Solidärer – avsnitt 2

Barcelona, juli 1936.

Conxa Hernandez stod på gården utanför det lilla blå huset i Horta och grävde. Hon trodde att hon markerat var hon lagt det, mindes den kaotiska kvällen för mindre än ett år sedan, då demonstrationståget öppnat La Modelos fängelseportar och de politiska fångarna befriats. När de fick höra att ridande polisen var på väg sprang de först tillsammans med fångarna, sedan splittrades de åt olika håll. Conxa sprang bredvid en man hon visste kallades Poeten. Hon hade sett honom på Avinguda del Parallel och på de platser där anarkister samlades, men hon visste inte hans namn, hade aldrig trott att hon skulle vilja veta det.

I ett gathörn stannade de, båda så andfådda att de inte kunde prata. Han gav sitt gevär till henne och sprang tillbaka genom gränden. Hon sprang tills hon var hemma, och fast geväret var tungt hade hon kunnat springa hur långt som helst. Hon grävde ner det utanför huset. Mamman var inte vaken ännu och Marcos sov hårt med armarna i båge över huvudet. Hon var fortfarande andfådd när hon kröp ner bredvid honom, kunde inte sova. Inte förrän Poeten var i säkerhet. Hon skulle känna när han var det och då skulle hon somna.

Conxas pappa hade kommit hem sent nästan varje kväll. Det kom en lukt ända in till den lilla, vakna Conxa. Mamman sa att hon, Conxa, hade samma. Våldets doft, sa hon, men det var inte sant. Det var trötthet, en svettig, utmattad kropp som längtade hem. Ignatius Hernandez var med och bildade den syndikalistiska organisationen CNT i Katalonien ett par år innan Conxa föddes.

När Spanien utropades till republik 1931 – och kung Alfonso abdikerade – hade den då artonåriga, höggravida Conxa börjat arbeta på textilfabriken i Sants. Den dagen var en första genomborrande, euforisk känsla av att tillvaron som de vant sig vid gick att förändra. Kung Alfonso Xiii gav sig av, upprörd över att folket inte älskade honom. Han hade förlorat Spaniens sista kolonier, han hade förlorat flera krig i Nordafrika och stöttat diktatorn Miguel Primo de Rivera som skjutit spansk ekonomi i sank och flytt.

Conxa hade legat klarvaken den natten för snart ett år sedan och väntat på tecken från Poeten. Hon var inte vidskeplig, men nya tider förde med sig nya känslor. Hon var så trött efter alla möten, allt planerande – hon var en av dem som många lyssnade på, inte som Durruti och Ascaso, men ändå någon som var självklar i kampen. Det blev inte mörkt. Det blev snart ljust igen. Marcos andetag nära hennes.

Hon tänkte på Miguel Primo de Riveras son, José Antonio, av någon outgrundlig anledning kom han för henne – ljuset började fylla rummet. Han måste, vid faderns flykt och kungens abdikation, ha fyllts av skam som sög honom inåt, ett raseri utan nävar. Hur han måste ha föraktat både folket och kungen. Han som hade växt upp i gyttja men blivit lurad att golvet var blankt, taket högt, händerna fria att ta vad de ville. Men allt han trott på var en lögn och han bildade Falangistpartiet i Madrid 1933 när en våg av arbetarprotester och strejker spreds över landet. Hon visste att partiet inspirerades av Hitlers stormtrupper och var specialiserat på att bryta sönder arbetarmöten, krossa strejker, mörda opponenter. Flaggan var svartröd, som anarkisternas. Skjortorna blå, som proletariatets.

Det kom en viskning från Marcos, en utandning av lättnad när han lade sin arm om hennes hals i sömnen. Hon tänkte att nu var Poeten i säkerhet, nu kunde de alla få vila.

Republiken störtades, men återuppstod. Det var i februari 1936 och människor samlades, dansade, klättrade upp i platanerna längs La Rambla. Conxa ville inte gå in i trängseln med Marcos, så de gick undan till ett torg i en gränd. Marcos sprang efter duvorna och hon satte sig vid fontänen och kupade sina händer för att dricka. Hon kände att någon betraktade henne och när hon tittade upp stod en man där, han hade militäruniform och kunde bli dödad av människohopen om han inte aktade sig. Hon hade tänkt att det var José Antonio. Fönstren runt om blundade. Han kom närmare.

Alla fascister såg likadana ut med högdragna miner, bakåtslickat hår och smala läppar som inte kunde kyssas. Hon såg sig om efter Marcos. Mannen i sin välskräddade uniform såg på henne, nerifrån och upp. Han skulle kunna visa henne vem som bestämde, visa pöbeln där ute vem världen tillhörde, men så såg han det lilla barnet, pojken, komma springande mot henne. Conxa tog Marcos i famnen och höll honom hårt. Hon spottade efter mannen som gick vidare genom gränderna, bort från massan.

