Reportage #32/2018

Den vitryska drömmen

Minsk är Vitrysslands huvudstad med sina närmare två miljoner invånare. Men många unga människor väljer att lämna landet då de har svårt att se en framtid här. Foto: Andreas Irebring

Statistik från den Internationella organisationen för migration, IOM, visar att 1,2 miljoner vitryska medborgare bor och tjänar sitt uppehälle i utlandet. Det motsvarar över en tiondel av landets befolkning. Många, och framför allt personer ur den yngre generationen, fortsätter att bege sig utanför landets gränser. Arbetaren har träffat vitryssar som valt att söka sig bort – och några av de som stannat kvar.

”När jag är klar med min utbildning tän­ker jag nog lämna Vitryssland. Min för­­­hopp­ning är att jag ska kun­na bosätta mig någon annanstans i världen. Närmast till hands ligger nog Tysk­land, eftersom jag talar flytande tyska. Men ingenting är hugget i sten än”, säger Ivan Vasarenko, och tar en klunk öl ur glaset på bordet framför honom.

Utanför barfönstret, på cirka tio meters avstånd, skymtas väggar som draperats i graffitimålningar. Kastrytjnitskaja heter om­rådet som vi befinner oss i, ett kvarter som många unga flockas till under som­mar­­­halvåret, eftersom det är den enda platsen i staden där det är tillåtet att förtära alkohol på öppen gata.

Jag vill bo någonstans där människor tolererar dig, oavsett vem du är och vad du står för. Då är varken Minsk eller Vitryssland rätt plats.
Ivan Vasarenko, läkarstuderande

Ivan Vasarenko har inte hunnit fylla 25 än, men det skägg som han anlagt får honom att se åtminstone ett par år äldre ut. Om drygt ett år är han färdigutexami­nerad läkare.

– Jag vill känna att jag kan bygga en framtid, och den känslan får jag inte här. En del i det handlar om möjligheten att kunna få ut en anständig lön, men inte enbart. Jag vill bo någonstans där människor tolererar dig, oavsett vem du är och vad du står för. Då är varken Minsk eller Vitryssland rätt plats.

Ivan Vasarenko. Foto: Andreas Irebring

Vitrysslands regering för ingen officiell statistik och gör inga undersökningar om hur många som faktiskt har och vill lämna hemlandet. Men enligt en studie från den Vitryska institutionen för strategiska studier, BISS, som sammanställdes för cirka fyra år sedan, funderade då närmare 36 procent av Vitrysslands befolkning på att lämna landet.

Samma undersökning visade även att endast strax under 14 procent av landets unga ville stanna kvar och arbeta eller studera i hemlandet.

Studien har alltså några år på nacken, men Piotr Rudkouski, utbildningsdirektör på samma institution, tror till och med att siffrorna har ökat en aning sedan dess.

– Det pågår en liberaliseringsprocess i Vitryssland, samhället har blivit något mer öppet på senare år. Det kan ha bidragit till att fler människor ser möj­ligheterna till en ljusare framtid i landet. Men det måste sättas i relation till att fler också fått upp ögonen för vad som händer i omvärlden, och de möj­ligheter som kan tänkas finnas där, säger han.

Det är mycket som bubblar under ytan just nu. Min känsla är att regimen kommer att bli tvungna att släppa på sin kontroll mer och mer framöver.
Lina Miadzvedzeva, dokumentärfilmare

I närmare 24 år har president Aljak­sandr Lukasjenka (i Sverige oftast omnämnd med den ryska stavningen Aleksandr Lukasjenko) styrt Vitryssland med järnhand genom att fängsla politiska opponenter och slå ned på protester.

Så sent som i oktober 2015 vann han en jordskredsseger i presidentvalet med 83,5 procent av rösterna, och påbörjade därmed sin femte period som Vitrysslands president. Till synes utan konkurrens, eftersom det fanns ytterst få motkandidater som ens fick tillåtelse att ställa upp och kandidera.

