”Demokratin kan inte tas för given. Den måste hela tiden försvaras.”

Så brukar det låta i högtidstalen. Ofta rör det sig om söndagsretorik från maktmänniskor som inte har en tanke på att utvidga demokratin. Ändå är det en tes alla måste bekänna sig till för att passera som politiskt anständiga i ett samhälle där demokratin upphöjts till ett obestridligt värde som alla måste ansluta sig till. Att öppet argumentera för en inskränkning av demokratin eller rösträtten framstår i detta sammanhang som en ytterlighetsståndpunkt.

[BOK] Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick
Jason Brennan
Timbro förlag, 2017

Den amerikanske statsvetaren Jason Brennan tvekar dock inte att gå emot denna ortodoxi. Enligt Brennan har de flesta av oss en romantiserad syn på demokratin som får oss att kraftigt överskatta dess värde. Vi vill gärna tro att politiskt deltagande befrämjar människors gemenskap, danar oss till upplysta medborgare och hjälper oss att fatta välgrundade beslut. Dessutom ser vi politiskt deltagande som en mänsklig rättighet.

Brennan håller inte med. I själva verket, menar han, leder mer politiskt deltagande till ett ökat avstånd mellan medborgarna. Demokratin gör oss till dummare och sämre människor. Och någon mänsklig rättighet att rösta finns helt enkelt inte.

Detta är några av huvudteserna i boken Efter demokratin, där Brennan går till storms mot det han kallar den demokratiska ”triumfalismen”, det vill säga synen på demokratin som något entydigt välgörande för samhällslivet.

Tanken att demokratin gör oss till bättre människor har en lång historia. I den antika grekiska demokratin sågs de fria männens medverkan i stadsstatens styre som en medborgerlig plikt genom vilken de skulle utvecklas till dygdiga människor. I den liberala traditionen uttrycktes en liknande idé av John Stuart Mill på 1800-talet. Enligt Mill skulle det politiska deltagandet hjälpa människor att anta ett bredare perspektiv på samhällets problem, utbilda dem i tekniska och vetenskapliga frågor, och öka deras känsla för det allmänna bästa.

Men demokratin har också alltid haft sina belackare. Redan bland de gamla grekerna associerades den atenska demokratin med oordning och pöbelvälde. Även efter demokratins segertåg i början av 1900-talet levde denna misstro kvar. Bland tidens pessimistiska röster nämns ofta den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, som menade att ett utvidgat folkligt deltagande i statens styre bara skulle ställa människor mot varandra och uppmuntra deras sämsta sidor.

Jason Brennans bok är ett uttryckligt ställningstagande för Schumpeters position. Till skillnad från demokratiska optimister som Mill, menar Brennan, har vi nu dokumenterad erfarenhet av hur folkstyret har presterat. Och dess meritlista är inte imponerande. Mot den ljusa bilden av demokratin som ett led i människoandens upplysning ställer Brennan tesen att politiskt deltagande – inklusive att gå och rösta – fördärvar oss, både intellektuellt och moraliskt. Dessutom har vi ingen större nytta av våra politiska rättigheter. På det hela taget skulle vi troligen få det bättre om vi ersatte demokratins kivande med någon form av ”epistokrati” – ett system där besluten fattas av de mest kompetenta.

Det främsta skälet till att vi borde föredra epistokratin framför demokratin, menar Brennan, är att det förstnämnda systemet skulle ge oss bättre resultat. Demokratin har alltså inget egenvärde för honom. Den är inte värdefull för att den manifesterar folkviljan. Inte heller för att den ger symboliskt uttryck för människors grundläggande jämlikhet. Demokratins värde är enbart instrumentellt. Om demokratin levererar så bör vi behålla den. Om den inte levererar så bör vi se oss om efter andra alternativ.

Exakt vad som ska levereras är dock oklart hos Brennan. Bra beslut är ett återkommande tema i boken, men exakt vilket innehåll sådana beslut ska ha framgår inte. Utgångspunkten är i varje fall att det krävs omfattande kunskap för att fatta bra beslut, och att de flesta människor saknar den kunskapen.

