Lik, sex och relationer färgade av makt

Bok
Kristina Sigunsdotter (bilden) låter med Hundgården läsaren förflyttas till 1990-talet och tiden då mentalsjukhusen stängde.
Foto: Skröna förlag

Jag har ännu inte bestämt om gestalterna i boken jag håller i handen berättar om en uppgörelse med, eller internalisering av, patriarkatet. Kanske är det något helt annat?


[SKRÄCKROMAN] Hundgården
Kristina Sigunsdotter
Skröna förlag, 2017

I stundtals surrealistiskt klingande Hundgården (2017) låter Kristina Sigunsdotter, utbildad etnolog, journalist och dramatiker, läsaren förflyttas till 1990-talet och tiden då mentalsjukhusen stänger. Som vi alla vet innebar det att patienter skrevs ut till en tillvaro de kanske inte alla gånger var förberedda på. Läsaren får i det sammanhanget möta en man som kallas Vargen och som lämnar Beckomberga för att återvända till barndomshemmet.

Samtidigt introduceras vi till sjuksköterskan Hanna och så Edda, den unga kvinnan på rymmen som Hanna plockar upp i bilen. De bägge kvinnorna slår följe och boken lockar med att utgöra en variant på den tidiga nittiotalsfilmen ”Thelma och Louise”, som också en av huvudpersonerna påpekar. Men jag gissar på att också den som kan sin skräckgenre rimligen bör hitta ett flertal referenser.

Barns utsatthet och maktlöshet inför de vuxna, eller för den delen hur den som faller utanför ramarna drabbas, löper längs berättelsen.

Sigunsdotter låter en mörk ramberättelse, kryddad med ett stänk folktro, ligga till grund för Hundgården. Barns utsatthet och maktlöshet inför de vuxna, eller för den delen hur den som faller utanför ramarna drabbas, löper längs berättelsen och är ett kraftfullt redskap att skildra en skräckroman genom.

Lik och sex är några av bokens övriga ingredienserna och författaren väjer inte för att skildra någotdera, som exempelvis sjuksköterskan Hannas sakliga hantering av avlidna på sin arbetsplats, mer eller mindre utförligt.

Sexualiteten i boken framstår sällan som okomplicerad och relationer verkar ofrånkomligen genomsyras av makt – och den som saknar sådan är mycket riktigt den som far mest illa. Begäret är således också färgat av omgivningens villkor. Ibland känns det dock rätt dystert att läsa om männens i det här fallet oftast och milt uttryckt sunkiga dito. Inte heller den relation som uppstår mellan Hanna och den i hennes tycke underskönt skogsråliknande Edda tillåts vara fläckfri.

Stundom undrar jag när själva skräckhistorien verkligen ska ta fart där utanför byn där alla känner till allt som hänt men inte pratar om det – onekligen visar sig Sigunsdotter på vissa områden ha skjutit prick mitt in i #MeToo-samtiden här. Men jag rekommenderar läsaren att sjunka in i den filmiskt kusliga stämningen under tiden.