Den främsta rivalen, Tatiana Korotkevitj, lyckades bara få 4,4 procent av rösterna. Internationella övervakare menade att valet stred mot demokratiska normer, något som varit standard ända sedan Aljaksandr Lukasjenka tog makten i Vitryssland 1994.

– Det är mycket som bubblar under ytan just nu. Min känsla är att regimen kommer att bli tvungna att släppa på sin kontroll mer och mer framöver. Situationen just nu är helt enkelt inte hållbar, säger dokumentärfilmaren Lina Miadzvedzeva, samtidigt som vi vandrar nedför Karl Marx gata i Minsk.

Karl Marx gata hette från början Podgornaja, men döptes om år 1917 efter kommunisternas ankomst och maktövertagande. Sedan dess har namnet hängt kvar, trots att många år har hunnit passera sedan Sovjet­unionen föll samman. Sovjetnostalgin ligger som ett skimmer över hela staden.

Boulevarden, med dess breda gågator och tunga trafik, är uppkallad efter Lenin. På Frihetstorget framför en administrativ bygg­­nad står en staty placerad med den ryska revolutionens fader.

”De flesta som är välutbildade väljer i regel att dra härifrån illa kvickt. Men jag vill jobba inom kultursektorn i framtiden och då ser jag det till och med som en fördel att stanna kvar här konstigt nog“, säger Lina Miadzvedzevas. Här tillsammans med vännen Dzianis Sjeka, som jobbar inom IT-sektorn, på Bobrujskajagatan. Foto: Andreas Irebring

Vi sätter oss på ett kafé på Karl Marx gata tillsammans med Lina Miadzvedzevas goda vän Dzianis Sjeka. I ett av hörnen spelar en grupp ungdomar någon form av brädspel, och utanför har mörkret börjat falla.

– Jag vill stanna kvar i Minsk. Till stor del handlar det nog om att mina närmaste vänner faktiskt också har valt att stanna kvar här. De flesta som är välutbildade väljer i regel att dra härifrån illa kvickt. Men jag vill jobba inom kultursektorn i framtiden och då ser jag det till och med som en fördel att stanna kvar här konstigt nog, säger Lina Miadzvedzeva med ett skratt, och tillägger lite ironiskt:

– Vitrysslands kultursektor är rejält underutvecklad, och därför kan du göra saker som ses som nya här, trots att någon kanske gjorde det för tio år sedan i väst. Till och med jag kan bli en pionjär här.

Dzianis Sjeka fyller i:

– Ja, i Vitryssland ska du antingen jobba inom kultur- eller IT-sektorn. Själv jobbar jag inom den sistnämnda, och därför ser jag på framtiden här med tillförsikt, eftersom jag kan försörja mig, min fru och min dotter. Lönen är bra med vitryska mått mätt. Familj och vänner är nog annars i särklass den största anledningen till att människor väljer att stanna kvar här. Det gör det svårare att lämna. Det gäller som sagt även mig.

Jag tror att vår regering ser IT-sektorn som något av landets ekonomiska räddning.
Dzianis Sjeka, anställd inom IT-sektorn

Då Sovjetunionen fortfarande existerade var Vitryssland landets epicentrum för teknologisk forskning och utveckling. Mycket av den kunskapen stannade kvar och har gått i arv till landets unga.

– Det insåg även vår regering. År 2005 skapade de ”High Tech Park” i Minsk. Vårt eget lilla Silicon Valley, med förenk­lade regleringar när det kommer till att skriva avtal och skatta. Och IT-marknaden har verkligen fortsatt att växa sedan dess. Jag tror att vår regering ser IT-sektorn som något av landets ekonomiska räddning. Vi har få andra industrier och saknar råvaror, då behövs det något eget som är inkomst­bringande, säger Dzianis Sjeka.