Torget blev en vänlig plats igen. Fontänen tjänade republiken och snart skulle ingen plats längre vara farlig för kvinnorna. Duvor satte sig på kerubens runda huvud, skockades omkring dem. Marcos ville fånga en men den flög iväg när han gick emot den. En ny duva landade på den rundade kanten till fontänen, nära dem. Sedan förra förlusten hade Marcos lärt sig att smyga och Conxa såg framför sig hur han lyckades fånga den. Men så ryckte han till, medvetet såg det ut som, ville inte göra det omöjliga. Hon såg hans pappa, Francisco, i honom och vände besviket bort huvudet.

Det hade varit sophämtarna en viss tid, och mammorna en tid, och tvätten, brödet, barnen. Hon hade försökt passa tiderna, men så hade hon träffat Francisco Arriaga i El Parallel. Hon som varit pappas flicka och utgått från den tillhörigheten i allt hon gjorde. Stod inte ut med kamrater som var lata och oförståndiga. I syndikaten måste allt fungera och varje individ ta sitt ansvar. Där gick det att ställa samma krav som hennes pappa ställt på henne. Att varje ögonblick veta vad som förväntades. Var ska du befinna dig när revolutionen kommer, Conxa? På mitt arbete, där jag organiserar de andra. Eller: på gatan, på Plaça Catalunya, i stadens hjärta, med geväret, utan rädsla.

Hon föddes till att invänta revolutionen, som andra väntade på Jesus. Det var den mylla hon växt upp i. Min pappa var med och grundade CNT. Men det blev ändå nödvändigt att då och då befinna sig i El Parallel för att skaffa sig erfarenheter och träffa kamrater i en tillåtande, gränslös miljö. Gränslös och tillåtande var inte samma sak. Det begrep inte Francisco. Han var döpt efter helgonet Francisco Solano som förutspått jordbävningar och spelat fiol. Det var kanske hans utgångspunkt. Han hade ärvt ett blankt, lockigt hår som inte sa något om honom. Hans raka rygg, hans mörka ögon. Han såg ut som en man. Och hon glömde bort att hon inte brydde sig om män och deras utseenden och platserna där de höll till. På La Pajarera, där kvinnor inte var välkomna.

På Avinguda del Parallel av alla ställen. En av de längsta kafégatorna i Europa. Där hade hon träffat mannen som gjort henne med barn. De förberedde revolutionen, hon var van att tala och fick för sig att han lyssnade, att han inte omväxlande tittade på hennes bröst och läppar. Hon trodde att hon var kropp och tanke sammansmält, så som det tycktes vara för männen. Hon trodde att pappan godkände Francisco. För att han var anarkist och gick med rak rygg och såg ut som en man, och för att de levde i ett land som snart skulle vara fritt. Hon förstod inte att han tog hennes frihet ifrån henne. Inte ens när barnet kom, och Francisco försvann (spårlöst – hon letade, fortsatte försöka hålla huvudet högt).

Marcos föddes i maj 1931. Hans försvunne pappa bar samma förnamn som general Franco. Han borde skämmas också för det. Hon spottade när hon tänkte på honom.

Det var kanske överdrivet att gräva ner geväret, och nu när det behövdes kunde hon inte hitta det. Hon hade berättat för Miguel att hon hade det och att det skulle införlivas i kampen. Från söder kom meddelanden om militära framstötar. Arbetarna hade bett om vapen men regeringen vägrade lämna ut dem. Huset lindades in i ljus och hon stod fortfarande med spaden i marken, brydde sig inte om att mamman såg på henne från terrassen. Marcos kom springande, fortfarande med sömnen i ögonen, och strök sig mot hennes ben som en katt. Hon böjde sig ner mot honom, som hon brukade, och han pussade henne, som han brukade, på kinden. Hon ville be honom att aldrig sluta göra det, men hon avskydde den sortens dramatiska fraser. Det var Marcos mormor som stod för den sidan, balanserade upp hennes karghet.

Du förstör min trädgård, sa Amalia.

Trädgård, fnös Conxa. Menar du krukorna med basilika och ringblommor som Marcos har planterat? Eller menar du rosorna från farmor?

Det fanns inget som gjorde mamman lika sårad som insinuationer om att hon inte var en tillräckligt god husmor. Conxa brukade hålla det inom sig, men nu – när hon inte hittade det förbannade geväret, och mamman klagade – kunde hon inte låta bli. Amalia ropade Marcos till sig, och snart kom de ut med bröd och kaffe och tomater, kopparna skramlade i Marcos händer. När smällarna nerifrån staden kom tappade mamman olivoljan så glasflaskan sprack. Den svarta krutröken spreds över himlen.

