. Det framstod som det slutliga beviset på att hon var anställd. När hon fått in lådorna på kontoret, över de höga trösklarna, öppnade hon försiktigt en låda för att studera innehållet.
Klänningarna var blanka och illande gröna med glesa ränder i vitt eller skärt tvärs över. ”Måne” stod det på lappar som hängde från nacken. Alla klänningar hade namn. Måne, sol, blomma, fisk, hav och kust.
Någon som hade nyckel öppnade dörren. Det var ingen av flickorna. Det var Marits pappa, advokaten.
– Hejsan, sa han. Vem är det här då? Är det du som tagit över efter konkursen?
Nina log osäkert. Vilken konkurs?
– Dom skulle väl till banken idag? Visserligen har jag en charmerande dotter och hennes kolleger är jävligt snygga brudar, men inte skulle jag ta det som tillräcklig säkerhet om jag var deras bankdirektör. Jag tittade bara förbi för att höra hur det gått. Har du hört något?
– Nej, jag skulle vänta här. Jag har just tagit emot det här, hundratvå felsydda klänningar. Jag ska börja som praktikant här. Jag tror jag har börjat. Idag alltså.
– Jaså minsann. Välkommen. Kan du göra mig en tjänst?
– Det beror på.
Marits pappa var mycket lång och ganska rund. Han hade ett kort och välansat skägg. Han uppträdde som om han ägde allt omkring sig, och det gjorde han, i varje fall hyreskontraktet till detta kontor.
– Vad du ser förskräckt ut. Det gäller en mycket enkel sak som du inte får berätta för någon. Du ska ringa det här numret och fråga efter fru von Imhof, och om hon är hemma ska du räcka över luren till mig och gå in i ett annat rum och stänga dörren efter dig.
– Om hon inte är hemma, ska jag framföra något?
– Nej, tyvärr, det går inte. Jag kan slå numret. Du behöver bara fråga. Nina skrattade.
– Om jag nekar? Blir din kväll förstörd då?
– Då får jag hitta på något annat. Hennes man är hemskt svartsjuk. Du fattar, va? Nu ringer vi.
Han slog numret och gav Nina luren. En liten pojke svarade. Mamma lagar mat, sa han. Från ett fjärran kök hördes någon ropa: Vem är det, Johan?
– Vem är det, sa Johan i luren.
– Vem är det, sa Nina till Marits pappa som väste, det är du förstås, vad var det du hette, säg ditt namn för helvete.
– Hallå, ropade en damröst i andra änden. Monika von Imhof, vem är det jag talar med?
– Ett ögonblick, sa Nina och räckte luren vidare.
– Monika! Vilken tur att jag fick tag i dig, sa Torsten Lindholm med en helt förändrad sammetsröst.
Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner.
Nina försvann diskret och stängde dörren som hon lovat. Just då kom Marit och Rebecca instormande som en mindre sällskapsresa i tamburen. Banken hade sagt ja! Ingen returleverans i världen, om det så gällt ettusentvåhundra klänningar, kunde förmörka glädjen. Nya lån, företaget var räddat. Nu skulle man satsa.
– Vem reser till Mercore och går igenom tillverkningen med dom, undrade Rebecca.
– Kan inte du resa, suckade Marit. Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner. Jag blir bara tvärarg och lyckas aldrig dölja det. Den där Rojne Nilsson är en jubelidiot, men du är så bra på att lirka med honom.
– Jag tycker att vi skulle byta fabrik, sa Rebecca. Men det finns inte många kvar att välja på som kan tillverka den här kvaliteten.
Rebecca var en äkta blondin. Långt, ljusgult hår, blek vit hy, grågröna ögon och en liten rund kropp med stora bröst. Hon påminde om god mat, efterrätter och choklad. Hon hade tre små barn, berättade hon för Nina.
– Men ikväll är jag barnledig. Vi ska på teach-in.
– Vi studerar marxism-leninismen i en studiecirkel en kväll i veckan. Finns det buljong kvar? Buljong och en stor ostmacka, vi måste ha något i oss, annars överlever vi inte kvällens läsövningar.
– Kan jag också få en ostmacka, med kaffe tack?
Det var Torsten Lindholm som kom ut från sitt hemliga telefonsamtal. Han verkade lika glad som om han också hade fått ett banklån och räddats från konkurs. Han tittade på klockan och ångrade sig genast.
– Nej fan, det hinner jag inte. Tack för hjälpen!
Han blinkade med ena ögat mot Nina. Hon undrade varför. Alla såg att han blinkade. Först var samtalet så oerhört hemligt. Sedan gick han själv och blinkade så att alla närvarande började undra. Han hann knappt stänga dörren förrän Marit spände ögonen i Nina och sa:
– Vad handlade det där om?
– Ingenting särskilt.
– Jaså det. Det gamla vanliga alltså, sa Rebecca.
– Efter alla dessa år, att han fortfarande tror att jag ska skvallra för mamma, sa Marit.
– Jag har inte sagt något, klargjorde Nina för säkerhets skull.
– Det behövs inte. Han brukar förvissa sig om att hans hemligheter läcker ut till alla berörda, med namn och allt. Femtiofyra år och så barnslig, suckade Marit.
– Jo Nina, i morgon blir det en viktig dag, sa Rebecca. Vi får hit uppköpare från England. Dom är väldigt tända på våra kläder, problemet är priset. Vi måste verkligen anstränga oss. Du är en trettioåtta, va? Kan du tvätta håret ikväll och vara modell i morgon? Har du gått mannekäng någon gång?
– Nej.
– Det är inte alls svårt. Du ska bara gå omkring i kläderna. Det är mycket lättare att få ett intryck då, än när dom hänger på galgar. Du kan vara sminkad som nu, gärna litet mer. Kan du måla extra ögonfransar under ögonen, raka streck bara? Prova att ha håret mittbenat, den där sidbenan ser så skolflicksaktig ut. Få se på dina naglar? Toppen! Måla om dom så att lacket är fräscht bara.
Marit hade dukat fram buljongpulver och hett vatten och lagt fram sina studiepapper bland smörgåsarna. Rebecca skakade på huvudet. Inte läsa bland maten, tänkte Nina, men det var inte det.
– Det där är fel studiebrev. Folkfrontskriget av Lin Piao, det är den andra cirkeln, Vietnamgruppens. I kväll ska vi lära oss Marx mervärdesteori, eller hur?
– Varför läser ni det där, frågade Nina.
– Man måste hela tiden utbilda sig för att kunna delta i folkens befrielsekamp på bästa möjliga sätt. Man måste lära sig grunderna för det marxist-leninistiska tänkandet, eftersom det är basen för hela kampen.
– Vad ska vi ge engelsmännen till lunch, frågade plötsligt Rebecca. Har någon planerat för det? Ingen hade planerat för engelsmännens lunch.
– Kan du göra god mat, Nina?
– Jag kan göra en kycklingsallad som alla brukar tycka om.
– Då tar vi den. Du visar kläderna först, en halvtimme före lunch skickar vi ut dig i pentryt. Det är bra med sallad, inget matos. Lägg upp den extra vackert. Ta femtio kronor ur kassan så kan du köpa det som behövs på vägen hit i morgon. Det är vi fyra och tre gäster. Köp ett gott vitt bröd att ha till.
– Ska vi ha vin också?
– Till lunch? Det tycker jag inte. Köp det nya mellanölet. Engelsmännen tycker bäst om öl. Klockan är halv sju. Vi ses i morgon. Nytvättat hår och kycklingsallad!
Fortsättning följer…
