Reportage #5/2018

Osynliggjorda arbetare organiserar i London

29-åriga migrantarbetaren Robert jobbar som renhållare på centrala Londons gator. Big Ben och parlamentshuset i bakgrunden. Foto: Adriano Mérola Marotta

Bortom Londons glamorösa yttre arbetar tusentals migrant­arbetare för minimilön i utkontrakterade jobb. Outsour­cingen har försvårat facklig orga­nisering och pressat ned löner och villkor. Men mot alla odds har migranter börjat organisera sig i oberoende fack­föreningar, och utmanar i dag arbetarrörelsens konventionella metoder.

Med nästan 40 procent utrikesfödda, enligt myndigheternas statistik, är den brittiska huvudstaden knut­­punkt för lyck­sökare från hela världen. För dem som saknar utbildning eller språkkunskaper är livet hårt; uteslutna från det offentliga rummet jobbar de, bakom kulisserna och bort­­om blickarna, i Londons lågavlönade yrken.

Samtidigt står de i det politiska ramp­ljuset, anklagade för lönedumpning av politiker och medlemsfack i landsorga­nisationen TUC, Trade Union Congress, motsvarigheten till svenska LO. Med den växande xenofobin efter Brexit­omröst­ningen beskylls de för männi­skors ekonomiska svårigheter: löne­­­­nivå­erna har, enligt tankesmedjan In­stitute for Fiscal Stu­dies, sjunkit de senaste tio åren och framtiden ser lika dyster ut.

Det råder ingen konsensus i frågan, men mig­rationskritikerna pekar på att en anledning är antalet EU-­migranter, som nästan dubblerats sedan finanskrisen.

Enligt mig­rations­observatoriet vid Oxford Uni­­ver­sity ökade antalet invånare i Stor­­­­britannien födda i ett annat EU-land från 1,9 miljoner 2007 till 3,7 miljoner 2017, många från Öst- och Sydeuropa.

För andra är lönestagneringen symptomatisk för arbetarrörelsens dalande rele­vans. Många av de nästan två miljoner nykomna har hamnat i branscher med liten facklig närvaro, och situationen är allvarlig.

Engagemanget i arbetarrörelsen har sjunkit i fyra decennier. Tankesmedjan Fabian Society slår larm i en rapport från november: drastiska fackliga åtgärder behövs för att bryta trenden.

I den privata sektorn låg den fackliga organiseringsgraden på endast 13 procent 2016, jämfört med hälften av arbetarna 1979. I den offentliga sektorn minskade den från 69 procent 1979 till 53 i dag. I hotell- och restaurangsektorn, en av de snabbast växande branscherna, är medlemskapet nere på 2,5 procent.

Freddy López och Angélica Bolanos utanför Ferraris visningshallar. Foto: Adriano Mérola Marotta

De ecuadorianska vännerna Freddy López och Angélica Valencia Bolaños tröttnade på felaktiga löner och hårda villkor som outsourcade städare, och tog saken i egna händer. Båda är EU-migranter, på flykt från Spaniens massarbetslöshet, som hamnade i London för fem år sedan i sökandet på ett bättre liv.

Tillsammans med sin oberoende fackförening UVW, United voices of the world union, vars resurser är små och med­lemsantal lågt, har de gjort det många tänkt var omöjligt: de organiserar ombytliga arbetare i prekära yrken – och vinner.

– För våra chefer och kunder fanns vi inte förrän vi bad om några pund i lönehöjning, då blev vi ett problem, säger Angélica Valencia Bolaños.

Denna nya rörelse skapades ur latin­amerikanska städares frustrerade försök att organisera sig fackligt. Först sökte de sig till de etablerade facken, och sedan till syndikalistiska grupperingar, innan de grundade sina egna förbund efter 2012.

Gnistan tändes av nedskärningspolitiken som pressat de outsourcade städbolagen att göra besparingar på städarnas bekostnad. En rörelse på framfart föddes, med cirka 4 000 medlemmar fördelade mellan de två största facken: IWGB, Independent workers’ of Great Britain, och UVW.

Deras latinamerikanska organisatörer och radikala metoder etablerade facken bland Londons städare, säkerhetsvakter och arbetare i den så kallade gig-ekonomin, med företag som Uber i spetsen.

Fackliga nätverk behövs, i stället för den etablerade arbetsplatsmodellen, där deltagandedemokratin kommer först.
Petros Elia, generalsekreterare för UVW

På tre år har det stridslystna facket UVW kämpat mot outsourcingens övertramp. I dag har de över 1 500 medlemmar från 41 nationaliteter, enligt förbundet själva. Deras generalsekreterare Petros Elia kopplar fackets popularitet till dess benägenhet att testa nya strategier.