Den har börjat nu, sa Conxa.

Vad? undrade Marcos och hade återigen fastnat på hennes ben.

Revolutionen, sa Conxa.

Är det bra? frågade Marcos och lättade sitt grepp när han såg hennes leende.

Det finns inget bättre.

Men det låter inte bra, sa Marcos.

Nya svarta moln steg över hustaken nere i staden. Jag håller med Marcos, sa Amalia.

Pappa skulle se dig nu, viskade Conxa till mamman, när du håller för öronen fast världen äntligen ska förändras.

Hon sa inte till Marcos att hon måste in i den röken, hon sa att hon skulle gå och hämta mer olivolja hos Victor, och så var det fler ärenden, hon skulle vara hemma till kvällen igen.

Du behöver inte vara rädd, Marcos, sa hon.

Det är jag inte heller, sa han och släppte taget om hennes ben. Amalia lyfte upp honom i sitt knä fast han var för stor för det. Hon såg anklagande på Conxa för hon brukade aldrig ljuga. Pappa ljög också, ville Conxa säga. Lät handen glida över håret, men flätorna var inte där. Rosetterna i gult och rött och lila låg i en ask i den gröna sekretären i köket. Där låg också flaggan i samma färger, och pappans två favoritskjortor – den ena med fläckar av blodet fortfarande synliga, för att de inte gick att tvätta bort eller för att mamman ville ha dem kvar, och slutligen de tre böcker han mödosamt tagit sig igenom, fast han inte lärt sig läsa förrän i vuxen ålder.

Precis när hon skulle gå snubblade hon över en knöl i marken. Där var geväret förstås, alldeles under farmors störs- ta rosenbuske. Två tag med spaden och geväret låg tungt i hennes famn. Marcos började ropa efter henne. Hon hörde mamman sjunga och sången följde henne på vägen. Hon skulle gå ner för slänten och försvinna ur synhåll. Det var inte farligt.

På natten mot den artonde juli hade arbetarna lämnat sina syndikat och krävt vapen. Regeringen hade fortsatt vägra lämna ut dem. Fartyg i hamnen stormades. FAI-ledaren Buenaventura Durruti bildade Durrutikolonnen, varje rörelse framåt måste hädanefter organiseras.

Conxa sprang nerför kullarna. Kanonskott hördes. I ena ögonvrån kunde hon se pappan springa med henne. Han hade gett henne politiken från början. Syndikalismen, den frihetliga rörelsen var spansk arbetarrörelse. Socialdemokratin bröt sig loss ur den. CNT, Confederación Nacional del Trabajo, fick gå under jorden i samma stund som det bildades, eftersom konfederationen organiserade en generalstrejk mot det imperialistiska kriget i Marocko.

Anarkosyndikalismen hotade de privilegierade: deras kultur, religion och välstånd. Det var klart att anarkisterna motarbetades med alla medel, våldet ingick, och trappades upp. Arbetsgivarna samarbetade med polisen för att utrota den växande CNT. Gula fackföreningar bildades med uppdrag att döda fackliga organisatörer. När republiken utropats 1931 fortsatte CNT att vara halvt illegal eftersom organisationen vägrade ställa sig bakom regeringen. Men fabriker, verkstäder och lager togs i allmän besittning och det radikala FAI, Federación Anarquista Iberia, som bildats 1927, fick allt större inflytande inom organisationen. Ner med storgodssystemen, utsugarpolitiken! En värld fri från privat ägande, Gud och Chefer. Stora områden gavs redan under medeltiden som belöning för krigarinsatser, och kyrkan sålde ut jord till rikemännen (som inte behövde bruka, bara äga den). Lantarbetarnas ställning var bedrövlig. Vanligtvis anställdes de en dag i taget: arbeta- de halva året och svalt halva. Allmän rösträtt motarbetades av rikemännen. Misshagliga personer ströks från röstlängderna, eller terroriserades, eller mördades.

Hon visste att det tidigare funnits byar där man gemensamt ägt och odlat all jord. Gemensamma betesmarker. Det var dit de skulle igen. Det var väntat att en kraftfull reaktion skulle komma efter att republiken åter tagit makten. Anarkisterna hade den här gången – efter långa, såriga diskussioner – stöttat republiken i valet, emot alla principer, och det var det som fått den vänsterliberala sidan att vinna eftersom stödet för CNT var monumentalt. Sedan hade det börjat osa rejält. Och nu hade det smällt.

