Mitt i karusellen

[FILM] 50 vårar Regi: Blandine Lenoir Aurore är arbetslös, nyskild och snart mormor. Ytligt sett är Blandine Lenoirs film en berättelse om en kvinna som försöker acceptera sitt intåg i övre medelåldern och därmed ökande osynlighet i princip överallt. Hennes personliga resa har sina gripande kapitel men den vore ändå väl platt om den inte […]

Aurore är arbetslös, nyskild och snart mormor. Ytligt sett är Blandine Lenoirs film en berättelse om en kvinna som försöker acceptera sitt intåg i övre medelåldern och därmed ökande osynlighet i princip överallt. Hennes personliga resa har sina gripande kapitel men den vore ändå väl platt om den inte exemplifierades med några situationer som i högsta grad är strukturella.

Restaurangen där Aurore jobbar har fått en ny ägare som anställt en grupp unga kvinnor som fått jobbet mer grund av ungdom och utseende än erfarenhet (som de saknar). Aurore placeras bakom bardisken som ett slags mammafigur, men blir hunsad som en praktikant.

Situationerna med de unga flickorna som ges lite sexigare ”artistnamn” och uppgivet accepterar dem (vilket Aurora vägrar göra – och får sparken) är nyckelscener. De berättar om att kvinnor i alla åldrar tilldelas roller, att vara ung och efterfrågad har också sitt pris.

Agnés Jaoui visar i rollen som Aurore att det är mänskligt och ursäktligt att trampa fel när patriarkatet, och hormonerna, försätter en i en galet snurrande karusell.

Det andra temat här är Aurores relation med sina nätt och jämt vuxna döttrar, den ena gravid. Deras unga lust och naiva uppgående i kärleken i stället för att satsa på studier och arbete är chockerande för en mamma som försökt uppfostra dem till självständighet och frigjordhet. Särskilt som hon just själv erfar hur sårbar hon är på arbetsmarknaden, och står inför sin största utmaning: att själv ta plats.

Agnés Jaoui slog igenom stort internationellt som regissör och skådespelerska med I andras ögon (2000), och uppvisade redan då sitt särmärke: en styrka som verkligen utgår från att bottna i känslan. Hon visar i rollen som Aurore att det är mänskligt och ursäktligt att trampa fel när patriarkatet, och hormonerna, försätter en i en galet snurrande karusell, och är älskvärd även i sina mest självtvivlande stunder.

Samtidigt finns här förstås på franskt filmvis inslag av komedi och lättnad mitt i gråten och pratet – det är klart att det visar sig att Aurore i högsta grad är behövd både i arbetslaget och som mamma – och älskarinna.

Den svenska titeln 50 vårar är alltså helt missvisande, den täcker inte på något sätt in hela det spektrum av kvinnolivet i alla dess komplexa stadier som filmen berättar om.