Utgångspunkten är att det krävs omfattande kunskap för att fatta bra beslut, och att de flesta människor saknar den kunskapen.

Brennans argument för epistokratin bygger ytterst på att individen har en rättighet att slippa underkasta sig ett inkompetent styre. Samtidigt är inkompetens precis vad demokratin uppmuntrar. Genom den allmänna och lika rösträtten försäkras ingenting annat än att den okunniga majoriteten får dominera och tvinga alla andra – även de som vet bättre – till anpassning.

En stor del av boken ägnas åt att gå igenom undersökningar om hur okunniga och inkompetenta vanliga människor är när det gäller viktiga samhällsfrågor. Brennan presenterar studie efter studie som indikerar hur lite människor faktiskt vet om sina samhällen.

Enligt Brennan beror den bestående okunnigheten på att demokratin inte ger människor några incitament för att skaffa sig kunskap. Att skaffa sig en välgrundad uppfattning om viktiga samhällsfrågor kräver tid och energi. Att kasta fakta åt sidan och rösta utifrån känslor och grupplojaliteter kostar däremot ingenting. Resultatet blir undermåliga beslut som i slutändan drabbar oss alla. Särskilt orättvis blir situationen för de kunniga som tvingas leva under inkompetensens herravälde – i synnerhet som allting talar för att de okunniga skulle ha agerat annorlunda om de bara hade informerat sig bättre innan de röstade.

Men problemen slutar inte där. Brennan menar inte bara att demokratiska beslut ger suboptimala utfall. Det demokratiska deltagandet gör oss också till sämre människor. När vi ger oss in i det politiska spelet aktiveras våra allra nedrigaste sidor. I stället för att fatta beslut grundade på fakta tolkar vi världen så som det passar våra intressen. I den politiska debatten blir vi stridslystna och hejar på vårt eget ”lag” oavsett vilken fråga det gäller. I stället för att bygga broar mellan människor demoniserar vi varandra och ökar motsättningarna i samhället.

För att illustrera demokratins dystra läge presenterar Brennan en bild av väljarkåren som bestående av tre olika grupper. Den första gruppen kallar han för ”hobbitar”. Likt Tolkiens godmodiga halvlängdsmän är denna grupp i stort sett nöjd med livet som det är. De intresserar sig därför föga för politiska frågor. Det vet mycket lite om samhället och har inga starka politiska övertygelser. Ofta låter de bli att rösta helt och hållet (något som Brennan applåderar, eftersom han menar att hobbitarna ändå är för okunniga för att fatta goda beslut).

Den andra gruppen, ”huliganerna”, är mer bekymmersam. Denna grupp är politiskt intresserade, men de är också enögda och inskränkta. De är oförmögna eller ovilliga att förstå andras perspektiv och de ignorerar information som strider mot deras egen världsbild. De är politiska sluggers som bygger hela sin identitet kring det egna laget och försvarar det till varje pris mot dess föreställda fiender.

Den tredje gruppen, slutligen, kallar Brennan för ”vulcaner” efter de strikt förnuftsstyrda utomjordingarna i tv-serien Star Trek. Vulcanerna tänker vetenskapligt och rationellt kring politiska frågor och grundar sina omdömen i etablerade teorier och god forskning. De har förmågan att sätta sig in i andras perspektiv och se olika sidor av sakfrågorna. De intresserar sig för politik men strävar samtidigt efter opartiskhet. De låter sig inte antändas av politikens passioner och ser inte sina meningsmotståndare som onda.

Brennans favoritdjur i detta politiska menageri är förstås vulcanerna. Dessvärre utgör de en mycket liten del av befolkningen. I USA, säger han, är halva befolkningen snarast att betrakta som hobbitar och den andra halvan som huliganer. Konsekvenserna för politiken är uppenbara. Medan en stor del av befolkningen gäspar ointresserat inför samhällets ödesfrågor kastar sig resten över varandra som vrålande bestar i kamp om att få genomföra sina egna ogenomtänkta planer. Och ju mer vi uppmuntrar politiskt deltagande desto värre kommer situationen att bli, menar Brennan. Mill trodde att demokratiskt engagemang skulle förvandla slöa hobbitar till medvetna vulcaner, men i själva verket blir de, som Schumpeter förutspådde, bara till fler huliganer.