På hennes andra sida kunde hon se Poeten springa. Hon ville ge tillbaka geväret. Men han skulle ha skakat på huvudet. Barrikader förbereddes i förstäderna. Kvinnor och barn hjälpte till. Pappan började bli andfådd. Hon försökte vänta in honom men han sinkade henne. Pappa, du sa att du skulle leda oss. Pappan stannade upp. Nej, ingen ska leda! Ni ska slåss bredvid varandra! Hans röst var i henne och som vanligt reste hans ord hennes rygg. Sista biten nerför berget var det som om hon flög fram. In i den förändrade staden. Det hördes en ny smäll. Hon sprang mot Plaça de Catalunya, där hon placerats. Hjärtat rusade. Hon vände sig mot Poeten med ett leende. Trodde de där jävlarna verkligen att de skulle kunna vinna? Några generaler mot ett helt folk?

Vart ska du?

Någon rev tag i henne. Hon kände igen mannen men kunde inte komma ihåg hans namn, han tycktes inte känna igen henne.

Vem är du och vart ska du med geväret?

Hon rev fram sina papper, sin medlemsbok. Mannen synade dem, henne, och geväret. Han frågade var hon varit. Ville ta geväret ifrån henne. Då dök Miguel upp, de skulle försvara samma gata. Ett kort samtal med mannen och hon kunde inta sin plats. Bakom en vall på Plaça Catalunya. Aktionsgrupper från olika barrios och syndikat visste exakt vilka gator de skulle resa barrikader på, och när, så att fienden omringades och stängdes in. Hon satte hans gevär mot axeln. Det var det här de hade arbetat för. Hon visste att Diana Prieto, som var en duktig skytt, satt på ett tak på Avinguda Diagonal när general Goded och hans armé passerade. Fabriksvisslorna ljöd och rebellerna attackerades med hemgjorda bomber.

De var flera tusen. De grupperade sig. Klättrade på fasader och balkonger för att få upp de svartröda fanorna. Hettan tryckte och bönderna på landsbygden utanför staden hade lämnat sina skördar för att hjälpa till i striderna. Brådskan gränsade till panik, de visste precis vad de gjorde. Allting var organiserat. Varje dödsfall var under kontroll. I Sants slog den första granaten ner. Staden skulle inte tas och togs inte. Inte Barcelona. Arbetarnas stad. Spaniens anarkistiska hjärta. Utanför Sevilla sattes borgarna i fängelse men inuti Sevilla var det tvärtom. De som arkebuserats kastades i en massgrav. På massgraven planterades cypresser. Rapporter kom hela tiden in, spred sig, tog nya former. Natten – den andra natten – var lika varm som dagen, om inte kvalmigare, och det var omöjligt att sova, farligt och onödigt. Conxa och Rosa Hadad monterade upp högtalare i La Ramblas träd ur vilka musik och tal och nyhetssändningar skulle strömma ut. Mörkret var ett skydd. Vapenförråd erövrades, handgranater tillverkades, bilar tvångsrekryterades och bepansrades av metallarbetarna, samt målades med stora bokstäver i vit skrift: CNT/ FAI.

Småpojkar rusade iväg mot kyrkorna. Eldarna spred sig. Den kvava, mörka värmen klistrade kläderna mot huden. Conxa såg gäng springa iväg åt olika håll. Förutom vad kyrkorna symboliserade var de också förråd för fascisternas ammunition. Det skulle smälla bra. Det var en uppgörelse, men hon blev osäker på vad pappan skulle tycka om det. Conxa och de andra fortsatte bygga barrikader av vad de kom åt.

I några sekunder såg hon sig själv utifrån: en kvinna av medellängd med uppkavlade grovbyxor, skjorta och det bruna axellånga håret instoppat under kepsen. Hon var likadan som Victor och Miguel. Hon arbetade inte sämre eller långsammare än de. De erbjöd sig inte att ta över, log inte överseende. Fokus var, för en gångs skull, riktat åt rätt håll. Pojkarna kom tillbaka, ivriga, pupiller som jagande vildkatter – berättade hur svårt det var att tutta eld på sten, lättare med biblar, helgonbilder, mässkjortor, men de var inte beredda på benresterna. De hade slängt ner en brand- bomb i mörkret i katakomberna under Sagrada Familia. De hade kastat prick på helgon: näsor, öron trillade av. De försökte driva på elden snabbare, hitta föremål att mata den med. Johannes Döparens huvud for i marken och det rykte av stendamm.

