Åsikter visas bara genom handlingar

Två Aftonbladet-journalister är utpekade för våldtäkt och deras kollega som skriver om brott och straff har gjort sig känd för att sexuellt ofreda och försöka locka hem kvinnliga vikarier med kokain. Det samtidigt som en älskad svensk komiker ställt in sina gig sedan han anklagas för två våldtäkter – den senaste utomhus i somras. Alla har de framställt sig som feminister och antirasister. Vad är det som möjliggör dessa mäns dubbla agendor?

Signerat
Tommy Sundvall.
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Det var en gång en länspolismästare vid namn Göran Lindberg. Göran reste land och rike runt för att föreläsa om feminism och destruktiv manlighet. Under resorna skaffade sig Göran många vänner och vann till och med priser för sina insatser. Men han hade även fiender, de som kallade honom Kapten klänning för att han prioriterade frågor de inte tyckte anstod en polismästare.

Det visade sig senare att Göran, samtidigt som han åkte på sina resor, arrangerade sexträffar med minderåriga tjejer placerade på LVU-hem. Han sökte efter dem på sexlinjer och jobbade frenetiskt med att arrangera sadistiska våldtäkter, som ensam förövare eller tillsammans med andra äldre män. Göran hamnade i fängelse och det skrevs böcker, gjordes radiodokumentärer och till och med en teaterpjäs om honom och hans dubbelliv.

Nyligen uppdagades att kända män med feministiskt engagemang ska ha kränkt, tafsat på och våldtagit kvinnor under flera års tid. I och med #MeToo-kampanjen började tjejer som länge hållit tyst om övergrepp att berätta om sina erfarenheter. Sedan gick det fort: först föll en känd journalist med feministiska åsikter, därefter hans förre kollega och en komiker med feministisk profil – alla tre anklagade för att ha våldtagit kvinnor – och nu börjar marken gunga under en reporter, känd för att skriva om brott och straff.

Just dessa fyra män är intressanta i sammanhanget då de till viss del byggt sina karriärer på att de är vänster, feminister och antirasister. De är män som ”minsann tar ansvar” och ”brinner för” dessa frågor. Samtidigt beter de sig som de grövsta sexister; drogar och våldtar kvinnor, tafsar, kommer med obehagliga erbjudanden om kokain och analsex, frågar om man är ”slapp i fittan” efter att ha fött barn och om man ”åker till Afrika och knullar negrer”. De är män som borde veta bättre.

Jag förutsätter att folk, av alla slag, är feminister. Det är normalläget.

Är det rent av så att det är den oförvitliga självbilden av att vara en duktig feministman som gör att de tillåter sig att bete sig på det här sättet?

Personligen ryggar jag alltid tillbaka när någon skrivit saker som ”feminist” och ”antirasist” i sin presentation på sociala medier, eller som återkommer till det i allt hen skriver och pratar om. ”Jag är ju feminist, så…”, ”som antirasist så…”. Inte för att jag inte skriver under på detta, tvärtom, men att sådana självklarheter lyfts fram som en grund till någons personlighet.

Jag förutsätter att folk, av alla slag, är feminister. Det är normalläget. Man ska inte göra skillnad på folk utifrån kön, ursprung, utbildning eller liknande. Att inte göra det är liksom synonymt med att vara en rimlig människa. Det onormala är att vara emot jämställdhet. Det är lika konstigt i min värld som att någon skulle vara för svält och kärnvapenkrig.

En dag ska offren inte behöva prata om övergrepp i offentligheten för att bollen ska börja rulla och samhället agera.

Mitt tips till alla där ute är att hålla koll på sitt beteende i stället för att bara slänga sig med epitet. För hur mycket feminist man än kallar sig och hur mycket feministisk litteratur man kan namedroppa ur eller mansplaina om – så är det inget värt om inte beteendet följer med. Det blir lika falskt som kommunisten som blir chef och sänker folks löner, men är stolt över att ha ”hjärtat på rätta stället”. Ha det här i ryggmärgen: Åsikterna sitter i handlingarna, det är bara genom agerandet de betyder någonting.

Jag började med att berätta om Göran Lindberg, den feministiska polisen som var en utpräglad kvinnohatare. I min värld är inte de manliga ”feminister” som kvinnor nu vågat berätta för såväl Arbetaren som andra medier och i vissa fall för polisen om – till exempel Fredrik Virtanen, Ehsan Fadakar, Soran Ismail och Oisín Cantwell – mycket bättre än den gamle polischefen. De skor sig på kvinnokampen, använder den för att få yrkesmässiga fördelar och anser, eftersom de är så goda feminister, att de har rätt att bete sig hur fan de vill mot kvinnor. Sådana män ska man snabbt dra ut i ljuset och lagföra.

Agerar man hårt och effektivt så kanske vi en vacker dag inte behöver kampanjer i sociala medier för att uppmärksamma att många män kan komma undan med kvinnoförnedrande, våldsamt beteende och till och med bli försvarade av andra män och fortsätta sina karriärer som vanligt.

En dag ska offren inte behöva prata om övergrepp i offentligheten för att bollen ska börja rulla och samhället agera. En dag ska det inte behöva ta år innan sådana män som de ovan nämnda åker dit.