Utöver ”High Tech Park” menar han att det finns fler saker i det vitryska samhället som tyder på att regimen har släppt en aning på kontrollen under senare år.

– Jag tror att människor i Vitryssland i hög utsträckning fortfarande undviker att beröra politiska ämnen när de samtalar. Men samtidigt har saker och ting normaliserats en aning. Folk känner sig inte längre bevakade på samma sätt som innan. Men det är klart, om du ställer dig och protesterar mot regeringen i en park eller på ett torg kommer du garanterat fortfarande att få problem.

”I Vitryssland ska du antingen jobba inom kultur- eller IT-sektorn. Själv jobbar jag inom den sistnämnda, och därför ser jag på framtiden här med tillförsikt, eftersom jag kan försörja mig, min fru och min dotter. Lönen är bra med vitryska mått mätt”, säger Dzianis Sjeka. Foto: Andreas Irebring

Precis det visade Aljaksandr Luka­­­­sj­en­­ka, eller Batka som han även kallas, i mars förra året. I månader hade människor protesterat på gator och torg mot presidentens 23 år långa tid vid makten och vad de menade var ett vanstyre. Men till slut fick Lukasjenka nog och skickade in kravall­poliser och vattenkanoner mot demonstranterna. Hundratals personer greps och fängslades.

Det som fick bägaren att rinna över och som gjorde att människor begav sig ut för att protestera från första början var ett kontroversiellt dekret. Presidentens ”antiparasitskatt” gick ut på att människor som deltidsarbetade eller gick arbetslösa skulle betala närmare 2 300 kronor årligen till staten som straff. Aljaksandr Lukasjenka drog själv senare tillbaka dekretet.

Alena Mitjenia kommer ursprung­ligen från Vitryssland och doktorerar sedan några år tillbaka inom Öst- och Centralasienkunskap vid Lunds universitet. Hon berättar att den vitryska regeringen just nu håller på att omforma det gamla ”antiparasitdekretet” till ett nytt som går under namnet ”Främjande av anställning”.

– Det låter bättre, men går egentligen ut på exakt samma sak. Vitrysslands regering vill komma åt alla de vitryssar som bor och arbetar utomlands. Att de ska bidra och dela med sig av sina pengar. Aljaksandr Lukasjenka är desperat efter pengar eftersom han alltmer börjar sakna likvida medel, säger hon.

Relationen mellan Vitryssland och Ryssland har inte varit helt friktionsfri de senaste fem åren. Lukasjenka har under flera års tid spelat ett högt politiskt spel mellan EU och Ryssland. Han kritiserade Rysslands president Vladimir Putin för annekteringen av Krim i Ukraina år 2014 och införde visumfritt resande för 80 länder i januari i år – beslut och uttalanden som inte föll Vladimir Putin i smaken, varpå denne bland annat hotade att halvera oljeexporten till Vitryssland.

Den vitryske presidenten har vid flera tillfällen klagat på priserna på gas och olja från den mäktiga grannen i öst, men menar själv att han aldrig haft några intentioner att äventyra de båda ländernas relation.

Tidigare har de flesta invånarna i Vitryssland kunnat försörja sig, men många har gjort det genom att inneha helt meningslösa jobb, som egentligen aldrig behövts.
Alena Mitjena, doktorand i öst- och centralasienkunskap vid Lunds universitet

Alena Mitjenia menar att en betydande orsak till att det blossat upp en hel del konflikter mellan Vitryssland och Ryssland är de båda ländernas ekonomiska bekymmer.

– Kriget i Ukraina har tärt på Rysslands ekonomi på två sätt: det kostar stora summor pengar att föra krig, samtidigt som EU införde sanktioner mot Ryssland på grund av dess agerande i just Ukraina, och i Krim, säger hon och fort­sätter:

– Vladimir Putin anser antagligen att han inte längre kommer att kunna förse Vitryssland med samma subventionerade priser på gas och olja framöver. Och Lukasjenkas regering kommer få svårt att betala priset.