Det är sekler av förträngt hat, började Miguel förklara för Conxa, som behövde han det. Ynglingen, som slagit ner Johannes Döparens huvud, påkallade deras uppmärksamhet igen. Han sprätte med armar och ben när han pratade:

Och vet ni, vid nästa kyrka tittade en nunna ut, vi lyckades trycka oss in på klostergården, föste ut nunnorna på gatan. Tagelskjortor och tortyrredskap for samma väg, och nattkärlen. Det var ett jävla liv. Palmerna skrumpnade ihop. Vi bar på hela skelett som legat innanför väggen.

Allt det gamla måste förintas, hörde Conxa pappans ord ur hennes mun. Låt sedan folket bygga sitt eget land.

Det hördes applåder, en röst höjde sig ur massan:

Det finns armar, det finns vilja. Eldarna är en hälsning till den nya tiden, född på Barcelonas gator söndagen den nittonde juli.

Conxa hade aldrig hört Poetens röst. Kunde det vara han? Skulle han verkligen prata så bombastiskt? Nej. Han skrev. Han hade gett henne geväret utan ett ord.

När hon i gryningen gick mot Rosas lägenhet stod Josefa de Silva i trappuppgången med handen om korset i halsgropen. Innan Conxa börjat på textilfabriken hade hon arbetat som hushållerska hos familjen de Silva. Señora de Silva kallade Conxa för sin andra dotter och Conxa hade ingenting emot den jämnåriga Josefa. Hon tvättade hennes kläder, lagade hennes mat och bäddade hennes säng. I utbyte anförtrodde Josefa henne sina hemligheter, om pojkar framförallt, historier som skulle ha gett henne utegångsförbud om de läckt ut. Hon tyckte om att dansa och fick kläder uppsydda till den slanka kroppen. Hon sa att hon avskydde sina föräldrar, huset de bodde i – det var också förtroenden, som yppades från en solstol eller dyscha. Det är inget direkt fel på det här livet, men… Hennes svarta hår i blanka vågor mot käklinjen. Conxa tvingades lämna familjen när hon i förtroende berättat för señora de Silva att Josefa inte kommit hem på hela natten, och att hon, som var som en syster för henne, hade blivit orolig.

Och sen somnade jag, i gryningen, sa Conxa. Hon är säkert hemma nu.

Och det var hon. Skakades till liv av mamman, som såg statusen på både klänning och hår, och gav henne utegångsförbud. I sin tur övertalade Josefa pappan att ge Conxa sparken. För att hon bar på en oäkting. Det hade hushållerskor burit på förr, så just det var enligt señor de Silva inget problem, däremot var han lättad över att äntligen bli av med dottern till bråkstaken Ignatius Hernandez.

Och nu stod Josefa de Silva i trappuppgången, blek och med handen krampaktigt om korset. Trängde sig efter Conxa in genom dörren.

Vad är det för en stad som växer fram, Conxa? Hon såg sig omkring i tamburen som i hennes ögon måste verka trång och mörk.

Du borde inte vara här, señorita de Silva. Conxa neg överdrivet och vände Josefa ryggen.

Svara mig, Conxa.

Jag måste inte göra mer för dig.

Jag är ledsen för att jag berättade om ditt barn.

Det var hundra år sedan. Den gamla tiden när sånt gick att göra. Den nya tiden har inte det tålamodet. Den måste bli en tid för alla.

Inte för oss, sa Josefa. Inte för mig och min familj. Snälla Josefa, jag har inte tid.

Josefa ställde sig i vägen. Skulle du kunna skjuta mig? Flytta på dig.

Jag skulle vara en trofé. Jag har hört att de letar efter pappa.

Conxa försökte ta sig förbi, Josefa tog tag i hennes arm. Hur vet ni att ni har rätt?

Vi vill två saker: frihet och jämlikhet, och det ena är inte möjligt utan det andra. Ni vill inte ha jämlikhet och därför är ni emot friheten. Också er egen.

Josefa fnös.

Frihet genom döden menar du.

När Conxa passerade, och deras kroppar strök vid var- andra, viskade Josefa:

Jag tyckte om dig, men du trodde du var så smart jämt. Din överlägsna min, var kommer den ifrån? Men vet du vad, Conxa, frihet är bara ett ord. Det kommer att drunkna i blodet.

På Catalunya och Urquinaona hade striderna varit episka – det betydde att arbetarna vunnit och gjort det ur ett underläge. Stormat fram med undermåliga vapen mot fascisternas kanoner. Erövrat deras vapen. Hängt röda och svarta band kring kanonernas mynningar. Byggt barrikaderna starkare i utsatta områden. Fascisterna drevs neråt La Rambla och Conxa och kamrater och hela staden, under Durrutis ledning, var på väg mot kasernen vid Atarazanas för att storma den. Det var metallarbetarsyndikatet som gjorde den första framstöten, rusade mot kulsvärmarna, det var där Ascaso, Durrutis vapenbroder, dog. Det var sorgligt, en sådan hjälte, men alla var hjältar, ingen mer än någon annan (fast det var ändå skillnad).

