Ledare #94/2017

När jobben tystnar

När sexismen på Aftonbladet avslöjades av tidningens kvinnliga medarbetare på 1970-talet gick det att tala förvånansvärt öppet om saken. I dag är klimatet på arbetsplatserna ett annat, menar Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT och Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

För några veckor sedan fick fem kvinnliga journalister på Aftonbladet i uppdrag att sammanställa ”Dokumentet 2.0”, om sexism och trakasserier på arbetsplatsen. Härom dagen stoppade tidningens publisher publiceringen av dokumentet, och igår hoppade sammanställningsgruppen av. Mycket av det vi de senaste 40 åren vunnit av ökad genusmedvetenhet tycks vi ha förlorat på slutna arbetsplatser.

För 40 år sedan fick kvinnliga anställda på kvällstidningen Aftonbladet nog av ingrodd grabbkultur, sexism och alkoholdimmor på arbetsplatsen, och satte samman sina vittnesmål i en egenproducerad bok.

”Dokumentet”, som skriften kom att kallas, blev oerhört uppmärksammat. Kvinnorna möttes av många hyllningar för sitt initiativ, men missnöje och bitter oförståelse pös också fram, inte minst från vissa av de manliga kollegorna på redaktionen.

I en radiodokumentär från 1978, som Sveriges Radio åter puffat för i samband med den senaste tidens #MeToo-våg, följde dokumentärfilmaren Susanne Björkman journalisten Annika och arbetet på Aftonbladets centralredaktion under några veckor, för att fånga arbetsklimatet och reaktionerna efter att Dokumentet tryckts upp.

När man lyssnar på dokumentären i dag sänker sig en sekundärskammens rodnad: en sån jävla arbetsplats! Och vilka kommentarer från de manliga kollegorna – inte minst i slutdelen, där Susanne Björkman låtit mikrofonen vara på under ett animerat samtal på en lunchrestaurang.

”Tjejer har den plats de förtjänar på tidningen”, deklarerar en av männen, under tilltagande alkoholrus.

Mycket har onekligen hänt på genusinsikternas område sedan 1970-talet – trots att vi, vilket inte minst #MeToo påmint oss om, ännu har en skrämmande lång väg att gå.

Tyvärr har utvecklingen på arbetsplatserna – vilket #MeToo också påminner oss om – sedan dess gått åt helt fel håll på ett annat område: öppenhetens.

Vad är det Susanne Björkman gör i sin radiodokumentär från 1978? Hon går rakt in på en tidningsredaktion, tillbringar flera veckor på nattskiftet, med mikrofonen på, fångar såväl arbetsrutiner som samtalsklimat – och ingen invänder! Det grymtas och skorras runt annat, och på slutet får personerna bakom Dokumentet en riktig verbal skopa av ett gäng kollegor – men ingen av de medverkande ifrågasätter att det hela når offentlighetens ljus.

Det grymtas och skorras runt annat – men ingen av de medverkande ifrågasätter att det hela når offentlighetens ljus.

Sedan dess har mycket hänt.

De privata företagen lägger i dag stora resurser på att på alla plan vårda det egna varumärket, och på att försäkra sig om att omsorgen om det egna bolagets image genomsyrar de anställdas synsätt och agerande.

Och anställda i offentliga verksamheter, som på 1970-talet ofta aktivt uppmuntrades att engagera sig politiskt och ta del i samhällsdebatten – det lyftes inte sällan fram som en del av det demokratiska uppdraget – förväntas numera allt som oftast bete sig som tjänstemän i det privata näringslivet och sätta den egna organisationens rykte i första rummet.

Resultatet har inte låtit vänta på sig.

Företag som verkar inom den skattefinansierade sektorn kan numera utan att darra på manschetten få för sig att sparka obekväma fackligt engagerade och skyddsombud för illojalitet – vi har sett otaliga exempel de senaste åren.

Mer än hälften av landets socialsekreterare och biståndshandläggare uppger att det är svårt att diskutera brister i verksamheten öppet – det kostar på för mycket att tala.

Vårdpersonal vågar inte uttala sig offfentligt om missförhållanden av rädsla för repressalier.

Och så vidare, och så vidare.

För några veckor sedan fick fem kvinnliga journalister på Aftonbladet i uppdrag att sammanställa en samtida version av Dokumentet, ”Dokumentet 2.0”, med kollegors vittnesmål om sexism och trakasserier. Den här gången skulle det ske på arbetstid och med ledningens goda minne.

Citaten från de ansvariga för sammanställningen andades hoppfullhet – nu skulle förhållandena upp i ljuset, samtidigt som en av de ansvariga tvetydigt underströk att Aftonbladet ”inte är en värre arbetsplats än andra medieföretag”.

I förra veckan sköt tidningens publisher upp offentliggörandet av dokumentet – bland annat skulle det finnas risk för att personer som förekommer i texten skulle kunna identifieras. I förrgår stoppade hon publiceringen helt. Och igår hoppade hela gruppen bakom dokumentet – Ebba Thornéus, Åsa Linderborg, Eva Franchell, Gunilla Granqvist och Frida Söderlund – av. De upplevde sig inte kunna komma längre, klämda mellan publisherns beslut och ett växande misstroende från kvinnorna på redaktionen. De äger inte heller materialet, eftersom sammanställningen denna gång inte ägt rum på privat initiativ utan som en del av jobbet, varför framtiden för hela projektet nu är oviss.

Det är 2017. Medvetenheten om könsojämlikheten har tagit några betydelsefulla kliv framåt. Men öppenheten på arbetsplatserna tycks bli allt mer inskränkt.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp