Närmare 20 procent av Turkiets 80 miljoner invånare är kurder. Ändå publicerades där endast sex böcker på kurdiska mellan 1923 och 1970. Sex böcker, på fyrtiosju år.

År 1968 skrev författaren Mehmet Emin Bozarslan, som kommer från den kurdiska staden Diyarbakır, en bok vid namn Alfabê. För detta verk fängslades han av den turkiska regeringen. Inte för att Alfabê var en satirisk roman om Kemal Ataturk, eller en djup granskning av Turkiets systematiska orättvisor mot det kurdiska folket, utan enbart för att det var, som namnet antyder, en ABC-bok på kurdiska. En enkelt illustrerad bok där det bredvid bokstaven A fanns en tecknad eldslåga och det kurdiska ordet agir, som betyder just ”eld”.

Detta var en tillräckligt farlig gärning för att Bozarslan skulle bli fängslad för separatism: han ansågs nämligen ha utfört en handling som uppmanade till att Kurdistan skulle bli en självständig stat, vilket då som nu var kriminaliserat i Turkiet. Bozarslan lyckades till slut få asyl i Sverige, där han kunde ge ut Alfabê år 1980.

Det är just detta mönster av kurdiska böcker som överlevt enbart för att de har varit möjliga att ge ut i andra länder som visar hur svårt det är att få ett grepp om den kurdiska litteraturen. Av författaren Erebê Şemos roman Sivane Kurmanja (”Den kurdiska herden”) från 1929, som av många räknas som den första kurdiska romanen, finns exempelvis inga exemplar kvar av originalutgåvan. Att den överlevt är främst på grund av att den trycktes på nytt i Beirut 1947, en utgåva som utgör grunden för den kurdiska romanen.

Samma öde drabbade författaren Ibrahim Ahmad, som upprepade gånger var tvungen att skriva om sin mest berömda roman Jani Gal (en ordlek som är svår att översätta men som betyder såväl ”Folkets lidande” som ”Födslosmärtor”) efter att de ursprungliga manuskripten brändes eller gick förlorade. Och det var inte förrän det franska förlaget L’Harmattan 1994 gav ut en fransk översättning av Jani Gal som den fick innehålla de geogra­fiska platser och hänvisningar till den irakiska regimen som tidigare tagits bort.

Det är ett talande exempel på den kurdiska litteraturens förtryckta status att en av de allra mest berömda kurdiska romanerna gavs ut i sin helhet på franska så sent som på 1990-talet.

Att med detta i åtanke se på de romaner som vi har tillgängliga från början av 1900-talet och tro att det är helheten av den kurdiska litteraturen är som att se på Sapfos fragment och tro att det är hennes samlade verk. För varje bok som överlevt har ett otal fler bränts, förbjudits, eller inte vågat skrivas.

De böcker vi har tillgängliga är blott fragment av en litteratur som aldrig fått finnas. I Turkiet, till exempel, var texter skrivna på kurdiska förbjudna ända fram till 2008. Än i dag är det förbjudet att sända barnprogram på kurdiska, och barnkanalen Zorak TV stängdes ned 2016 efter att de visat Smurfarna och Svampbob Fyrkant med kurdiskt tal. Även detta ansågs vara separatism. Ett sådant förtryck sätter givetvis sina spår.

Givetvis har kurdisk litteratur funnits i århundraden innan det sovjetiska inflytandet i regionen ledde till att kurdiska intellektuella bekantade sig med ryska romaner.

Om denna text främst diskuterar romanen, detta västerländska påfund, är det för att det bäst tydliggör den problematik som det här resoneras kring. Men givetvis har kurdisk litteratur funnits i århundraden innan det sovjetiska inflytandet i regionen ledde till att kurdiska intellektuella bekantade sig med ryska romaner, parallellt med att marxist-­leninistiska politiska partier började bildas där författare agerade som politiker och frihetskämpar, och där samma litteratur som en gång inspirerat den kommunistiska rörelsen i Sovjet nu uppväckte den kurdiska frihetsrörelsen.

Före romanen var det främst lyriken som representerade den kurdiska litteraturen, och det finns där mycket av intresse för en lyrikintresserad: allt från kärleksepos som Mem û Zin (”Mem och Zin”) från 1692 till författaren Cigerxwîns revolutionära dikter och Sherko Bekes nästan fabelliknande poesi. De två sistnämnda poeterna bodde i Sverige innan de avled. Detta är inte en slump: Sverige har i många år varit en viktig nod i den kurdiska diasporan, vilket kanske mest framgår genom den litteratur som skrivits här, av de författare som flytt hit.

Det finns mer än enbart historiska och geopolitiska skäl till att den kurdiska litteraturen blivit så perifer som den tyvärr blivit. Det föreligger också logistiska och teknologiska problem. Som många vet finns det två kurdiska alfabet (detta är en lögn: det finns ännu fler, och jag ber om ursäkt till mina bröder och systrar vars alfabet inte tas upp här, exempelvis de som skriver på kyrilliska). Det ena, sorani, liknar det persiska eller det arabiska alfabetet, bortsett några bokstäver som skiljer sig åt. Den andra stora kurdiska dialekten, kurmanji, använder ett annat, latinskt alfabet som utvecklades av författaren, språk­vetaren och revolutionären Celadet Alî Bedirxan. Detta alfabet liknar mest det turkiska.

När digitala programvaror antas vara lösningen på Mellanösterns problem (vi minns exempelvis väl de västerländska mediernas euforiska omskrivning av den arabiska våren som en Facebook- och Twitterrevolution – ett sätt att se det västerländska verktyget som det viktiga, snarare än människan som använder det) är det värt att minnas att datorn inte utvecklades med icke-västerländska språk i åtanke. Vi lever i en digital tid, och denna tid har kodats med ett specifikt skrivsystem.

Några exempel: fram till 2012 gick det inte att använda något soranitypsnitt på Macintosh, och det var inte förrän för något år sedan som det gick att börja använda arabiska typsnitt på Macversionen av Microsoft Word, än mindre sorani. Det är fortfarande närmast omöj­ligt att installera kurmanjitypsnitt på en Mac, och inte heller är det möjligt att använda turkiska typsnitt för att skriva på kurdiska, eftersom Turkiet förbjudit bokstäverna Q, X och W – som finns på kurdiska men inte på turkiska. ”Förbjudit” är här inte en överdrift: fram till 2008 fick personer som använde dessa bokstäver böter. (Det kan påpekas att detta bara gällde kurder, det amerikanska företaget Xerox kunde marknadsföra sitt varumärke utan problem).

Det har därför inte bara varit politiskt och juridiskt svårt att skriva på kurdiska: det är det även i teknologiskt hänseende, än idag. Detta medför även problemet att ett verk på kurdiska är svårt att söka fram på diverse sökmotorer. Litteraturen förblir osynlig för stora delar av världen även på grund av alfabetet som det är skrivet på – man måste trots allt kunna skapa ett tecken på sin dator för att kunna söka efter det.

Den kurdiska texten förblir därför förseglad, osökbar av det latinska indexet där vi tror att all information finns. Den kurdiska litteraturen är dold bakom gränsen av de språk vi kan skriva på.

Även översättning av kurdiska verk ter sig som en ovanligt smärtsam process. Det finns visserligen en lång historia av västerländsk litteratur översatt till kurdiska: de litterära tidskrifterna Hawar och Gelawej från tidigt 1900-tal översatte mycket, särskilt från franska och ryska. Den kurdiske författaren Firat Jewerî, som är bosatt i Sverige, har nyligen översatt både Hjalmar Söderberg och Gunnar Ekelöf till kurdiska, och bara för något år sedan fanns det ett stort medieintresse i Kurdistan kring översättningen av Sheryl Sandbergs Lean in till kurdiska (nyliberalism utklädd till feminism är tydligen det som folket behöver).

Översättningar åt andra hållet har dock inte varit lika populära: förra året skrevs det mycket, i bland annat Times Literary Supplement, om författaren Bakhtiyar Ali, vars roman Ghazalnus w Baghakani Khayal (”I Stared at the Night of the City” på engelska) var den första kurdiska romanen som någonsin översatts till engelska.

Detta säger i och för sig mer om engelsk­pråkiga länders obenägenhet att översätta än om kurdisk litteratur, men faktumet användes flitigt för att marknadsföra boken. Även om det är lätt att förstå att det finns ekonomiska skäl för att sälja något som det “första”, någonsin, är känslan som uppstår ändå lik den jag får när jag hör att det var Columbus som ”upptäckte” Amerika. Vi kurder har funnits här i årtusenden, vår litteratur har funnits lika länge, den upptäcks inte bara för att engelskspråkiga länder ämnar blicka åt vårt håll.

Det finns även en fascination kring just romanen, som – eftersom det är en form som uppfanns av Väst – anses vara den mest avancerade, den bästa litteraturen. Jag påminns om det kritikern M. Lynx Qualey svarade i en intervju om den ”arabiska romanen”: att idén om den arabiska romanens framväxt irriterar henne, ”som om araberna började skriva på ett meningsfullt sätt när de började skriva europeiska romaner. I stället tycker jag om att se aspekter av den europeiska romanen som införlivad, absorberad i en mycket lång arabisk berättelsetradition”, sade hon.

Och visst är det så, att denna absorbering av en redan existerande berättelsetradition är tydlig när man läser en icke-­västerländsk roman på originalspråk. Men det är mycket som går förlorat även i en bra översättning, och det är inte en slump att romaner från Mellanöstern, vare sig de är kurdiska, arabiska eller persiska, ofta känns exotifierade. Det är ett av de problem som uppstår när västerländsk form möter icke-västerländsk verklighet (för att citera Franco Moretti).

De romaner som ändå översätts väljs givetvis av västerländska förläggare, som verkar eftersöka en slags gammalmodig humanism, för att på något sätt trösta en ängslig västerländsk medelklass. Fredric Jameson menar, i en annars rätt medel­måttig uppsats vid namn ”Third World Literature in the Era of Multinational Capitalism” att ”vår sympati för dessa ofta omoderna tredjevärldstexter i sig ofta är en ursäkt för en djupare rädsla som vi rika har för hur människor faktiskt lever i andra delar av världen”.

Om britter och amerikaner inte översätter, och det enda som publiken verkar vilja läsa är reportage av västerländska författare som åkt till Kobanê eller Rojava, är det inte lika bra att själv skriva på, säg, engelska?

Men vad är då lösningen? Om britter och amerikaner inte översätter, och det enda som publiken verkar vilja läsa är reportage av västerländska författare som åkt till Kobanê eller Rojava, är det inte lika bra att själv skriva på, säg, engelska? Det är här det är värt att påminna om allt som det brittiska imperiet gjort mot kurderna, och hur många av deras hand­lingar som ledde till att det kurdiska språket nästan försvann för evigt. Om Ngũgĩ wa Thiong’o har rätt i sitt på­stående att ”afrikanska författare bör vara tydliga med att när de skriver på engelska bidrar de till utvidgningen av och beroendet av det engelska språket”, så är det inget mindre än ett svek att skriva på engelska.

Men det finns också något annat att ta i beaktande: även om en kurdisk författare skulle skriva på engelska,  till exempel, kommunicerar hen med en särskild publik. I försöket att förmedla det kurdiska folkets existensberättigande blir dessa verk per automatik smått propagandistiska.

Anledningen till att Bakhtiyar Alis roman blev översatt till engelska var att en kurdisk författare skrev om budgiv­ningen mellan två kurdiska förlag kring romanen: den hade blivit en bästsäljare så fort den kom ut, och Ali fick 25 000 dollar av förlaget som tryckte hela 10 ­000 exemplar av romanen.

Romanens rykte som en bästsäljare utan like samt möjligheten att kunna marknadsföra den som den ”första” kurdiska romanen på engelska gjorde den ekonomiskt attraktiv för förlaget Periscope (som, det måste erkännas, är ett av få brittiska förlag som verkligen satsar på översättning). Romanen vänder sig dock inte till en västerländsk läsare. Det är en kurdisk författare som talar till sitt eget folk, med all cynism och pessimism som vi använder för att tala om våra egna.

Översättning har därför ett reellt värde om läsare verkligen vill få en insikt i hur andra kulturer faktiskt är, en insikt vars nyanser går förlorade när kurder skriver på andra språk. För att inte tala om när journalister åker till Kobanê och skriver om attraktiva kvinnliga peshmerga­krigare för den västerländska dags­pressen.

Det är här värt att poängtera att resten av världen har varit bättre än engelsmännen och amerikanerna på att översätta kurdisk litteratur: Bakhtiyar Ali har sedan länge funnits på tyska, Ibrahim Ahmeds Jani Gal är som sagt översatt till franska, och flera av den fantastiske författaren Mehmet Uzuns romaner har översatts till svenska. Mehmet Emin Bozarslan, han som skrev den förbjudna ABC-boken, skrev även en barnbok om hederskultur för några år sedan, som är översatt till svenska.

Men även om förlag skulle få för sig att satsa på kurdisk litteratur finns ännu ett problem, nämligen att det finns väldigt få översättare.

En av anledningarna till att det finns få som översätter romaner, utöver de rent ekonomiska, är att exilen för kurder, liksom för många andra minoriteter, har splittrat familjer, och lämnat ett tomrum där språket en gång var.

Vi fokuserar ofta på kultur, på värde­ringar, men få talar om vad migration gör med språket, som nästan är ännu mer grundläggande. Vi har en äldre generation vars kurdiska är långt överlägsen svenskan de talar, och en yngre generation som bemästrar svenskan i mycket högre grad än kurdiskan. Det vet alla som har bråkat med en förälder eller ett barn, att det inte går att vinna en debatt på den andres språk.

Det vet alla som har bråkat med en förälder eller ett barn, att det inte går att vinna en debatt på den andres språk.

Det finns ett gap mellan oss. För att grovt generalisera har inte barnen till förstagenerationsinvandrarna från Kurdistan språkförmågan att skriva på kurdiska – inte på samma sätt som de hanterar språket i det land där de bott hela sina liv.

De behärskar givetvis språken i de länder där de bor, och vi ser ju i Sverige att det finns ett stort antal författare med kurdisk bakgrund som är fenomenala.

Men fingertoppskänslan för moders­målet, den går oftast förlorad. Detta utöver det faktum att många kurder som flytt till Sverige inte ens har kunnat bemästra det kurdiska språket, på grund av regimers förtryck och förbud. Litteratur kan trots allt inte skrivas, än mindre översättas, om språket litteraturen skrivs på inte får existera.

Trots alla dessa problem finns en riklig mängd kurdisk litteratur, som ofta är eller har varit skriven här i Sverige. Det finns dock inget forum för att diskutera denna litteratur, som förblir gömd för de traditionella kultursfärerna. Den förblir en parallel litteratur. Visserligen är det högst möjligt att läsa böcker av kurdiska författare som skriver på svenska, men något går förlorat när den kurdiska litteraturen inte är skriven på kurdiska.

Det har aldrig varit lätt att skriva, översätta eller skriva om kurdisk litteratur. Vi måste ändå försöka.