Conxa sprang genom staden. I ögonvrån såg hon män och kvinnor göra rödfronthälsning. Överallt rörelse, röster, skott. En underlig blandning av panik och eufori. Hon såg sig själv utifrån igen men det var något med bilden som inte stämde. Hon stod still med handflatorna vinklade uppåt, flätorna hade lösts upp, håret smetade mot ansiktet. Hon blundade, tittade igen och hon var borta. Gatorna låg tomma och öde, det var sprickor och hål överallt. Blod. Kroppar som ingen hunnit ta hand om. Hon hörde någon ropa hennes namn.

Conxa, där är du ju – Rosa drog henne med sig – vad tusan gjorde Josefa utanför min port? Hon grät högljutt, hon kanske har blivit galen? Rosa skrattade till, hennes mörka ögon glittrade.

Conxa drog sina händer över ansiktet men det var inte blött.

Var är striderna? frågade hon.

Rebellerna har slagits tillbaka. Vi vann, sa Rosa. Hur länge har du sovit?

Jag har inte sovit.

Du skulle ha dödat henne, Conxa. Så länge sådana som hon finns kvar. Rosa var varm och smutsig. Det är vår stad nu. De har ställt upp fascister på torget och vem som helst får skjuta. Varför är du inte glad? Hon skrattade till igen. Vi har vunnit, Conxa. Vi trodde att det skulle gå långsamt men vi är redan här!

Det har gått långsamt, mumlade Conxa, men tog Rosas hand.

På Bar de los Federales var luften tät av rök och rösterna höga. Victor, Rosas tvillingbror som drev kaféet, drog ut varsin ledig stol runt deras bord. De var alla blossande, kläder täckta av damm. Victor ställde fram vin och glas. Miguel hade en skråma på kinden som inte blödde. Tre män var nya i gruppen, och Victor presenterade en av dem som tysk politisk flykting, de andra två hade kommit för att medverka på arbetarolympiaden. Den ene brottare, den andre skytt. Bra män att ha med, som Miguel sa och tände ännu en cigarett.

Vad som krävs av oss nu är att vi tar all vår tid i anspråk för att fortsätta kampen – det är inte över än.

För revolutionen, sa Rosa och höjde sitt glas. Conxa skämdes över henne. Alla var glada, de skulle vara glada, men hon ville bara hem till Marcos.

Durrutikolonnen är på väg till Zaragoza, sa Miguel, det är nästa steg. Några måste stanna och andra måste följa med. General Mola har ingenting med Katalonien att göra. Ingenting! Vi måste hålla oss vakna.

Hans ansikte flammade. Hans händer darrade. Rosa lutade sig mot Conxa.

Vad ska du göra med Marcos? Vad menar du?

Det har startats ett hem för barn till de revolutionära uppe i berget, i ett kloster som vi har tagit över. Jag vet flera som ska ta sina barn dit, de kan läras upp där medan föräldrarna arbetar. Du kan bo hos mig. Jag har lovat Volker här en sängplats också.

Conxa sa inget. Hon ville lägga ner huvudet på bordet, stänga av rösterna, glasklirret som skar i huvudet vid varje salud!. Hennes pappas hummanden bakom ryggen, förstås skulle han ha hållit med Rosa. Rosa som trots att hon var anarkist noppade sina ögonbryn och målade läpparna. Marcos var inte en femåring med mjuka armar, runda händer. Han var en del av allting annat, det var han som skulle leva i framtiden, hon fick inte tänka på hans hud, hans varma sömnandetag mot ansiktet om natten. Rosas hand på hennes. En mammas kärlek var en droppe i havet. De enskilda barnen var droppar. En droppe här, en där. Betydelsefulla bara som volym, som vilket vatten som helst. Familjer kunde se ut på olika sätt. Det var den nya tiden. Det var inget särskilt med Marcos. I fem år hade han fått kärlek från henne, och från sin mormor. De hade fyllt honom med den. Conxa hade också blivit älskad. Det var ett band som inte gick att bryta. Kärlek handlar djupast om uppriktighet. Inte lägga dimma över barnens ögon.

