”Ulla Anderssons och Ali Esbatis replik ger en bild av att de utgår från villkoren i riksdagen och har hittat en strategi för att manövrera i maktens korridorer. Vi vill se till villkoren i hela Sverige och ta fram en strategi utifrån det”, skriver Johan Norlin och David Dahlborn i ett genmäle på onsdagens debattreplik om Vänsterpartiets politiska strategier.
Motionen ”Totalrenovera Sverige”, som i dag debatteras på Vänsterpartiets kongress, står för en ekonomisk strategi grundad på en radikal folkrörelse för jämlikhet.
Eftersom frågorna om investeringsnivån i samhällsekonomin och upprinnelsen till den finanspolitiska överenskommelsen, som Ulla Andersson och Ali Esbati tar upp i sin replik om motionen, redan fått gedigna svar på andra håll (se Arena Idés rapport ”Under falsk flagg” från 2017 och Anders Nordström i Flamman den 16 november 2017) fokuserar vi på frågorna i debattens kärna: Vad för sorts Sverige vill vi ha och hur vill vi uppnå det? Accepterar vi ett Vänsterparti fjättrat vid en nyliberal kvarnsten i form av det finanspolitiska budgetramverket, eller vill vi skapa en stark folkrörelse med en gemensam vision om ett bättre liv och makten att genomföra den?
Som vi sett i Storbritannien, Frankrike, Chile och USA, är chansen betydligt större att människor vill skänka sin tid till rörelser som erbjuder radikala lösningar på vår tids kriser.
Strategiskt utgår vår makt från oss – folket. Vår förmåga att förhandla står alltid i proportion till vår styrka som rörelse. Är vi fler medlemmar, fler som organiserar kampanjer och fler som demonstrerar, uppnår vi snabbare våra mål.
Som vi sett i Storbritannien, Frankrike, Chile och USA, är chansen betydligt större att människor vill skänka sin tid till rörelser som erbjuder radikala lösningar på vår tids kriser än till partier som vill ägna sig åt parlamentariska kompromisser. Därför menar vi allvar när vi säger att Sverige behöver något mer mättande än nyliberalism på burk.
Enligt Novus tycker svenskarna sedan flera år att landets utveckling går åt fel håll, 45 procent förra sommaren, mot 39 procent som tycker att det går bra. Framtidstron brister. Det är svårt att säga exakt varför, men här liknar Sverige nästan alla andra nyliberala ekonomier. Åtstramningspolitiken har snuvat så många av oss på vår beskärda del av det växande överflödet.
Vi har enorma och växande samhällsproblem. Inkomstklyftorna är bara symtomet – de kriser vi står inför är ännu större: kris i underfinansiering av pensionssystemet och vården; kris på arbetsmarknaden där jobben flyttar till storstäder och hela regioner utarmas; ekologisk kris med risker för livsmedelsförsörjningen vi inte kan föreställa oss. För att förhandla robusta lösningar här måste Vänsterpartiets väljarstöd öka med råge.
Parallellt med den utbredda pessimismen saknas en politisk vision som utgår från en tydlig helhetsbild och politisk verktygslåda som erbjuder möjligheter att vända utvecklingen. Vi vill att Vänsterpartiet ska erbjuda detta hoppingivande, radikala alternativ. Här leder ”Totalrenovera Sverige” mot den stabila folkrörelse som behövs.
Strategier formas av villkor, och hur vi tolkar dem. Anderssons och Esbatis replik ger en bild av att de utgår från villkoren i riksdagen och har hittat en strategi för att manövrera i maktens korridorer. Vi vill se till villkoren i hela Sverige och ta fram en strategi utifrån det.
Har det gått i andra länder går det här med. Frågan vi ställer bör därför vara: kommer fler människor att vilja engagera sig i en vänsterrörelse med ett storskaligt, tydligt och realistiskt svar på våra ödesfrågor, eller i ett stödparti för fortsatt nyliberal åtstramningspolitik?