Hon påpekar att Vitrysslands ekonomi länge överlevt på att skeppa olika oljeprodukter, tillverkade av oljespill, vidare till Västeuropa. Men när Ryssland väljer att höja gas- och oljepriserna försvinner den inkomstkällan eftersom det inte längre blir lönsamt.

– Det är en stor anledning till att Lukasjenka börjar bli allt mer desperat efter att hitta pengar någon annanstans, och att systemet börjar krackelera. Tidigare har de flesta invånarna i Vitryssland kunnat försörja sig, men många har gjort det genom att inneha helt meningslösa jobb, som egentligen aldrig behövts, säger hon.

– Det är ett väldigt dyrt system att underhålla, och på senare år, med sämre ekonomi, har det inneburit att fler och fler människor antingen får gå ned i tid eller helt sonika blir av med sina jobb i landet. Det har säkerligen bidragit till att alltfler börjat ifrågasätta regimen och rikta sina blickar mot utlandet för att kunna tjäna sitt levebröd.

Katherine Firago (till höger) flyttade till Sankt Petersburg i Ryssland för ett och ett halvt år sedan. ”Jag är lesbisk och det är verkligen inget som du vill stoltsera eller vara öppen med varken här eller där”, säger hon. Här med vännen Hanna Panivisitj. Foto: Andreas Irebring

Enligt BISS undersökning säger de fles­­ta sig snegla åt väst, men merparten av de som faktiskt lämnar Vitryssland drar till just Ryssland. Det finns det flera skäl till. Ett uppenbart är språket, ett annat att de båda kulturerna i mångt och mycket liknar varandra ungefär på samma sätt som de skandinaviska ländernas gör.

Ett tredje är att det under lång tid inte funnits någon upprätthållen gräns mellan de båda länderna. I perioder har dock Ryssland valt att stänga gränsen på grund av vad de kallat säkerhetsmässiga skäl och främst under perioder då relationen mellan Putin och Lukasjenka varit lite frostig.

Katherine Firago är kvalitetsingenjör, och en av dem som valde att flytta till Sankt Petersburg i Ryssland för ett och ett halvt år sedan. När vi träffas är hon hemma i Minsk för att träffa familj och vänner under några dagar innan hon återvänder.

Vi möts på ett kafé på en sido­väg till Leninboulevarden, navet i centrala Minsk.

– Lönerna är mycket bättre i Ryssland, men i övrigt är valet mellan de båda länderna som att välja mellan pest eller ko­lera för min del. Jag är lesbisk och det är verkligen inget som du vill stoltsera eller vara öppen med varken här eller där. En dag hoppas jag kunna flytta till Väst, där jag åtminstone kan få chansen att vara mig själv. Men det är kanske inte helt lätt. Jag kan ju inte bara åka på vinst och förlust, säger Katherine Firago.

Har du vänner som också flyttat till Sankt Petersburg?

– Ja, väldigt många, och de flesta av dem är dessutom välutbildade. Tyvärr tror jag inte att den vitryska staten förstår allvaret i den företeelsen.

– Som att det inte vore problematiskt för vilken nation som helst om de allra flesta av de som är välutbildade och drivna vill lämna sitt hemland så fort de får chansen. Men känslan är ändå att saker blir bättre dag för dag, det går bara väldigt långsamt.

Med tåg tar det strax över tre timmar att ta sig från tågstationen Passazjyrski i Minsk till Baranavitjy – en medelstor stad med en viktig järnvägsknut som förbinder huvudstaden med Vitrysslands sjätte största stad, Brest.

Dima Pristupa är uppvuxen här, och möter upp på tågstationen tillsammans med sin dotter sent på eftermiddagen. Med på resan är Dzianis Sjeka. De båda männen är goda vänner, och det är ett kärt återseende, visar det sig när de lägger armarna om varandras axlar.