Brennans huvudinvändning mot demokratin är alltså att den ger den okunniga och inskränkta majoriteten makt över alla andra. Som oskyldig medborgare fångad i korselden mellan inkompetens och raseri frågar sig Brennan varför han ska behöva stå ut med detta: ”Jag kan peka på den genomsnittlige väljaren och med rätta fråga: ’Varför ska den personen ha någon som helst makt över mig?” På samma sätt kan jag vända mig till väljarkåren i sin helhet och fråga: ’Vem har gjort de här människorna till boss över mig?’ [De flesta människor har] föga begrepp om vad som pågår. Varför ska jag vara underkastad hobbitarnas och huliganernas styre?”

Under dessa omständigheter, menar han, borde vi alla vara öppna för en annan styrelseform, en där de okunniga förhindras från att göra livet surt för oss andra. Brennans förslag på hur detta skulle kunna gå till är skissartade, men de kretsar alla kring att inskränka rösträtten för de okunniga. Rösträtten skulle till exempel kunna knytas till någon sorts medborgartest eller (som Mill själv förespråkade) graderas utifrån utbildningsnivå. Eller så skulle man kunna ha ett lotteri för att välja ut en mindre grupp människor som får fatta besluten – men först efter att de genomgått en kompetenshöjande utbildning. Ett annat alternativ skulle vara att inrätta någon sorts råd av lärda personer som ges vetorätt mot ogenomtänkta majoritetsbeslut. Eller så skulle man kunna använda sig av statistiska metoder för att ta reda på vilka åtgärder som stöds av de mest politiskt kunniga, och sedan låta dessa bli till lag.

Brennan är medveten om att flera av hans åtgärder skulle drabba redan utsatta grupper. Han upprepar flera gånger att låginkomsttagare, svarta och kvinnor tillhör de minst politiskt insatta delarna av befolkningen i USA, och att de därför i större grad skulle riskera att uteslutas i det epistokratiska systemet. Men lösningen ligger inte i att tillåta fortsatt inkompetens i politiken, menar Brennan. I stället måste vi åtgärda de underliggande problem som förhindrar dessa grupper från att utveckla sin politiska kompetens. Men det är inte bara satsningar på folkbildning Brennan har i åtanke. En del av lösningen är själv epistokratisk: Om det till exempel är så att fattiga svarta kvinnor hamnat i sin okunniga position på grund av majoritetens rasistiska attityder så kanske de bara skulle vinna på att 80 procent av den vita arbetarklassen fråntas sin rösträtt!

Även om det sistnämnda argumentet knappast övertygar någon skeptisk demokrat så finns det ett och annat att hålla med om i Brennans problembeskrivning. Det går inte en dag utan att vi påminns om hur okunnighet, fördomar, gruppchauvinism och småaktighet påverkar politiken till det sämre. Nog hade det varit bättre om de som röstat fram dagens rasistiska vågmästarpartier och narcissistiska stormaktspresidenter hade låtit bli att rösta över huvud taget? Och visst skulle det vara bättre om väljarkåren i allmänhet var mer insatt och källkritisk och mindre historielös och affektstyrd?

Det tycks i dag obestridligt att stora delar av befolkningen har blivit ett lätt byte för populistiska demagoger som bygger sina rörelser på att ställa utsatta grupper mot varandra. Samtidigt frodas myter, vanföreställningar och konspirationsteorier som kanske aldrig förr på nätet, där inget perspektiv tycks vara så verklighetsfrämmande att det inte kan studsa runt och förstärkas i de ekokammare och filterbubblor som människor bygger upp kring sig själva (med benäget bistånd av de sociala mediernas algoritmer). Detta är alls inga oviktiga problem.