– Vi måste börja tänka på nytt kring hur vi organiserar arbetare på dagens ato­miserade och prekära arbetsmarknad. Fackliga nätverk behövs, i stället för den etablerade arbetsplatsmodellen, där deltagandedemokratin kommer först, sä­ger Petros Elia.

Han beskriver UVW som ett ideologiskt pluralistiskt och horisontellt fackförbund grundat på syndikalistiska me­toder. De vill dock inte stämplas som ett syndikalistiskt fack utan vill bibehålla sin öppenhet gällande inriktningen.

Petros Elia säger att de inte principiellt är emot kollektivavtal, även om fackets strategi har fokuserat på levnadslön och direkt aktion.

– Vi finns för att de etablerade facken inte prioriterat prekära arbetare, säger Petros Elia.

Några av UVW:s medlemmar i protest mot Freddys och Angélicas permanenta avstängning, i välbärgade Kensington. Dagen efter demonstrationen ringde städfirman och gick med på fackets krav på levnadslön. Foto: UVW

Responsen från TUC-facken har varit tvetydig. Samtidigt som diverse organisatörer och lokalföreningar stöttat UVW och IWGB, både i utbildningar och strej­ker, tar arbetarrörelsens ledning avstånd från deras metoder.

De oberoende fackens fokus på direkt aktion sägs försvåra långsiktiga förhandlingar och skapar kon­­kurrens med TUC-rörelsen. Trots förfrågningar ville ingen intervjuad TUC-representant diskutera de oberoende förbunden.

Det är inte ens någon som säger tack, vårt arbete går helt obemärkt förbi.
Freddy López, städare

Freddy López jobbar tillsammans med Angélica Valencia Bolaños åt lyxbilsförsäljaren H.R. Owen i Londons rikaste område, Kensington. De putsar de upp­radade lyxbilarna av märken som Ferrari, Maserati och Lamborghini och underhåller dem till fulländad lyster.

I flera år har de städat det vita kakelgolvet och de flotta toaletterna, utom synhåll för de förmögna kunderna. Utanför toaletterna och den skräpfyllda vardagen har de väldigt lite kontakt med det brittiska samhället. Arbetet tar all deras tid i anspråk.

– Det enda jag ser i mitt jobb är människor som slänger sitt skräp utan hänsyn till vem som städar upp det. Det är inte ens någon som säger tack, vårt arbete går helt obemärkt förbi, säger Freddy López.

Varken Freddy eller Angélica Valencia Bolaños hade varit fackligt aktiva innan de ledde en framgångsrik strid för en löneökning på nästan tre pund i timmen, från 7,50 till 10,25 pund. I svenska kronor landar den nya lönen på cirka 115 kronor, fastställt som stadens levnadslön av orga­nisationen Citizens UK.

En femte­del av landets arbetare tjänar mindre än detta, varav 750 000 bor i London, enligt rådgivningsfirman KPMG.

Hemlösa 32-årigen David har tiggt på Kensingtons gator i flera år. Han säger att de dyra levnadsomkostnaderna och bristen på jobb tvingade honom ut på gatan. David brukar lösa korsord utanför lyxvaruhuset Harrods. Foto: Adriano Mérola Marotta

De båda arbetarna röstade via UVW om strejk i augusti och stängdes kort därefter av. Då arrangerade de en demonstration i det välbärgade området och blev några veckor senare, i oktober, permanent avstängda från H.R. Owen.

Facket svarade med en ny demonstration och företaget kapitulerade snabbt. Freddy López och Angélica Valencia Bola­ños fick tillbaka sina arbeten med den nya levnadslönen och retroaktiv betalning för utebliven lön, efter två aktioner mot en av världens största lyxbilshandlare.

HR Owen hade intäkter på över 4,8 miljarder kronor för skatteåret i april 2017, och en vinst före skatt på över 32 miljoner kronor, enligt Companies House UK.

Vi är trötta på att vara osynliga, det enda vi vill är att erkännas som människor.
Angélica Valencia Bolaños, städare

För Freddy och Angélica kretsar vardagen kring flera timmars pendling till och från jobbet. På vägen passerar de lyxvaru­huset Harrods, en plats de aldrig besökt. Visningshallarna för lyxbilarna ligger på en av landets dyraste gator, Old Brompton Road, där huspriserna snittar på över 20 miljoner kronor.

– Vi är omringade av rika människor, men det är ingen som ser oss. Vi är trötta på att vara osynliga, det enda vi vill är att erkännas som människor. Vi syns först nu, när vi börjat kämpa, säger Angélica Valencia Bolaños.