– Den där byggnaden var tidigare KGB:s högkvarter i Baranavitjy. Nu vet jag faktiskt inte var de håller till eller om de ens har en egen byggnad här i staden. Det var någon rik människa som köpte huset efteråt i alla fall, men han har mest låtit byggnaden förfalla. Ett tag hölls det punk- och rockkonserter därinne, men det var länge sedan nu, säger han.

Dima Pristupa är grafisk designer i Baranavitjy. ”Det är klart att jag inte kan göra konst med politiska budskap. Jag vill inte bli en person non grata“, säger han. Foto: Andreas Irebring

Dima Pristupa är själv musiker och anordnade konserter i Baranavitjy en gång i tiden. Men med familj, ont om tid och det faktum att ständigt behöva kämpa emot byråkrater, tappade han gnistan och gav upp. Numera arbetar han som grafisk designer.

– Det är ett väldigt bra och kreativt jobb. Det är klart att jag inte kan göra konst med politiska budskap. Jag vill inte bli persona non grata.

Följer du med i politiken?

– Ibland. Men det är samma visa hela tiden. Ta Vitrysslands relation till Ryssland exempelvis. I ena stunden är vi bästa vänner, i nästa är vi ovänner. Det är klart att Aljaksandr Lukasjenka inte är någon ängel, men det blir svårt att förändra det.

Han vill bo kvar i Baranavitjy och har inga planer på att flytta utomlands. Men han medger att hans fru drömmer sig bort i bland.

– Det är klart att vi har mängder av problem här, men jag känner mig ändå relativt fri. Människan har och kommer alltid att sträva efter materiella ting, såväl som politisk frihet. Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att alla som tänker tanken att de skulle vilja lämna landet ändå inte gör det. Det skulle ju inte finnas något folk kvar här i så fall. Möjligtvis ett stort gäng sovjetnostalgiker – och så jag då, säger han med ett stort leende men allvarsam blick.

Mörkret har infunnit sig när Dima Pristupa kör oss till tågstationen på kvällen. Gatorna i centrum ekar tomma, men perrongen är full av människor som antingen ska vidare mot Brest eller Minsk med det sista tåget. Tre timmar senare är vi tillbaka i Vitrysslands huvudstad.

Maksim Karpitski har tidigare bott i USA. Foto: Andreas Irebring

Maksim Karpitski arbetar som engelsklärare i Minsk. Han tidigare bott i Massachusetts i USA i perioder, där han studerade lingvistik, och arbetade för miljö­organisationen Environment Massachusetts. Han fick erbjudanden om att stanna kvar och arbeta där, men trivdes aldrig riktigt i det amerikanska samhället.

– Jag förstår människorna här, men i USA kände jag mig ganska vilsen emellanåt. Visst, människor vill kunna försörja sig, men där borta kändes det många gånger som att pengar var det enda människor pratade om.

Skulle du kunna tänka dig att bosätta dig någon annanstans i världen?

– Vem vet vad som händer i framtiden, men som det är just nu är jag nöjd med att bo här. Jag är väldigt säker på att det kommer att hända en massa intressant här framöver.

Systemet som det är just nu kan inte hålla för evigt.
Maksim Karpitski, lärare i engelska

Han gör en konstpaus, sneglar ned över Zacharaugatan, och fortsätter:

– Om det blir bra eller dåligt kan vi bara sia om, men det blir spännande oavsett. Systemet som det är just nu kan inte hålla för evigt.

Maksim Karpitski säger att han tror att många människor vill lämna landet och bo någon annanstans i världen just för att de inte kan.

– Det blir som en hägring eftersom de kanske inte kan uppnå vad de vill här. Jag har åtminstone fått en möjlighet att se mig om och har kunnat avgöra att det ändå är här i Minsk jag vill bo. Långt ifrån alla får eller tar den möjligheten.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar