Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 1

1

Nina hade aldrig förut sökt arbete. Nu var hon på väg in i ett stort rivningshus. Det var tunnelbanan som dödsdömt detta vackra hus. Det hette Fersenska palatset och låg mitt i Stockholm, i en vinkel mellan Kungsträdgården och Blasieholmen, mellan Enskilda Banken och Grand Hôtel.

Trapphallen var gammaldags vacker med blomrankor i gipsornament längs taket och stengolv med mönster i. Fönstren var djupa nischer där ett dunkelt ljus silades genom de färgade glasbitarna. Varje fönster visade en bild från en tropisk trädgård med en mörkröd fågel omgiven av vita liljor och gröna palmer.

 

Advokat Torsten Lindholm, fyra trappor. Mässingsskylten var stor och blank. Det hade varit Marit Lindholms pappas kontor. Han hade flyttat till ett finare. Ett modernt kontor i andra höghuset i det nya city som växte upp i groparna efter det gamla Klara.

Fersenska palatset var redan kraftigt nedslitet. Fasaden var avflagnad och rappningen föll av i stora sjok. På en prydligt textad pappskylt läste hon: Lao-Tse Svensk Design AB. Ringklockan hängde lös i sin tråd vid sidan av dörren. Hon knackade. Det var Marit som öppnade.

Hallen var fylld med ytterkläder. Den kalla vintern hade börjat redan i oktober. De tre som startat Lao-Tse var alla på kontoret denna eftermiddag. Det var ett viktigt ögonblick också i deras företags korta liv. De skulle besluta om sin första anställning.

– En anställd med tre chefer, det är litet bak och fram, sa Rebecca Tannberg som kom från skissbordet med en pensel i handen. Du är psykiskt stark va, så du kan förstå vad du måste göra även om du får helt olika besked?

Den tredje delägaren hette Hanna Bylund. Hon satt i telefon och antecknade och vinkade och pratade med en penna i munnen.

Kontorets väggar var vita och dekoren bestod av arbetsredskapen. Hylla efter hylla med garnspolar i olika kvaliteter och i färger som sällan skådats, illande röda och rosa och vrålvioletta nyanser som nästan gjorde ont att se på. Det måste ha lyst ur Ninas ögon, för Hanna började förklara så fort hon lagt på luren.

– Det är våra nya färger, färgskalan för nästa höst. Den ska vara som en smäll i ögat, man måste blinka. Skitfränt och nytt ska det kännas. Det här är färger som inte tidigare funnits på kläder. Det är dom nyaste syntetfärgerna som blir så starka. Dom bleks inte heller. Man färgar in syntetiska material, inte ylle som bara krymper eller bomull som måste strykas, utan acryl som är gjort av olja. Ett fullkomligt evigt material med en fullkomligt evig färg! Man tvättar i maskin och hänger på tork, ingen tidsödande klädvård. Vi har ju viktigare saker för oss. Vem hinner stryka blusar när USA utplånar folket i Vietnam? Kläderna ska man inte behöva tänka på, de ska fungera ändå. Det är vår filosofi.

– Men Hanna! Det var Rebecca som avbröt. Du kan skrämma bort vem som helst med den där filosofin. Hon kanske inte söker filosofipraktik, menar jag, utan modepraktik. Var det inte så?

– Jag sätter på litet kaffe, sa Marit. Ja, Nina, du är dig faktiskt lik sen plugget. Jag minns när du var hemma hos oss och drack eftermiddagste med Danne. Du var tillsammans med en kille, vad hette han nu igen, söt men förfärligt präktig.

– Ingvar?

– Just. Hänger ni ihop än?

– Nej.

Hon tyckte att det gått decennier sedan hon var tillsammans med Ingvar. Så här långt efteråt kunde hon nästan undra om de alls hade varit tillsammans. Annorlunda var det med Svein. Skulle hon berätta om Svein? Nej, hon bestämde sig snabbt för att inte nämna honom.

– Har du någon ny kille?

– Inte direkt.

– Om vi skulle gå igenom jobbet med Nina. Om hon tror att hon passar här. Var är listan med frågorna?

Ingen kunde hitta listan med frågorna. Det var en lista där alla hade antecknat vad de skulle fråga praktikanten.

– Det berättar en hel del om det här kontoret.

– Kan du leta rätt på listor som är jätteviktiga men som saknas just när de behövs, då är du rätt kvinna för jobbet! Nina sa att hon kunde försöka, om det var det som var inträdesprovet.

– Nej, nej, sitt ner, sa Hanna.

Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.

Nina tittade ut genom fönstren, som vette mot den intensiva trafiken över Strömbron och det fyrkantiga slottet. Taken var vita av nyfallen snö. På strömmen låg hundratals svanar och blev matade av gatukontoret. Den mörkblå decemberskymningen vilade över staden.

– Om du tror att du ska syssla med konst eller konsthantverk,  då är inte detta rätt plats för dig, det måste vi göra klart med en gång. Här får du inte dra ett streck. Du får bara koka kaffe och gå till posten och svara i telefon. Det roliga vill vi göra själva och dig vill vi ha för allt det tråkiga.

Alla skrattade.

– Du kan få gå mannekäng när vi har kundbesök. Du ser ut som en trettioåtta som skulle kunna gå in i provplaggen.

– Vad vill du göra?

– Vad som helst som behöver göras, svarade Nina. Jag vill lära mig hur det går till på ett sånt här ställe. Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.

– Vi är ju alla textilkonstnärinnor, utbildade på Konstfack och allt. Men vi känner som du, att vi vill vara till nytta. Vi lärde oss väva bilder, dyrbara konstverk där vi skulle förverkliga oss själva i vår avskildhet. Om man sen hade verklig tur skulle en rik kapitalist fatta tycke för ens konst och köpa hem den till sitt lyxiga vardagsrum. Jag fick en beställning från en amerikansk diplomat. Han var väldigt trevlig, men man måste ändå hålla på några principer. Inte kan man väva konstverk till amerikanska diplomater.

– Men kläder är något som människor behöver. Dom kan massproduceras. Man kan uttrycka sig politiskt genom att producera kläder.

– Man får inse att människan är både en del av massan och en individ. Fast jag tycker att man kan ifrågasätta om människan har rätt att uttrycka sig som individ under alla förhållanden. Det finns situationer i världen, som nu, när kollektivets mål måste gå före.

– Men hör ni, vi skulle faktiskt tala med vår praktikant. Är det inte lika bra att vi säger som det är från början. Det är så att vi är slarviga och charmiga och vi erbjuder stora möjligheter till politisk fortbildning vid sidan av praktiken. Du får kanske tråkiga arbetsuppgifter, men du får utföra dom bland roliga människor. Vill du börja genast?

– Men ni har inte frågat ut mig som ni skulle göra.

– Man måste improvisera här i livet!

– Då börjar jag genast.

Marit tittade på klockan. Hon reste sig med ett ryck och lämnade sitt rykande kaffe orört.

– Jag måste till banken. Vi ska skriva på lånet! Vem kommer med?

Hon var redan halvvägs inne i en osannolik kappa som såg ut som fem hopsydda ryamattor med lugg i olika längder. Här och där glittrade en guldpärla och någonstans satt en bjällra som klirrade litet när hon rörde sig. Hon blåste som en vind genom kontoret och fångade upp ett papper här och ett papper där. Hennes hår lyste kopparrött ovanför den pälsliknande garnkragen och färgerna böljade vilt i de flygande garnändarna. Hon drog upp kappan och kjolen och visade sina svarta strumpor och röda stövlar och gjorde en cancanliknande spark till avsked.

Rebecca var redan utanför dörren. Bankdirektörer brukade hålla på tiderna.

– Vi är inne i en ekonomisk svacka, sa Hanna. Vi måste absolut ha det här lånet, annars kommer vi inte att kunna betala fabriken för vår vårkollektion. Och om vi inte får in kläderna kan vi inte sälja dom och då blir det konkurs. Men det ska nog ordna sig. Om vi skulle tala om dig nu. Vad har du för löneanspråk?

Det kunde Nina inte svara på. Hon visste inte om en praktikant kunde ha anspråk på lön överhuvudtaget.

– Klart du ska ha lön. Vi vill att alla ska arbeta här på lika villkor, ingen ska ha mer makt eller lön än någon annan.

– Men jag ska vara praktikant.

– Det är sant. Det måste bli litet annorlunda. Men du ska veta att om vi kommer bra överens och trivs med varandra, då får du fortsätta på samma villkor som vi efter praktiken.

– Men jag har ingen utbildning.