Conxas pappa hade skrämt henne med sina berättelser om verkligheten men de lärde henne att inte leva i en lögn. Mamman ville sy söta klänningar till henne men det var en del av dimman. Pappan bestämde, för han visste. Den enda fåfänga han tillät var rosetterna, dem fick hon ha så ofta hon ville. Han kramade henne och sa att hon var fin – fast det inte spelade någon roll. Näst efter uppriktigheten handlar kärlek om att höra ihop, inte genom familjeband utan genom att tro på samma saker, arbeta mot samma mål. Mamman visste inte bättre eftersom hon tillhörde det gamla, okunniga folket. Det hade aldrig funnits något för Conxa att ifrågasätta.

Jag måste gå nu, sa hon och reste sig upp, såg rynkan mellan Miguels ögonbryn, men Victor nickade.

Vi behöver sova för att orka, sa han.

Äh, sa Miguel. Sova kan vi göra när kriget är över.

Idiot, ville Conxa säga, men pappan protesterade: Miguel hade rätt. Miguel var den starkaste av dem. Det fanns aldrig någon tid att förlora.

Skyddsvallarna stod kvar, faran var inte över. Hon skyndade mot Horta och det blå huset, såg den republikanska flaggan i fönstret som pappan satt upp. Runt om låg lavendelfälten och hon sprang in i doften, in i mammans famn – förvånat lät hon Conxa hållas där på den främmande platsen. Marcos vaknade och trängde sig mellan dem. Tiden gick inte att stanna. Hans lockar påminde henne om Francisco.

Mirakel efter mirakel längs vägarna i Barcelona. Hon hade velat dra Marcos med sig, peka och berätta: Titta, nu drivs spårvagnarna av de anställda. Ser du de där bilarna? De delar ut mat till behövande. Och där borta byter en kvinna sin limpa mot en annan kvinnas sänglinne. Snart behövs inga pengar längre. Snart kommer du inte att minnas att världen varit orättvis och grym. Du kommer inte att minnas att jag var tvungen att lämna bort dig för att hjälpa till att bygga upp den här världen. Fabrikerna återgår i drift med arbetarna som ägare. Hotellen görs om till sjukhus. Fri sjukvård, Marcos! Och restaurangerna ägs av de anställda, bli inte rädd om du ser pistoler hänga i deras förkläden, de har dem där för att inte mista sin frihet.

Industrichefer mördades. Högtalarna i träden ropade:

Skapa ert eget samhälle!

Din frihet är inte min frihet, hörde hon Josefa viska.

Alla gånger hon tvättat bort blodet ur Josefas underbyxor och sett det rinna bort med vattnet. Hur hon skrubbat och skrubbat.

Jag har gått med i Mujeres Libres, viskade Diana. Vi växer oss starkare. Du borde också gå med, Conxa.

De satt på Bar de los Federales och det märktes att Victor lyssnade.

Varför då? viskade Conxa tillbaka. Kvinnornas frågor är allas frågor, det behövs ingen särskild organisation för det.

Vad pratar ni om? sa Victor.

Vi pratar om behovet av en separatistisk organisation, sa Diana. Nu när vi kommit så här långt kan vi ta det ett steg längre. Det är många kvinnor som går med i Mujeres Libres och jag har också gjort det.

Miguel skrattade.

Det är en kärringförening.

Som inte räds att ta tag i kvinnors problem. Republiken tar för små steg och kvinnorna är ivriga. Vi har varit andra klassens medborgare, rättslösa, och männen ser helst att vi fortfarande inte lämnar hemmet, inte sant?

Ni ränner ju rätt obehindrat omkring, sa Miguel och blinkade mot Victor.

Jag förstår att ni ser det som en rättvisefråga men det kan- ske är mer komplicerat än så? försökte Victor.

Hur då mer komplicerat? Vi vill ingå i samhället på lika villkor. Vi har till exempel inga kvinnor i folkfronten.

Ni har Federica Montensy, sa Miguel.

Ni? Diana skakade på huvudet. Första gången jag var på ett möte med Mujeres Libres var det några unga män från Juventudes – din förening, Miguel – som skrattade och avbröt de kvinnliga talarna. Sa att vi ändå ingenting kan göra.

De menade väl vad ni kan göra i en separatistisk organisation?

Det var deras hånskratt som fick mig att förstå varför det är viktigt att vara med. Vi är fortfarande männens dörrmattor.

Det pågår ett krig, sa Miguel. Jag förstår inte varför du tar tid från våra diskussioner med det här.

Utan kvinnors medverkan blir mänskligheten halv och revolutionen försvagas med femtio procent.

Det hördes att det var inövat. Hon var röd i ansiktet.