Vad som däremot är fullständigt oacceptabelt med Brennans bok är dess idealistiska hållning och dess brist på maktperspektiv. För att vara någon som betonar vikten av samhällsvetenskaplig bildning är Brennan besvärande historielös. I stället för att se den reellt existerande demokratin som resultatet av en samhällelig maktkamp framställer han den som en abstrakt modell för samhällets styre. Han behandlar demokratin som om den hade införts för att folk vill ha ”bra beslut” i största allmänhet, och inte för att den historiskt setts varit ett av de få vapen de exploaterade klasserna kunnat gripa och svinga i kampen mot tyranniet.

Vad gäller den övergripande problembeskrivningen tappar den också helt verklighetskontakten när den placerar allt ansvar för samhällets tillstånd hos de okunniga väljarna. Ska man tro Brennan så är det min hobbit till granne som styr världen när huliganen inom honom vaknar och går och röstar vart fjärde år. Om de materiella krafter och konflikter som griper in i och formar våra liv under alla andra dagar mellan valen har Brennan inget att säga. Här finns ingen kapitalism, inget lönarbete och inget patriarkat som sätter ramar för människors agerande och fördelar resurser till dem som redan har. Mellan Brennans vulcaner och den politiska sanningen finns det inga barriärer i form av hegemoniska kunskapsregimer eller förvrängande ideologier som ställer språk och meningsskapande i maktens tjänst.

När Brennan beklagar sig över människors politiska okunskap ställs inga frågor om hur det representativa styrelseskicket svävar högt över människors huvuden på ett sätt som fostrar passivitet och motvilja mot allt som andas politik. Inget ansvar för samhällets tillstånd hamnar hos de korrupta partistrukturer som fixar karriärer och fallskärmar åt ett utvalt fåtal samtidigt som de rear ut sina ideal tillsammans med medborgarnas gemensamma resurser. Inte ett ord om hur politiska beslut köps av starka lobbyorganisationer och inte ett knyst om hur staternas handlingsutrymme kringskärs av näringslivets aktiva sabotage och den globala kapitalismens krav.

I stället för att granska systemet som sådant förskjuter Brennan den kapitalistiska ordningens dislokationer till ett gäng apatiska hobbitar och stridslystna huliganer som själva haft mycket lite att göra med problemens uppkomst.

Ur kritisk psykoanalytisk synvinkel frestas man göra tolkningen att det ensidiga skuldbeläggandet av de okunniga väljarna fungerar som en projicerande förtätning av samhällets inre kriser till en yttre syndabock. I stället för att granska systemet som sådant förskjuter Brennan den kapitalistiska ordningens dislokationer till ett gäng apatiska hobbitar och stridslystna huliganer som själva haft mycket lite att göra med problemens uppkomst.

Intressant nog motiverar Brennan sin kritik av demokratin med att han vill skydda individen. Men faktum är att denna kritik träffar mycket mera rätt om den riktas mot kapitalismens dagliga tvång än mot väljarnas begränsade inflytande. För att parafrasera hans egen text: ”Jag kan peka på den genomsnittlige arbetsköparen och med rätta fråga: ’Varför ska den personen ha någon som helst makt över mig?’ På samma sätt kan jag vända mig till den härskande klassen i sin helhet och fråga: ’Vem har gjort de här människorna till boss över mig?’.”

Här hade det funnits en verklig utgångspunkt för samhällskritik. I stället lämnar man boken med en känsla av att allt egentligen handlade om att bygga Brennans varumärke som den där akademikern som vågar vara edgy och sträcka ut hakan. Om han tror på sitt eget strunt låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att hans bok kommer att användas som en testballong av allehanda nyauktoritära krafter som ser helt andra skäl att begränsa rösträtten än att bibringa medborgarna högkvalitativa politiska beslut.

Likt Brennan tror jag att det skulle vara bra om fler människor betedde sig som de balanserade och resonerande vulcanerna i Star Trek. Men om man söker en bild för grundorsakerna till våra samhällsproblem så hittar man den nog snarare i samma tv-series ferengiska samhälle, ett patriarkalt och kapitalistiskt system där kommers och penningförtjänst upphöjts till de högsta värdena.

Om hur sådana samhällen fungerar finns många andra böcker skrivna. Läs någon av dem i stället.