– I så fall har du praktiken. Det är en senare fråga. Nu måste vi bestämma hur vi ska ha det från början. Vi har femtonhundra i månadslön var. Om du skulle få femhundra i månaden, till att börja med?

– Då säger vi så. Vad ska jag göra?

– Vänta, jag måste svara i telefon.

Hanna drog i en telefon som satt i en lång svängande arm vid väggen.

– Lao-Tse, godmiddag. Men det förstår jag inte. Det kan ni inte anklaga oss för, det måste vara något misstag på fabriken. Vi kan inte stå med och övervaka sömnaden av varje enskilt plagg. Nej, självklart inte. Självklart inte. Är det verkligen inte ett enda plagg som går att sälja? Då får vi skicka nya ersättningsplagg om ni skickar er leverans i retur till fabriken. Jaså, det vill dom inte. Skicka den hit då. Men vi kan inte få fram en ny leverans så snabbt. Kan vi ordna det så snart det går? Ja, jag beklagar.

Hanna la på luren och såg blek ut över pannan.

– Hörde du? Vi har råkat ut för en fabrik som inte kan sy.

– En syfabrik som inte kan sy?

– Just det. Kunden går in i provrummet med en av våra klänningar och så säger det ritsch och en hel söm går upp. Och fabriken bara blånekar och säger att det är vi som använt okända material som inte håller måttet. Jag tror dom syr med knivar på den där förbannade fabriken.

Hon reste sig och la handen mot tinningen som om hon hade fått huvudvärk.

– Ibland tycker jag synd om kapitalister som har stora fabriker med massor med personal. Så jobbigt som vi har det på vår lilla firma förstår jag inte hur dom överlever med hälsan i behåll.

– Det kanske är lättare om man tjänar mycket pengar, föreslog Nina.

Hanna såg inte ut som om hon instämde.

– Pengar kan inte vara drivkraften i allt mänskligt handlande. Det är det dom tror. Vi jobbar inte för pengarna. Vårt mål är inte att Lao-Tse ska gå med största möjliga vinst. Vi vill göra nyttiga saker till lägsta möjliga pris.

Hon tittade på klockan.

– Jag måste hämta Kristoffer på dagis. Kan du ha halv tio till kvart över fem som arbetstid? Det brukar oftast köra ihop sig om eftermiddagarna. Jag måste sticka. I morgon blir det en hård dag.

Hanna knäppte sin grå flanellkappa med dubbla rader små svarta knappar. Hon hade ett ansikte som verkade tillhöra en annan tid. En blek och nobel dam som hade trätt ut ur en målning på Nationalmuseum, som låg två kvarter bort, och sedan av misstag hamnat här.

Hanna var den som tog hand om allt obehagligt och tråkigt, det som ingen annan orkade eller ville ta hand om. Hon sminkade sig inte, utom att hon målade ögonfransarna. Håret var spikrakt avklippt just nedanför örsnibbarna. Det blänkte i mörkblått. Hon bar sina viktiga papper i en platt mörk herrportfölj med vassa kanter, medan de andra bar viktiga eller oviktiga papper om varandra i stora mjuka tygväskor som måste tömmas minst en gång om dagen.

Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.

Nina blev ensam kvar på kontoret. Allt tydde på att hon var anställd. Hanna hade lämnat två nycklar på kaffebordet. Klockan fem ringde telefonen.

– Jag har just sänt iväg frakttaxin. Ni får reklamera i er tur, men det vill jag framhålla att med sådana leveranser blir ni inte gamla i branschen.

– Jag beklagar, sa Nina med vek röst.

– Beklaga och beklaga, det är lätt gjort. Men ni ska inte tro att jag återkommer som kund hos er efter detta.

– Det var tråkigt att höra.

– Försök inte låta som om jag var den enda! Jag har hört mig för och vi är fler som råkat illa ut.

– Jag ska tala med mina chefer i morgon bitti.

– Vem är det jag talar med?

– Jag heter Nina Broman, jag är praktikant här.

– Är inte fru Tannberg inne?

– Jag är ensam på kontoret för tillfället.

– Gå då genast ner och ta emot taxin. Den innehåller hela leveransen, etthundratvå klänningar. Och hälsa att dom har en kund mindre från och med nu.

Hon tänkte efter om det fanns något hon kunde göra för att rädda kvar en ursinnig kund.

– Det måste ändå röra sig om ett tillfälligt fel, försökte hon. Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.