Har inte vi varit med under motståndet? sa Conxa. Har inte vi försvarat staden precis som männen? Ska vi inte till fronten? Den gamla ordningen är bruten, Diana, det du gör är att bryta dig ur helheten och det om något försvagar oss. Miguel biföll och höjde sitt glas, men Diana stirrade på Conxa, reste sig och lämnade kaféet. Från fönster och terrasser vajade fanor och hon gick under dem med rak rygg. Conxa sprang efter. Diana var hennes bästa vän, det var inget de sagt till varandra, men de hade känt varandra sedan barnsben. Dianas pappa hade också försvunnit. Deras mammor träffades otaliga kvällar i huset i Horta. Stoppade strumpor, sydde i knappar i skjortor, men framförallt bakade de. Till varje helgon hade de gjort sötsaker: pastís de Sant Jordi, coques de Sant Joan, pastís de la Mare de Deú de Montserrat. Papporna skulle ha skakat på sina huvuden men ändå gärna tagit för sig av chokladtårtor och fruktkakor. Diana och Conxa stod inte ut med klagosångerna som hörde ihop med sömnaden och baket. De hade gått ut på lavendelfälten och planerat för hämnden.

Diana arbetade på den nyligen öppnade vapenfabriken.

Kvinnorna där arbetade utan skyddsmasker och som kompensation fick de en liten flaska mjölk varje dag för att rena kroppen från gifter. De sparade mjölken till barnen.

Inga män skulle arbeta under sådana omständigheter, sa Diana. De skulle kräva masker och få dem. Om jag fortsätter arbeta där kommer min hud att bli gul. Vi kvinnor har alltid tvingats ge upp oss själva.

Men det är nya tider nu, sa Conxa.

Det är annorlunda för dig. De gifta kvinnorna lever under fortsatt förtryck.

Vi är precis i början. Och förresten har jag Marcos.

Och en mamma som gladeligen tar hand om honom, och inte skäms för någon av er. Du har tur, Conxa. De flesta ogifta kvinnorna, vet du ju, kan fortfarande inte lämna hemmet utan någon bror som följer med dem.

Tur? Det finns väl ingen som lever med vare sig tur eller otur?

De stod under en snirklad gatlampa på Passeig de Gràcia. En man passerade med FAI-emblemet på overallen. Solen sken men det blåste och Conxa fick hår i ögonen som hon envist strök bort. Diana hade klippt sig kort.

I vilket fall, sa hon, tänker jag följa med Durruti till Zaragoza. Fascisterna ska inte få en smula av Katalonien. Du kan följa med, Conxa.

Nej, det kan jag inte.

För att du har ditt barn här? Jag har min stad här.

Jag skriver, sa Diana och kysste henne på kinden.

Om nätterna åkte anarkister omkring i staden i långsamma bilar och tillfångatog högeranhängare, militärer och präster. De kördes till Tibidabo, blodet rann ner i bevattningskanalerna och nådde nästan Horta, lavendelfälten och Marcos drömmar. Ännu en natt intill honom – fast Miguel klagade och Rosa såg misstänksamt på henne. Hon sa att hon måste sova men sov inte, låg vaken och tittade på den mjuka rörelsen under hans ögonlock.

Högtalarna på La Rambla ropade: Det enda sättet att vinna

kriget är att sprida revolutionen.

I slutet av juli samlades milismännen i Durrutikolonnen vid Columbusmonumentet för att lämna staden och bege sig till Zaragoza. Conxa tittade efter dem, hon hoppades att få se Poeten, han skulle vinka henne till sig, säga åt henne att följa med. Men hon såg honom inte. Inte Diana heller. Hon såg ingen kvinna i det långa tåget mot fronten.

 

*

 

När fångarna befriats hade Poeten sprungit in i de mörka gränderna som om nätterna förvandlades till en labyrint. Han hörde hästarna. När han var i säkerhet skulle han skriva en dikt om det. Han skulle skriva om kvinnan som han gett sitt gevär. Det hade inte varit någon skillnad mellan dem, men hur skulle han kunna beskriva det utan att det lät löjligt? Det fick inte bli en kärleksdikt, utan en dikt om förening och kamp. Tvivlet steg upp i honom som en flod av tårar. Var det värt det? Hade det inte varit enklare att ge upp – då för länge sedan när han fortfarande kunde, hålla sig till bibelcitaten och bitterheten, precis som föräldrarna gjort. Kvinnan – som han inte visste vad hon hette, men som han sett några gånger på La Pajarera (ett ställe där kvinnor egentligen inte var välkomna) skymde hans föräldrars blickar. De hade sin Gud och såg mening i allt som hände, även där orättvisan delade jorden och, skulle han skriva, lät blod flyta i bäckar och rännstenar. Det droppade från tak och balkonger, luktade fränt, han tänkte att det var så ensamhet luktade.

När han sprang ut på Plaça del Pí stod poliserna där.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
6 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
3 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
3 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad