Kris i förlossningsfrågan

Någonting i vår kollektiva moraluppfattning gör att ingen riktigt kan försvara att kvinnor tvingas föda med risk för barnets och sin egen hälsa. Det leder till att nästan ingen av de beslutsfattare som är ansvariga för vansinnet törs resa sig upp och säga: Vi tyckte det blev bättre så här.

Ledare
”Det är djupt oroande att man är beredd att ta de risker för akuta tillbud och långvariga förlossningsskador hos de födande kvinnorna som den pressade vården innebär”, skriver Toivo Jokkala. Bild från ockupationen av förlossningsavdelningen på sjukhuset i Sollefteå i protest mot nedläggningen av den.
Foto: Izabelle Nordfjell/TT

Överfulla förlossningskliniker. Kvinnor som måste åka 15 mil i taxi för att föda efter att politikerna lagt ned BB. Ett plötsligen uppsagt avtal mellan en privat entreprenör och ett landsting som i ett slag rubbar förlossningskapaciteten i hela regionen. Akut brist på barnmorskepersonal. Barnmorskor som befinner sig på bristningsgränsen och som inte hinner gå på toaletten eller få i sig mat under sitt arbetspass.

Den 20 augusti demonstrerade människor på ett femtontal orter i Sverige mot krisläget inom den svenska förlossningsvården. Sommaren hade på många håll varit överjävlig, men det stod också klart att krisen gick långt utöver att vara bara ett semestermånadsfenomen.

”Situationen hade aldrig sett ut så här om det var män det gällde”, är en synpunkt som hörts många gånger från de som slagit larm om läget. Och det förefaller onekligen ligga mycket i det – i själva verket i fler avseenden än de som kommentaren vanligen syftar på.

Förhållandena i vården är i dagens läge tyvärr generellt väldigt ansträngda, inte minst under sommarmånaderna – oavsett patientkategori. För många förstföderskor som inte brukar tillbringa tid på sjukhus innebär förlossningen på det sättet en första kontakt med en vårdapparat vars stora resursproblem många äldre och svårt sjuka redan tvingats möta.

Men det är onekligen talande när en så pass planerad vård som förlossningsvården – det står ju vanligen klart flera månader i förväg att födseln kommer att äga rum, även om ingen vet exakt när – inte kan få en säkrare resurstillförsel. Det är djupt oroande att man är beredd att ta de risker för akuta tillbud och långvariga förlossningsskador hos de födande kvinnorna som den pressade vården innebär. Och det är anmärkningsvärt hur man låter en kvinnodominerad yrkesgrupp, barnmorskorna, arbeta under så lång tid under ohållbara villkor att det till slut inte längre är möjligt att rekrytera så många som det behövs för att upprätthålla en väl fungerande vård, och att de som är kvar i många fall väljer att offra sitt eget fysiska välbefinnande för att kunna utföra sitt jobb.

Det är anmärkningsvärt hur man låter en kvinnodominerad yrkesgrupp, barnmorskorna, arbeta under så lång tid under ohållbara villkor att det till slut inte längre är möjligt att rekrytera så många som det behövs för att upprätthålla en väl fungerande vård.

Men i minst ett avseende till intar förlossningsfrågan en speciell ställning, och det gäller hur den hanteras i den politiska debatten.

Någonting i vår kollektiva moraluppfattning gör att vi inte gärna kan försvara att barn tvingas komma till världen under sådana här omständigheter, och att kvinnorna som föder fram dem inte sällan gör det med risk för sin egen långsiktiga hälsa.

Det gör att nästan ingen beslutsfattare – möjligen med undantag för de västernorrlandspolitiker som prisade australiska landsbygdsförlossningar i sin plädering för BB-nedläggning – törs resa sig upp och säga: Vi tyckte det blev bättre så här.

”Fler BB-platser i Stockholms län” utlovade Ella Bohlin, KD, i valet 2014. Knappt tre år senare, som landstingsråd, betecknade hon läget i förlossningsvården som ”väldigt ansträngt”.
Foto: Fanni Olin Dahl/TT

I Stockholms läns landsting betecknade till exempel barn- och äldrelandstingsrådet Ella Bohlin, KD, ännu förra året förlossningsvården i regionen som ”bra och trygg”. I år hette det sedan plötsligt att läget var ”väldigt ansträngt”, utan att det av hennes utsaga riktigt gick att förstå hur det hade gått till.

Lösningarna var hur som helst mer av samma: Invänta utlovade pengar från staten, inga skattehöjningar, inga ifrågasättanden av den privatiseringspolitik som bland annat medförde att en förlossningsentreprenör – Praktikertjänst/BB Sophia – hux flux lade ned när lönsamheten vek, samt stora förhoppningar på den nya förlossningsklinik vid S:t Görans sjukhus som väntas stå klar år 2021 – alltså drygt 400 000 födslar in i framtiden.

Samtidigt marscherade hennes partiledare Ebba Busch Thor – tillsammans med företrädare för bland annat Socialdemokraterna och Liberalerna – i Uppsalademonstrationen mot förlossningskrisen den 20 augusti.

Sällan har så många välvilliga politiker demonstrerat mot sig själva och en politik som flera av dem egentligen inte tycks vilja göra någonting åt.

Sällan har så många välvilliga politiker demonstrerat mot sig själva och en politik som flera av dem egentligen inte tycks vilja göra någonting åt.

Ingen kan vara emot vettiga förhållanden för födande kvinnor, barnmorskor och nyfödda barn. Men inte många landstingspolitiker verka se att med ställningstagande följer också krav på handling.

Enda sättet att påminna dem om det är att fortsätta organisera, fortsätta kräva, fortsätta kämpa – ja på alla sätt hålla trycket uppe för en förlossningsvård värd namnet.