– Jag ger fullkomligt fan i om det är oförstånd, okunnighet eller dumhet. Gå ner och ta emot frakttaxin nu, lilla fröken. Hundratvå klänningar.

Hon tittade ut och såg en stor gul bil åka upp på trottoaren. Grevgränd var smal. Hundratvå klänningar. Tur att det fanns hiss. När hon kom ner höll chauffören på att lasta ur. I porten stod garderober av wellpapp med femton klänningar i varje. I sidorna var det hål där man skulle stoppa in händerna.

Hon försökte greppa ett stadigt tag. Det var tungt men framförallt var det stort. Hon såg ingenting för kartongen gick henne över huvudet när hon lyfte den.

– Det där är bestämt för mycket för lilla damen, sa chauffören och tog i från baksidan. Jag bär in dom i hissen, så kan lilla damen ta ut dom däruppe. Bär inte, dra dom över golvet bara.

Hissen var smal och tålde bara en garderobskartong åt gången. Chauffören fyllde hissen och Nina tömde den, släpade och drog. Hon fick en följesedel, ett grågult sladdrigt papper med grynig karbonskrift. Hon skrev på. Det framstod som det slutliga beviset på att hon var anställd. När hon fått in lådorna på kontoret, över de höga trösklarna, öppnade hon försiktigt en låda för att studera innehållet.

Klänningarna var blanka och illande gröna med glesa ränder i vitt eller skärt tvärs över. ”Måne” stod det på lappar som hängde från nacken. Alla klänningar hade namn. Måne, sol, blomma, fisk, hav och kust.

Någon som hade nyckel öppnade dörren. Det var ingen av flickorna. Det var Marits pappa, advokaten.

– Hejsan, sa han. Vem är det här då? Är det du som tagit över efter konkursen?

Nina log osäkert. Vilken konkurs?

– Dom skulle väl till banken idag? Visserligen har jag en charmerande dotter och hennes kolleger är jävligt snygga brudar, men inte skulle jag ta det som tillräcklig säkerhet om jag var deras bankdirektör. Jag tittade bara förbi för att höra hur det gått. Har du hört något?

– Nej, jag skulle vänta här. Jag har just tagit emot det här, hundratvå felsydda klänningar. Jag ska börja som praktikant här. Jag tror jag har börjat. Idag alltså.

– Jaså minsann. Välkommen. Kan du göra mig en tjänst?

– Det beror på.

Marits pappa var mycket lång och ganska rund. Han hade ett kort och välansat skägg. Han uppträdde som om han ägde allt omkring sig, och det gjorde han, i varje fall hyreskontraktet till detta kontor.

– Vad du ser förskräckt ut. Det gäller en mycket enkel sak som du inte får berätta för någon. Du ska ringa det här numret och fråga efter fru von Imhof, och om hon är hemma ska du räcka över luren till mig och gå in i ett annat rum och stänga dörren efter dig.

– Om hon inte är hemma, ska jag framföra något?

– Nej, tyvärr, det går inte. Jag kan slå numret. Du behöver bara fråga. Nina skrattade.

– Om jag nekar? Blir din kväll förstörd då?

– Då får jag hitta på något annat. Hennes man är hemskt svartsjuk. Du fattar, va? Nu ringer vi.

Han slog numret och gav Nina luren. En liten pojke svarade. Mamma lagar mat, sa han. Från ett fjärran kök hördes någon ropa: Vem är det, Johan?

– Vem är det, sa Johan i luren.

– Vem är det, sa Nina till Marits pappa som väste, det är du förstås, vad var det du hette, säg ditt namn för helvete.

– Hallå, ropade en damröst i andra änden. Monika von Imhof, vem är det jag talar med?

– Ett ögonblick, sa Nina och räckte luren vidare.

– Monika! Vilken tur att jag fick tag i dig, sa Torsten Lindholm med en helt förändrad sammetsröst.

Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner.

Nina försvann diskret och stängde dörren som hon lovat.  Just då kom Marit och Rebecca instormande som en mindre sällskapsresa i tamburen. Banken hade sagt ja! Ingen returleverans i världen, om det så gällt ettusentvåhundra klänningar, kunde förmörka glädjen. Nya lån, företaget var räddat. Nu skulle man satsa.

– Vem reser till Mercore och går igenom tillverkningen med dom, undrade Rebecca.

– Kan inte du resa, suckade Marit. Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner. Jag blir bara tvärarg och lyckas aldrig dölja det. Den där Rojne Nilsson är en jubelidiot, men du är så bra på att lirka med honom.

– Jag tycker att vi skulle byta fabrik, sa Rebecca. Men det finns inte många kvar att välja på som kan tillverka den här kvaliteten.

Rebecca var en äkta blondin. Långt, ljusgult hår, blek vit hy, grågröna ögon och en liten rund kropp med stora bröst. Hon påminde om god mat, efterrätter och choklad. Hon hade tre små barn, berättade hon för Nina.

– Men ikväll är jag barnledig. Vi ska på teach-in.

– Vi studerar marxism-leninismen i en studiecirkel en kväll i veckan. Finns det buljong kvar? Buljong och en stor ostmacka, vi måste ha något i oss, annars överlever vi inte kvällens läsövningar.

– Kan jag också få en ostmacka, med kaffe tack?

Det var Torsten Lindholm som kom ut från sitt hemliga telefonsamtal. Han verkade lika glad som om han också hade fått ett banklån och räddats från konkurs. Han tittade på klockan och ångrade sig genast.

– Nej fan, det hinner jag inte. Tack för hjälpen!

Han blinkade med ena ögat mot Nina. Hon undrade varför.  Alla såg att han blinkade. Först var samtalet så oerhört hemligt. Sedan gick han själv och blinkade så att alla närvarande började undra. Han hann knappt stänga dörren förrän Marit spände ögonen i Nina och sa:

– Vad handlade det där om?

– Ingenting särskilt.

– Jaså det. Det gamla vanliga alltså, sa Rebecca.

– Efter alla dessa år, att han fortfarande tror att jag ska skvallra för mamma, sa Marit.

– Jag har inte sagt något, klargjorde Nina för säkerhets skull.

– Det behövs inte. Han brukar förvissa sig om att hans hemligheter läcker ut till alla berörda, med namn och allt. Femtiofyra år och så barnslig, suckade Marit.

– Jo Nina, i morgon blir det en viktig dag, sa Rebecca. Vi får hit uppköpare från England. Dom är väldigt tända på våra kläder, problemet är priset. Vi måste verkligen anstränga oss. Du är en trettioåtta, va? Kan du tvätta håret ikväll och vara modell i morgon? Har du gått mannekäng någon gång?

– Nej.

– Det är inte alls svårt. Du ska bara gå omkring i kläderna. Det är mycket lättare att få ett intryck då, än när dom hänger på galgar. Du kan vara sminkad som nu, gärna litet mer. Kan du måla extra ögonfransar under ögonen, raka streck bara? Prova att ha håret mittbenat, den där sidbenan ser så skolflicksaktig ut. Få se på dina naglar? Toppen! Måla om dom så att lacket är fräscht bara.

Marit hade dukat fram buljongpulver och hett vatten och lagt fram sina studiepapper bland smörgåsarna. Rebecca skakade på huvudet. Inte läsa bland maten, tänkte Nina, men det var inte det.

– Det där är fel studiebrev. Folkfrontskriget av Lin Piao, det är den andra cirkeln, Vietnamgruppens. I kväll ska vi lära oss Marx mervärdesteori, eller hur?

– Varför läser ni det där, frågade Nina.

– Man måste hela tiden utbilda sig för att kunna delta i folkens befrielsekamp på bästa möjliga sätt. Man måste lära sig grunderna för det marxist-leninistiska tänkandet, eftersom det är basen för hela kampen.

– Vad ska vi ge engelsmännen till lunch, frågade plötsligt Rebecca. Har någon planerat för det? Ingen hade planerat för engelsmännens lunch.

– Kan du göra god mat, Nina?

– Jag kan göra en kycklingsallad som alla brukar tycka om.

– Då tar vi den. Du visar kläderna först, en halvtimme före lunch skickar vi ut dig i pentryt. Det är bra med sallad, inget matos. Lägg upp den extra vackert. Ta femtio kronor ur kassan så kan du köpa det som behövs på vägen hit i morgon. Det är vi fyra och tre gäster. Köp ett gott vitt bröd att ha till.

– Ska vi ha vin också?

– Till lunch? Det tycker jag inte. Köp det nya mellanölet. Engelsmännen tycker bäst om öl. Klockan är halv sju. Vi ses i morgon. Nytvättat hår och kycklingsallad!

Fortsättning följer…

Publicerad
2 hours sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
1 week sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
1 week sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad