[FILM] I am not a Witch Rungano Nyoni, 2017 Svensk biopremiär: 2 mars 2018 Tänk dig att du som turist kliver ur en buss och ställer dig framför en inhägnad. Innanför sitter en grupp kvinnor på marken, de är gamla och på varderas rygg sitter ett långt, vitt band fastsatt. Andra änden av bandet sitter fast […]
Rungano Nyoni, 2017
Svensk biopremiär: 2 mars 2018
Tänk dig att du som turist kliver ur en buss och ställer dig framför en inhägnad. Innanför sitter en grupp kvinnor på marken, de är gamla och på varderas rygg sitter ett långt, vitt band fastsatt. Andra änden av bandet sitter fast vid en orange lastbil i bakgrunden.
Det är invånarna i ett häxläger, som på så sätt visas upp för turister. När de inte är ute och grovarbetar på fälten förstås, vilket verkar ta större delen av deras arbetstid i anspråk. Utan bandet, berättar guiden, skulle häxorna flyga sin väg och kunde rentav döda turisterna, men med bandet som håller fast dem är de alldeles ofarliga.
Rungano Nyoni långfilmsdebuterar med I am not a Witch (2017), om åttaåriga Shula, spelad av Maggie Mulubwa, som anklagas för att vara häxa och ställs inför valet att hamna i ett statligt häxläger eller bli förvandlad till en get.
Nyoni är född i Zambia men bosatt i Wales och använder både zambisk tradition och västerländsk exotifiering för att berätta denna historia som är lika dråplig som vass.
Shula får medverka i teveshower och hon får peka ut tjuvar i rättegångar. Men ryktet sprids också att hon kan framkalla regn.
Filmen har en absurd humor, som mycket kan tillskrivas de komiska karaktärerna runt häxorna. Som ”managern” som ser till de ekonomiska fördelarna med Shulas utlovade förmågor och det framstår snarare som vinstintresset är drivande, än någon direkt övertygad häxtro.
Shula får medverka i teveshower och hon får peka ut tjuvar i rättegångar. Men ryktet sprids också att hon kan framkalla regn och genom allt det humoristiska finns hela tiden en gripande, sorgsen underton, där man undrar hur det ska gå för Shula.
I am not a Witch är stundtals magiskt vacker. De vita banden har paradoxalt nog del i detta, symboler för bojor och därmed ruvande på möjligheten till frigörelse, fladdrar de mot himlen ovanför de hårt arbetande – men utfattiga – kvinnorna i häxlägret, till synes lätta att kränga av sig. Och man väntar på att de ska fullfölja tanken.
