Vänstern: Från radikala tokar till pösigt patrask

I det sena 90-talets halmgubbebilder av vänstermänniskor framställdes dessa som fanatiska radikaler. Sedan ett par år tillbaka måste vi brottas med motsatt schablonbild: Nu är det plötsligt vänsterns kritiker som anser sig radikala ”på riktigt” – och vänstern är enligt nidbilden en pösig PK-mobb.

Signerat
Debattören Malcom Kyeyune (mitten) är en av de personer med vänsterbakgrund som numera river ned applådåska efter applådåska från högerradikaler genom att i sina texter smickra deras världsbild.
Foto: Pontus Lundahl/TT, Mmw3v/Wikimedia Commons, Arbetaren. Montage: Arbetaren

När jag började engagera mig i vänsterkretsar, ett par år före millennieskiftet, märkte jag efter ett tag vilken efterfrågan det fanns från vissa delar av det omgivande samhället på berättelser om utflippade vänstergrupper och -personer.

Den intressantaste vänstermänniskan att läsa och prata om var den som gått ned sig fullständigt i fanatisk och ofruktbar radikalism, som helt vänt den mellanmjölkiga normaliteten ryggen. Och de mest fascinerande vittnesmålen kom förstås från de som hade iakttagit vansinnet från insidan, som själva varit en del av vänstersmeten och kommit ur den tillräckligt helskinnade för att kunna berätta om hur knasigt allting var.

Naturligtvis träffade även jag på vänsterpersoner och vänstergrupperingar som på olika sätt verkade obalanserade eller besynnerliga i sitt agerande. Men det kändes orättvist att all förmedling av vänsterbetonad samhällskritik liksom kom till korta när den hade att tävla med skildringen av en utspejsad vänstergrupp.

”Du behöver inte ödsla energi på att ifrågasätta makten eller världen omkring dig, för de som gör det är när man tittar närmare inte riktigt kloka.”

Ganska snart började jag tänka att ett skäl till den stora efterfrågan på den här sortens berättelser, utöver allmän sensationslystnad, var att de fyllde en samvetslugnande funktion – de sade till mottagaren: ”Du behöver inte ödsla energi på att ifrågasätta makten eller världen omkring dig, för de som gör det är när man tittar närmare inte riktigt kloka.”

Ett stående skämt i de kretsar där jag rörde mig var att försöka sälja in en sockrad, actionbetonad berättelse om våra förehavanden till kvällstidningarna eller TV 3 – allvaret bakom skämtet var att vi aldrig behövde hysa några tvivel om att efterfrågan på sådana historier var stor.

Om den tidens stereotyper och halmgubbebilder byggde på att framställa vänstermänniskorna som fanatiska radikaler utan sund anknytning till samhällets mittfåra tycks vi sedan ett par år tillbaka i hög grad ha att brottas med en schablonbild som nästan är den motsatta: Nu är vänsterns kritiker plötsligt mer äkta radikaler än vad det enligt mytbilden pösiga vänsterpatrasket är. De sistnämnda antas sitta i sina södermalmslägenheter och rabbla postkolonial teori och klamra sig fast i PK-impregnerade mainstreamföreställningar utan att någonsin behöva kavla upp ärmarna.

Den gamla schablonbilden är förstås inte utplånad – en mustig berättelse om en stridslysten vänstersekt som förklarat krig mot samhället skulle fortfarande kittla många. Men efterfrågan har uppenbarligen skiftat – nu är det vänstermänniskors löjeväckande oförmåga att förespråka radikala grepp mot de stora samhällsproblemen som är den verklighetsbeskrivning som i många kretsar säljer bäst.

Efterfrågan har uppenbarligen skiftat – nu är det vänstermänniskors löjeväckande oförmåga att förespråka radikala grepp mot de stora samhällsproblemen som är den verklighetsbeskrivning som i många kretsar säljer bäst.

Den yttre skillnaden är förstås att det sedan några år tillbaka finns en växande brunpopulistisk rörelse som ser sig som bärare av den verkliga systemkritiken. Bland de som tagit till sig dess budskap med hull och hår finns en efterfrågan på bränsle för att kunna förlöjliga vänstern och oskadliggöra all eventuell konkurrens från den. Bland de som mer försiktigt rört sig i brun riktning och fortfarande känner att de främlingsfientliga och feministhatande budskapen strider lite mot den egna självbilden finns även i detta fall en efterfrågan på samvetslugn: ”Du behöver inte skämmas för att du gör gemensam sak med högerradikaler – vänstern har i själva verket gjort sig fullständigt impotent och ägnar sig numera mest åt att diskutera vilka nya bokstäver som ska läggas till hbtqia-serien.”

Som alltid vid hög efterfrågan blir den som kan leverera det efterfrågade rikligen belönad.

Ett aktuellt exempel är den tidigare distriktsordföranden för Ung Vänster i Uppsala Malcom Kyeyune. Han har, efter att han 2014 tvingats bort från sin dåvarande plattform i Ung Vänster, via kritik av identitetspolitik och modenycker inom vänstern gradvis rört sig mot en ståndpunkt där han river ned applådåska efter applådåska från högerradikalerna.


Malcom Kyeyune gör bloggposter där han bekräftar högerradikalerna i deras bild av vänstern. Dessa svarar med bifallskaskader.

Upplägget är enkelt: Kyeyune gör en post på sin facebooksida och/eller sin blogg där han i allt väsentligt bekräftar högerradikalernas bild av vänstern. Dessa svarar med bifallskaskader.

Så här kan det låta (citat ur blogginlägg den 18 juli i år):

”Det finns något djupt tragiskt i dessa vänsteraktivister, de som inte längre tror på materialismen men som till sin förvåning och sin växande panik nu plötsligt upptäcker att materialismen fortfarande tror på dem. (…) Dessa trötta, livlösa fackföreningar, som möter Sverigedemokraternas växande dominans inom de egna leden genom att hänga upp prideflaggor.”

och

”[D]en dagen Sveriges politiskt korrekta feminister inser att många av deras numera kvinnliga motståndare inte drivs av känslan att ”feminismen gått för långt” utan snarare av upplevelsen att feminismen inte gör sitt jobb, den dagen kommer de återta åtminstone en strimla hopp om att inte sluta sina dagar som en sekt på Facebook, ett skämt, en cirkus där ätandet av gifflar på tunnelbanan framställs som vår tids radikala kvinnokamp (…).”

Lajkningarna, hyllningarna och delningarna vet inga gränser.

Även här gäller att allt inte är tomt påhitt. Vi är många som mellan varven svurit över byråkratiserade och förstockade fackliga organisationer som vi tyckt inte förmår fånga upp och bygga en rörelse kring vår tids centrala arbetarfrågor. Vi är också många som suckat över hur vissa normkritiska vänsterorienterade kretsar känts inkrökta och huvudsakligen verkat intresserade av att ta fajten i symbolfrågor, eller läxa upp varandra när det gäller förtryckande ordanvändning på nätet.

Ockupationen på Sollefteå sjukhus i protest mot nedläggningen av sjukhusets förlossningsvård är en av de kamper i år som engagerat många gräsrotsvänsterpersoner.
Foto: Pontus Lundahl/TT

Samtidigt finns allt det andra, som dagligen äger rum bland arbetarrörelse-, feminist- och vänsterorganisationer. För att bara ta en slumpmässig handfull aktuella exempel: hamnarbetarkampen i Göteborg, solidaritetsarbetet för de stridbara sophämtarna i Stockholm och Malmö, det i en ekonomisk analys mycket välgrundade engagemanget mot bostadsutförsäjningar och renovräkningar i Stockholms ytterstadsdelar, det långvariga och ihållande ideella engagemanget i kvinnojourer runtom i landet, vänsternärvaron i ockupationen på Sollefteå sjukhus i protest mot nedläggningen av förlossningsvården där, den mer parlamentariskt orienterade vänsterkampen mot vinster i välfärden – och, för den delen, #Vistårinteut-aktivisterna som på ett rakt igenom gräsrotsbetonat och ickepösigt sätt kämpar mot rättslösheten för ensamkommande barn och unga, och de som bedriver kamp mot utvisningar av personer som riskerar dödsstraff till följd av sin sexuella läggning.

Personer som aldrig tidigare intresserat sig för vänsterns förehavanden och aldrig annars skulle skänka den ojämlika fördelningen i världen en tanke applåderar i kommentarsfälten plötsligt budskap som säger sig bottna i marxism och historisk materialism.

Men i den efterfrågade berättelsen om Den meningslösa vänstern måste allt sådant förstås osynliggöras.

Personer som aldrig tidigare intresserat sig för vänsterns förehavanden och aldrig annars skulle skänka den ojämlika fördelningen i världen en tanke applåderar i kommentarsfälten plötsligt budskap som säger sig bottna i marxism och historisk materialism – de har minsann själva sett hur vänstern tappat kontakten med sina rötter! Och andra, tidigare vänsterorienterade personer som tagit till sig allt fler bruna idéer, kan andas ut – det de lämnat bakom sig utvecklades ändå bara till irrelevant smörja!

Det kan verka defensivt och argumentationsmässigt oschyst att försöka psykologisera bort sina politiska motståndares beskrivning av världen, som jag på sätt och vis gör här.

Men när det gäller bilden av vänstern börjar det bli uppenbart att den ofta säger mer om avbildaren och om mytbildskonsumenten än om själva vänstern.