”…denna härliga seendets tid”

Under våren 1918 kan man i Syndikalisten följa finska inbördeskriget – eller ”revolutionen”, som är den term som genomgående används i rapporteringen – från förhoppningarna vid tiden för dess utbrott fram till det bittra nederlaget.

På vägen bereds det även plats för hån mot de svenska social­demokrater som kritiserar de rödas agerande samt en skildring av värvarverksamheten för de svenska frivilligstyrkorna i kriget.

Tonen i artiklarna kan inte sällan te sig bombastisk för en nutida läsare, och driften med fega socialdemokrater och samvetslösa frivilligvärvare är skoningslös.

Lika fullt finns det något obehagligt profetiskt i den sista artikeln i detta utdrag, Ragnar Casparssons runa över den förlorade revolutionen. Offer för vedergällningens våldsamma godtycke, vilket är vad Casparsson förutspår, var precis vad så många av de revolutionära arbetarna och torparna blev efter krigets slut.

Och precis som det antogs i texten blev det på många håll, inte minst på landsbygden, stopp på dödandet först när det började höjas röster om att avbräcket i produktionen riskerade att bli för stort. Någon måste ju arbeta också.

Toivo Jokkala

Lördagen den 16 februari 1918

Väpnad klasskamp.

Världsrevolutionen på marsch.

(…)

Den har kommit, denna härliga seendets tid. Revolutionens klocka har gått försent, men dock släpat sig fram. Och timslaget har fallit!

Revolutionen i Ryssland har i långa manifäst manat fram klasskänslorna hos de europeiska folken. De ha redan firat triumfer.

Som god tvåa steg Finland in i världsrevolutionens led, inte som ett resultat av landets uppnådda nationella frihet, utan därför att klassinstinkterna nyss förut kommit till ett sådant markant uttryck i Ryssland.

Den kamp, som nu föres i Finland, visar, att klasskriget börjar avlösa nationernas meningslösa och folkmördande krig.

Den finska bourgoisiens nedriga tillvägagåenden mot proletariatet kallade detta senare i harnesk. För att genomdriva en rad lumpna krav och trångbröstade fordringar hade Finlands borgare organiserat sig i frivilliga skyddskårer, som voro väl beväpnade och besjälade av ett osläckligt hat mot sina medbröder i det förr förtryckta landet.

Arbetarna besvarade utmaningen, klasskampen blossade upp, en klasskamp med väpnade fronter. Det är en gammal förete­else detta, och ändå så ny! – De ryska arbetarna, som redan hunnit smida sitt revolutionära gesällprov, kände sig av känslan om nationell samhörighet uppfordrade att hjälpa sin finska bröder. Och sida vid sida kämpa nu våra finska och ryska bröder den väpnade klasskampens hårda strid för bröd och frihet. De ryska arbetarna ha härmed stigit in i socialismens historia som sociala korsriddare. Ryssars och finnars gemensamma kamp gäller en gemensam, internationell fiende, mänsklighetens, kulturens, utvecklingens fiende, bourgoisien.

(…)

Världrevolutionen är på marsch… Vi äro väl redo även i Sverige?

Ragnar Casparsson.

 

Onsdagen den 6 mars

När socialdemokrater protestera mot revolutionen.

Det är synd om Finlands revolterande arbetare, ty en grön yngling i Arbetet, fil. kand. O. R. Wangson, ”beklagar” och ”ogillar” deras revolution. Vilket oerhört intryck skall inte detta göra på de finska arbetarna!

Och än mera, Malmö arbetarekommun har på ett av 1,000 personer besökt möte antagit en resolution, där man i barnsliga ordalag också ger uttryck åt sitt ”ogillande”. För att giva ytterligare pondus åt enfalden har man i resolutionen sagt ifrån att dessa 1,000 personer representera elva tusen.

Helt nyligen hade undertecknad det tvivelaktiga nöjet att höra den ovan omnämnde ynglingens deklaration i Finlandsfrågan. Hans avsikt var inte att försvara eller ens förklara ”röda gardenas” påstådda grymheter, visst inte! Han ville helt litet ”mildra” omdömet om dem. Bara litet, litet, grand!

De finska arbetarnas oerhörda brott, att gå ut i revolution mitt i världens mäst demokratiska stat, kunde han inte nog fördöma. ”Har man fått allmän rösträtt”, docerade tal., ”så skall man också endast lita till den, även om det kostar lite självöver­vinnelse att böja sig för folkmeningen.”

I hastigheten lämnade han en synnerligen intressant upp­lysning: ”socialdemokratien är inte främmande för revolutionen”: De bara vänta på den politiska makten, sedan kommendera de militären ut i revolutionen för den slutgiltiga omdaningen av samhället. Striden mellan arbetare och borgare skulle då bli mera ”jämn”, menade han.