De anställdes hos Templewood Cleaning, städbolaget som förser H.R. Owen med de tjänster bilföretaget behöver. I fem år jobbade de på ett nolltimmars­kontrakt, utan garanterade arbetstimmar, för minimilönen på 80 kronor i timmen.

På strikta order från cheferna på H.R. Owen är städarna, som talar bristfällig engelska, förbjudna att prata med kunderna. I stället jobbar de utanför kontorstid: två timmar tidigt på morgonen och två timmar efter stängning på kvällen.

Mellan passen har 52-åriga Freddy López ett annat jobb. 48-åriga Angélica Valencia Bolaños är ensamstående mamma till två barn.

– Vi hade aldrig träffat våra chefer på H.R. Owen innan vi blev avstängda, men mig skrämde de inte. De har blåst oss i flera år, säger hon.

När de började på företaget var de tre städare som städade de två lokalerna på sex timmar. Nu är det bara Angélica och Freddy kvar, och arbetet görs på fyra timmar. Angélica upptäckte att hon inte fått rätt lön i över ett år, och efter att che­ferna ignorerat klagomålen sökte de sig till facket.

Över London syns kranar och byggarbeten, tecken på en stad i förändring. Migrantarbetare står för en stor del av omvandlingen, i sektorer där utsattheten ofta är stor. Foto: Adriano Mérola Marotta

För UVW:s Petros Elia är städarnas kamp en solklar seger. De krävde bland annat levnadslön åt alla tusentals städare som jobbar hos H.R. Owen, något som Petros Elia säger sig inte kunna bekräfta på grund av avtalets villkor.

– Trots att företaget försöker krossa facket visar vi att det kvittar om du har två kollegor eller 200 med dig, du kan alltid ta striden och vinna så länge du har ett fackförbund som stöttar dig. Våra demonstrationer skadade företagets image och det var tillräckligt, säger han.

Företagsrepresentanter för H.R. Owen hänvisar till Templewood, vars talesperson Charlie Ansdell bekräftar att Freddy López och Angélica Valencia Bolaños är anställda hos dem. Han menar att kon­flikten inte har något med lyxbilsåterförsäljaren att göra, men då konflikten är löst vill han inte kommentera ärendet, säger han.

Den TUC-anknutna arbetarrörelsen, med 5,6 miljoner medlemmar, har haft det svårare att etablera sig i de prekära sektorerna. I stället har de tagit den politiska kampen för bättre villkor och lika behandling. Förbundet stöttar, trots internt motstånd, EU-migranternas rättigheter efter Brexit.

För Rosa Crawford, migrationsansvarig åt TUC, är lönedumpningen skapad av bristande facklig organisering, inte migration.

– Det är i de sektorer som är fientliga mot fackförbund som övertrampen sker, inte i hela ekonomin. Det rör sig om sektorer med få kollektivavtal och med svåra förutsättningar för organisering som migrantarbetare jobbar i, som städning, hotell och restaurang och jordbruk. För oss är inte migrationen problemet, utan de otrygga arbetena, säger Rosa Crawford.

Hon är noga med att poängtera att organiseringen av migrantarbetare är en topprioritering för deras medlemsfack, och att TUC kommer fortsätta stötta mig­ranter i den polariserade debatten. Hon menar att de därför börjat omformulera sina strategier för att hinna ikapp ekonomins utveckling.

Våra lokalföreningar bestämmer sina egna stridsåtgärder.
Jason Moyer-Lee, generalsekreterare för IWGB

Jason Moyer-Lee, generalsekreterare för UVW:s systerfack IWGB, tror att den etablerade rörelsen är välmenande men fast i ineffektiva metoder. I stället förespråkar han en blandad taktik, som IWGB:s senaste rättegångsvinst mot företagsjätten Uber visar.

Demonstrationer och strejker kom­bine­rades med juridiska åtgärder. Rätten upp­hävde Ubers användning av egenföretagare i sin taxitjänst och fastslog att de måste betala sjukersättning och semester åt sina 40 000 förare. Företaget har över­klagat domen till högsta dom­stolen.

– Det som skiljer oss från TUC-facken är att vi är genuint demokratiska, och vi använder oss av innovativa strategier. Våra lokalföreningar bestämmer sina egna stridsåtgärder, säger Jason Moyer-­Lee.

Ett TUC-fack som delvis lyckats etablera sig i migranttäta sektorer är Unite the Union, landets största fackförbund. De organiserar inom de flesta yrkena i den privata sektorn och uppger sig ha drygt 1,4 miljoner medlemmar.

