Svensk arbetarlitteratur i behov av bättre stöd

Hur mår arbetarlitteraturen idag? Jo tack, bättre än på länge, är slutsatsen i litteraturvetaren Magnus Nilssons rapport ”Arbetarlitteraturen och klassamhället”, för Katalys – institut för facklig idéutveckling, som presenterar en nydanande och växande kår av arbetarförfattare som vuxit fram under senare år.

Kultur
Kristian Lundberg skildrar i sina böcker den globala arbetsmarknadens påverkan på fackligt arbete medan arbetsskador och arbetsplatsolyckor utgör ofta centrala teman i Jenny Wrangborgs och Anneli Jordahls verk.
Foto: Izabelle Nordfjell/Mikael Andersson/Vilhelm Stokstad/TT Montage: Arbetaren

Under 1930-talet skapades och erkändes begreppet arbetarlitteratur efter att en rad författare, komna ur lant- och industriarbetarmiljö, skrivit skildringar kring lönearbetet och människorna som utförde det. Romaner och noveller som publicerades, ofta med stöd av arbetarrörelsens förlag och tidskrifter, handlade ofta om en manlig individ som drömde sig vidare ur arbetarklassens tvingande villkor.

Den arbetarlitteratur som i dag fått ett uppsving skiljer sig en del från tidigare verk, och speglar den förändring av arbetsmarknaden som skett, inte minst genom globalisering, privatisering av vård och annan samhällsservice, och osäkrare anställningar genom bemanningsföretag. Klassresor som tema förekommer knappast.

Magnus Nilsson.
Foto: MAU

Trots att den fackliga anslutningsgraden har minskat, från 88 procent 1995 till 63 procent 2017, varav 30 procent inom hotell- och restaurangbranschen – en kraftigt ökande sektor – skildrar arbetarlitteraturen i dag oftare än förr själva arbetet och kollektivet på arbetsplatsen och i branschen. Detta i dialog med ideologiska föreställningar att det inte längre skulle finnas något klassamhälle som präglas av klassorättvisor, skriver Magnus Nilsson i sin nya rapport ”Arbetarlitteraturen och klassamhället”.

Trots de ganska tydliga skillnaderna har arbetarlitteraturen i dag draghjälp av den äldre arbetarlitteraturens erkännande och spridning. Flera författare, som Åsa Linderborg och Jenny Wrangborg, refererar också till den i diskussionen kring arbete och klass – ett ord som inte är ovanligt i samtidens litteratur.

Andra författare diskuterar den globala arbetsmarknadens påverkan på fackliga rättigheter och andra villkor, några av dem är Kristian Lundberg, Emil Boss och David Ericsson.

En förändring inom arbetslivet är att kvinnorna ökat inom den svenska arbetsklassen. Inom den reproduktiva sektorn (som vård och omsorg) är 85 procent kvinnor, och inom cirkulations- och tjänstesektor 63 respektive 51 procent. Hur visar det sig i samtidens arbetarlitteratur, frågar jag Magnus Nilsson.

– Det är sant att kvinnorna blivit fler i och med att de yrken där de dominerar tagit större del av arbetaryrkena. Men de har alltid funnits – men varit osynliga. Ta Malmö, till exempel, där jag bor, som kallas varvsstad men är lika mycket en textilstad, vilket många inte känner till. På 30-talet fanns det i princip bara en kvinna som skrev, nu är de många och de beskriver arbetet och arbetsplatsen, säger han.

En tredje röd tråd som Magnus Nilsson beskriver är den ”kroppsliga” kopplingen i beskrivningen av arbetsvillkoren; skador, ärr och arbetsplatsolyckor är tema i verk av exempelvis Jenny Wrangborg och Anneli Jordahl.

Magnus Nilsson håller med mig att det nog är de kvinnliga författarna som vågar beskriva en försvagad kropp. Männen har traditionellt inte betraktat och beskrivit kroppen som sviktande, utan mer som ett verktyg som man inte ägnar mycket tankar på.

När det gäller stöd och spridning av arbetets litteratur är utvecklingen inte lika ljus. Magnus Nilsson efterlyser insatser från arbetarrörelsen, vilket var en viktig del i 1930-talsvågen. Tidigare fanns ett brett stöd från arbetarrörelsen när det gällde förlagsverksamhet sägerhan och påpekar i sin rapport hur arbetarrörelsen skulle kunna stötta arbetarlitteraturen bättre, genom förlagsverksamhet, distribution, läsning och diskussion till exempel.