Sedan föredraget slutat, antogs Malmö-resolutionen. Ett annat resolutionsförslag, i vilket manades till handling mot aktivisterna, framlämnades och väckte en kolossal bestörtning hos talaren och mötets ordförande, vilka dillade om ”splittring” o. s. v. Av rädsla härför var publiken nog välvillig att godkänna Malmö-resolutionen sedan en maning till transportarbetare och järnvägsmän, att icke transportera vapen till Finland,
tillfogat.

Som sagt, det är synd om finnarna, men det är myck­­et, mycket mera synd om de svenska socialdemokraterna, med deras hysteriska rädsla för revolutionen och för deras stupida dumhet! De spjärna av alla krafter för att vrida utvecklingen tillbaka, men det tycks som om endast de själva bli ”vridna”.

Inte tror jag att finska revolutionen det ringaste påvärkas av social­demo­kratiska puttefnaskers sublimt löjliga deklamationer om ”brott mot demokrati” o. s. v.

Lawrence.

 

 

Onsdagen den 17 april

Värvningen till Finland.

Ingen som ej närmare känner till förhållandet kan tro i vilken utsträckning det sändes svenska trupper, ”frivilliga”, till svarta gardet i Finland. Undertecknad som för närvarande är arbetslös, tog en tur upp till ”Finlands vänners” kontor, tänkte på så sätt förskaffa mig litet reshjälp. Det var rätt svårt att få rätt på huvudledningen för detta band, men efter en del telefoneringar m. m. fick jag klarhet på, att den var belägen på Horns­gatan. Ingen skylt eller något annat finnes på huset, som angiver vad som försiggår därinne, utan de bedriver sina svarta planer i all hemlighet.

Då jag kom in blev jag strax varse några viljelösa individer, som väntade på värvaren. Även tror jag det var ett par personer till, som voro ute i samma ärende som jag, nämligen spekulationssyfte. Då värvnings­mästaren kom tillstädes blev det liv och rörelse, som på en kreatursmarknad. En vaktmästare, eller en typ för en sådan gick av och an i väntrummet givande råd och upplysningar, att han var älskvärdheten själv emot de besökande, är onödigt att nämna.

Undertecknad bad då att få veta fordringar och förmåner för eventuell anställning som frivillig till vita gardet (läsa svarta mördargardet). Jo, betingelserna voro ju inte svåra. Bara ett frejdebetyg, att man kunde få pass, och ett intyg att man inte var inkallad till mordtjänstgöring här hemma före den 5 aug. Hälst ville de förstås hava stamanställt folk, sådana som varit värvade vid något regemente i ”frihetens stamort”, men det hindrade ju inte att de togo andra också, så det gick visst med rubb och stubb efter, vad jag kunde fatta. Förmånerna voro ju naturligtvis lysande: 300 finska mark pr månad jämte 50 kr. i svenskt mynt, full beklädnad, jämte 80 kr. i förskott eller lega. Vid invaliditet minst 150 kr. i månaden i livränta och 5,000 kr till de efterlevande för den som stupar. Således rätt bra betalt åt dem, som vilja vara med och mörda den finska arbetareklassen. Ja, bödlar bruka ju i allmänhet få bra betalt.

(…)

Aug. K.

 

 

Lördagen den 11 maj

Kring den finska tragedien.

Av Ragnar Casparsson.

Den finska revolutionen har ändat med en fruktansvärd katastrof. Finlands arbetare, dessa tysta, hjältemodiga kämpar för proletariatets och socialismens framtid skola endera dagen till sista man vara utlämnade till det Mannerheimska godtycket. Revolutionen har slagits ned: reaktionen är åter sadelfast. Ve de Finlands slavar, som överlevat kampen! Hur olyckliga äro de icke! Att dö med ett skottsår i bröstet för revolutionen har icke blivit dem förunnat; de skola återvända till gruvorna, värkstäderna och fälten, till det hårda straffarbetet i Kung Frodes tjänst; de skola kvida under nagajkornas snärtar och leva i ett fågelfritt trälliv. I politiska och ekonomisk rättslöshet skola de lära sig begrunda sin dödssynd. Det kapitalistiska tyranniet, som nu kan anses vara definitivt räddat, kommer sannerligen inte att lägga fingrarna emellan, ty upprorsmakare förtjäna ju döden, i synnerhet om de gjort uppror mot egendomen. Att avrätta alla låter sig dock svårligen göra, ty man kan ju inte, efter som man skryter över lite civilisatorisk polityr, salta ned liken och äta dem, utan man måste ju ha slavar även i framtiden. De flesta måste benådas till livet, emedan de behövas för produktionen, för nyska­pan­­det, för befästandet av kapitalismens makt.

(…)