Vi måste försöka vända det här nu

Ingen politisk situation varar normalt sett för evigt – inte ens den mörkaste. Men vad händer när ett politiskt klimat alstrar precis den ohållbara verklighet som det sedan gynnas av? Vi riskerar att skapa oss en framtid som är helt katastrofal.

Ledare
Toivo Jokkala, chefredaktör Arbetaren.
Foto: Axel Green

Isarna smälter. Temperaturen stiger. Torkan breder ut sig. Den biologiska mångfalden utarmas, vilket FN-rapport betecknat som ett lika stort långsiktigt hot mot mat- och vattentillgången som klimatförändringarna. Världens åtta rikaste personer äger mer än halva jordens befolkning tillsammans.

I det läget står det, enligt bedömare, politiker och väljarundersökningar, klart att de dominerande frågorna i höstens allmänna val i Sverige kommer att vara: invandring, lag och ordning.

Det skeva i den utvecklingen och med de prioriteringarna har Arbetaren på olika sätt berört tidigare på ledarplats. Men det är också värt att fundera över vart det leder oss på sikt.

Det är också värt att fundera över vart det leder oss på sikt.

Ingen politisk situation varar förstås för evigt – och även de mest inskränkt publikfriande politiska budskapen förlorar oftast förr eller senare i dragningskraft, inte minst efter att de prövats mot verkligheten. Men vad händer när ett politiskt klimat skapar precis den ohållbara verklighet som det göds av?

Fundera på vad vi har att vänta oss i Sverige och Europa om 20 år om det fortsätter så här. Allt fler delar av planeten obeboliga. Allt fler globala sociala konflikter. Ett visst ökat materiellt välstånd för mellanskiktet i länder som Kina och Indien, men på det hela taget överskuggat av andra gruppers ouppfyllda förväntningar om ett bättre liv, och tilltagande samhälleliga orättvisor.

Miljontals nya människor på flykt undan klimatförändringar och outhärdliga livsförhållanden.

Kommer de makthavare – och deras högerpopulistiska utmanare – som verkar inom den rådande politiska diskursen i Sverige och andra västländer att ha gjort ett dyft för att hindra eller lindra den situationen? Nej – tvärtom för de en politik som, om något, späder på den.

Kommer samma makthavare att få bära politiskt ansvar för sin underlåtenhet? Och kommer vi att slå in på en annan samhällelig kurs?

Kanske, om vi har tur.

Men om dagens politiska logik fortfarande är rådande kommer de, och deras efterträdare verksamma i samma anda, i stället – och paradoxalt nog – att gynnas av skeendet.

Miljontals människor från de fattiga delar av världen där klimatförändringarna är som mest kännbara – och möjligheterna att skydda sig mot dem som minst – kommer att vilja söka asyl i andra länder. Huvudsakligen i andra fattiga regioner i närområdet, men ett ökande antal även på våra breddgrader.

Samtidigt kommer betydande grupper bland invånarna i vårt land och liknande stater, om de sociala orättvisorna håller i sig, att vara minst lika mottagliga som i dag för en chauvinistisk, nationalistisk och högerradikal politisk retorik som utger sig för att kunna ge oss den sociala upprättelse som vi hittills förvägrats.

Kombinationen riskerar att bli fullständigt förödande. Hetsen mot, och misstänkliggörandet av, utifrånkommande människor löper risk att nå livsfarliga höjder – och den dysfunktionella symptombekämpningen, med hårdare tag och högre murar, att få ännu orubbligare fäste.

Det borde fungera som en varningsklocka för de ännu progressiva kretsarna inom arbetarrörelsen och vänstern.

Naturligtvis kan vi inte förvänta oss att en sådan här insikt ska göra avtryck på högerradikalerna – eller på de etablerade politiska krafter som är beredda att kapitalisera på den bruntonade samhällsvågen.

Men det borde fungera som en varningsklocka för de ännu progressiva kretsarna inom arbetarrörelsen och vänstern.

Vi måste försöka vända det här nu. Annars går det faktiskt åt helsike.