– Vår historia visar att migrantarbetare haft en central roll i skapandet av de fackförbund vi har i dag. Vårt mål är tydligt: vi vill ha sektorbaserade kollektivavtal för att beskydda alla arbetare, och ingen diskriminering, exploatering eller kränk­ning av migrantarbetare. I flera år har vi organiserat migrantstädare i London och vunnit många viktiga av­tal, säger fackets biträdande general­sekre­terare Diana Holland.

Hon vill inte kommentera de nya, oberoende fackförbunden som UVW och IWGB, där många medlemmar har en bakgrund i Unite.

Mildred Simpson (t v) och Beverley Williams (t h) utanför toppuniversitetet London School of Economics, LSE. Tillsammans rekryterade de kollegor och ledde en framgångsrik strejk med hundratals städare för att återanställas direkt av universitetet. Foto: Adriano Mérola Marotta

För Beverley Williams och Mildred Simpson, städare av jamaikanskt ursprung, var Unites kollektivavtalsfokus en besvikelse. De berättar att de inte fick stöd från sin avdelning, trots regelbundna trakasserier och försämrade villkor, då de saknade medlemmar. Som utlagda städare på topp­universitetet LSE, London school of economics, jobbade de för minimilön.

– Jag förlorade tron på fackföreningar tills jag träffade Petros från UVW. Han visade att det finns fackförbund med ryggrad. Som städare gör vi smutsjobbet men vi respekteras inte. Det är som att vi är osynliga, så vi hade inget annat val än att strejka. Men vi är inte slavar längre, våra kedjor är brutna, säger Beverley Williams.

Hon och Mildred Simpson organiserade flera hundratals städare från Kari­bien och Latinamerika till en konflikt som varade i flera månader. Kraven var att upphäva utläggningen av deras arbeten och att de skulle direktanställdas av universitetet.

Jag är stolt över att vara städare men de behandlar oss som robotar här.
Mildred Simpson, städare

Trots hot från chefer vann UVW striden och städarna ska förflyttas till LSE i april 2018. Deras nya kontrakt innebär levnadslön, sjukpenning och betald semester – rättigheter de tidigare saknat som outsourcad arbets­kraft.

– Jag är stolt över att vara städare men de behandlar oss som robotar här, de låter oss inte ens dricka vatten eller vila i fem minuter. Men nu när vi vunnit vår strejk hoppas jag de kommer behandla oss som människor, säger Mildred Simpson.

Det är UVW:s nisch som migrantfack som gör dem till en banbrytande organisation, menar Davide Pero, professor i arbetsmarknadsrelationer vid Nottingham University. Han har studerat dem som ett led i sin forskning kring fackföreningar och migration. Tillsammans med IWGB har UVW ifrågasatt arbetarrörelsens konventionella metoder, menar han.

Vi i arbetarrörelsen behöver ägna oss mer åt radikal självkritik.
Frederick Batzler, facklig sam­ord­nare för SAC Syndikalisterna

För Davide Pero är UVW:s snabba fram­­­gång grundad i deras deltagande­demokratiska strukturer, vilka tidigt skapar samhörighet för nya medlemmar.

När de etablerade facken siktar på stora, synliga kamper och förhandlingar, satsar UVW sina resurser på enskilda fall.

– Migrantarbetare har alltid ansetts som dysfunktionella av de etablerade facken, då deras migratoriska och arbets­mässiga situation gör dem väldigt ombytliga och prekära. Men i dag leder de landets upprustning av fackföreningsrörelsen. Detta är ett unikt fackförbund – av migranter, för migranter, säger Davide Pero.

Då tillfälliga arbetare av de flesta fack anses för kostsamma att organisera har UVW aldrig haft konkurrenter, menar han. Samtidigt uppfattas UVW, då de oftast förlitar sig på militanta aktioner mot arbets­köpare, som lojala av med­lem­marna.

– UVW:s främsta egenskap, något som varit andra syndikalistiska grupperingars svaghet, är deras ideologiska pluralitet. Deras fokus på medlemmarnas levebrödsfrågor, snarare än en viss ideo­logi, gör dem attraktiva bland arbetare med lågt politiskt engagemang. Lön, sjuk­ersättning och stöd för olovligt av­­skedade städare är deras vardags­kamper, säger Davide Pero.

Frederick Batzler, facklig sam­ord­nare för svenska SAC Syndikalisterna, tror att arbetarrörelsen har mycket att lära sig av erfarenheten i London.

– Vi i arbetarrörelsen behöver ägna oss mer åt radikal självkritik. Utöver de allmänna tendenserna i samhället är vårt egna förhållningssätt bidragande till den rådande situationen, säger han.

– Det är fullt möjligt att organisera mig­rantarbetare och en framkomlig väg, så varför är detta så svårt?

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984